Den Gyllene Flottans seglats: Svenska anarkister och situationister i 1960- och 1970-talets vänstervåg

Alexander Ekelund

Vita Ludens förlag (2023)

Av: Jonathan Bergsborn
(Publicerades i Ord&Bild 3-4 2023)

Ett av situationisternas mest centrala begrepp är rekuperering. Med det menas den process i vilken politiskt radikala idéer införlivas i en kapitalistisk logik, tämjs av institutioner och görs ofarliga. Det är ett begrepp som är lätt att anlägga på flera revolutionära ideal idag, så även den situationistiska. Alexander Ekelund lyfter i Den Gyllene Flottans seglats: Svenska anarkister och situationister i 1960- och 1970-talets vänstervåg fram hur delar av den svenska situationistgruppen Gyllene Flottans publikationer blivit en del av Centre Pompidous fasta utställning. Vi kan se hur tidiga situationistiska verk krängs för stora belopp på nätauktioner till samlare. Men det mest absurda exemplet på rekupereringens verkan är, vilket Ekelund också påpekar, då Guy Debords (författare till situationistbibeln Skådespelssamhället) arkiv år 2009 fick status som nationalskatt i Frankrike. Ett exempel som blir extra ironiskt i relation till just Skådespelssamhället, i vilken går att läsa: ”En separat pseudovärld som endast är föremål för kontemplation. (...) fulländas i den värld av självständiggjorda bilder, där det bedrägliga beljuger sig självt. Skådespelet i allmänhet, som konkret inversion av livet, är det icke-levandes egenrörelse”.

Det går att argumentera för att det finns en massa ekonomiskt ”värdelösa” föremål i museisamlingar som exempelvis fyller en konsthistorisk funktion, vilket är sant. Det är så museum borde verka och, för den delen, verkar. Men när föremål och idéer (eller personer) som tidigare varit subjekt för statlig repression tillåts det utrymmet (ett utrymme de inte nödvändigtvis bett om) på grund av sitt uttryck så har något nytt hänt. Med såväl verket som tankarna bakom det.

Sadie Plant, medgrundare till det experimentella forskningskollektivet CCRU, inleder sin avhandling The Most Radical Gesture (ett sorts korsförhör mellan den situationistiska rörelsen och post-modernismen) med följande liknelse för att visa på problematiken med att endast observera rörelsen: ”Utanför sin kontext kan det bäst liknas vid en handbok i att simma. Intressant för personen som inte kan simma, men utsiktslös i att uttrycka vattnets våthet”.

Med andra ord försvinner betydelsen/syftet, eller för den delen – det våta, i översättningen till ett samtal utanför det situationistiska rummet till kontemplationens specialområde (akademin, museisamlingen, kapitalismen, skådespelet). Leken dör så fort vi börjar dissekera rötterna och börjar efter ett tag att likna något... just det, perverst. Ett avvikande kulturellt beteendemönster som härleder verkan och organisering till kontemplation och pacificering. ”Skådespelets huvudsakliga opium: konsumtionen av kulturella varor.”

Det är på dessa grunder som Alexander Ekelunds Den Gyllene Flottans seglats oundvikligen rör sig på minerad mark i den första riktiga kartläggningen av de svenska situationisterna i den mytomspunna gruppen Gyllene Flottan och dess föregångare Libertad. Men den gör något annat. Något nytt.

Det är en fram tills nu saknad pusselbit i den Situationistiska internationalens historia, och den kommer lägligt. De senaste åren har situationistiska idéer fått ett uppsving i Sverige. Roxy Farhat och Göran Hugo Olssons essäfilm The society of spectacle har premiär under sommaren och boken den baseras på toppar lokala försäljningslistor. Det radikala avantgardet Svarta räkan, med sina vilda derivèr, ser sig som en direkt fortsättning till den göteborgska situationismens traditioner som tar vid där Gyllene Flottan slutade.

Boken är därför framför allt en berättelse från den svenska arbetarrörelsens historia, som fram tills nu mestadels levt vidare genom blöta rövarhistorier eller enstaka pamfletter på radikala bokkaféer eller obskyra hemsidor som polkagris eller monoskop. Den svenska situationistiska rörelsen har ignorerats av sina kritiker och skyddats av dem som attraherats av den under lång tid. Rekurperingen har nämligen förmågan att inte bara glömma historien utan även att skriva om den helt.

När GP (i någon sorts kamouflerad reklamtext) beskriver den Situationistiska internationalens kongress i Göteborg 1969, så avpolitiseras rörelsen till den grad att den flyttas från gatan och förminskas till ett verk på en vägg i en konsthall. Den Gyllene flottan och rörelsens mer aktivistiska sida får inget utrymme alls. Eller som Ekelund skriver:

“Libertad och Gyllene Flottan skiljer sig också från de övriga skandinaviska aktörerna i att de inte kom från konstvärlden. Deras engagemang för det situationistiska projektet formades i stället av förankringar i den svenska arbetarrörelsen och dess anarkistiska och syndikalistiska grenar (även om också deras verk senare gjorts till utställningsobjekt).”

Vilket någonstans leder till det ständiga situationistiska motargumentet: Är konsten i grunden politisk eller är det i själva verket politiken (politiken som i att leva, politiken som i att dö, politiken som i att skapa) som är konsten?

