När stjärnsociologen Hartmut Rosa landar är han förkyld. Det blir lätt så när man åker på turné – först runt till ett tiotal tyska universitet och sedan en tur till Schweiz innan han kom till Göteborg. Så snart han stigit ur taxin och hälsat på mottagningskommittén utanför Jonsereds herrgård vänder han ryggen till för att snyta sig. Och säkert också för att beundra den storslagna utsikten över sjön Aspen, för natur är, som Hartmut Rosas erfarenhet från skogarna hemma i Schwarzwald visar, en av de säkraste källorna till resonans. Och resonans är, enligt Rosas teorier, en säker källa till det mesta som är gott i världen.
Det tillstånd Rosa kallar resonans är det vi upplever när vi är i samklang med vår omgivning. Det kännetecknas, menar han, av att vi blir berörda, ibland så pass att det är fysiskt kännbart, får tårar i ögonen eller gåshud av en musikupplevelse. Och resonansen förändrar oss också, vi är aldrig riktigt desamma efter en resonant upplevelse som innan.
Dessutom menar Rosa att resonansen oftast finns bortom vår kontroll, den är något vi inte kan förfoga över. Med andra ord: unverfügbar, oförfogbar, ett begrepp som Rosa myntat och som är centralt i hans teoribygge. I engelska översättningar av hans texter – och i samtal på engelska – blir det oftast uncontrollable, men det är enligt Rosa en översättning som leder en aning fel, eftersom oförfogbarheten är något mindre exakt än det okontrollerbara. Och som han ibland förtydligar: den starkaste resonansen är halvförfogbar. Total oförfogbarhet – att ha noll koll – kan bli alienerande.
Hartmut Rosa är professor i sociologi på Friedrich Schiller-universitetet i Jena i södra Tyskland. Sedan jag för några år sedan upptäckte hans resonansbegrepp har jag velat resa till Jena och intervjua honom. Tre gånger har jag mejlat honom och fått autosvar på tyska: mein Kalender ist randvoll.
Rosa är en av vår tids viktiga sociologiska tänkare, kanske på väg att nå samma status som Pierre Bourdieu eller Zygmunt Bauman. I sitt storverk "Resonanz" (inte översatt till svenska) och i sina andra böcker bygger Rosa komplexa teorier, gärna illustrerade i punktlistor med mängder av parenteser och oklara kursiveringar. Men den som tar sig tid att dissekera det han skriver blir belönad med nya perspektiv på vår tids stora problem, som klimatförändringarna, överkonsumtionen, ojämlikheten och svårigheterna för människor av olika bakgrund att integrera sig med varandra.
Som under min resa nyss från Stockholm till seminariet: Utanför SJ:s Snabbtåg rusade landskapet förbi, som en illustration till Rosas första bok på svenska, "Acceleration, modernitet och identitet" (Daidalos 2013, övers Joachim Retzlaff). Skogsplantagernas granar flimrade som streckkoder och jag hörde medresenärernas accelererande repliker i headseten: "Jag sparar lite bandbredd nu och går off-camera... Vilket är bästa sättet att bygga ett varumärke?... Vi håller det i loopen."
Acceleration är, menar Rosa, en ny form av totalitarism – i ett samhälle i ständig förändring lever alla i ängslan över att förlora sin plats. En ängslan som jag kunde höra i passagerarnas röster.
Hartmut Rosa visar också hur vi senmoderna människor drivs av en strävan att förfoga över och kontrollera allt större utsnitt liv och värld: appdejtande; planerad familjebildning med assisterad befruktning, fosterdiagnostik och planerade kejsarsnitt; återkommande kontroller av barns hälsa, utveckling och lärande; karriärplanering; självoptimering genom träning och kroppskontroll och så småningom en tilltagande medicinsk kontroll över sjukdom, åldrande och död.
Går resonansen då förlorad? Fullt så enkelt är det inte. Genom teknik och medicin och även politik har moderniteten, skriver Rosa, tryggat människors tillgång till resonans i många sammanhang. Medicinska ingrepp kan bevara hörsel och syn. Politiken kan skapa trygghet. Men i många fall går dessa strävanden efter förfogbarhet ut över resonansen. Som i skolan, där lärare slits mellan läroplanernas krav på dokumenterade prestationer och elevernas behov av resonans i klassrummet. Det är för sådana dilemman som Hartmut Rosa har lanserat kompromissen halvförfogbarhet som ett mål att sikta på.
