Främlingsfigurer, En bok om kärlek och hat – känslor som formar bilden av den Andre
Mara Lee
Albert Bonniers Förlag (2021)
Foto: Märta Thisner
Av Klara Meijer
I den amerikanska författaren Mary Gaitskills roman The Mare (2016) finns en scen där bokens två centrala gestalter, Ginger och Velvet, ska titta på film tillsammans. Velvet är det fattiga stadsbarnet som åker på en sommarvistelse hos den rikare, vitare barnlösa och barnlängtande Ginger och hennes man Paul. Ginger är den som valt vilken film de ska se tillsammans men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. I Främlingsfigurer läser Mara Lee romanen och beskriver filmscenen med orden:
Ginger har valt ut en film om en flicka som lär sig boxas och lyckas ta sig ur sitt eländiga liv – flickan är hispanic liksom Velvet. Velvet vill inte alls titta på den och frågar om det finns något annat att se. Den andra filmen Ginger valt ut handlar om en pakistansk flicka som lär sig spela fotboll och tar sig ur sitt eländiga liv. Velvet ratar den också. Istället väljer Velvet en film som handlar om en prinsessa; prinsessans etnicitet anges inte så vi får utgå från att prinsessan inte är hispanic.
Ginger har valt den första filmen både för att hon tänker att den ska passa Velvet och för att hon tyckte att den var ”inspirerande”. Därför hoppas hon att de ska sitta, titta och känna sig inspirerade tillsammans. Men Velvet svarar alltså inte jakande på Gingers önskan. Det som därmed framträder, menar Mara Lee i sin läsning, är att Ginger har valt filmer som hon tänker ska spegla Velvet och hennes livssituation. Men det filmerna snarare speglar är hur Ginger läser, rasifierar, Velvet. Genom att välja bort filmerna drar sig Velvet undan, eller vägrar underkasta sig, den form som filmernas välbekanta räddningsnarrativ står för. Och, Gingers besvikelse visar tydligt att det är just det narrativet som Ginger begär.
Det som Mara Lees läsning av The Mare visar är några av de mest väsentliga dragen i hennes bok Främlingsfigurer, En bok om kärlek och hat – känslor som formar bilden av den Andre. Det ena är innehållsmässigt. Det handlar om en postkolonial förståelse av ras (rasism och rasifiering) som något som, nu när det inte finns explicita lagar, (åter)skapas genom känslor/affekter och betydelser (fiktioner och vanföreställningar) som cirkulerar på ytan, mellan kroppar, och också skapar kroppar. Som en teoretisk grund använder sig Mara Lee bland annat av Sara Ahmeds förståelse av känslor som något som rör sig på ytan, samt juridikprofessorn Janine Young Kims definition av rasemotioner, vilken innebär att känslor, samt vad som är möjligt att känna i olika situationer, inte bara är en konsekvens av rasism/rasifiering utan faktiskt är det som gör ’ras’.
Det andra handlar om formen, denna bok utgör till stora delar ett montage av det redan skrivna. Det är bland annat romaner, poesi, myter, nyhetsartiklar, akademiska artiklar och begrepp, fiktion och verklighet som av Mara Lee fogas samman i en ny kontext. Det går dessutom att hävda att också Främlingsfigurer i sig utgör ett montage, då den består av Lees essäer, fiktion och poesi som – kommenteras det i slutet – publicerats tidigare och som i boken omarbetats och utvecklats.
Utöver detta så tar Främlingsfigurer vid det tidsspår som Mara Lee kanske mer tydligt presenterade i sin avhandling När Andra Skriver: skrivande som motstånd, ansvar och tid (2014). Vändningen till tiden innebär bland annat ett historiserande. En strategi som, för att använda Lees egna vokabulär, kan förstås som ett sätt att motverka fetischeringens spegelblanka yta. Denna historisering skriver fram och förtydligar närvaron av, samt beroendet till, andra kroppar, i konstruktionen av vithet och i förlängningen även hur befrielse ofta resulterat i att någon annan blivit underordnad och förtryckt. På så vis liknar Främlingsfigurer också Toni Morrisons Mörkt spel.
