Författaren, översättaren och mångårige Ord&Bild-medarbetaren Erik Andersson har nyss kommit ut med boken Hem. Marit Kapla ville intervjua honom mitt i det västgötska landskap som är bokens skådeplats. Det blev ett samtal om orts- och blomsternamnens magi och politik, storstadsnormens korta historia, klass och kor.
Av: Marit Kapla
Det var en briljant ide, tyckte jag själv. Författaren Erik Andersson ger ut en bok om hur han vandrar i femtio socknar i Västergötland. Och jag intervjuar honom – när vi vandrar i en socken i Västergötland! Erik var med på det hela. Vi kan åka till Vedum, föreslog han. Laske-Vedum, inte att förväxla med Kinne-Vedum, är en av de femtio socknar i Västergötland vars namn innehåller ordpartikeln ”hem”. Det är dem som boken Hem. Resor i Västergötland handlar om.
Erik Andersson, framför kyrkan i Laske-Vedum. Foto: Marit Kapla
Trots att ordet är så begripligt, råder det osäkerhet om hur det ska tolkas. Erik skriver om det i sista kapitlet i Hem. Hemmet kan ha varit en gård, som växte till en by, för att till sist bli en hel socken när kristendomen kom. Eller så var det kanske redan från början ett större område som så småningom bebyggdes och befolkades. Vedum hör till de socknar som innehåller ett dolt ”hem”, liksom till exempel Lerum, Askim, Våmb och Hömb. Forskningen har sökt sig tillbaka till de äldsta stavningarna och hittat ”Vidhem”. Förledet kommer av det fornsvenska ordet ”vidher” som betyder skog och är sprunget ur samma ordstam som ”ved” och engelskans ”wood”.
Det var en bra idé att åka till Vedum. Inte minst var det en trevlig idé. Jag tog med kaffe och smörgåsar, Erik stod för kartan. En mulen vinterdag vid ett inte alltför tidigt klockslag hämtade jag upp honom i Västra Bodarne där han bor. Det ligger i Hemsjö socken som också är med i boken. Jag hade just läst ut inte bara Hem utan hela Eriks samlade verk. De böcker han skrivit själv alltså, inte alla de han översatt också, då hade intervjun fått skjutas på framtiden.
Fast Erik har ju skrivit mycket mer än böckerna och översättningarna. När vi drack kaffe hemma hos honom och hans fru Åsa efter utflykten till Vedum, fick jag en bok med en text av Erik som jag inte kände till. Den hette ”Författaren i fält” och var mycket välskriven och upplysande. Ja, den innehöll i själva verket svaren på det mesta jag hade frågat under intervjun. Jag bestämde mig snabbt för att det ändå smällde högt att höra honom säga det i Vedum.
Allt hade börjat några veckor tidigare, när jag i en tillfällig humörsvacka öppnade Hem för första gången, slog upp Varnhems socken eftersom jag varit där på bröllop för tjugo år sedan och läste om Birger jarl som ligger begravd i Varnhems klosterkyrka: ”Man tar upp och tittar på honom med jämna mellanrum, och ingen har kunnat leda i bevis att det inte är han.”
Jag skrockade och tänkte, nu eller aldrig, jag ska läsa allt av Erik Andersson. Sagt och gjort. De följande veckorna satt jag inomhus och läste i en halvdager som övergick till nattmörker klockan fyra varje eftermiddag. Bokpaket trillade in genom brevinkastet, omsorgsfullt inslagna av antikvariatspersoner som i min fantasi skulle kunna vara karaktärer i någon av Eriks böcker. De befolkades av människor präglade av tradition, egensinnighet och omsorg om detaljer, vilket låter lite som författaren själv när jag tänker efter. De var ofta deltagare i igenkännbara sociala sammanhang och samtidigt centrum i varsitt partikulärt universum. Vilket låter lite som var och en av oss.
Tid och plats varierade kraftigt – än färdades jag med två venetianska bröder som kartlade den nordatlantiska arkipelagen på 1300-talet, än diskuterade jag Augustinus tankar om arvsynden med fyra kontorsanställda på Kungsholmen i Stockholm och rätt vad det var reste jag i österled med västgöten Ingvar Fransson genom Kazakstan, Dagestan och Xinjiang. Den historiska, geografiska och litterära kunskap som varje bok byggde på verkade tillföra en tidlös angelägenhet. De som läst Erik Andersson, och de är förstås många vid det här laget, är bekanta med hans lågmälda, precisa humor. Jag skrattade ofta, men anade också en indignation som kom upp till ytan i frågor om klimat och olika sorters hierarkier.
