Av Burcu Sahin & Sarra Anaya
Den marockanske författaren Abdellah Taïa (f. 1973) debuterade med Le Rouge du tarbouche (2005) och introducerades för svensk publik med romanen Ett arabiskt vemod (2012). Den som är värd att bli älskad är Taïas åttonde bok och den utkom i svensk översättning i februari 2018. Brevromanen är en fortsättning på de teman Taïa utforskat tidigare, bland annat i Ett land att dö i (2016), men denna gång med en oförsonlig blick på den franska kolonialmaktens våld i relation till språket, kroppen och kärleken. Den som är värd att bli älskad är präglad av ensamhet och begär, men även av uppbrottet från en familj och den förrädiska nostalgi som uppstår efteråt.
Burcu Sahin och Sarra Anaya möter Abdellah Taïa på ett hotell i Stockholm för att samtala om magi, döden och Frankrikes fortsatta dominans över Marocko.
BS/SA: Vi vill prata om Den som är värd att bli älskad.
AT: Vi kan prata om vad som helst, det behöver inte bara handla om den här boken. Samtalet kan få handla om vad som helst.
BS: Vi vill ändå börja med en fråga om brevet som form. I boken finns fyra fiktiva brev som har en gemensam riktning, den som är på andra sidan brevet, mottagaren, är redan borta. Det finns ingen förväntningar om att få ett svar. Dessa brev är skrivna i ett tillstånd där allt redan är försent och det finns inget annat alternativ än att försöka tro på själva skrivakten utan att missta det för hopp om att något kan förändras.
AT: Ja, både det första brevet och det allra sista är dödsbrev. De är skrivna utifrån platsen bortom döden. Vissa tror att det inte finns något efter döden men eftersom jag är muslim är det omöjligt för mig att tro det. I det första brevet skriver Ahmed, huvudkaraktären, till sin mor. Även om han talar om erfarenheter de delade, så talar han med henne på något vis i den andra världen. Kanske är ordet död inte det rätta i detta fall, när vi säger död så menar vi slutet, att allt är över och att inget mer kommer att hända. Men i bokens värld är döden en fortsättning på något.
SA: Jag tänkte på det, speciellt när jag läste det första brevet till Malika, mamman, vilket är min mammas namn också. Hur hittade du ett språk för att skriva om döden? Döden som litterärt tema är på många sätt uttömd.
AT: Jag är besatt av döden för att jag har många erfarenheter av den. Jag har varit nära döden tre gånger. Jag skriver om det i början på Ett arabiskt vemod. Första gången var jag en liten pojke. Vi är alla på något vis besatta av eller i samtal med döden. Det var inte så att jag behövde uppfinna ett språk för att skriva om döden i det första och sista brevet. Jag befinner mig alltid i det och inte bara jag, alla människor. Det finns en idé om att man måste prata om en död moder, speciellt om hon är arab och muslim, på ett rart och glorifierande sätt. Det förväntas av en son att ljuga om henne och hur hon egentligen var. Helt plötsligt ska man förvränga sanningen och uppfinna något nytt som inte har någon mening, men vi som levde tillsammans vet ju den riktiga sanningen och den måste skrivas fram. Jag tror att Ahmed väljer, och jag med honom som författare, att inte underkasta sig förfalskningen av livet, verkligheten och det som pågick mellan två människor. För att kunna prata om sin mor, behövde Ahmed uttrycka sin ilska mot henne, för att hon vågade dö och för allt det som fortfarande är olöst. Han vet inte med vem han annars ska kunna lösa problemen på denna plats som kallas jorden. Jag ville locka fram dessa berättelser ur hjärtat, men för att kunna göra det var jag tvungen att hitta en slipad och för mig värdefull litterär struktur.
SA: Jag tänker på det du sa om modern, Malika, och om att vara ärlig och inte förfalska bilden av henne eller ge efter för nostalgin man kan drabbas av när någon som stått en nära går bort. Texten försöker inte försköna bilden av en påstådd fantastisk moder.
