(Texten publicerades i Ord&Bild nr 2-3 1981 och ingår i Digitalt jubileumsbibliotek nr 3, läs mer här.)
Av Karine Mannerfelt
I
”SAF-kongressen – ett gigantiskt reklamjippo. Och journalisterna gick på det” (Journalisten 1/81)
SAF-kongressen i november 1980 uppmärksammades på många håll för vad den var – en propagandakampanj för näringslivet. Planerad och utformad av reklambyrån KREAB. Men vad som missats av många kritiker är att detta var en propagandadrive bland tusentals andra. Sedan 15 år tillbaka har det internationella kapitalet satsat allt mer medvetet på psykologisk krigföring. Den amerikanska reklambyrån J Walter Thompsons agerande före militärernas maktövertagande i Chile är bara ett av de mest kända exemplen.
”Reklambyråer, marknadsföringsföretag och andra ’servicefirmor’ har ställt sig i de transnationella bolagens tjänst. De håller på att bli deras ideologiska bihang, deras utrikes- och inrikesministrar. ” (Armand Mattelart i boken Massmedier – Klassmedier, uf-förlaget)
KREAB är ett sådant företag i Sverige. Känt för att lägga upp kampanjer för SAF och Moderata Samlingspartiet. KREAB är en reklamfirma som sysslar med idéreklam, inte med produktreklam. Företaget ägs av Jan-Erik Ander och Per Magnus Emilson. Emilson arbetar halvtid på KREAB och halvtid vid Internationella handelskammaren i Paris, en av det internationella kapitalets intresseorganisationer.
Uppdrag för SAF: räkning står för 20 procent av företagets omsättning. Övriga kunder är bl a moderaterna, Beijerinvest, Esselte, Pressbyrån, Mobil Oil och Atlas Copco. KREAB har bl a hjälpt Atlas Copco att organisera kampanjen för aktieköp i det egna företaget. Dessutom organiserade KREAB Linje 1:s kampanj inför folkomröstningen i mars förra året.
Men KREAB sysslar inte bara med ”öppna” idékampanjer. En del av företagets verksamhet är också lobbyverksamhet, en typ av politiskt propagandaarbete som ännu är ganska okänt i Sverige. Att SAF, privata företag och olika organisationer tar kontakter med riksdagsmän och inbjuder dem till ”arbetsmiddagar” och visningar och på så sätt framför sina önskemål till makthavare är allmänt känt. Men de professionella lobbyisterna arbetar ännu så länge i det fördolda här i Sverige.
En ung lobbyist
Lennart O Andersson är en svensk professionell lobbyist. Anställd som projektledare på KREAB och med ett förflutet i Fria Moderata Studentförbundet. Något som han har gemensamt med flera andra av högerns mer kända megafoner som Carl Bildt, moderaten som avlönats av Salénrederierna för att föra fram näringslivets politiska budskap, Johan Hjertqvist, nyliberal förgrundsfigur vid Näringslivets Fond, och ekonomen Danne Nordling, heltidsanställd debattör i SAF:s tjänst. Det är Fria Moderata Studentförbundet som ivrigast lanserat det nyliberala budordet i Sverige: ”lös dina egna problem på ditt eget sätt”.
Jag kommer i kontakt med Lennart O Andersson mest av en händelse. Eftersom KREABs direktör Jan-Erik Ander, är oanträffbar när jag ringer kopplas jag vidare till någon annan som kan svara på frågor om företagets verksamhet. Lennart O är öppenhjärtig och positiv och svarar glatt på mina enkla frågor om KREABs ägarförhållande, uppdragsgivare och policy. Jag tackar för hjälpen och avslutar samtalet när Lennart O plötsligt säger ”ja, den här lobbyverksamheten är ju viktig idag”. Det slår mig plötsligt att jag missat något viktigt i intervjun. ”Jaså, ni arbetar som lobbyister också …”
Fel person visar sig vara rätt man. Lennart O berättar nu, inte utan stolthet i rösten, om sitt perfekta förflutna för att passa som professionell lobbyist. Han började sin karriär som vice ordförande i Fria Moderata Studentförbundet. Han arbetade sedan som pressekreterare åt förre moderate kommunikationsministern Turesson, och han har erfarenheter från informationsarbete inom kommun och landsting och har även arbetat som informationschef på NK-Åhléns.
– Jag känner ju till irrgångarna i departementen och vet vart man skall vända sig.
Ett företag eller en intresseorganisation inom näringslivet som vill påverka ett riksdagsbeslut i en viss riktning, kan alltså ringa upp Lennart O och presentera sitt önskemål.
