(Texten publicerades i Ord&Bild nr 4 1990 och ingår i Digitalt jubileumsbibliotek nr 3, läs mer här.)
Gunnar Pettersson
”Hur ska man tolka denna oavbrutna serie beslut och handlingar som bidragit till nederlagets strategi? De går helt enkelt inte att hänföra till inkompetens…”
Vad är det orden i detta citat syftar på? I vilket sammanhang yttrades de? Låt oss gissa på utredningen av Palmemordet. Liknande frågor har ju ofta dykt upp i kritiken: Var går gränsen mellan inkompetens och avsikt? Hur många sammanträffanden behövs för att skapa ett mönster? Varför ser så många händelser ut som tankar?
Citatet härrör emellertid från Joe McCarthy år 1951. Sammanhanget utgörs med andra ord av paranoian, häxjakten, de oskyldigt dömda under den tidens antikommunistiska snålblåst i USA.
Nu är den här kopplingen inte så besvärande för Palmeutredningens kritiker som man skulle kunna tro – även om en och annan f d utredningschef säkert anser sig vara utsatt för en häxjakt. Som historia duger parallellen naturligtvis inte. Det pinsamma ligger snarare i något annat: i det retoriska anslaget, den konspirationsteoretiska retorik som t ex anhängare av polisspåret i många avseenden delar med McCarthy.
Det har blivit en vanlig – och efter Palmemordet nästan vardaglig – reflex bland politiker och vissa skikt av journalistkåren att förkasta och raljera mot konspirationsteorier. Anledningen är att det ligger så nära till hands att förpassa dem till en sedan länge etablerad politisk patologi, vars diagnos stämmer in på paranoiker som McCarthy, Lyndon LaRouche, Joseph Goebbels. Nu är det emellertid inte fullt så enkelt. Jag tänker i den här artikeln undersöka den historiska och politiskt-kulturella bakgrunden.
I
Till en början skulle man något schematiskt kunna definiera två fundamentalt olika sätt att betrakta ett historiskt skeende. Det ena är det konspirationsteoretiska, eller en slags storhetsvansinnig historicism: bakom allt mänskligt, särskilt samhälleligt, beteende finns en primär, dold drivkraft. Vare sig detta är Gud, historisk determinism, frimurare eller monopolkapitalistiska truster sker ingenting av en slump, minst av allt inom den politiska sfären. Långt under den sociala verkligheten ligger vad Noam Chomsky kallat en ”deep grammar” (i både språklig och politiskt hänseende), vars regler vanligtvis går att spåra med en kombination av lyhördhet och pedanteri.
Å andra sidan finns vad engelsmännen kallar ”cock-up theory” och som jag hädanefter kommer att kalla ”klantteorin”. Det är kort sagt en slumpens och olyckshändelsernas doktrin. Den går ungefär ut på följande.
Historien – och särskilt politiken – är egentligen bara en serie mer eller mindre kontrollerbara olyckshändelser, som helt enkelt inte lämnar tid eller utrymme åt komplicerade ränksmiderier. Sådana konspirationer som bevisligen existerat har för det första sällan eller aldrig uppnått sitt syfte, och är för det andra så gott som alltid en fråga om frilansskurkar, olyckshändelser i arbetet, tillfälliga fnurror. Konspirationer är aldrig, som konspirationsteoretikern tror, systematiska.
Klantteoretikern kan t o m ta postmodernismen i anspråk. Livet, politiken, kulturen i dessa efterindustriella tider är varken mer eller mindre än vad de ger sken av att vara. Det finns inga dolda djup. Allt är förgrund. Eller, för att använda en träffande dataterm, vi har nått WYSIWYG-samhället: What You See Is What You Get. Vad du ser (på din dataskärm) är vad du får (på din skrivare).
Dessa två betraktelsesätt går sedan att överföra på två vanliga attityder till Palmemordet. Konspirationsteoretikern mobiliserar hela katalogen av ambulanstider, områdeslarm och walkie-talkiemän och kräver förklaringar som tillfredsställer det synbarligt logiska schemat; han väver trådarna som binder samman de disparata elementen i det brottsliga mönstret – sannolikhetsregeln, inte minst, förbjuder honom alla andra tolkningar. E M Forsters retorik är hans metodik: ”Only connect.”
Klantteoretikern förlitar sig inte så mycket på fakta och bevis som på sin övergripande insikt om den brutala slumpen och nöjer sig med att förkasta konspirationsteorin av det enkla skälet att den passar in så hundraprocentigt lagom i det ”trygga Sveriges” socialpsykologiska schema: vi står inte ut med Det Oförklarliga; Palmemordet var så traumatiskt att vi behöver en konspiratorisk förklaring, ungefär som Brechts Herr K behöver en Gud. Det handlar i grunden om vårt behov av tröst.
Det slående är att båda betraktar sig själva som utan några illusioner, att den ene anser att den andre gjort det alldeles för lätt för sig. Vi har nått ett argumentatoriskt dödläge, ett yxskaftens hälsningsceremoniel, som inte minst visar sig i den nu regerande offentliga tystnaden om Palmemordet, en tystnad som bara emellanåt bryts av en uttråkad förvirring. En utväg ur dödläget är, som jag ser det, att problematisera begreppet ”konspirationsteori”.