AT: Jag tror att bokens brist på nostalgi kommer ifrån att jag omöjligen vill upprepa mig. Kanske beror det på att jag skrivit ett flertal böcker och med tiden kan gå djupare, djupare, djupare. Jag vet inte, jag känner alltid att litteraturen försvagar mig för att den tar så mycket från mina egna erfarenheter, men det är väl ett sätt att stärka den litterära rösten.
BS: Innan vi kom hit för att träffa dig pratade vi om hur ditt skrivande har förändrats med tiden. Jag tänker på vad det innebär att vara författare, hur skrivprocessen och livet ständigt skiftar från en bok till en annan. Hur behåller du intensiteten i språket och boken när du arbetar i en sån hög hastighet? Hur behåller du ilskan utan att trötta ut dig själv? Hur behåller du allt detta utan att riskera att gå under som människa?
AT: Jag svär, jag tar lång tid på mig att tänka ut varje bok. Samtidigt har jag inget annat val än att lita på instinkten som säger åt mig att fullfölja. Jag kan inte säga att jag har kontroll över hur varje verk börjar och slutar eller vilken effekt jag vill skapa. Allt skapas under skrivakten. Självklart finns det tvivel, ända in i slutet. Är det rätt form eller inte? Har jag lyckats eller inte? Intensiteten kanske handlar om att det i Sverige, och västvärlden generellt, finns så många klichéartade bilder och idéer kring vad det innebär att komma från och leva i arabvärlden. Ibland är det som att man bara vill se arabvärlden i ett enda tillstånd, det fattiga. Fattiga, lidande människor som väst behöver rädda och i det banalisera och göra till offer. Jag ger mig själv legitimiteten att tala om och till den världen jag kommer ifrån. Jag känner de mångbottnade interaktionerna mellan människorna och berättelserna väl och jag behandlar dem på samma sätt som de behandlar varandra. Snällt eller elakt, tragiskt eller hopplöst. Jag blir alltid chockad när jag hör med vilket språk fattiga människor blir beskrivna. Människor tror att deras hjärtan brinner för fattiga, men de talar endast om fattigdom på ett fattigt sätt. Man måste ge beskrivningen av fattiga personer den nödvändiga komplexitet den förtjänar. Det är många här i väst som tror att för att jag är gay, så kommer jag automatiskt att ta västvärldens parti. Det är omöjligt. Samtidigt finns det väldigt många i Marocko som inte gillar det jag skriver om och hur jag skriver om det. Mina kritiker säger: Varför skriver du på detta sätt om din mor?
SA: Är det inte så att alla nationer vill bli sedda från sin bästa sida? Du befinner dig här i väst och ska på något sätt presentera Marocko för västvärlden som inte vet bättre, eller inte vill veta bättre.
AT: Om den bästa sidan innebär att polera bilden och låta något som är falskt träda fram, kommer det inte att fungera. Det är omöjligt för mig att skriva fram den typen av lögn. Det finns så mycket som hänt mina systrar, bröder och min mor som cirkulerar i mitt huvud samtidigt med de rasistiska västerländska bilderna av araber som underordnade. Verkligheten jag levde i hade inget med västvärldens stereotyper att göra. Ju äldre jag blir desto mer medveten blir jag om medias politiska agenda och diskursen kring det arabiska folket. För att vara tydlig: de vet ingenting. Fastän man förklarar och förklarar återkommer de till samma argument, de kan inte gå vidare, de kan inte förstå. Jag gör hellre något annat nu. Jag är fyrtio-någonting och behöver gå längre och inte fastna i min lilla trädgård. Jag behöver besöka andra trädgårdar så att jag kan låta det som finns inom mig växa ännu mer.
Jag ska hålla workshops i kreativt skrivande i fängelser i Paris. Skrivandet är något jag verkligen vill dela med andra. Som författare är man alltid intresserad av rörelsen bort från den egna tryggheten. Nu kan jag erkänna att det finns en del berättelser som jag måste ta itu med som jag inte kunde skriva i mina tidigare böcker. Det handlar även om det faktum att jag har tillbringat så många år i Paris. Jag vet allt om Paris, jag vet allt om fransmän. Jag har hunnit se allt, klassmässigt, politiskt, socialt och hur det går till. Jag tror att det påverkar mig, att jag som gay bara umgås med andra som är gay. Man behöver vara mitt ibland alla typer av människor, straighta också. Hbtq-personer är inte de enda som lider. Att vara gay är på sätt och vis att tänka på andra människor också.