*
Jag ville alltså till Jena men hamnade i Jonsered. Här ska Rosa nu medverka i ett seminarium på Göteborgs universitets konferensgård. Och dagen efter ska han hålla en workshop på universitetet inne i stan.
När han har snutit sig hamnar vi i samspråk utanför toaletterna. Vi talar om vädret, som människor gärna gör. Hans senaste essäbok på svenska, "Det vi inte kan råda över" (Daidalos 2021), börjar med ett avsnitt om snöfall, som en illustration till just det oförfogbara. I Jena har det inte varit någon snö i år, säger han. Inte ens konstsnö? Jo, svarar Rosa, det finns en bit bort, men om poängen med snö är att den är oförfogbar så blir ju konstsnön ointressant eftersom den är i högsta grad förfogbar.
– Fast det är förstås trevligt för dem som vill åka skidor när det inte har snöat, tillägger han vänligt.
Han ser ut som en energisk friluftsmänniska som skulle kunna steka ett vildsvin över öppen eld och han är överväldigande pratsam, men samtidigt ödmjuk i varje liten pratstund jag tjuvlyssnar på. Som med förkylningen: Han bedyrar har släpat runt den minst en vecka och coronatestat sig två gånger, ingen ska behöva vara orolig.
De församlade akademikerna – sociologer, litteraturvetare, idéhistoriker, religionsvetare – är förvånade över att en journalist som jag är på plats. En av dem frågar: Hittar du något användbart i den här typen av forskning? För själv är han skeptisk. Något självspäkande berättar han att han inte tycker att han själv har lyckats presentera något forskningsresultat som inte redan varit allmänt känt. Han vill inte låta bitter, säger han, men faktum är att han tvivlar på akademin.
Jag bedyrar att teorin om resonansens betydelse är användbar för mig. Mer resonans skulle hjälpa mänskligheten, det är min övertygelse.
Temat för dagens seminarium är hur det imaginära – fantasin, fiktionen – kan påverka verkligheten. Huvudtalare är Rosa och Elisabeth Herrmann, professor i tysk litteratur vid universitetet i Warwick. De är båda födda och uppväxta i Schwarzwald – denna plats vars engelska namn, The Black Forest, i sig klingar av resonans – och de kände varandra som unga.
Samtalet pågår i nära tre timmar. Många idéer kastas fram, ordet interesting hörs nog hundra gånger och när tankarna djupnar kring frågor om hur fiktionen kan generera social energi och hur denna energi i sin tur kan generera action syns bekymmersrynkorna rummet runt. Jovisst, Gretas generation har ju läst "Hungerspelen" – men finns det ett recept på fiktion som ger den typen av handlingskraft som Fridays for Future står för?
– Nej, det finns en oförfogbarhet i konstnärliga verk, säger Hartmut Rosa. Om en låt som "Smells like teen spirit" kan bli en hit så går det inte att förutsäga vad som blir det.
Jag tänker på Torgny Lindgrens "Pölsan": Resonansen uppstår tack vare den hemliga, oförfogbara ingrediensen i receptet. Men innan jag hinner kasta fram den tanken säger Michael Azar, professor i idéhistoria:
– Det där handlar mest om sociologiska och ekonomiska villkor. Om jag och Beyoncé skulle spela in samma låt så vet jag vem som skulle få mest framgång.
Alla skrattar. Hartmut Rosa hostar och bekräftar att det naturligtvis är så.
– Men även Beyoncé floppar ibland, så det finns något oförfogbart också hos henne.
Och så konstaterar han:
– Antingen har vi i västvärlden vetenskapliga förklaringar eller så har vi andliga. Andra kulturer har något däremellan, men det saknas hos oss.
*
Efter seminariet snörvlar Rosa värre än innan och hör sig försynt för med arrangören om han kan stå över middagen ikväll. Men det går inte, arrangörsteamet vill av allt att döma inte missa chansen att få sig en förkylningssmitta av en stjärnsociolog.