I Främlingsfigurer framträder den historiska närvaron med hjälp av fiktionen. Lee använder sig bland annat av Litteraturvetaren Anne K Mellos beskrivning av Monstret i Mary Shellys Frankenstein som : ”[e]n gulhyad man som korsar de ryska och tatariska stäpperna med långt svart hår och gulaktiga ögon”. Lee understryker även Mellos slutsats att det i och med denna beskrivning inte torde ha varit några problem för samtida läsare att identifiera ”monstret såsom tillhörande den mongoliska rasen.”
Ett än tidigare närvarospår visualiseras genom den fornnordiska mytologin och Hel – som i mytologin betecknar både dödsrike och person. Hel beskrivs i de svenska översättningarna av Snorres Edda som till hälften ”köttfärgad” eller ibland ”människofärgad” och till hälften ”svart”. Ordet svart, berättar Lee sedan, är den svenska översättningen på det isländska ordet ”blár” – ett ord som på svenska kan översättas både till blått och svart. Ordets historiska innebörd och avtryck, till exempel Blåkulla, får sedan en obehaglig fördjupning av Lee i ”Anteckningar om blått och svart”.
Men tid närvarar även i Främlingsfigurer som provisorium. Om främlingen skrev Mara Lee i sin avhandling: ”Även om en rumslig definition alltid kommer att vara aktuell, finns en risk att fastna i rumsliga statiska kategorier. En sådan är till exempel dikotomin innanför/utanför […]” För att minska risken att hamna i en statisk dikotomi förordar Lee en fråga kopplad till tid: det vill säga när blir vi främlingar snarare än var. Samtidigt påpekar hon att det rumsliga är ofrånkomligt. I denna definition blir främlingen både någon som finns inuti och utanför. Med andra ord kan ’alla’ härbärgera något främmande i sig. Alla kan, för att använda sig av en formulering som finns i Främlingsfigurer,mötas av frågan: ”Vad fan ska jag ha dig till?”. Antingen av någon annan eller/och av sig själv. Likväl är att bli främling något som i större utsträckning drabbar vissa kroppar.
Vad detta betyder i Mara Lees praktik visualiseras kanske bäst av essän ”Resa” in i ”natten” två ord som betyder något annat för andra kroppar. Orden “Resa” och “natt” har det gemensamt att de är i troper. Med troper menas att de – för att tala med den etymologi som Lee genomgående i denna bok gärna gör, om än inte explicit här – vrider orden ur dess bokstavliga mening. Om resan skriver Lee: ”Utifrån en samtida västerländsk horisont innefattar ordet ofta semester och avkoppling”. Genom dikten Inbjudan till resa av Charles Baudelaire visualiseras resan med en innebörd av ”lyx, harmoni och rofull lust.” det vill säga ”njutning och tillfredställelse.” Detta är alltså den bekanta betydelse som ordet resa (rörelse, inflikar Lee) historiskt har tillskrivits och fortfarande, konstaterar hon, har. Parallellt pågår helt andra sorters resor och referensen till Baudelaire möjliggör för Lee att skriva fram en samtidighet: ”Men samtidigt lade de transatlantiska och Stilla havs-resorna grunden till infrastrukturen för den koloniala och imperialistiska handeln med kroppar och mänskligt arbete, samt med råmaterial och andra varor, det vill säga allt som ’lyx, harmoni och rofull lust’ försöker täcka över”. Språket, troperna, har med andra ord en tendens att vrida bort blicken från vad som sker.