BS: Kanske handlar det om solidaritet och lojalitet i skrivandet. Det finns en kort sekvens i boken när du skriver om André Gide och Oscar Wilde när de är i Algeriet tillsammans. De två männen är på en resa för att utforska sin sexualitet. Det finns en algerisk pojke som blir utnyttjad och Ahmed som tänker över detta skriver: ”Jag har glömt honom, även mig själv”. Det finns en undersökning av lojalitet i boken, hur du är lojal mot Lahbib till exempel. Jag tänker på titeln. När jag läst klart boken var det den som stannade kvar hos mig. Lahbib, kärleken som är hans namn, den som är värd att bli älskad, det är ju han. Den bortglömda pojken som ingen riktigt älskade.
AT: Jag tror att det finns en parallell mellan Ahmed och Lahbib, Ahmed reser till Frankrike och påbörjar en kärleksrelation med Emmanuel. För Lahbib är livet det motsatta. Han vill att kärleken med den äldre mannen ska fungera, men den misslyckas. Han vet hela tiden att han en dag kommer att ersättas med någon som är yngre. Det finns också en parallell mellan Ahmed och migrantens position, vad vi förväntas säga, hur vi ska bete oss, vad som begärs att vi ska lämna bakom oss för att bli accepterade. Det krävs att man säger: ”Okej, jag har stora problem med min religion” för att erkännas som modern och fri.
SA: Definitionen av frihet får inte vara ensidig. Jag tänker på Ahmed som någon som försöker inta den överordnades plats. Eller det finns en sån tendens hos honom. Han kommer så nära Emmanuel att han nästan vill bli honom, eller åtminstone ta hans plats och bli en förtryckande fransman.
AT: Det är för att det finns enorm prestige i att vara fransman. Den franska kulturen är fortfarande överordnad i Marocko. Du kan dominera och få tillgång till makt genom att använda det franska språket. Det är som att man lurar sig själv att den franska kulturen är räddningen, utan en aning om att den kommer förtrycka dig igen. Kolonisera dig igen. Det tog lång tid för Ahmed att inse hur mycket han gav upp för den här mannen och för att bli accepterad av hans borgerliga vänner och familj. Den värsta delen av processen för Ahmed var förlusten av minnen och språket. Kolonialismens värsta konsekvens. Detta är bokens hjärta. Hur kommer det sig att språket som varit synonymt med kolonialism, La Langue Francais, blivit en chic företeelse? När jag försöker påbörja en historisk konversation med människor, specifikt fransmän, så går det inte. De vill inte bli påminda om sitt koloniala förflutna. Någon som jag kan inte göra annat än att blicka tillbaka. Jag skrev den här boken med en misstanke om att alla dessa saker: min kultur, mitt land, min mamma och kniven som försöker rista in dessa ord, inte skulle bli accepterade. Min största oro var att boken skulle bli ett misslyckande på grund av att ingen vill höra dessa berättelser i Europa och Frankrike just nu.
BS: Jag vill.
AT: För att du är du. Vita fransmän tänkte jag, vill inte. Jag var säker på att den här boken inte skulle bli framgångsrik. Motsatsen skedde. Någonting magiskt fick dem att acceptera den.
BS: Vad har du fått för respons?
AT: Boken har varit en av mina största framgångar i Frankrike, trots att de inte vill be om ursäkt för kolonialismen utan istället ”vända historiens blad”, för detta är vad man hör: ”Vi måste vända blad”. Det borde vi inte. Allt detta finns i boken.
BS: Man skulle kunna säga att detta är en bok om kärlekens beståndsdelar. Den handlar också om våld, sex och sanning.