Får jag intervjua honom? Det finns egentligen ingen tid, men så får jag oväntat plats bredvid Rosa i baksätet i en bil som ska rulla mot hans hotell i centrala Göteborg. En mycket liten bil, full med litteraturvetare och hundhår. Hartmut Rosa snyter sig igen, diskret vänd mot bilfönstret, och föreslår att vi samtalar nu, medan en av littvetarna rattar bilen i motorledernas pumpande rusningstrafik.
När i ditt liv upplever du själv mest resonans?
– Något som är väldigt viktigt för mig är musik. Som tonåring, långt innan jag hade någon teori om någonting, så tänkte jag på musiken som en navelsträng som höll mig kopplad till livet. Att spela musik själv ger samma känsla. Jag spelar allt med tangenter – piano, keyboard, till och med orgel. Och så älskar jag naturen. Att gå ut i skogen och att titta på stjärnorna, jag har till och med ett eget teleskop hemma. Och även läsning ger resonans – varje kväll innan jag somnar och varje morgon innan jag stiger upp läser jag en bit i en roman.
En plötslig inbromsning och en tvär vänstersväng trycker mig mot Rosa, men han fortsätter obekymrat:
– Och att tala med folk, att lyssna på studenterna eller att ha den typen av samtal som vi hade nu, det är också en resonansupplevelse.
Och när har du som minst resonans i ditt liv?
– Att vara professor är att undervisa och skriva – och jag älskar båda. Men vad jag får ägna mest tid åt är att skriva ansökningar och rapporter och enkäter. Det ger en sådan alienation och är så långt från all resonans.
Får du existentiell ångest, en känsla av att här rinner mitt liv rakt ner i avloppet?
– Ja, jag blir nästan arg. Och en annan sak som får mig att känna mig alienerad är att jag har en tendens att fastna för idiotiska mobilspel. Jag gör det bara i situationer som redan är alienerande: Jag sitter på tåget, det är trångt och jag har med mig en massa rapporter som jag måste läsa. Då försöker jag bekämpa alienation med alienation. Det är fullständigt oresonant, så jag skulle vilja veta varför jag gör det.
Detta att vi agerar mot bättre vetande när vi saknar resonans, kan det förklara irrationellt agerande i större skala? Som den passivitet vi visar i relation till klimatkrisen?
– Problemet där är att vi tänker på naturen som en resurs som vi kan använda. Om vi istället ser naturen som en resonanssfär så kan det förändra vårt sätt att agera, för resonans kan ge en etik som bygger på omsorg. Den som älskar ett berg skulle inte kliva på en blomma som växer där bara för att ta en snygg bild och lägga upp på Instagram. Det hoppas jag åtminstone ... Men å, vad händer här? Är det Göteborg som spelar?
Rosa lutar sig över mig och kikar ut på Scandinavium där publiken samlas för att se Frölunda–Färjestad i hockey. Strax därpå stannar bilen framför hans hotell. Vi får fortsätta samtalet i varsin röd galonsoffa i lobbyn.
Jag tar upp frågan om integration och de motsättningar som ämnet invandring väcker i Sverige. Kan resonans kan ha en betydelse där?
– Det finns säkert de som säger att om vi släpper in en massa invandrare här så kommer Sverige att förändras. Och det är ju själva poängen med resonans: att lyssna till något och förändras i den processen. Men resonans innebär också att ha förmågan att svara med sin egen röst. Jag tror att motståndet mot invandringen kan ha sina rötter i människors bristande tilltro till sin egen förmåga – det är därför den andre känns hotfull.
Han hostar till men tar sats och berättar om hur han som student jobbade som ungdomsledare och la märke till att ungdomarna utvecklade en gruppidentitet genom att utesluta någon eller några. När han sedan började jobba för en annan organisation var det inte så, ungdomarna där ville höra udda röster. Om någon var blind så ville de veta: Hur uppfattar du världen? Eller om någon var hindu: Hur är ditt liv?
– Man måste skapa ett sammanhang som gynnar den typen av nyfikenhet. Men jag får erkänna att i den här andra organisationen så var ungdomarna särskilt begåvade. Kanske var det därför de hade den där tilltron till sig själva och sin egen röst.