I boken Hem slutligen, rycktes jag med av författarens oavlåtliga intresse för landskapet och dess historia. Passager om gamla järnvägssträckningar gjorde världen större. För hundra år sedan var det viktigt att det gick en järnväg mellan Falköping i Västergötland och Landeryd i Småland. Ett befriande perspektiv i en samtid när bara storstadsregionerna verkar existera som hållplatser i varsin ände på planerade höghastighetsbanor.
I de femtio essäerna återföddes rullstensåsar, runstenar, kyrkor och maskrosor som unika enskildheter. Boken tycktes genomsyrad av ett demokratiskt perspektiv där allt var lika viktigt. Den som gick här till fots i Västergötland ansträngde sig så långt det var möjligt för att ta saker för vad de var. Varje by, berg och blomma namngavs, åtminstone så gott det gick utifrån författarens kunskaper. Till och med de för många så förhatliga lupinerna återupprättades. Jag blev glad, för att inte säga euforisk, över att litteraturen fortfarande, eller överhuvudtaget, kan vara så här.
Det var kanske det som var svagheten med Vedum-idén. Med idén om en intervju överhuvudtaget. Jag tyckte alldeles för mycket om Erik Anderssons böcker. Dagen innan vår utflykt hade jag skickat honom en lista med femtiosju frågor. Inte sällan var de konstruerade så att jag lyfte fram något i Hem som jag tyckte var extra bra, och sedan frågade: håller du med? När jag lyssnade på inspelningen av intervjun efteråt – fyra timmar, sexton minuter och femtiofyra sekunder – tyckte jag ändå att Erik lyckades parera min översvallande entusiasm bra.
I bilen på vägen dit pratade vi om hemnamnens utbredning i Värmland, min barndoms landskap och följaktligen av särskilt intresse. Erik hade sett efter och bara hittat en enda hemsocken i Värmland, Visnum, som ligger i söder, nära gränsen mot Västergötland. Plötsligt dök det upp en stenformation vackert placerad på en kulle vid sidan av vägen. Det var jag som körde så jag hann inte titta så noga, men det såg ut som en stor grav. Var det en gånggrift? undrade jag.
– Nej, det är en hällkista. Sveriges största hällkista, svarade Erik.
Vi susade på bilburna resenärers vis vidare mot målet och lämnade den imponerande hällkistan därhän, i Härene. Även jag hade kollat upp hemnamnens förekomst i Värmland och tog upp faktumet att det inte finns enda hemby i min gamla hemsocken Norra Ny (där ”hemsocken” för en gångs skull bara betyder att jag en gång bodde där). I mitt följdresonemang blottade jag oväntat, även för mig själv, ett betydande mindervärdeskomplex vad gäller fornlämningar. Visst finns det hålvägar och fångstgropar i övre Klarälvdalen, sa jag dystert. Men det är lite mer spektakulära grejer söderöver. Erik försökte inte bara muntra upp mig, utan helt sonika rycka mig ur mitt centraliserade perspektiv.
– Det finns säkert mycket fynd från stenåldern i hela Klarälvdalen och runt Vänern. Och sådana här arkeologiska grejer hittar man mest när man ska dra en stor väg. Det finns säkert mycket kvar att upptäcka.
– Jag har bara tänkt att jag kommer från en bygd där det inte har bott nån, sa jag, fortfarande bedrövad.
Erik förklarade att visserligen är hemnamnen det äldsta skiktet av ortsnamn vi har i Sverige. Men det betyder inte att de är de äldsta bosättningarna.
– Det har att göra med att det, förmodligen under bronsåldern, kommer in folk som har med sig kor och ett indoeuropeiskt språk. I Västergötland kan man inte hitta ortsnamn som inte kan förklaras på det sättet. De verkar ha namngivit hela landskapet. Innan dess var det sju tusen år av historia, det finns bara inga namn kvar.
