Kassandra
Christa Wolf
Översättning: Margaretha Holmqvist
Lind & Co. (2024)
Av: Anna Remmets
Jag går på pjäsen En grav för två av Sara Stridsberg på teater Galeasen i Stockholm. Här har det antika stoffet om den åldrade kung Oidipus exil tillsammans med dottern Antigone blivit en berättelse som vi känner igen från flera av Stridsbergs texter: om att älska en förälder trots allt hen har förstört, och om att förlora denna förälder. Och under hösten 2023 var jag på dubbelföreställningen Perserna Trojanskorna på Dramaten där Aischylos och Euripides båda berättar om krig från den förlorande sidans synvinkel.
Antiken fortsätter med andra ord att ha en stark närvaro i vår tid. Om detta vittnar också flera romaner som har kommit de senaste åren och ofta återberättar skeenden ur Homeros och de stora tragödernas pjäser från olika karaktärers perspektiv. Inte sällan någon som med dagens moderna ögon kan anses ”förbisedd” eller ”missförstådd”. Hur nära eller långt bort de gamla grekerna befinner sig från oss är ett ständigt återkommande ämne för debatt, såväl när det gäller att analysera texterna som att översätta dem. Ska vi bejaka hur de kan tyckas tala direkt till oss? Hur den störtade kungen Oidipus kan påminna om det fall mot avgrunden som allt åldrande innebär? Och hur den trojanska drottningen Hekabes förbannelser och förtvivlan kan få oss att tänka på bilderna av palestinska mödrar med skadade eller döda barn?
Eller är vår önskan, ja nästan krav på, att alltid kunna relatera snarare att göra våld på berättelserna, och dessutom fortsätta traditionen att pådyvla de mer än tusenåriga texterna någon slags ”allmängiltighet”? Hursomhelst är omtolkningar av materialet inget nytt fenomen. Dessutom var det ju något de gamla grekerna i högsta grad själva sysslade med eftersom konventionen var att till nya verk plocka stoff och karaktärer från hyllan med etablerade myter.
1983 tog sig den östtyska författaren Christa Wolf an Kassandra, den misstrodda och (som de flesta antika gestalter) till undergång dömda sierskan.
Christa Wolf föddes 1929 i det som nu är Gorzów Wielkopolski i Polen och dog 2011 i Berlin. Efter fördrivningen av tyskar efter andra världskriget flyttade familjen till Tyskland, och Wolf har kommit att räknas till DDR:s viktigaste författare. Här i Sverige har förutom Kassandra romanen Landet som icke är (1979) om de två tyska romantiska författarna Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode getts ut i nyutgåva i förlaget Lind & Co.’s serie ”Kvinnliga klassiker”.
På samma sätt som det kan vara tröttsamt med läsningar av antika verk som försöker sudda ut alla skillnader mellan ”de” och ”oss” och göra dem ”relaterbara”, känns det lite tröttsamt hur många läsningar av Wolf tycks sätta omständigheten att hon verkade i DDR i förgrunden. Men med det sagt kan det givetvis inte vara obetydligt för det konstnärliga verket att dess upphovsperson skapat sin konst under begränsad frihet. Christa Wolf var inte entydigt någon dissident. Tvärtom hade hon en nära relation till partiet, även om hon försökte påverka det och kunde även i sina böcker trots censur uttrycka viss kritik. Efter murens fall kom det fram att hon varit inofficiell medarbetare åt Stasi 1959-1962, men hon blev också själv övervakad senare. Wolfs biografi är sålunda ingen enkel berättelse om antingen modig opposition eller fegt medlöperi.
Både Landet som icke är och Kassandra handlar om kvinnor som på olika sätt försöker ”tala”, att göra sig hörda, i samhällen där deras utrymmen på olika sätt är begränsade.
Kassandra är alltså en trojansk sierska som förekommer i bland andra Homeros Iliaden (där hon dock har en liten roll), Aischylos Agamemnon och Vergilius Aeneiden.