Handlar det inte delvis om klass, funderar jag. Att resonans är en fråga om tillgång till lugn tid – något som kräver resurser. Jag skulle gärna fråga, men jag tycker synd om Rosa som måste delta i den där middagen om bara någon halvtimme. Så jag föreslår att vi avslutar intervjun. Men när receptionisten, i huvudduk, går igenom rummet frågar Rosa mig:
– Hur är det egentligen, har ni fler invandrare här i Sverige än i andra länder?
Och jag sitter kvar och svarar. Nyfikenhet ger resonans.
*
Den svenska västkustluften, eller tvångsmiddagen, verkar bota Rosas förkylning, för han snörvlar inte lika mycket när vi nästa dag samlas på det lilla Antikmuseet, inrymt i en sal hos Humanistiska fakulteten på Göteborgs universitet. Längs väggarna står antika gestalter i gips och marmor och lyssnar stumt medan forskare inom olika discipliner ställer frågor till Rosa. Temat är mestadels resonans.
– Ibland tror jag att min bok "Resonanz" tilltalar så många bara för att den är så otydlig, det är det som gör att så många kan relatera till den, säger Rosa.
Sociologen Håkan Thörns fråga handlar följaktligen inte direkt om resonans utan om vad som är den grundläggande drivkraften – the prime mover – bakom utvecklingen i världen idag. Den unge Marx menade, säger Håkan Thörn, att alienation ledde till kapitalismen, medan den mogne Marx såg ett omvänt orsakssamband: kapitalismen ger alienation. Så hur ser Rosa på det idag – vad är det till exempel som gör att människor sover allt mindre?
– Very interesting, säger Rosa.
Han hostar och påpekar att det faktum att vi sover mindre skulle kunna bero på att vi kroppsarbetar mindre, så att vi inte är lika uttröttade. Men, säger han, kapitalismen är ändå en kraft som trissar upp tempot – när tid är pengar och pengarna är begränsade får vi en känsla av att tiden är knapp.
En annan stark kraft är dock kunskapsutveckling i sig, fortsätter Rosa:
– Vi strävar hela tiden efter att generera mer kunskap – att utveckla bättre teleskop så att vi kan se längre bort i rymden. Det är inte bara kapitalismen som driver det, det är en strävan hos människan att göra världen mer förfogbar. Men genom denna strävan skapar vi nya oförfogbara monster.
Hans tydligaste exempel är kärnklyvning.
– Oppenheimer ville ha maximal kontroll till och med över atomkärnan, men vad som kom tillbaka var kärnvapnen – helt oförfogbara. Och det är likadant med modern teknologi, vi bestämmer oss för vad vi vill ha och skapar det, men när det fallerar så kan vi inte hantera det.
I "Det vi inte kan råda över" beskriver Rosa digitaliseringen på ett liknande sätt: vi har skapat ett monster som får oss att bli sittande, stirrande på snurrande ikoner på skärmen, inlåsta i bilar vars stöldlarm gått i baklås, stressade av maskinella ljudsignaler som inte går att stänga av.
Själv tänker jag på den överhettade hotellnatt jag har bakom mig, när rummets temperatur styrdes från ett system utom räckhåll för både mig och receptionisten. Sov med öppet fönster, sa hon. Det var vad jag hade till mitt förfogande.
Och detta är bara början, för runt hörnet ruvar monstret AI.
– Vi tror att vi är omnipotenta, men vi blir maktlösa, säger Rosa.
*
På snabbtåget hem sitter jag i en lugn avdelning. Ingen är vare sig off camera eller on. Mannen intill mig läser en papperstidning. Utanför ligger vårisarna gräddgula med djupblå skuggor i strandkanterna. Högt över ett fält hänger en ormvråk, oförfogbar men med marken till sitt förfogande.
Kanske är denna stund halvförfogbarheten konkretiserad: Tåget är i tid, vi har eftermiddagen till vårt förfogande, men omgivningen utanför är oförfogbar för oss.
Mannen intill lägger ner sin tidning och ser ut. Han hummar, rentav småsjunger på en ordlös melodi. Och jag hör resonansen. Har man en gång fått dess klang i öronen lyssnar man efter den överallt.
Av Katarina Bjärvall