II
För det första måste man reda ut en begreppslig förvirring. Det finns i själva verket två skilda former av konspirationsteori: den enda är ”global”, uråldrig och irrationell; den andra är ”lokal”, modern och rationell.
Den globala konspirationsteori (engelskan har ett flertal uttryck: ”conspiracy theory of history/society” eller ”world conspiracy theory”) uppehåller sig inte vid ett specifikt historiskt skeende utan kännetecknas av en allt innefattande totalitet. Historien är en konspiration, och teorin om den är på motsvarande vis tids- och rumsmässigt obegränsad.
Typiskt är också att man efter upplysningen ofta, men inte alltid, hittar den på den demagogiska yttersta högerkanten av den politiska skalan: teorierna riktas huvudsakligen mot judar, frimurare, kommunister. Det är här man finner vad den akademiska (och i synnerhet den amerikanska) litteraturen med all rätt kallar en politisk patologi: ”den paranoida stilen”, ”oförnuftets politik”[i] osv.
Den globala konspirationsteorin har en lång och fascinerande sjukdomshistoria, som här bara ska skisseras. Man kan, som Karl Popper, spåra den ända tillbaka till Homeros’ samhällssyn: ”Homeros betraktade gudarnas makt på ett sådant vis att allt som hände på fältet vid Troja enbart speglade de olika konspirationerna på Olympen. Den samhälleliga konspirationsteorin är bara en version av denna teism, av en tro på gudar vars infall och viljor regerar över allting.”[ii]
En annan, och kanske mindre diskutabel, källa finns i det kristna arvet, i synnerhet hos dess kättare. Den manikeiska läran talar om ondskans dolda hand; den gnostiska om uppenbarelse genom de invigdas kunskaper. Popper hävdar rent av att den samhälleliga konspirationsteorin är resultatet av att man ”övergivit Gud och sedan frågar: ’Vem finns i hans ställe?’”[iii]
Det är just med upplysningen, och särskilt franska revolutionen, som den globala konspirationsteorin blir ett systematiskt återkommande fenomen. Bakgrunden är naturligtvis att den politiska verkligheten hade förändrats radikalt: från 1789 ”accelererade” historien och slet i farten sönder alla tidigare kategorier. Verkligheten blev oöverblickbar, dvs ”modern”, och krävde explikation, förenkling, kontextualitet. Exempelvis lade prästen Auguste de Barruel skulden för det revolutionära tumultet på frimurarna; den skotske naturfilosofen John Robertson skrev år 1797 en vida spridd och läst skrift kallad Proofs of a Conspiracy Against All the Religions and Governments of Europe.
Från mitten av 1800-talet börjar teorier om en judisk konspiration vinna mark, ofta i kombination med teorierna om frimurare. Detta är kanske den globala konspirationsteori som studerats grundligast av alla [iv], i synnerhet så som den kommer till uttryck i det ökända falsifikatet Sion vises protokoll, vilket författades vid sekelskiftet av en tjänsteman på tsarens ochrana och utgavs för första gången 1905. Denna broschyr beskrev en världsomspännande judisk sammansvärjning med syfte att dominera världen genom en brutal och degenererad internationalistisk ideologi och kom framför allt att utnyttjas av Goebbels och nazisterna. Men så sent som 1964 kan man hitta bl a amerikanska utgåvor, och enligt uppgift har den nyligen också börjat spridas av antisemitiska kretsar i Sovjetunionen.
I vårt århundrade har alltså de globala konspirationsteorierna överlevt inte bara i periferin, utan som central beståndsdel av åtminstone en av 1900-talets två stora ideologier, fascismen. Huruvida kommunismen också baseras på en global konspirationsteori är en omdebatterad fråga. De har ofta påståtts att marxismens historieuppfattning är en konspirationsteori. Som motargument har förts fram att den härskande klassen enligt Marx inte på minsta vis kan manipulera historien, utan i lika hög grad är fångar i det ”sociala systemet” som underklassen. Resultatet av härskarklassens handlingar är därför väsentligen oavsiktliga.
Med Lenin och ryska revolutionen (för att inte tala om Stalin) får däremot saken en annan aspekt. Popper skriver att ”Lenins revolution, och i synnerhet Hitlers revolution och Hitlers krig… var faktiskt båda konspirationer. Men detta är en konsekvens av det faktum att konspirationsteoretiker kom till makten – vilka, signifikativt nog, misslyckades med att fullborda sina konspirationer.[v]
Popper antyder här ett av de mest betydelsefulla inslagen i den globala konspirationsteorins funktion: att den alltid ger upphov till en motkonspiration och därmed blir självförverkligande. Han benämner detta ”Oidipuseffekten”, vilken ”beskriver den inverkan som en teori, en förväntan eller en förutsägelse har på den händelse som den förutsäger eller beskriver: kom ihåg att den orsakskedja som ledde fram till Oidipus’ fadermord började med oraklets spådom om denna händelse.”[vi] Detta är en företeelse jag återkommer till senare.