Karta över Laske-Vedum, i händerna på Erik Andersson, i Laske-Vedum. Foto: Marit Kapla
När jag lyssnade på vårt samtal hemma vid skrivbordet, gick jag in på Riksantikvarieämbetets hemsida. Härifrån skriver Erik ut en karta varje gång han beger sig till en ny socken. Jag sökte fram Norra Ny och byn Osebol, åkte med pilen över kartbilden och klickade på symbolerna. Det var pepprat med fångstgropar runt mitt barndomshem. Jag mindes dem plötsligt från när jag var barn och lekte i skogen. Stora gropar, övervuxna med mossa, lav och ris men tydligt grävda av människor. Världen expanderade.
Fortfarande på väg mot Vedum med bilmotorn mullrande i bakgrunden, frågade Erik om det finns samiska ortsnamn i Värmland. Nja, svarade jag. När jag åkte till Dalarnas fjällvärld i somras minns jag tvåspråkiga vägskyltar på både samiska och svenska först från Idre.
– Det kan hända att samerna var nere i Värmland också. Men jag har dålig koll på det, erkände jag.
– Jag skulle vilja säga att det är ganska outforskat. Det står ofta i ortsnamnsböckerna att det svenska ortnamnsmaterialet är enastående homogent. Sen står det lite längre fram: om man bortser från de samiska namnen. Men varför skulle man bortse från dem? undrade Erik.
Vid skrivbordet gjorde jag en nätsökning på samisk historia i Värmland. Naturligtvis finns det en sådan, fast jag i min okunnighet inte kände till den. Världen expanderade, igen.
Vi åkte av E20 och närmade oss Vedum. Socknen är först ut i boken Hem. Det var här allt började 2012.
– Göteborgs-Posten skulle ha en sommarserie och undrade om jag kunde skriva tre artiklar. Jag kan leverera femtio artiklar, sa jag. Jag fick inget löfte om att de skulle köpa femtio stycken men det blev som en tillsvidareanställning. Du kan hålla på så får vi se hur det går
2019 avslutades Eriks rullande sockenserie i G-P, alla femtio texter var publicerade och arbetet med den bok som Erik hela tiden tänkt samla texterna i, kunde börja. Han tog vandringspaus varje vinter så att vi nu parkerade utanför Laske-Vedums kyrka i grå, fuktiga december var ett avsteg från normen. Det var en vit, ganska liten kyrka med sina äldsta rester härstammande från 1100-talet. Vi tittade en stund på det fristående gravkoret utanför, och försökte stava oss igenom texten på gravhällen. Det byggdes av familjen Lindelöf på 1600-talet läste jag senare på Svenska kyrkans hemsida. Den metoden har Erik också tillämpat när han skrivit sockentexterna. Det vill säga, först åkte han till socknen och gick runt. Sen läste han på om bygden, landskapet, arkeologin, floran, faunan och skönlitteraturen – det finns en omfattande litteraturlista längst bak i Hem, återvände minst en gång till och skrev sedan texten.
Boken Hem. Resor i Västergötland utkom på Daidalos 2020.
– Jag märkte ganska snabbt att det var en bra idé att skriva om varje socken för sig. Det är så mycket man måste skriva medan det är färskt. Inte bara detaljer utan nån slags känsla som kan styra helheten så det blir en avslutad berättelse. Om man skulle ta det några år efteråt skulle det vara svårare.
– När du satte ihop boken, var det något du blev förvånad över?
– Jag gladde mig lite åt att det inte var så mycket upprepningar som jag varit rädd för. Det är klart att det är mycket kor, maskrosor och förgätmigej. Det dyker upp hela tiden men jag tyckte det var på en hanterlig nivå. Man kan ju inte hitta på nya däggdjur för varenda socken.
Vi gick iväg från kyrkan, genom samhället och ut på en väg som ledde österut, mot Larv. Samhället Vedum var större än jag förväntat mig. Faktum är att det finns en påfallande frånvaro av samtida mänskligt liv i Hem. Något men inte särskilt mycket sägs om mackar, butiker, hyreshus, villaområden och kommunal service.
– Man kan se på de första bilderna jag tog, här i Vedum, att jag tog lite kort på småindustrier. Men det gav sig efter hand att jag egentligen inte brydde mig om dem.
I arbetet med text nummer två, om Fåglum, hände något som fick Erik att ännu mer frångå skildringar av nutida verksamhet.