Hon var kung Priamos och drottning Hekabes dotter och hade fått siargåvan av guden Apollon. När hon avvisade de sexuella närmanden som är närmast obligatoriska från manliga grekiska gudar straffade Apollon henne genom att göra så att ingen skulle tro på hennes profetior. Följaktligen trodde hennes landsmän inte på henne när hon förutspådde Trojas fall. Eller så tyckte de bara, som Wolf är inne på i sin tolkning, att hon var demoraliserande och opatriotisk med sin pessimism. Kassandra fick ju som bekant till sist rätt och togs själv med som krigsbyte av en av härförarna, kung Agamemnon. Framträdandet i Agamemnon från cirka 458 f. Kr är ett av hennes mest kända. Där förs hon in i staden tillsammans med den segrande kungen men förstår direkt att drottningen som tar emot dem kommer att mörda Agamemnon som hämnd för att denna tidigare låtit offra sin dotter till gudarna. Kassandra vet också att hon själv kommer stryka med. Uppmanad att gå in i palatset håller hon ett anförande för den alltmer skrämda kören där hon berättar både om de ohyggligheter som har ägt rum och de som kommer att äga rum där. Sedan går hon ändå in, mot en säker död. Den förtvivlade men ändå i sin klarsynthet värdiga Kassandra har varit ett tacksamt föremål för senare tiders konstnärer och poeter. Som i romantikern Schillers dikt Kassandra eller den pre-rafaelitiska konstnären Evelyn de Morgans målning där (en brittiskt blek och rödhårig) Kassandra står och sliter sitt hår framför Trojas ruiner.
Christa Wolfs roman börjar när Kassandra anländer till palatset där hon vet att hon ska avrättas. Den historieintresserade Wolf låter sin huvudperson betrakta stenlejonen på den verkliga arkeologiska fyndplatsen i Mykene där Agamemnon enligt myten var kung och finna dem något mindre imponerande än vad hon föreställt sig.
Inför sin stundande död berättar så Kassandra sitt livs historia fram till det bittra slutet. Detta är knappast ett ovanligt litterärt grepp (vilket inte gör det mindre effektivt). På så sätt knyter också Wolf ”sin” Kassandra till dennas mest välkända scen, på vagnen framför palatsporten i Aischylos tragedi. Stoffet i berättelsen om Kassandras liv är hämtat från de olika litterära källor som finns. Wolfs Kassandra växer upp bland otaliga (på ett ställe nämner hon över tjugo) syskon, däribland tvillingbrodern Helenos som också anses ha fått siargåvan när några tempelormar slickade på tvillingarna under ett obevakat ögonblick när de var små. Men till skillnad från i till exempel Schillers dikt är denna Kassandra inte blott en mottagare av förmågan. Även om hon inte verkar ha en uttalad önskan om att profetera, är det tydligt att hon både vill tala, vill höras och bli lyssnad på, och att hon vill veta hur saker och ting ligger till. En central händelse i hennes liv är när den bortlämnade brodern Paris återvänder. Inte bara för att han, såsom också förutspåtts, blir den utlösande orsaken till Trojas fall. Utan också för att föräldrarnas smusslande kring att han lämnades bort som liten får Kassandra att söka svar i samhällets bokstavliga och symboliska utkant: bland barnmorskor och andra kloka kvinnor som möjligen är rester från en tidigare matriarkal ordning. Det är hos dem och de amazonkrigare som i vissa förlagor slåss i det trojanska kriget som hon senare får en fristad när hennes profetior gör henne till en utstött. För även om hon, trots att hon är flicka, till en början är ett av sin far konungens favoritbarn blir Kassandra stigmatiserad och misstänkliggjord när hon börjar sia om Trojas undergång efter krigsutbrottet. Under de sista timmar i hennes liv som utgör romanens ”nu” ser hon tillbaka på de tio åren då kriget pågick. Men till skillnad från i Iliaden är det inte på de olika slagen och hjältedåden som fokus ligger, utan på vad som sker inom Kassandra och vad kriget gör med människorna runt omkring henne. Under denna tid hinner hon bli vuxen, förälskad, men sedan bortgift och även själv mor till tvillingar.
Efter romanen, vars slut både huvudpersonen och de flesta läsare känner till, följer en serie av essäer baserade på föredrag som Christa Wolf höll på universitetet i Frankfurt. I dessa berättar hon om sin egen resa till Grekland, hur hon fastnade för Kassandragestalten, och om sina efterforskningar i de minoiska och mykenska bronsålderskulturerna.