Även natten kommer, menar Lee, i samband med det moderna livet att få en annan betydelse. Den nya betydelsen hänger samman med att den, bland annat genom gatubelysningen, ”kröp närmare vardag och vardagsliv” eftersom ett nattliv då blev möjligt. Parallellt föds också ”flanören”, han som promenerar runt, rör sig, och kan försvinna i mängden. Flanören förkroppsligar en sammansättning av ”troperna frihet, osynlighet och förklädnad” och natten är ett hot. Mara Lee skriver: ”För flanören vid denna tid är och förblir natten kvinnlig, hon är en slukerska, en fresterska, en förströelse, hon är till och med gravid, enligt en ung och hypersensibel Knut Hamsun ’svangre Nat’.” Men strax därefter händer det något med den lockande hotfulla natten, menar Lee, den förlorar sina kvinnliga drag. Det nya innehållet blixtrar till i Lees redogörelse av psykiatrikern Eugène Minkowskis idéer om att Mörker inte är frånvaro av ljus – alltså varken hänger ihop med, eller är beroende av det. Något som i tid och rum sammanfaller med négrituderörelsen och dess företrädare Aimé Césaire och Léopold Senghor. Lee frågar: ”Hur kommer det sig att den medicinska vetenskapen lanserar idéer om en mörk natt såsom levande, hotande material vid samma tidpunkt som négrituderörelsens kamp för avkolonisering tar sin början?”
En annan och mer sentida innebörd av resa, och rörelsen i staden framträder sedan i Audre Lorde, Franz Fanon, Claudia Rankine och bell hooks berättelser om hatet som deras svarta kroppar framkallat hos de vita resenärerna som de mött på tåg, tunnelbanor, bussar eller flyg. Och slutligen hamnar vi genom ”Troper, Våld” i en svensk nutid, genom den nästan trettio sidor långa dikten Kollektivtrafiken: En svensk dikt. Denna ger genom saxningar ur svensk dagspress och med utgångspunkt från de fem journalistiska frågorna (uppdelningen är Var, När, Vilka, Vilka, Vad vi sa, Vad vi sa, Vad vi gjorde, Vad vi gjorde, Övriga fakta.) ett polyfont, och likväl enstämmigt vardagligt vittnesmål om resan, rörelsen, i staden. Här finns våldsamma, oftast verbala, rasistiska påhopp och generellt sett tysta medpassagagerare. Det är inte en berättelse om lyx, osynlighet, frihet eller rofull lust, utan en berättelse om resa.
Och långt senare någon annanstans står det: ”Natten kan varken skapas eller förstöras, den kan endast byta form”.
Textens rörelse visar även något annat som jag uppskattar med Främlingsfigurer, den förvånar. Med det menas inte att kopplingarna är djärva eller osannolika, de känns övertygande och trovärdiga, snarare handlar det om att det är omöjligt att inte undra över metoden; hur har Lee gjort för att hamna här, hur såg hon det här sambandet?
Det som därmed händer är att boken, trots sin våldsamhet, känns som en sorts lovsång, om än motvillig, till den skrivande, läsande praktiken och dess möjlighet att visa något, vrida om, få saker att framträda, men från ett annat och ibland just oväntat håll.
Mara Lee lämnar också på ett lotsande sätt över en hel del arbete till läsaren. Detta tycker jag i grunden är något positivt. Montageformen uppmuntrar mig som läsare att bli delaktig, röra mig mellan bokens olika kapitel, dra linjer, sätta likhetstecken och se hur saker och ting speglar varandra men också hänger ihop.
Men Främlingsfigurer är inte främst en gåta att snurra in sig själv i och försöka lösa. Den är snarare en på många sätt väldigt konkret och handfast bok som också har ett folkbildande drag. Detta kommer ur att den bland annat tillhandahåller, och för vidare, begrepp så som till exempel Adultikation som bland annat innebär att ”svarta och bruna barn oupphörligen konstrueras” som äldre och därmed berövas sårbarhet, och white saviorism, som förenklat beskriver hur rasistiska maktordningar ofta döljs under ett lager av vit välvilja. Eller emotional labour, som på en global arena innebär att ”Den första världens livsstil möjliggörs av att tjänsterna som associeras med en traditionell hustruroll – barnpassning, husligt arbete och sex överförs globalt från fattiga till rika länder.” De kvinnor som utför detta arbete förväntas sedan fejka och förkroppsliga känslor som de egentligen inte känner. Detta är begrepp som både synliggör en rasistisk världsordning och som kan användas som instrument för att förstå vad det är man erfar eller vilka vanföreställningar som cirkulerar.