Slutligen finns det en sentida, svensk global konspirationsteori som vore värd en särskild studie, eftersom den kommit upp med jämna mellanrum sedan fyrtiotalet. Det är de olika spekulationer om en homosexuell kamarilla i maktens centrum som väcktes med Kejne- och Haijbyaffärerna och som, i något mildare form, dök upp också i periferin av Ebbe Carlsson-affären. Här finns en rik socialpsykologisk ådra att gräva fram, inte minst som den ligger dold i vissa aspekter av rättsrötedebatten från Vilhelm Moberg och Björn Collinder och framåt.
Idag förekommer dock globala konspirationsteorier i stort sett bara i extremhögern. Lyndon LaRouches EAP är ett exempel bland många. I en ”specialrapport” från 1986[vii] påstår man att Sovjetunionen låg bakom Palmemordet – trots att man samtidigt hävdar att Palme var KGB-spion. Detta problem löser man för övrigt genom att påstå att mordet utgjorde en ” den blodiga skjortans” strategi: syftet var med andra ord att skapa en martyr och därmed påverka svensk politik i ytterligare sovjetvänlig riktning.
Vad som däremot är intressantare med konspirationsteorier hos extremhögern är att de, liksom hos EAP, ofta riktar sig mot både kapitalism och kommunism, vilka beskrivs som två huvuden på samma hydra. Så hävdar man t ex att den ryska revolutionen understöddes och finansierades av en hemlig monopolkapitalistisk trust. Resultatet av denna paranoida helgardering blir, som så ofta med globala konspirationsteorier, att man hamnar i en världssyn med påfallande ockulta övertoner.
III
Den ”lokala” konspirationsteorin handlar följaktligen om en specifik historisk händelse. Som bara några exempel ur vårt eget århundrade kan ges Kirovmordet, riksdagshusbranden, morden på de båda Kennedybröderna och Martin Luther King, Watergate, den brittiska ”Wilsonkomplotten” liksom den nyliga Stalkeraffären, Iran-Contra-skandalen, Palmemordet osv.
Den lokale konspirationsteoretikern, personifierad i den undersökande journalisten, drar (oftast) inte några globala slutsatser av sina lokala misstankar. En del har, kanske inte så överraskande, velat komma bort från beskrivningen ”konspirationsteori” och i stället använda sig av termer som ”konspirationsforskning”, ”parapolitik”, ”statsforskning”[viii]. Av skäl som jag ska återkomma till anser jag detta missriktat.
Ytterligare två ting kännetecknar denna kategori konspirationsteorier. Liksom den globala konspirationsteorin är en företeelse man i regel hittar hos extremhögern, är den lokala konspirationsteorin oftast förknippad med, om inte en renodlad vänsterinställning, så i alla fall en radikal-liberal och ”anti-auktoritär” hållning.
Vidare är den lokala konspirationsteorin en modern företeelse i så måtto att den är intimt förknippad med vissa aspekter av modern demokrati: yttrandefrihet, tillgängligheten, (överflödet) på information, pressens ökade makt och den undersökande journalistikens uppkomst, en allmänt ökad politisk medvetenhet och sofistikering osv.
Kennedymordet 1963 utgör en vändpunkt i båda dessa avseenden. Det sammanföll med de första protesterna mot Vietnamkriget och den påföljande radikaliseringen under 1960-talet. Mot bakgrund av en fördjupad samhällsdebatt och ett ifrågasättande av samhällets institutioner kom mordet att bli ett slags emblem för den ”trovärdighetsklyfta” som öppnat sig mellan styrande och styrda. ”The Official Version of Events”, den offentliga historieskrivningen – framför allt så som den presenterades i Warrenkommisionens rapport – blev så att säga kontrasten mot vilken man ställde sina egna mer eller mindre välgrundade misstankar, mot vilken man än mätte sitt missnöje.
Sedan dess har de lokala konspirationsteorierna blivit ett genomgående inslag i den politiska journalistiken/debatten. En hel konspirationsteoretisk industri har byggts upp parallellt med de senaste trettio årens politiska trauman. Det finns en uppsjö mer eller mindre seriösa tidskifter kring temat, framför allt i USA men också i England, Tyskland och Frankrike.[ix] Två tre stycken av dessa ägnar sig uteslutande åt teorier om Kennedymordet varav det idag lär finnas inte mindre än 2500. Likadant finns det databaser, specialbokhandlar, ”newsletters” och en aldrig sinande ström böcker. Varför detta furiösa intresse för konspirationsteorier? En förklaring ges av den amerikanske författaren Sid Blumenthal: ”Konspirationsteorier är, på en nivå, doktrinen för dem som fortfarande håller fast vid sin [60-tals-radikala] tro; det är ett försök att försvara det förgångna.”[x]
Men det finns naturligtvis andra och intressantare nivåer. Innan vi går närmare in på några av dessa är det värt att understryka att skillnaden mellan global och lokal konspirationsteori är en gradskillnad, inte en väsensskillnad. De stämmer ofta överens i sin respektive metod och retorik. Som uttryck för missnöje och alienation har de också en slags socialpsykologisk kontur gemensam; båda typerna uppvisar ofta en proselytens andtrutna brådska, en känsla av överhängande fara: konspirationsteorier väntar alltid otåligt på sin snara bekräftelse – fast med den skillnaden att de lokala ofta inte behöver vänta förgäves. Och, till sist, precis som det finns en och annan ”global” konspirationsteori som har ett faktiskt historiskt intresse[xi] så finns det förvisso en hel uppsjö ”lokala” konspirationsteorier som rätteligen hör hemma på sanatoriet.