– Det fanns ett hus där, det hade nog varit en affär. Nu var det fik där en gång i veckan, mellan klockan två och fyra eller ett och tre. Jag nämnde det i texten, att så var det i Fåglum, man fick inte ha för stora krav. När jag hade skrivit det, det är nog kvar i boken också, så kände jag att det här blir en typ av reportage som det finns så mycket av. Jag vill inte vara en av dem som undrar varför servicen är sämre här än på Kungsholmen. Det är en genre jag inte vill ge mig in i, det blir så dystert. Det var fel perspektiv.
Han fortsatte:
– Det med perspektivet var egentligen någonting som gick upp för mig när jag skrev Den larmande hopens dal. Under hela historien har det varit landsbygden som har varit norm. Men jag är uppvuxen med att tycka att livet ska vara som i en större stad. Sen är det lite efterblivna ställen ute på landet som man inte behöver bry sig om. Men om man bor där ser man det inte riktigt så.
– Betraktar läsare och kritiker dig som en landsbygdsförfattare? Och i så fall, har du något emot det?
– Det har att göra med det här speciella med Västergötland. Jag hade inte det riktigt klart för mig när jag började med Den larmande hopens dal. Jag klev rätt in i bråket kring Västgötaskolan, där Västergötland blev en symbol för kampen om rätten till en historia. Den svenska historieskrivningen har utgått mer ifrån Stockholm och Uppsala.
En bil åkte förbi och Eriks röst drunknade i motorljudet. Vi stod vid en grind i en stenmur. Bredvid grinden stod ett gammalt träd övervuxet med grön mossa. Här ligger gården Häggatorp, omnämnd i Äldre Västgötalagen som skrevs på 1200-talet. Jag lyckades att inte säga något om Värmland.
– Det blev tyvärr en väldigt dålig debatt på sjuttiotalet där akademiker i Uppsala blev upprörda över korkade icke-akademiker i Västergötland som hade massa knäppa idéer.
– De hävdade alltså att den svenska historiens ursprung var här?
– De hade rätt i allt de rev ner men kanske inte i allt de byggde upp.
– Har det gjort att det i efterhand ligger något lite löjligt över Västergötland?
– Ja, det har blivit en symbol. Det finns akademiker som är väldigt arga på västgötar. Det finns också en del västgötar som har varit litet överentusiastiska. Men i grunden måste ju varje bygd få ha sin egen historia. Hemboken har kommit att handla mycket om historien på de här platserna. Eller landskapet som förutsättning för olika typer av liv. Oavsett vad jag skriver är det ändå fint tycker jag, att det finns en bok som handlar om de här platserna, som egentligen inte finns i det allmänna medvetandet.
Vi vek av in på en liten väg som slutade i ett område som var en vit fläck på kartan, rent bokstavligt. Här låg ett litet hus och en bit bort stod ett plank där det gick att läsa siffrorna 1, 2, 3, 4 och 5. Efter ett tag trillade polletten ner, det var en skjutbana. Runt omkring låg en kuperad, betad äng med stenar i ring på flera ställen. Jag laddade dem genast med rituell betydelse, varvid Erik förhöll sig rutinerat skeptisk.
– Man brukar säga att en äkta amatörforskare behöver bara se två stenar i rad för att dra slutsatser om forntida förhållanden.
Vid det här laget hade jag börjat bli varse den största svagheten med företaget att göra en vandrande intervju med Erik Andersson. Min grundläggande idé om att delarna tillsammans skulle bilda en större helhet visade sig i det här fallet inte gälla textgenrer. Intervjuaren blev ofokuserad av att samtidigt köra bil, sköta en inspelningsutrustning och interagera med Vedum. Ett splittrat fokus handikappade också möjligheten till en essä om socknen, vilket för den delen verkade onödigt att skriva, eftersom Erik redan gjort jobbet i Hem. För- och nackdelar med att vandra i sällskap med andra, noterade även Erik under arbetet med boken.
– Min son Ossian var med fyra, fem gånger, en kompis har också varit med och min syster. Men alla de gångerna … jag har jag lagt märke till att när man är två ser man inte så mycket. Det är väldigt trevligt, men det är inte så att fyra ögon ser mer än två. De ser mycket mindre.
Vi fortsatte ut på ängen och Erik tog upp en av frågorna jag hade mailat honom i förväg, där jag listade alla ställen i Hem där jag tycker hans indignation blir tydlig.
– Jag slog upp de sidorna och det är nästan alltid när jag kommer ut på kalhyggen. Jag blir väldigt arg då. Jag tycker det är vansinne på alla tänkbara sätt. Då kan jag inte hålla mig.