Den på alla sätt obehagliga ”Buren” utgör Främlingfigurers enda novell. ”Buren” synliggör att fiktionen kan förmå verkligheten, och de större strukturerna som genomsyrar allt, att framträda – utan distansering– på ett sätt som akademiska begrepp, hur nödvändiga de än är, inte är kapabla till. Att läsa ”Buren” är att, åtminstonde på ett plan, förnimma hela den fruktansvärda vidden av begreppet White Saviorism. Den kombination av teori och fiktion som Lee använder är därför omskakande, den tillhandahåller ingen försoning och ingen lösning. Det är snarare en attack på en rasistisk och kapitalistisk världsordning, och när Lee på ett ställe kommenterar skrivprocessen så är det den dubbla positionen av att både anklaga och samtidigt vara delaktig förövare som framträder:
Ibland ser man på tv hur en åklagare vinner en stor seger i sitt arbete, samtidigt som hon trasar sönder en annan människas liv. Kanske känner hon lite skuld men i grunden har hon rätten på sin sida. Brottslingen förtjänar sitt straff. Föreställ nu att den som står åklagad är samma person som den som åklagar. Att varje gång du triumferar med din knivskarpa logik, så är det du själv som krossas. Och varje gång dina ord skär rakt in i hyckleriets centrum och vrider om kniven, är det du själv som står kvar och blöder.
Men även om flera genrer samsas, är det den mer begreppsinriktade essän som Mara Lee åtminstone utrymmesmässigt tycks föredra. Det är också i relation till de förväntningar som den formen framkallar hos mig som utgör grunden för min kritik. För det jag ibland saknar är just tydligare definitioner. Ett exempel är att Lee antyder att det finns en väsentlig skillnad mellan kärlek, begär och identifikation, men i vad mer exakt, ligger den skillnaden? Även om Främlingsfigurerinte är akademisk och inte nödvändigt behöver ha den typen av begreppsdefinitioner så föreställer jag mig att eftersom Lee är bekant med att innebörden spelar roll så finns säkert en tanke med ordvalen.
Något liknande sker i läsningen av essän ”Under jord: Hel”. I den konstateras ”att distinktionen mellan etniska Andra och övernaturliga Andra bryts ner. Främlingar hamnar i samma kategori som troll, häxor, jättar, spöken och demoner.” Detta påstående gör mig nyfiken på den överförda innebörden – Vad är det den rymmer? Några exempel ges men de känns inte färdigutvecklade och i en svensk kontext saknas det väsen. Samtidigt är dessa två så kallade anmärkningar främst en önskan om att få mer av det som redan finns.
Ordet montage har historiskt ett militärt ursprung, det var benämningen på den franske soldatens utrustning. Men innebörden har med tiden förändrats till att först gälla teknik och den process där olika delar i en mekanism sätts samman. I sammanhanget konst har montaget också ofta varit militant. Litteraturvetaren Ulf Olsson beskriver montaget som en ”kritisk form” som ”prövat innebörden i de element som förs samman” och resultatet blir ofta just en attack. Denna öppna definition skulle kunna vara en sammanfattning av Främlingsfigurer. En konsekvens av detta prövande blir att den blottar den västerländska civilisationens hjärta. Det blottade hjärtat är en trop som också den kan klyvas i två. Den kan beteckna sårbarhet (och i förlängningen hot) eller så kan den beteckna synliggörandet av en livsnödvändig muskel.
I samma stund som jag tänker denna tanke kring vad det är Främlingsfigurer i sin helhet gör så förs jag tillbaka till bokens början och ”Mon coer mis en trope #1”: ”Den 3 december 1967 får en vit man ett svart hjärta av kirurgen Christiaan Barnard.” På ett föredrag där Lee varit åhörare har en annan svensk författare tillskrivit detta ingrepp ”ett starkt symboliskt värde”. Lee lyckas alltså föra mig tillbaka denna anekdot genom något som skulle kunna benämnas som en upprepning med skillnad. Det är imponerande snyggt och samtidigt:
”the horror
the horror”