När jag talar om konspirationsteorier – och vad jag anser vara deras ”rationalitet” – gör jag alltså medvetet en subjektiv och ganska godtycklig urskillning: jag talar om konspirationsteorier som till en avgörande grad förlitar sig på seriös forskning, på ansamlandet av bevismaterial, på skepsis och försiktighet vad gäller att dra slutsatser osv.
Som bara några få exempel på sådan ”konspirationsforskning” kan man nämna Noam Chomskys arbeten om press och propaganda[xii], Peter Dale Scotts undersökningar av bl a [EM5] Iran-Contraaffären[xiii], Edward S Hermans studier av terrorism[xiv] , Paul Foots och David Leighs respektive böcker om Colin Wallace-affären och den därmed förknippade ”Wilsonkomplotten”[xv], Barbara Honeggers granskning av oegentligheter kring det amerikanska presidentvalet 1979[xvi] samt TV-journalister som exempelvis Nicholas Claxton (om Sydafrika) och John Edginton (om mordet på Martin Luther King).
(Att jag inte nämner några svenska exempel får stå som en kommentar över frånvaron i Sverige av undersökande journalistisk av jämförbar omfattning, skärpa och kontinuitet. De undantag man skulle kunna peka på i fråga om Palmemordet är egentligen inga undantag eftersom deras arbete – hur lovvärt det än är – lider alltför stor brist på resurser, samordning och samarbetsvilja för att kunna mäta sig med ovanstående utländska exempel. Detta är en av de många mindre tragedier som följt på den större tragedin.)
Få eller inga av dessa skulle förmodligen kalla sig konspirationsteoretiker och de flesta skulle säkert ha invändningar mot mina slutsatser. Min avsikt är nu inte att misstänkliggöra dem eller stämpla dem som paranoiker, snarare tvärtom – helt enkelt att försöka sätta in deras arbete i ett större sammanhang och finna vissa gemensamma drag i deras metod och retorik.
IV
Det hela är i själva verket mycket enkelt: det finns konspirationsteorier därför att det finns konspirationer. Fråga Richard Nixon. Eller Peter Wright, Licio Gelli, Oliver North – och varför inte Helsingborgstullen? Vad du ser är inte ens hälften av vad du får.
Tala om för Ingvar Bratt att det inte finns några dolda djup; eller, för den delen, Christer Petterson att allt är vad det ger sken av att vara. Varenda en av alla hemligstämplarna de senaste fyra och trekvarts åren andas panik – och inte utan anledning.[xvii] Olyckshändelser har inte med saken att göra: alla som suttit med i en vägförening vet att varje politiskt system ger obegränsat med tid och utrymme för komplicerade intriger och allsköns kuckel.
Vad är då en konspiration? I juridisk mening innebär en konspiration enbart en hemlig överenskommelse om att begå en brottslig handling. Vilken i sin tur överhuvudtaget inte behöver begås för att konspirationen ska vara fullbordad: det är den hemliga överenskommelsen (de viskande rösterna, de rökiga inre rummen, den knappt skönjbara nickningen) som utgör definitionen av brottet.
Just hemligheten innebär också att det är logiskt nonsens att påstå att konspirationer sällan eller aldrig uppnår sitt syfte: en misslyckad konspiration är en konspiration som blivit uppdagad, därav dess misslyckande; en lyckad konspiration kan vi rent definitoriskt inte känna till.
I anglosaxisk lagstiftning var ”conspiracy” ursprungligen en rent politisk lag, ett sätt att ”förhindra vanliga människor att organisera sig till politisk handling”.[xviii] Även om brottsrubriceringen ”conspiracy” i modern tid mest kommit att gälla opolitiska brott, t ex häleri, så har det juridiska begreppet kvar många intressanta paralleller med politiska konspirationer och konspirationsteorier. Jag ska återkomma till dessa.
En avgörande aspekt av politiska konspirationer i modern tid handlar om ”avsikt” och ”brottslig vetskap” så som de utspelar sig över en viss tidsperiod och på olika nivåer i en maktstruktur. Här öppnar sig faktiskt också en kompromiss mellan klant- och konspirationsteoretikern. Särskild med Iran-Contraaffären i tankarna (möjligtvis också Palmemordet[xix]) kan man kommer överens om ett vanligt konspiratoriskt scenario, vilket ser ut så här: ett element på låg nivå i ett politiskt system går ur styr; det sker faktiskt en ”olyckshändelse”, något som är fundamentalt oförenligt med systemets avsedda funktion; ”avsikt och brottslig vetskap” kan helt och hållet hänföras till den onda kuggen i det goda maskineriet.