– Vad är det med kalhyggen som gör dig så arg?
– Till och med ur ekonomisk synvinkel är det inte det bästa alternativet. För de djur och växter som bor i skogen är det väldigt dåligt. Jag tycker gott att man kan odla skog och använda träden till olika ändamål men ett kalhygge förstör totalt miljön. Samspelet mellan svampar och träd blir också helt förstört eftersom marken blir så uppkörd. Och när man planterar ny skog så blir det en monokultur som inte är till nån glädje för nån. Så är det med odlingarna också. De stora sädesfälten är också en monokultur. Det är inte vidare bra. Det enda som egentligen är bra är kor.
Det var disigt, lugnt och stilla och ett stenblock i gräset visade sig vara den rätta platsen för en kaffepaus. Vi pratade om laga skiftet som slog sönder byarna och om släktforskningen som Erik börjat med.
– Jag kommer egentligen ingenstans för det har blivit en slags horisontell forskning. Jag går inte rakt bakåt, utan mera åt sidan och efter några dagar visste jag inte längre var jag var nånstans. Folk gifter sig och så vill man gärna veta: var kom dom nånstans ifrån? Så leder det vidare till ytterligare en släkt. Jag märker att jag är mer intresserad av gårdarna och historien än av släktförhållanden. Jag skulle egentligen vilja forska fram alla människor, inte bara de jag är släkt med.
Jag frågade om Erik som är uppvuxen i Västergötland med äldre släktingar som bodde i närheten, kände att han föddes in i ett gammalt bondesamhälle som höll på att försvinna. Men så var det inte riktigt.
– Mina föräldrar hade lämnat den tillvaron. De var i full färd med att bygga upp ett nytt liv där man bodde i villa och jobbade i stan. Sen åkte vi hem till morbror och moster och de hade jordbruk, men det var ingenting som jag funderade speciellt på.
Han tänkte och la till:
– Som barn är man väldigt känslig för social status. På något vis plockar man upp det instinktivt. Det var uppenbart att det här var inget liv för mig.
Hans morbror och moster drev lanthandel vid sidan av jordbruket.
– Det kunde hända att man skulle hämta några varor eller en säck potatis. Sen skulle man äta och sen skulle man spela kort. Men de stora pratade så mycket hela tiden, ibland så att spelet stannade av. Det hade alltid att göra med folk i bygden. Jag visste inte vad det var för några, det passerade rakt igenom en på något vis, men när man tänker på det så här i efterhand så fick man en bild av det lantliga nätverket.
Vi började gå västerut och jag frågade om en sak som hände för ett par år sedan när Erik och jag råkade ha sällskap på tåget till Stockholm. Rätt vad det var när vi satt och pratade om våra landskapsvandringar i Västergötland respektive Värmland, reste sig en man ett par säten bort i kupén och knackade Erik på axeln. Han var inte nöjd med hur Erik skildrat hans fru i den senaste sockentexten i G-P. Där beskrivs hur Erik är ute och går på en väg när en kvinna i en bil kör fram till honom utanför sin gård som är socknens säteri, och ifrågasätter vad han gör där, med kamera och karta.
– Jag tyckte jag mildrade det lite grann i boken. Så att det skulle framgå lite tydligare att de förmodligen haft inbrott och blivit av med nån maskin. Jag skrev en bok om min översättning av Sagan om ringen, där alla som är nämnda har fått läsa boken först. Jag tycker att folk ska känna sig nöjda. Men i det här fallet, med den metod som fanns i den här boken så var det omöjligt att skriva på något annat sätt. Hela idén var att jag skulle skriva om sånt som jag var med om när jag gick runt.
Vi närmade oss ett kalhygge och Erik ryggade tillbaka. Vandringen fortsatte i stället söderut, i kanten på en stubbåker.