Ur Situationistiska Internationalens pamflett ”Om misären i studentmiljön” (Översatt av Gyllene Flottan): ”Liksom proletariatet redan under 1800-talet var filosofins arvtagare har det nu blivit arvtagare till den moderna konsten och den första medvetna kritiken av det dagliga livet.”

Det finns med andra ord inte längre någon skada att ge rörelsen genom att lyfta den från skuggorna ut till allmänheten. Det finns bara en historieskrivning att vinna åter. Den Gyllene Flottans seglats är därför viktigt vittnesbörd från en tid som tidigare inte blivit dokumenterad.

Den situationistiska analysen av det kapitalistiska samhället har alltid varit lika enkel som effektiv. Det är bara genom vardagslivets revolution som vi kan tränga igenom tristessen och se verklighetens fest i dess sanna poetiska form; i hur den hittar penseldragen i gråa stadsbilder, poesin i mötesprotokollen och motståndet i vardagen. Att njuta utan hinder och leva utan dötid – är de enda regler den kan känna.

Till skillnad från sina teoretiska lekkamrater kan den situationistiska rörelsen bara existera i ett praktiskt förverkligande. Den möjliggörs av uppror, subversion och en förebådad negation som i sin tur fortsätter bekräftandet av missnöje och respektlöshet gentemot de ekonomiska, sociala och diskursiva relationer som definierar den kapitalistiska realismen (och för all del, skådespelet).

Den Gyllene Flottans seglats kan egentligen delas upp i två delar – varav den första delen är en rak historieskrivning över organisationen från början till slut, och den andra delen som ett appendix över organisationernas översättningar och utgivningar.

Ett vanligt förekommande perspektiv i historiska skildringar av det svenska 60- och 70-talets vänsterradikalisering är att ge svenska anarkister en mer undanskymd roll Men att klassiskt antiauktoritära perspektiv ändå var viktiga inslag i sextiotalets politiska utveckling, inte minst internationellt, går inte att förbise. Och Libertad och Gyllene Flottans publicistiska insatser är inget undantag. Ekelund skriver:

”När situationistiska internationalens stjärna stod som högst, efter den framträdande roll den fått under den franska majrevolten 1968, gick de in för att introducera situationisternas perspektiv i Sverige. Genom att mobilisera dessa idéer kunde Libertad och Gyllene Flottan föra fram en kompromisslös kritik av den övriga vänstern och göra upp med dominerande marxist-leninistiska perspektiv, som den i Sverige inflytelserika maoismen.”

Som organisation stod Gyllene Flottan inte bara för ett alternativ till 68-vänsterns maoistiska lockelser. De var inte heller rädda för att kritisera den egna rörelsen. Vi får följa sammandrabbningen mellan den yngre generationens vulgäranarkism och den mer klassiska anarkismen som vid tiden var djupt rotad i SAC:s organisation. En strid som tar avstamp i hur det äldre gardet känner sig tvingade ta avstånd till Libertads uppmaningar till snatteri och stöld. När gruppen sedan tilldelas titeln ”sprayflaskans krypskyttar” efter det att SAC-byggnaden i Stockholm täcks med texten ”DARRA BYRÅKRATER” och de skyldiga eftersöks inleder tidningen Arbetarens redaktör Ahto Uisk en egen utredning:

”Vi får ta risken av att de återgivna parollerna skaffar en och annan ny proselyt åt Grupprörelsen. Vi får också ta risken av att SAC:s motståndare får en arsenal av vapen att använda mot den syndikalistiska rörelsen. Vi får ta dessa risker […]. De bör debatteras och SAC bör ta ställning till dem”.

Kartläggningen av grupperna täcker åttiotvå fullsmockade sidor innan andra delen börjar. Det skulle egentligen gå att läsa boken som en extremt lång inledning till ett mäktigt, något nördigt, och viktigt appendix. Det är ett arkiv över en stor del av de texter Libertad och Gyllene Flottan skrivit, översatt och publicerat däribland Instruktion i vapendragning, Grundläggande banaliteter, Häng stalinisterna högt och Kung Gustafs Sardiner. Att tillgängliggöra dessa texter och samla dem på en plats är inget annat än ett ovärderligt arbetet.

En återkommande kritik gentemot den situationistiska rörelsen är hur kvinnorna lyser med sin frånvaro i historieböckerna och den här boken är inget undantag. Det ska sägas att Gyllene Flottans hemlighetsmakeri inte underlättar arbetet och ingen skuld ska ligga på Ekelund, då det överhuvudtaget är väldigt få namn som nämns, då direkta medlemmar i grupperna var ”få”. Men än en gång kan vi ändå fastslå att det trots alla mjuka ord och värderingar hägrar någon sorts machokultur över rörelsen och att den ”fria” sexualitet som växte fram under perioden kanske främst användes som argument för översexualisering av kvinnor.

Det finns ett stråk av uppgivenhet och misstro i boken, som när Ekelund fastslår att det ”finns inte längre några situationister”. Men jag tänker att det finns motargument. Ekelund är visserligen noga med att påpeka rörelsens inflytande på grupper idag som Tiqqun och den Osynliga kommittén. Men är inte Rojavakommittéernas Erdogandocka, Just Stop Oils ”detournement” av klassiska konstverk, Förbundet Allt åt allas folkets bad-aktioner eller Planka.nu masstjuvåkningar – både situationistiska och en form av vardagslivspoesi?