– Om man känner för uppdraget och tror att man kan göra något åtar man sig det …
Lennart O svävar lite på målet inför frågan om han kan ge något exempel på typen av uppdrag och uppdragsgivare:
– Ett bra exempel är det jobb jag åtagit mig för NK-Åhléns räkning. De ville ha byggnadstillstånd för en ny B & W-stormarknad i Bromma. Resultatet, efter många turer fram och tillbaka, blev att de fick tillstånd att driva fortsatt verksamhet i en gammal flyghangar vid Bromma flygplats. Jag tror inte att ledningen hade klarat av att utverka det tillståndet om de inte fått hjälp utifrån.
Mer än så vill han inte berätta. Han beklagar sig över att professionell lobbying anses skum i Sverige. ”I USA är det en helt annan sak.”
Och det har han rätt i på många sätt. Dels har den förekommit mycket längre där och dels är den faktiskt reglerad i lagstiftningen. 1946 antog den amerikanska kongressen en lag som stadgade en allmän registrerings- och redovisningsskyldighet för lobbyister. Lagen avser enskilda personer, organisationer och företag som uppbär ersättning för att bidra till att viss lagstiftning skall antas eller fällas av kongressen. Lobbyisterna måste uppge namn, adress, arbetsgivarens namn och adress och storleken på den ersättning de uppbär för lobbyverksamheten. Även i Västtyskland måste lobbyisterna registrera sig.
I Sverige har frågan överhuvudtaget inte diskuterats.
Det har jag ingen aning om …
– Jag har aldrig hört talas om kommersiell lobbyverksamhet, jag har jobbat här sedan 1966 och vet att det inte finns, säger den socialdemokratiska riksdagsgruppens kanslichef, Carin Beckius. Hon tillhör dem som företagen gärna bjuder in till sina visningar och ”arbetsmiddagar”.
– Det är utmärkt med lobbyverksamhet, säger riksdagsman Oskar Lindqvist (s) när jag ringer upp. – Lobbyverksamhet som avser att informera och inte att utöva påtryckningar är bra, menar han. Jag vill ha direktkontakt med företag och organisationer. Men den professionella lobbyverksamheten är obehövlig. Sverige skall inte styras kommersiellt.
Men vari ligger skillnaden mellan information och påtryckningar? Och vari ligger skillnaden mellan ideell och kommersiell verksamhet?
– Det verkar något förvånande, säger Gabriel Romanus (fp) när han får höra talas om att KREAB åtar sig lobbyuppdrag mot ersättning. Gabriel Romanus menar att det är fullt rimligt att företag och organisationer påverkar riksdagen. Men att det bör ske öppet och med full insyn.
– Det bör ju framgå att lobbyisten är avlönad. Om du kan kartlägga den här verksamheten gör du en demokratisk insats, säger Gabriel Romanus.
Det enda fall av lobbyverksamhet driven av en reklamfirma som nämnts i svenska massmedier hittills är fallet med båtskatten. Förslaget debatterades ivrigt under en kort period. Indignerade stämmor hördes starkast. Plötsligt dog diskussionen och förslaget togs aldrig upp i riksdagen. Lobbyverksamheten, som påstods ha bekostats av branschen, gav resultat.
Enligt riksdagsmän ryktas det om andra fall, då andra näringar och till och med moderaterna skulle varit med och bekostat kommersiell lobbyverksamhet. Men inget vet något med säkerhet. Och alla betygar att de själva inte utsatts för det.
En amerikansk import
Här, liksom i den flesta andra fall när det gäller mygel i politiken, får vi gå över Atlanten för att hitta exempel på hur de professionella lobbyisterna arbetar. I USA finns flera stora reklamfirmor, idéfabriker kanske är en bättre benämning, som alla åtar sig att sprida politiska budskap. J Walter Thompson och Mc Cann Erickson AB heter två av de största. Båda har filialer i Sverige.
På grund av avslöjandet av Watergate-skandalen har fakta om hur firman J Walter Thompson arbetar kommit fram i ljuset. Massmedieforskaren Armand Mattelart skriver i antologin Massmedier – Klassmedier:
I Richard Nixons omedelbara omgivning fanns, ända fram till Watergateskandalen, tre f d höga tjänstemän inom reklamfirman J Walter Thompson, nämligen den specielle medhjälparen Robert Haldeman, som föll i onåd under Watergate, Vita Husets pressekreterare Ron Ziegler och rådgivaren för politisk propaganda Harry Treleaven. Verkställande direktören i J Walter Thompson, Dan Seymor, är själv en av de mest framstående medlemmarna i Council for Foreigh Relations som fungerar som ett parallellt utrikesdepartement.