– Han på tåget tyckte att jag hade lagt upp hela artikeln lite oschysst. Att det fanns ett klassperspektiv som han inte ville vara indragen i. Jag kan se efteråt att precis som nästan alla andra artiklar har det blivit en fristående berättelse. Jag tänker inte ut det från början, vad är temat för den här berättelsen? Men under två dagars vandring får man rätt mycket intryck, och på nåt vis väljer man de som bildar en berättelse. Det är inte riktigt en medveten process. Jag kunde se i efterhand att jag i den här artikeln är ganska upptagen av var man får gå och inte gå. Man får inte gå in och störa gässen, och det är en gammal gånggrift som jag inte kommer fram till för då måste jag ge mig in via en trädgård. Och så det som jag också skriver om, att laga skifte inte hade någon inverkan i den här socknen eftersom den här herrgårdens göranden och låtanden helt hade bestämt utvecklingen för bygden. Så det är klart, den där konfrontationen kom perfekt. Ingenting var något jag hade hittat på i efterhand. Men jag tog ju med det. Jag valde inte bort det. Jag kände att det var en del i den här berättelsen.
Vi var tillbaka i Vedums samhälle. Erik var inte så imponerad av sträckan vi har tillryggalagt men konstaterade att det snart skulle bli mörkt. När vi drog oss mot kyrkan och bilen gjorde jag en parallell till något Erik skriver i Översättarens anmärkningar, boken han just nämnde, om arbetet med att översätta Tolkiens ringtrilogi. Det handlar om hur Erik ska skriva sin första roman och får tips av deckarförfattaren James Ellroy, som han översatt till svenska. Ellroys tips om skisser och synopsis faller dock platt. När Erik skriver skönlitteratur börjar han bara skriva. ”Första meningen styr den andra, som leder vidare till den tredje, och så vidare.” Det låter som en upptäcktsfärd, sa jag.
– Det är inte riktigt så att man startar från noll. Man har ju någon slags idé. Den är sällan handlingen utan något område, idémässigt eller geografiskt, som man vill undersöka eller har tänkt länge på. Om man gör det till en berättelse så blir den ett medel för undersökningen, man får nån slags motor. Idéerna testas genom sin gestaltning.
I bilen hem var det Erik som började prata om Värmland, jag svär. Han tipsade om bokserien Sveriges ortsnamn. Det finns ett antal band för varje län och jag borde leta upp det band som tar upp häradet där Osebol ligger, tyckte han. Vi pratade vidare om Dalslands och Värmlands landskapskaraktärer och jag kände att det var grönt ljus för att presentera en värmländsk författarassociation jag fick av Hem. Det är i kapitlet om Marum när Erik upptäcker en tjuvfiskare intill ån Flian.
”Jag grips av rättrådighet och bestämmer mig för att sätta stopp för honom. Jag är nästan framme när han får syn på mig. Han försöker fly, men jag kastar mig efter hans ben: smala och hårda är de. Han vecklar ut sina vingar, och upp i luften bär det, högt över Flian, långt över västgötars lag.
Hägern sätter ner mig på taket till sakristian på Marums romanska kyrka och sträcker sedan ut bort över Bränningeberg.”
Det är som om Erik plötsligt har förvandlats till Selma Lagerlöfs Nils Holgersson, och jag undrade om han just där kände lust att övergå i en mer absurd och surrealistisk skildring av Västergötland, vilket han ju också ägnade sig åt i romanen Den larmande hopens dal.
– Nej. Men jag har aldrig riktigt begripit det där. Flera böcker som jag har skrivit är ganska dokumentära. De utgår från en plats eller en idédiskussion. Jag är väldigt noga med att det ska vara begripligt och hänga ihop. Men plötsligt kommer grejer som verkligen inte hänger ihop. Jag har aldrig blivit klok på varför det är så. Till exempel den där västgötaromanen. Alla miljöer som är med där har jag varit och tittat efter hur det ser ut och läst om det ena och det andra. Men plötsligt kommer det en scen på något ställe där jag inte har varit, där jag bara hittar på en massa saker om hur det ser ut. Berättelsen tar över och blir viktigare och då låter jag det bli så.
Vi pratade om Eriks tidigare böcker en stund men sedan hämtade han hem samtalet.
– Om du skulle fråga: kan du säga något om dina förebilder … ?
Jag gick med på att fråga det.
– … så kommer egentligen hela mitt hembygdsintresse från Irland. Jag blev mycket tidigare intresserad av den irländska landsbygden och den irländska historien än av den svenska. När jag kom dit första gången i början av åttiotalet såg det ut där som det hade gjort betydligt tidigare här i Sverige. Det var som en tidsresa. Och i bokhandlarna fanns jättemycket Irish Interest, lokala hembygdsböcker, men med en annan spännvidd. För irländaren är särskilt den karga västkusten något ideologiskt viktigt som har med historien att göra. Det är där som det är allra irländskast. De har en mycket högre uppfattning om landsbygdens värde och producerar jättesnygga, dyra coffee table books, som också kan vara fullproppade med väldigt intressanta akademiska uppsatser. De går verkligen in för sin lokalhistoria. Och det är klart, de har en annan marknad. Det är så mycket folk i England och i USA som har rötter tillbaka till nån liten håla där.