Ställd inför denna ”olyckshändelse” kan makten på hög nivå reagera på två sätt. Den första typen av reaktion var kanske vanligare förr, när den mediala offentlighetens mekanismer inte var så sofistikerade och manipulerbara. Det går helt enkelt ut på att utnyttja ”olyckshändelsen” för sina egna syften. Här är riksdagshusbranden 1933 och Kirovmordet 1934 de två mest kända och historiskt mest betydelsefulla fallen.
Än idag råder tvivel om vem som låg bakom de båda händelserna. En del forskare har, vad gäller riksdagshusbranden, under de senaste åren kommit fram till att den sinnesförvirrade van der Lubbe sannolikt inte var lejd av nazisterna, utan agerade helt ensam. Likadant är det långt ifrån ett etablerat faktum att Stalin, eller NKVD-chefen Jagoda, skulle lejt Nikolajev för att mörda Kirov (även om de tidigare opublicerade delarna av Chrusjtjovs memoarer, som nyligen offentliggjordes i Time, visar att Chrusjtjov var övertygad om Stalins skuld). Det har t ex spekulerats om att Nikolajev agerade av simpel svartsjuka, eftersom han misstänkte att hans fästmö hade en affär med Kirov, vars sekreterare hon var.
Det är alltså inte osannolikt att Stalin och Hitler togs på sängen i lika hög grad som alla andra. Det väsentliga här är att händelserna togs som ursäkt för utrensningarna som följde. Men därmed är inte sagt att det finns ett direkt påvisbart samband mellan van der Lubbe/Nikolajev och de katastrofala följderna av deras handlingar. Det ligger helt i sakens natur att ”olyckshändelsen” i stället kom, så att säga, som en skänk från nedan.
Den andra typen av reaktion hör till informationssamhället, nämligen att organisera en ”cover-up” enligt Watergate- och Iran-Contramodellen. En konspiration nu för tiden är i regel en fråga om reträttstrider, om att sopa igen spåren och slå på den monotont dunkande dementimaskinen.
Det vill säga, när amiral John Poindexter säger att ansvaret för Iran-Contraaffären stannar vid hans skrivbord så har han inte helt fel. Brottet förövas på låg nivå, men underlåtenhetssynden ligger på hög nivå. Ronald Reagan talar säkert sanning när han påstår att han inte kände till att pengarna från Iran forslades vidare till Contra i Nicaragua, därför att han slugt nog såg till att inte bli informerad om det. Moraliskt är han naturligtvis skyldig. Juridiskt och konstitutionellt är han det inte.
Det är alltså ingen händelse att konspirationsteorier idag så ofta handlar om mörkläggningens mekanismer, i minst lika hög grad som de handlar om de direkta omständigheterna kring händelsen – dvs mordvapen, skottkaliber, områdeslarm etc.
Mörkläggningar är i själva verket inte så svåra att genomföra. Bortsett från hur lätt det är att manipulera press och media, har det också visats gång efter annan att hemliga politiska aktioner med ursprung i makthierarkins lägre nivåer aldrig genomförs utan att man på hög nivå först tagit ut en slags politisk försäkringspolicy som i CIA-jargong kallas ”plausible deniability”, dvs at man med tillräcklig trovärdighet kan förneka kännedom om saken.
Det finns med andra ord ingen anledning att känna sig särskilt paranoid. Enligt detta scenario blir konspirationer systemiska först när de ligger i det förflutna. Vilket i sin tur kan förklara varför de är så svåra att bevisa, och motbevisa. Det rör sig för det mesta om ”tystnadens konspirationer”, eller dementins, eller underlåtandets.
(Det ska för säkerhets skull tilläggas att politiska konspirationer naturligtvis också kan ha sitt ursprung på hög, t o m högsta, nivå. Watergate är praktexemplet. Men det viktiga här är att de efterföljande mekanismerna – utnyttjade eller mörkläggande – tycks följa samma schema.)
Konspirationsteorins logik är alltså väsentligen en negativ logik. Den består egentligen av ett antal faktiska iakttagelser som sinsemellan är ”diskreta”, dvs det finns inget påvisbart inbördes kausalt samband mellan dem. Det enda som finns mellan dem är luckor, neutrala och intetsägande, vilka bara kan fyllas med spekulationer och gissningar, med teorier.
Bland sådana ”diskreta fakta” i konspirationsteorierna om Kennedymordet finns t ex presidentens kroppsrörelser som de visas i den s k Zapruderfilmen; diskrepansen mellan de två obduktionsrapporterna; de många vittnesmålen om gevärsskott från gräskullen, snett framfor presidentens bil osv. I konspirationsteorierna om Palmemordet finns bl a de drygt tjugo vittnesmålen walkie-talkiemän i området; kommissariebil 1520:s mystiska uppdykande på David Bagares Gata; diskrepanserna vad gäller tiden för områdeslarmet mellan Gösta Söderströms version och datautskrifterna från Sambandscentralen osv.