J Walter Thompsons filial i Chile organiserade valkampanjen för högerkandidaten Jorge Allessandri 1970. När Salvador Allende segrade i valet lämnade J Walter Thompson landet. Men företagets åttio anställda propagandamakare anställdes istället inom Chiles högerpress och vid USAs ambassad i Santiago för att där fortsätta sin verksamhet.
McCann Erickson arbetade också i Chile under Allende-tiden och arbetade fram reklamkampanjer mot nationaliseringspolitiken. Samma företag har också arbetat för general Pinochet.
Vi börjar alltså få en ”amerikanisering” även av reklamen här i Sverige. ”Transnationalisering” är kanske ett mer rättvisande begrepp. Näringslivet, högerns ideologer, moderaterna och reklamfirmor samarbetar intimt och rationellt för att föra fram högerns budskap.
Sverige är inget Chile, men det är trots allt samma budskap och samma andas män som ligger bakom propagandakampanjerna här som där. Läs och begrunda följande två citat. Det första är av Sture Eskilsson, SAF-direktören som i början av 70-talet lade upp riktlinjerna för SAFs och näringslivets propagandakampanjer. Det andra är Armand Mattelarts sammanfattning av reklamfirmornas verksamhet i Chile under Allende-tiden.
Vi driver informationsarbetet inte för opinionernas egen skull, utanför den återverkan de har på faktiska skeenden. På en rad väsentliga områden är det uppenbart att det råder en direkt växelverkan mellan det faktiska skeendet på olika handlingsplan och den samhällsdebatt som förs på olika kommunikationsplan.
Marknadsföringen förvandlades till psykologisk krigföring och förberedde den ”allmänna opinionen” och ”den tysta majoriteten”, som på en given signal störtade ut på gatorna och krävde att militären skulle göra slut på det marxistiska ”kaoset”.
II
På Birger Jarlsgatan i Stockholms city, bara några stenkast från SAF-borgen, finns högerns ideologer uppställda i massupplagor. Friedrich A Hayeks och Milton Friedmans nunor lyser leende och uppfordrande från bokhandelsdiskarna. I stora, ljusa lokaler finns närmare 1000 titlar prydligt utplacerade med framsidorna vända uppåt. Bakom disken står fräscha ungdomar i gabardinbyxor, vita skjortor och mörkblå v-ringade cardigans. Detta är Näringslivets bokhandel. Högerns svar på vänsterns bokcaféer?
Hayek är en av ideologerna bakom begreppet ”individens frihet”, dvs ”skrota offentliga sektorn”. För det fick han Nobelpriset redan 1974. Det var två år före 1976, högerns -68. 1976 var året då Friedman steg fram som den kapitalistiska världens ekonomiska förgrundsfigur, borgarna tog över regeringsmakten i Sverige, Nicolin tog över ledarskapet i SAF och det var det år då SAF enligt egen utsago hade sin första ”riktigt lyckade” propagandakampanj: ”Bekämpa inflationen.”
I samma veva startade Näringslivets bokhandel i Stockholms city. Där säljs böcker, broschyrer, AV-material och propagandamaterial producerat av bl a SAF, Sveriges Industriförbund och bokförlagen Timbro, Ratio och Opinion.
En av arkitekterna bakom denna massiva informationsdrive från näringslivet är Sture Eskilsson. ”Vi måste skapa en näringslivets ideologi”, skrev Eskilsson 1971 i ett internt SAF-PM om informationsverksamheten. Eskilsson var då nytillsatt chef för SAFs avdelning för samhällskontakt. Idag ingår han i ledningsgruppen för SAF.
– Situationen är gansk annorlunda och bättre ur vår synvinkel idag, säger Sture Eskilsson när jag efter flera dagars sökande äntligen når honom per telefon. – Vänstern har falnat och idéerna kommer numera från annat håll. Den internationella idéutvecklingen går åt ett nytt håll, vilket naturligtvis hänger samman med det ekonomiska läget i världen.
Ett positivt alternativ
Eskilsson talar gärna och länge om socialismens totala misslyckande. Att det inte längre finns något socialistiskt samhälle som kan hållas fram som föredöme och att den kommunistiska rörelsen i Europa har misslyckats. 1971 gällde det ”att åstadkomma en motvikt till det stora flödet av vänsterlitteratur i form av debattböcker och tidskriftsartiklar” (ur SAFs PM från samma år). Och här skulle ”ett positivt utformat ideologiskt alternativ till den marxistiska socialismen” presenteras. Idag har Sture Eskilsson tänkt om.