Den Kassandra vi möter i Wolfs tappning är mer krass och konstaterande än den kända inkarnationen hos Aischylos som utropar ”Åh! Åh! Ve mig! Ve mig! / Apollon! Apollon!”, även om båda går sitt öde tillmötes med öppna ögon.
En typisk meningsbyggnad kan se ut på detta sätt: ”Stolt nämnde jag mitt rätta namn för de tre barnmorskorna, Marpessa hade avrått mig från det.” Eller ”Ändå lade jag inte märke till Priamos vakter som följde mig, jag var en dum flicksnärta.”
Men denna krasshet betyder inte nödvändigtvis att huvudpersonen hos Wolf är kylig eller distanserad. Tvärtom är berättarrösten laddad med starka känslor som ekar både av Aischylos-Kassandras förtvivlan och av Homeros upprepningar och epitet. Som när Kassandra minns sin syster Polyxena: ”Du såg på mig (såg du alltjämt på mig?). Jag teg. De släpade bort dig, till den vedervärdige Akilles grav. Akilles det kräket.” (Akilles omnämns vad jag kunnat se som ”det kräket” varenda gång han dyker upp i romanen.)
Men framförallt är Christa Wolfs Kassandra inte enbart synsk. Hon är också klarsynt i bemärkelsen att hon betraktar sina medmänniskor, och inte minst sina allra närmaste, med en obarmhärtig skärpa som inte heller skonar henne själv.
Den familj, de vänner och den förälskelse som passerar genom romanen är hämtade från Homeros och annat material. Alla som har läst Iliaden vet att figurerna, både gudar och människor, är många. Men i en bok vars ambition är att vara en psykologisk roman snarare än ett svepande epos känns det digra persongalleriet nästan lite överbefolkat, och detta trots att gudarna i Wolfs berättelse är reducerade till drömmar och statyer. Här blir det intresse för antiken som kommer till uttryck i Wolfs föredrag på universitet i Frankfurt närmast en belastning: nästan alla figurer från antiken måste få minst en scen ihop med Kassandra oavsett om deras roller i övrigt fördjupas eller bidrar till intrigen och huvudpersonens utveckling på något meningsfullt sätt.
Men när romanen fungerar som bäst skapar samma intresse och, vad det verkar kunskaper, en värld som känns trovärdig och bebodd trots att den är baserad på ett mytologiskt stoff som redan låg långt tillbaka i tiden när det nedtecknades för mer än tvåtusen år sedan.
Och även om det som sagt kan vara nog så tröttsamt att ständigt försöka hitta beröringspunkter mellan antiken och vår tid så är det svårt att inte tänka på Ukraina i skildringen av det långa, utnötande trojanska kriget. Här nämns bara klassiska stridsscener, som när Akilles jagar Hektor och sedan dödar honom, med någon enstaka mening. Istället är det alltså krigets psykologiska påverkan som står i centrum. Inte minst hur det skapar ett klimat där allt som inte klingar tillräckligt patriotiskt misstänkliggörs. Det är inte konstigt om man dessutom läser in Wolfs relation till DDR i detta.
När Kassandra spår Trojas undergång ställer sig hennes landsmän frågan om det kanske är så att hon faktiskt önskar den. Till och med hennes far misstror henne, och till sist straffas hon. Christa Wolf beskriver fint genom Kassandra hur han mer och mer förvandlas från en far till en förstelnad bild av ”Kungen”, den enande symbolen för Troja, som inte tål några ifrågasättanden:
Han blev murken. Detta var ordet. Konung Priamos flagnade, ju mer han tvingades vända konungen utåt. Stel satt han i salen under de stora högtiderna, på senaste tiden på en högre stol än Hekabe bredvid honom, och lyssnade till sångerna som prisade honom. Honom och trojanernas hjältedåd.
Kassandras relation till sin far knyter, precis som Antigones till sin, an till genusaspekten av de antika myterna. På senare år har omtolkningar som utgår från kvinnornas perspektiv blivit fler. Förutom Stridsberg som utöver En grav för två har skrivit Medealand, finns också bland andra Athena Farrokhzad (som också har skrivit en pjäs om Medea), Anne Carson, Madeleine Miller och Pat Barker. Wolf var alltså relativt tidigt ute. Både Kassandra och hennes Landet som icke ärhandlar om kvinnor som antingen talar offentligt eller, som Karoline von Günderrod, skriver. Det senare är också en form av offentligt tal. Att som kvinna ”tala” offentligt har som bekant historiskt varit straffbart, direkt eller indirekt. Kassandra blir straffad av sin far och de andra mäktiga männen i Troja genom att kastas i en fängelsehåla. von Günderrodes ”straff” sker mer indirekt genom självmord.