Det är just när konspirationsteoretikern försöker fylla luckorna genom att konstruera ett inbördes, kausalt samband mellan dessa disparata fakta – dvs när han teoretiserar – som klantteoretikern sätter upp händerna: spekulationer och gissningar hör inte hemma i en seriös utredning; det är att ersätta vetenskaplig objektivitet med önsketänkande och obevisbara påståenden, att se tanke där det bara finns händelse.
Här har klantteoretikern både rätt och fel. För somliga vetenskaper – historia och fysik, till exempel – är denna metod naturligtvis helt oacceptabel. Karl Popper ser konspirationsteorin som den diametrala motsatsen till vad samhällsvetenskaperna bör syssla med: ”…konspirationsteoretiker antar att vi kan förklara praktiskt taget allting i samhället genom att fråga vem som önskade det, medan samhällsvetenskapernas verkliga uppgift är att förklara de saker som ingen önskade – såsom ett krig eller en depression.”[xx]
Men – och det är här de lokala konspirationsteoriernas ”rationalitet” står att finna, liksom anledningen till att begreppet ”konspirationsteori” har fog för sig – det finns å andra sidan vetenskapliga metoder som använder sig av just konspirationsteorins metod, som alltså säger att den tystnad som råder i tomrummet mellan diskreta fakta är en talande tystnad, på vars utsaga man baserar sin slutsats. Det är helt enkelt en induktiv metod, till skillnad från en deduktiv.
Ett exempel på en induktiv vetenskaplig metod är diagnostisk medicin: ett antal inbördes oberoende kroppsliga symptom bildar de ”krokar” på vilka läkaren hänger upp sin diagnos och bestämmer vilken behandling som ska ges. Ett annat exempel finns inom konstvetenskapen. Var det Rubens eller någon av hans lärlingar som målade tavlan framför oss? En Rubenskännare kan med hjälp av disparata ledtrådar bestämma den övergripande bilden, dvs tillskriva konstverket en viss upphovsman: det var bara Rubens som målade öron på rubenskt vis.[xxi]
Men intressantast är här naturligtvis parallellen med polisiära brottsundersökningar och juridisk bevisföring. Kriminalpolisens arbetsmetoder är minst lika ofta induktiva som deduktiva, framför allt när man inte har tillgång till prima facie-bevis, utan enbart indicier – som för övrigt är den direkta juridiska motsvarigheten till ”diskreta fakta”.
Åtalet mot Christer Petterson var i det hänseendet ett typexempel på en konspirationsteori. Diskreta fakta i bevisföringen var som bekant försvinnande få – i stort sett bara Lisbet Palmes vittnesmål – medan den induktiva tolkningen av de neutrala och intetsägande luckorna var överväldigande. Här ligger för övrigt det egentliga skälet till att konspirationsteoretiker ansåg åtalet så skandalöst: proportionen indicier jämfört med det induktiva elementet är avsevärt större i t ex polisspåret än i Pettersonteorin.
Det är värt att nämna en annan aspekt av konspirationer i juridiskt sammanhang. En invändning som ofta har riktats mot polisspåret är att det i en så relativt stor grupp polismän som det talats om (10–12 stycken) borde vara orimligt att ingen ännu gett vika för trycket och brutit tystnaden. I själva verket fungerar gruppens storlek på motsatt sätt. Kriminologer har slagit fast att bildandet av en grupp alltid försvårar upptäckten av en konspiration, och ju större gruppen är desto ovilligare är dess individuella medlemmar att bryta överenskommelsen och t ex vittna i en rättegång.
Men parallellen med polis- och rättsväsende kan också dras längre än så: inom säkerhetspolis och underrättelsetjänster finner man konspirationsteorin i sin institutionaliserade form. Här är det enda område där konspirationsteorier enligt min mening är direkt farliga för ett samhälles mentala och fysiska hälsa.
Det är också här man hittar Karl Poppers ”Oidipuseffekt” i dess mest renodlade form. Utan sina konspirationsteorier (ofta i paranoid, global version) skulle underrättelseväsendet helt förlora sitt raison d’être, vilket är att organisera motkonspirationer. Det verkliga hotet är inte riktigt deras område – detta tillfaller i regel den öppna polisen – utan det är det inbillade hotet, det kontinuerliga och självförverkligande: ju färre bevis man har mot en misstänkt desto mer misstänkt blir han, desto listigare och farligare verkar han.