AT: Manipulation och hur det politiska träder in i kärleken. Utan att du inser det själv sitter du plötsligt framför någon, ni är båda nakna, och han talar till dig på ett språk som är från en annan tid, som fanns innan han föddes och som fortskrider i tanken.
SA: Det finns en västerländsk idé om att kärleken kan övervinna allt. Vi behöver bara tala med varandra och mötas.
AT: Jag tror helt enkelt inte på det.
SA: Nej, det är ju inte sant.
AT: De tycker inte om när man säger det. För här tror de på individen.
BS: Och friheten.
AT: I Marocko var vi så inflätade i varandra, alldeles för mycket, utan möjligheten att riktigt existera i egen rätt, om man bara tog ett steg framåt, åt sidan, så var det över gränsen. Jag måste erkänna att intensiteten kommer därifrån, från det sammanhanget. Olyckan, skriken, gråten och tragedierna. Det finns en mänsklighet i det. Kanske handlar det om att jag är över fyrtio och tänker att jag kommer att tillbringa resten av mitt liv ensam.
BS: Jag tänkte mycket på ensamhet när jag läste Den som är värd att bli älskad, särskilt i relation till huruvida kärlek kan övervinna allt och således göra en fri. I den här boken är ensamheten på sätt och vis en väg till frihet. När man blir invaderad av världen är det enda sättet att frigöra sig att vara ensam.
AT: Med tanke på vad som pågår i världen finns det inte så många alternativ till att göra saker på egen hand. När man ber om hjälp finns det människor som vill trycka ner en, peka finger och säga elaka saker. Man säger: jag vill bli författare, och de säger: åh, du vill bli författare, vi får väl se. Det är mer än negativitet. Det är ett begär att döda det som finns i människors hjärtan. Det skapar en föreställning om att man måste gå sin egen väg för att göra dessa saker. Och man gör det. Trots att det är ensamheten som tillåter friheten, “den objektiva friheten”, så är det samtidigt samma process som gör dig uttömd.
BS: Det är möjligt att uppnå vissa saker: en utbildning, lära sig ett nytt språk, ha en självständig ekonomi, men ändå stå kvar med en känsla av förlust. I den här boken är det en fråga om vad man gör efter att man har avvisat sin familj eller platsen man kommer från för att man inte har pengar eller känner sig alltför bunden till andra människor och rör sig vidare, liksom Ahmed åker till Paris och blir någon annan. Så småningom avvisar han sin älskare och väljer att lämna honom. När man har sagt nej till sin egen början, men också till alla drömmar och begär om den man trodde att man ville bli när man kom till frihetens land, vart vänder man sig och i vilken riktning går man? Är alternativet att återvända och är det en slags nostalgi?
AT: Vart ska man gå, med vem ska man tala och vem kommer verkligen att förstå? Vi kommer att behöva fortsätta leka den här leken och kalla det livet. Ska vi bara leka och behärska leken väl från och med nu, veta exakt vad man ska säga och göra det ena och det andra. Livet är delvis en besvikelse samtidigt som vi själva är ansvariga för den. När man inser att man har blivit en mästare på att tala och föra sig och plötsligt känner: var det detta jag försökte uppnå? Skulle jag känna igen någonting äkta om det så stod framför mig? Skulle jag känna igen det omedelbart? Vad borde jag göra? Det är svåra frågor, men ännu mer komplicerade för någon som mig, muslim och marockan, i en västerländsk värld där islamofobin fått fäste. Donald Trump talar om muslimer som om han talade om herrelösa hundar och världen har inget emot detta, särskilt inte Le Pen i Frankrike.
BS: Sverige anses vara både ett socialistiskt och liberalt land där frihet och jämlikhet råder. Samtidigt anläggs mordbränder i moskéer.
AT: Vad förväntar de sig? Att vi ska säga: jag håller med, gå och bränn moskéerna. Jag känner både ansvar och lojalitet. Det betyder inte att jag måste vara trogen min familj eller mitt land eller muslimer, men att åtminstone ge dem den komplexitet de förtjänar. Den populistiska retoriken är enkel. Skrivandet handlar om att stiga ner i djupet, i mörkret och att riskera något.