Christa Wolf skriver i ett av sina föredrag: ”Efter sierskan förstummades hon som var hennes efterföljerska, skaldinnan, för årtusenden.”
Språket i Kassandra drar ibland trots huvudpersonens ganska krassa blick på världen åt det poetiska och högtravande. Detta kan förutom att spegla de antika förlagorna vara ett sätt för Christa Wolf att visa fram Kassandra som just poet.
I essäerna och föredragen resonerar hon kring de teorier som finns om att Medelhavets bronsålderskulturer till skillnad från de som kom efter dem var ett slags matriarkat där gudinnor dyrkades, och som verkar ha fungerat som inspiration till den kvinnogemenskap Kassandra finner i romanen. Det är tydligt att Wolf är fascinerad och förtjust, men samtidigt förhåller hon sig inte okritisk. Hon invänder mot vissa feministiska riktningars förbehållslösa omfamnande av ”gudinnor” och ”häxor”. Detta menar hon, leder inte bara till historiskt erkännande, utan också till förkastande av vetenskap till förmån för flum (inte hennes ord). De strömningar som Wolf syftar på har idag arvtagare med populära konton på sociala medier med mer eller mindre uttalat feministiska profiler som predikar ”naturlig fertilitetsförståelse” och förkastar ”artificiella” hormoner såsom varande påfund av det patriarkala Big Pharma.
Denna ambivalens inför både det antika arvet och den västerländska historieskrivningen är en intressant aspekt av essäerna, som annars är ganska pratiga. Samtidigt som Wolf söker efter de gudinnor och prästinnor i en fjärran bronsålder som sedan detroniserades av den patriarkala antika kulturen, faller hon själv stundtals in i den eurocentrism som är så vanlig i västvärldens syn på det antika Grekland.
I antika verk som Perserna, Trojanskorna, Iliaden och Agamemnon skildras fienden, ”barbarerna”, trots allt med värdighet, till skillnad från i vissa nutida exempel som Zack Snyders orgie i orientalism i filmen 300. Gestalten Kassandra är ett exempel på detta, och det är därför ironiskt när Wolf i en av essäerna betraktar några syriska kvinnor på flygplanet mot Grekland. Hon konstaterar att de geografiskt och kulturellt kan anses vara Kassandras arvtagare för att sedan beklaga att de aldrig skulle kunna tala som Kassandra. Med detta tycks Wolf mena att kvinnor från ”den delen” av världen numera är så förtryckta och deras kultur så degenererad att de inte längre varken har kapacitet eller tillåtelse att vara som den Kassandra som manliga grekiska författare skapade och lade ord i munnen på (även om hon sedan har ”reclaimats” av bland andra just Wolf). Denna korta passage skulle kunna vara en fallstudie för postkolonial feministisk kritik.
Här gestaltar Wolf, om än omedvetet, Europas förhållande till, och projektioner på det antika Grekland, som tenderar att hänga med även i försök att dekonstruera de (numera*) vita statyerna över manliga hjältar och gudar och därunder hitta ormgudinnor.
Det är bra att den nyckel till Kassandra som essäerna/föredragen utgör kommer i bokens senare del, eftersom de annars skulle kunna tynga romanen med alltför färdiga tolkningar. Något övertydligt blir det dock ändå i beskrivningen av det sympatiska kvinnosamhälle i Trojas utkant som Kassandra tar sin tillflykt till. Och scenen där hon för första gången ser drottningen Klytaimestra som hon vet kommer döda henne, men tänker att de under andra omständigheter hade kunnat vara systrar, känns tillrättalagd.
Som tur är förmår ändå Christa Wolfs prosa resa sig bortom det schematiska. Förlagets beskrivning av Kassandras ”kamp för självständighet” må föra tankarna till Disneys Mulan. Men Kassandra är en mer djuplodande roman än så. ”Relaterbar” eller ej.
*De vita antika statyer som länge beundrades för sin stilrenhet var med största sannolikhet färglagda.