Det är, som James Rusbridger skriver i sin utmärkta demaskering av underrättelsetjänster världen över, ett illusionernas universum: ”Som fulla sjömän behöver KGB CIA, som i sin tur behöver GRU som behöver M16 som behöver NSA som behöver M15. Om en kollapsade skulle resten falla som dominobrickor, eftersom de skulle berövas de ’fiender’ som stöttar upp dem. Spelet måste alltså fortsätta.”[xxii]
V
En av de märkligaste aspekterna av Palmemordet är den nästan totala avsaknaden av oemotsägliga fakta. Det finns egentligen bara två ting vi vet om mordet med absolut, hundraprocentig säkerhet: att det skedde på hörnet av Sveavägen–Tunnelgatan, och att det skedde sent på kvällen den 28 februari 1986. (Varken tidsangivelsen, 23.21, eller mordvapnet, Magnumrevolvern, är som bekant några obestridliga sanningar.)
Det är de ekande tomrummen kring dessa två etablerade fakta som tolkningsstriden står mellan konspirations- och klantteorin. Och det är en strid på lika villkor, i så måtto att båda förblir fiktioner så länge fakta inte finns att tillgå. Konspirationsteoretikern är med andra ord en kvalificerad jämbördig tävlande i de politiska fiktionernas spel.
Den brittiske sociologen Michael Billig, som specialiserat sig på extremhögerns socialpsykologi, har ordnat in konspirationsteorier, jämte företeelser som urbana legender och politisk ryktesbildning, under rubriken ”simpliste-explanatoriska myter”.[xxiii] Frågan är dock om detta säger så mycket om konspirationsteorier. Man behöver ju inte vara överdrivet cynisk för att konstatera att ”simpliste-explanatoriska” myter inte bara förekommer i politikens illusoriska utmarker, som ett slags desperat uttryck för alienation och maktlöshet, utan att de utgör ett centralt inslag i den dominerande politiska ideologin och är ett av många sätt på vilka makten legitimerar sig själv. ”Kärnvapen har bevarat freden i Europa i fyrtio år” är ett praktexempel på en ”simpliste-explanatorisk” myt.
Vad jag kallat de politiska fiktionernas spel ligger i själva verket hitom de politiska myterna, i centrum av den politiska arenan, inte i deras dunkla utkanter. Spelet handlar egentligen inte så mycket om alla de irriterande, och envist diskreta, detaljerna. Det handlar i själva verket om vad man ser och vad man får.
Här kan litteraturen, som så ofta annars, komma till hjälp. Den tysk-amerikanske kritikern Erich Auerbach beskriver i sin epokgörande (men nuförtiden mycket ofashionabla) bok ”Mimesis”[xxiv] de två olika sätt på vilka västerländsk litteratur återger verkligheten. Det ena är den ”homeriska stilen”, vilken han bl a beskriver så här: ”Alla händelser står i förgrunden och har otvetydiga innebörder; de utsätts för enhetlig belysning och fullständigt externaliserad beskrivning.” Detta är, säger Auerbach, en stil som ”inte går at tolka, bara analysera”.
Det andra är den ”gammaltestamentliga stilen”: ”Vissa händelser sätts i skarp relief, andra ligger kvar i dunkel; här finns det outtalades och ’bakgrundens’ suggestiva inflytande.” Detta är å andra sidan en stil som kräver tolkning, därav t ex biblisk exegetik.
Vår klantteoretiker har inte helt fel när han pekar på det ”homeriska”, vad-du-ser-är-vad-du-får-samhället. Men han har, återigen, bara halvt rätt. Det motsvaras alltid av, och befinner sig i ständig konflikt med, den ”gammaltestamentliga stil” man finner i såväl Billigs ”politiska myter” som i den undersökande journalistikens etos/estetik. Det vill säga, misstanken att ljuset bara riktas mot vissa, ofarliga delar av den politiska scenen; behovet av att tolka de oförklarade luckorna och besvara de obesvarade frågorna; övertygelsen om att de verkliga maktmekanismerna hålls väl dolda i bakgrunden.
Ur detta ”gammaltestamentliga” perspektiv kan man naturligtvis hävda, som Karl Popper, att den ”samhälleliga konspirationsteorin” är en konsekvens av Guds frånvaro, en slags paranoid ursäkt för monoteism. Men det är nog mer relevant, i vår halvhomeriska tidsålder, att se den rent funktionellt: helt enkelt som en slags ”motfiktion”, en försvarsmekanism mot ett överflöd av icke-information, icke-händelser och icke-förklaringar.
Kontentan av detta är, på en nivå, lika banal som den låter: det är en god idé att aldrig ta saker för kontanta. Men på en annan nivå är det också ett uttalat anspråk på konspirationsteorin som en slags subversiv realism – i ordets bägge betydelser. Det vill säga en ”biblisk” realism att använda som en demokratisk och journalistisk taktik mot den glasaktiga homeriska bildskärmen, bakom vilken de politiska skandalerna och de trevliga frågetävlingarna blir identiska i sina ansiktens platthet, i sin omedelbara närhet och sin fjärran oberörbarhet.
Det gäller inte längre någon konflikt mellan ”propaganda” och ”sanning”, eftersom saken inte längre nödvändigtvis behöver ha med fakta att göra. Det har vi inte minst sett prov på i Palmeutredningens arbete. Propaganda och sanning är begrepp som hör hemma i sätteriet, snarare än dataterminalen. I detta symbolpolitikens tidevarv, och med informationsteknologins inneboende demokratism, står striden nu mellan ”version” och ”version”, fiktion mot fiktion, och den handlar om sändningstider, om tids- och rumsmässing dominans. Tolkningsföreträdet är Gud.