– Jag har tänkt mer på det där jag skrev 1971, säger han. Det är nog viktigt att komma ihåg att ideologier är något för personer och partier. Näringslivets ideologi är en omöjlighet. Det är intressefrågorna vi måste driva.
Därför har SAF också delat upp sin informationsverksamhet i två huvuddelar. Dels finns SAFs sektor 4 som håller i informationen till skolor, företag och allmänheten och där riksdags- och kanslihuskontakterna, dvs lobbyverksamheten, sköts. Dels finns ideologi- och idéspridarna inom Näringslivets Fond som ägs av bl a SAF, Industriförbundet och Sveriges Företagares Riksförbund. Även där sitter Eskilsson i ledningen.
Näringslivets Fond har funnits sedan 40-talet men har aktiverats på 70-talet för att föra ut näringslivets budskap. Fonden består av flera avdelningar:
Näringslivets presstjänst som skickar ut över 2000 artiklar till dagspressen om året. Även socialdemokratiska tidningar har publicerat material därifrån. Chefen heter Johan Hjertqvist, nyliberal med ett förflutet i Fria Moderata Studentförbundet.
Utredningsbyrån, där en handfull akademiker utarbetar utredningar i aktuella frågor som skickas till politiker. Tidigare chef var folkpartisten Daniel Tarschys. Den nuvarande chefen är Rolf Englund, hämtad från Nya Wermlandstidningen.
Bokförlagen Ratio, Timbro och Opinion, vars uppgifter bl a är att föra ut den internationella idédebatten. Här översätts kapitalismens internationella ideologer som Hayek, Friedman och Henri Lepage.
Sture Eskilsson tycker själv att SAF lyckats bra i sin propagandamission. SAF har sannolikt gjort en insats när det gäller opinionen under de senaste åren, anser han. Men han framhåller att det ekonomiska läget har betytt mycket: – Den bästa kampanjen hittills var ”Bekämpa inflationen” som vi drev 1976. Synd bara att det dröjde så länge innan andra krafter i samhället gav oss rätt.
Här uttrycker Eskilsson tacksamhet gentemot arbetsmarknadens andra part, Landsorganisationen, som nu förstått vad det hela handlar om.
Den uppköpta kulturen
”Vidare vore det bra, om vi kunde åstadkomma (sådana) kontakter med den stora och något diffusa skara, som går under beteckningen kulturarbetare och som betyder rätt mycket för opinionsbildningen”, skrev Eskilsson också i sitt PM för tio år sedan.
– Ja, det är lättare sagt än gjort, kommenterar han idag. Vi har i alla fall lyckats få en bättre kontakt med det akademiska livet. Inom SAF engagerar vi numera akademiker på högsta nivå. Men man måste komma ihåg att enda sättet att nå dem är att ha respekt för deras integritet. Vi försöker ha ett meningsutbyte med dem, lyssna till dem. Och då kan det också hända att vi kan påverkar varandra.
Konstnärer och journalister tycker Sture Eskilsson är mycket svårare att nå. Han menar att de är uppköpta av socialdemokratiska kulturpolitiker i Kulturrådet och andra statliga institutioner.
– De har gjorts beroende av anslag och därmed beskärs deras frihet, säger Eskilsson, som nu för första gången under vårt samtal verkar glömma bort sin eftertänksamma och återhållsamma framtoning. – Jag har gått och tänkt på en sak, säger han. En sak som egentligen inte gäller kulturarbetare i första hand, men som även skulle kunna gälla dem. Det är att enskilda personer skulle ges rätt att stödja olika former av ideell verksamhet och att dessa pengar skulle göras avdragsgilla.
– Det ser stiligare ut än vad det är, menade Sture Eskilsson i ett Studio S-program i mars när han intervjuades om SAFs och Näringslivets Fonds informationsverksamhet. Han menade att fackföreningsrörelsen hade långt mäktigare resurser än vad SAF har.
Det kanske kan vara viktigt att i det här sammanhanget påpeka att det finns nära 900 näringslivsorganisationer i vårt land. Deras byråkrati har ökat i omfattning med 250 procent på tio år. De största näringslivsorganisationerna SAF, Industriförbundet, Grossistförbundet, Sveriges Hantverks- och Industriorganisation och Köpmannaförbundet har ca 800 anställda enbart i Stockholm. Ute i landet finns tusentals anställda inom näringslivsorganisationerna.
Sture Eskilsson ger trots allt en bra bild av vad det hela handlar om när han betygsätter svenska massmediers behandling av arbetsmarknaden: – Vi har ingen anledning att klaga på den. Arbetsmarknadsbevakningen sköts seriöst idag.
Digitalt jubileumsbibliotek publiceras med stöd av Göteborgs Stads projektstöd Pronto.