BS: Hur ser det ut i ditt skrivande? Att gå till den djupa, mystiska platsen.
AT: Liksom många andra försöker jag hantera det dagliga livet, politiken, sorgens besatthet, vad Emmanuel Macron säger och vänstern som tror att de säger de rätta sakerna och ser sig som sanningssägare. Det finns en brist på självkritik inom vänstern. Alla dessa människor som lät Donald Trump vinna valet och nu låtsas som om de inte på något sätt var ansvariga. Donald Trump är inte fienden. Han är den vi tror att han är, men vi borde fokusera på vårt ansvar. Dessa människor och deras röster i mitt huvud talar och förbereder något precist som kan skrivas en dag. Jag har ingen teknik men jag erkänner att jag blir argare med tiden, och ledsen.
SA: Jag håller med, och tänker att hyckleriet också är närvarande i boken. Ahmeds älskare Emmanuel som inte är konservativ. Han gör det rätta. Han är inte rasist.
AT: Självklart inte.
SA: Vi har samma problem här. Liberaler vill inte ta ansvar och vill varken erkänna rasism eller den katastrofala spridningen av nynazism i Europa.
AT: Hur kommer det sig att de inte är medvetna om denna fara? Andra världskriget tog slut, men det är inte över. Historien står vidöppen. När någon som jag talar om detta så säger de att det saknar legitimitet. Kolonialismen pågår i språket, i sättet fransmän tänker om araber och åker till Marocko för att köpa hus i Marrakech där de har “Fatima” i köket, “Hamad” som chaufför och “Salam ab-Salam” som trädgårdsmästare. Och när man ser den marockanska eliten så skickar de alla sina barn till franska skolor.
SA: Trots att de sparkade ut fransmännen.
AT: 1956.
SA: Vad har hänt med nationsuppfattningen? Har det funnits någon stolthet?
AT: Det fanns en man som hette Mehdi ben Barka. Han ville demokratisera Marocko men “försvann” i Paris 1965. Det var massdemonstrationer i Marocko från 50-talet fram till slutet på 90-talet men på något sätt lyckades kungen och överklassen lägga händerna på landets rikedomar. Jag tänker inte att befolkningen efter kolonialismen var undergivna. Det var snarare makthavarna som styrde riktningen och fängslade intellektuella och motståndare under 70-talet, med västvärldens godkännande.
SA: Precis som Ben Ali i Tunisien. Hur länge var han president egentligen?
AT: La France. Västvärldens ekonomiska intressen. De har alltid haft större intresse för våra älskade diktatorer än demokratin. Då och nu. Ibland säger de: åh, det här landet är odemokratiskt. Sedan säljer de gärna vapen till oss.
BS: Sverige bidrar också till vapenexporten genom samtliga banker och deras investeringar.
AT: Ingen tror detta om Sverige, men landet är en stor vapenexportör. Ju mer jag skriver desto mer försöker jag förstå det politiska. Jag är besatt och arg. Och så tänker jag, hur ska jag kunna formulera allt detta i böckerna jag skriver? Även om man upprepar sig så måste man förnya sättet på vilket man säger det. Stilen måste vid någon punkt kritiseras och stå öppen för förändring. Det är där jag befinner mig. I en stor kris. Jag har ett begär efter att lyssna till andras historier och göra dem till mina, skriva dem med min röst. Jag har berättelser från alla mina systrar och flickor jag har känt. Politiskt innehåll blir inte nödvändigtvis bra litteratur utan det handlar om att inkorporera det litterärt och hitta en ambivalens och ambiguitet. Hur kan vi arbeta med denna kunskap om världen som den ser ut och samtidigt skapa något som är litterärt enkelt, rörande och kan få människor att skälva? Det är som de egyptiska filmerna. Vi skrek och grät, trots att det var relativt enkla historier. Men vem bryr sig? Dessutom var det på ett språk som omvärlden menade inte kunde beskriva ordet frihet. Arabiska. Det är för mig en skandal, och ytterligare ett bevis på ignoransen som finns kring arabisk historia. Jag vill kunna skriva likt en riktigt bra egyptisk film.