Ett intressant exempel på detta är den engelska debatten kring ”faction”, dvs dramadokumentärernas vara eller icke vara. Det är en politiskt brännbar fråga, men också en konstnärligt. Debatten handlar bara på ytan om dramadokumentärernas sanningshalt. Den grundläggande kontroversen rör den oändligt farliga tro värdigheten i de faktum att en politiskt kontroversiell händelse helt enkelt återberättas på ett sammanhängande vis, att man med en induktiv metod fyller i luckorna med mer eller mindre välgrundade spekulationer och gissningar. Det handlar alltså om journalism som lätt och ledigt övergår i politisk konst och skapar en ny och idag högst nödvändig form av social realism. För många av genrens försvarare är det alltså lika mycket en konstnärlig som en politisk rättighet att få fortsätta göra dem.
Däri har de naturligtvis helt rätt. Det ligger en oändligt viktig samhällsideologisk knutpunkt i det etymologiska sambandet mellan author/auteur och ”auktoritet”.
Författarskap, nedskrivandet och omskrivandet av historiska skeenden, har alltid varit det yttersta politiska privilegiet, som inte bör – kanske inte kan – förbli outmanat. Ett otal Trotskij retuscheras fortfarande bort från ett otal fotografier, och utmaningen ligger just i den knappt skönjbara mänskliga gestalten, i den hårfina sprickan i bakgrunden och i den teori som kan förklara luckan mellan de kvarvarande dignitärerna.
Noter
[i] R Hofstadter: The Paranoid Style in American politics, and Other Essays (New York 1965); M Lipset/E Raab: The Politics of Unreason: Right-wing Extremism in America 1790-1970(New York 1972); se också E Davis (red): The Fear of Conspiracy: Images of Un-American Subversion from the revolution of the Present (Cornell 1971).
[ii] K Popper: Conjectures and Refutations: The Growth of Scientific Knowledge (London 1989), s 123.
[iii] Ibid.
[iv] Se bl a N Cohn: Warrant for Genocide: The Myth of the Jewish World Conspiracy and the Protocols of the Learned Elders of Zion (London 1967).
[v] Popper, s 125.
[vi] Ibid, s 38n.
[vii] A Classical KGB Disinformation Campaign: Who Killed Olof Palme? (Wiesbaden 1986).
[viii] Se bl a R Ramsay: ”Conspiracy, Conspiracy Theory and Conspiracy Research” i Lobster 19.
[ix] Bland de mer seriösa tidskrifterna kan nämnas den brittiska Lobster, den amerikanska Covert Action Information Bulletin och den tyska Geheim.
[x]. S Blumenthal/E Yazijian: Government by Gunplay: Assassination Conspiracy Theories from Dallas to Today (New York 1976), s 8.
[xi] Se t ex den hittills relativt outforskade ”Round Table”-konspirationen i Carrol Quigley: Tragedy and Hope: A History of the World in Our Time (New York 1966) samt ”The Rhodes-Nilner Group” av Jan Nederveen Pieterse i Lobster 13.
[xii] Se t ex N Chomsky: Necessary Illusions: Thought Control in Democratic Societies (London 1989).
[xiii] Se t ex J Marshall/ P Dale Scott/J. Hunter: The Iran-Contra Connection: Secret Teams and Covert Operations in the Reagan Era (Houston 1987).
[xiv] Se t ex E S Herman: The ’Terrorism’ Industry: The Experts and Institutions that Shape Our View of Terror (New York 1989).
[xv] P Foot: Who Framed Colin Wallace? (London 1989); D Leigh: The Wilson Plot (London 1988).
[xvi] Se bl a Lobster 14 och B Honegger: October Surprise (New York 1989).
[xvii] Se t ex de mönster som tycks bildas av de med dubbla paragraftecken markerade hemligstämplarna i E Magnusson (red): Palmerapporten (Tempus/Wiken 1989).
[xviii] Philip Agee i Blumenthal/Yazijian, s 12.
[xix] Se Bjarne Moelvs två artiklar i Dagens Nyheter 30/5 och 31/5 1990.
[xx] Popper, s 125.
[xxi] Se Carlo Ginzburgs essä: ”Clues: Roots of an Evidential Paradigm” i C Ginzburg: Myths, Emblems, Clues (London 1990).
[xxii] J Rusbridger: The Intelligence Game: Illusions and Delusions of International Espionage (London 1989), s 218.
[xxiii] Se M Billig i R Eatwell/E O’Sullivan (red): The Nature of the Right (London 1989).
[xxiv] E Auerbach: Mimesis: The representation of Reality in Western Literature (Princeton 1974; 1:a tyska uppl 1946).
Gunnar Pettersson är journalist, författare och översättare.
Digitalt jubileumsbibliotek publiceras med stöd av Göteborgs Stads projektstöd Pronto.