BS: Har du någon favorit?
AT: Många, till och med såporna jag brukade titta på. Jag och mina systrar var fästa vid dem. Ibland var scenografin dålig, stolarna … Men vi kunde relatera till det som pågick. Ibland blev vi bara besatta av ett ansikte. Om jag var tvungen att välja en regissör skulle det vara Salah Abu Seif. Han dog för många år sedan men gjorde bland annat Shabab Emraa (1956). En mycket vacker film om en kvinna som förför en student. Bidaya wa nihaya (1960) är baserad på en bok av Naguib Mahfouz. Den handlar om en fattig familj och har ett tragiskt slut, med Omar Sharif och Farid Shawki i rollerna. Det är både realism och oneirism. När drömmen blir en stil. La réalisme poétique. Det fantastiska med egyptisk film var att även den mest sofistikerade produktionen kunde nå ut till majoriteten. Och det är någonting jag, än idag, inte har uppnått med mina böcker. Kanske på grund av homosexualiteten, eller det franska språket jag skriver på. Det finns så mycket som hindrar människor att bara ta boken och läsa den. De tycker att jag är en förrädare, skamlig. Hur som helst, det är …
AT, BS & SA: … inte ditt/mitt problem.
AT: Magin i boken handlar om svartkonsten jag brukade utföra med min mor. Vi brukade gå till mausoleum och andra som höll på med det. Det var dessa platser som var kvar för de fattiga. Vart skulle de ta vägen? Inte till biograferna, teatrarna eller de tjusiga platserna. De gick och förhäxade människor. Låt oss vara ondskefulla.
SA: Min mor är från medelklassen och min far från bönderna i Tunisien. Hon förbjöd oss men jag och mina syskon gjorde det ändå.
AT: Hon ville inte att du skulle bli rädd.
SA: Djinnerna.
AT: Det är skrämmande, men jag var mitt uppe i det. Och det är jag fortfarande. För många har det inget värde. Människor gör det överallt, hela tiden, men erkänner det inte.
SA: Det är en sak jag älskar med boken, den gör magin lika sann som kärleken själv.
AT: Precis. Det är som allt annat som har med livet att göra.
SA: Det är: I put a spell on you. Men någonting annat.
AT: När Nina Simone sjunger om det så går det bra.
SA: Hon sjunger om det som om det vore någonting abstrakt. I boken är det lika verkligt som allt annat.
BS: Det är detta Ahmed ärver av sin mor.
AT: Svartkonsten som en möjlighet att göra någonting inuti den sociala verkligheten, med kärleken, men också med intentionen att använda ondska som en slags lösning. Om det är det enda sättet att göra det, varför inte? Han säger till sin mor att det hon gjorde mot hans far är det han nu gör med andra män. Det är därför han har ett hjärta av sten. Det som räddar honom till en början är det som fängslar honom i hårdhet. Var finns friheten? Det handlar om att erkännas som fri men att inte kunna känna det i hjärtat. Det finns en bok av Gustave Flaubert som heter Un cœur simple (1877). Jag tänkte på hur jag skulle kunna skriva om ett hjärta som har blivit till sten i vår tid. Ahmed är problematisk, en så kallad hjälte, inte bara ett offer.
SA: Det är lätt att bli arg på Ahmed. Vad är hans problem? Varför väljer han det franska? Man blir arg på honom för att man blir arg på sig själv.
AT: Jag ville inte göra honom till någon man kunde älska omedelbart, och så är det.
BS: Han begär det som slutligen får honom att känna sig rutten. Han blir någon han inte ville bli. Det är en sorg. Sorgen över att bli, eller att inte bli någon. Vilka skulle vi vara om vi stannade på en viss plats, inte längtade efter en särskild kärlek?
AT: Begäret efter framgång, förändring och pengar. Vad hade jag blivit om … Han befinner sig i en nostalgi som handlar om det som skulle ha blivit. Det är märkligt att vara nostalgisk över något som aldrig har hänt. Ändå minns han löftet om det som skulle bli en vacker dag. Tiden gick.