Ska vi till höger här? undrade jag, som körde i mörkret mot Västra Bodarne via en omläggning av E20 på grund av vägarbeten. Erik bekräftade och fortsatte:
– Det fanns en lokalhistoriker som jag blev särskilt imponerad av, Tim Robinson, som inte är irländare utan engelsman. Han hoppade av hela västvärlden och bosatte sig tillsammans med sin fru på Aranöarna. Han hade ett valspråk om att man för att leva på rätt sätt bör intressera sig något för dem som levt tidigare på samma plats som en själv. Han var väldigt intresserad av kartor och menade att kartor egentligen är en militär disciplin. De har alltid framställts med syfte på den statliga förvaltningen. Men man ska ta tillbaka kartan och ge till de som bor på platsen. För hans del innebar det att han skulle leta upp de rätta namnen. På Irland finns det gaeliska namn och så finns det engelska namn som ofta är fonetiska imitationer. Han skrev två ganska tjocka böcker om livet på Aranöarna. Sedan flyttade de in till Connemara och där gjorde han likadant. En karta och tre enorma volymer där han betar av bit för bit av Connemarahalvön. Han dog nu i år av corona. Han var 85 år och ironiskt nog hade de av hälsoskäl flyttat från Connemara och in till London. I de här tiderna hade det ju varit bättre att vara kvar.
Jag var i det här läget tacksam att Erik hade hoppat in som intervjuare. Frågan om platsens rätta namn knöt an till något som Erik skriver i Hem om sin egen socken, Hemsjö. Han menar att namnet är alldeles för modernt för att passa en så gammal bygd. ”Ibland tänker jag att socknen måste ha haft ett annat namn förr. Det riktiga namnet.” Det fick mig att tänka på Ursula LeGuins böcker om Övärlden, där trollkarlarnas makt ligger i att de känner till alla tings hemliga namn. Erik hade också ofta tänkt på det, sa han.
– Så är det med blommor. Jag blev irriterad för kanske tio år sen, när jag läste Kerstin Ekmans bok, antingen den om skogen eller den om blommor. Hon menar att man inte riktigt kan intressera sig för blommor om man inte vet vad de heter. Jag tyckte det var fel, men efter de här vandringarna har jag märkt att när jag har lärt mig namnet på en blomma så dyker den upp hela tiden. Så det är nog faktiskt sant. Det är nån slags magi med det.
Jag parkerade utanför Eriks hus, blev inbjuden på kaffe och fick en bok. När jag körde därifrån stod Erik och rökte utanför, och höjde handen till ett hejdå.
Efteråt när jag transkriberade inspelningen hände något märkligt. Jag tyckte de fyra timmar, sexton minuter och femtiofyra sekunder jag hade spelat in kändes glesa på information. Var det för att jag för en gångs skull denna pandemivinter lyssnade till ett samtal som skedde i den fysiska verkligheten och inte i ett digitalt medium? För att vi befann oss i ett rum där det fanns plats för kommunikation som inte är verbal och därmed inte går att höra? Eller hade jag missat några frågor? Jag tog det säkra för det osäkra och hörde av mig till Erik igen.
– I bilen hem karaktäriserade vi ju Dalsland som ett orättvist bortglömt och förorättat landskap och Värmland som ett som alla gillar och som fått allting gratis. Men vad är Västergötland för landskap? undrade jag.
– Det jag skriver om är inte så mycket om hur det är utan hur man kan uppfatta det. Både hur de som bor där uppfattar det och hur andra uppfattar det. I Den larmande hopens dal är vartannat kapitel en slags dröm. Olika historiska källor kommer in. En av dem är en ganska direkt citerad bit av Götriks saga, en isländsk saga som sägs utspela sig i Västergötland. För varje liten motgång kastar de här människorna sig ut för ättestupan och dör. En fågel som ätit upp ett korn på åkern får dem att säga, ska det vara så här? Vi står inte ut längre! Det är komiskt, men jag kunde inte riktigt fatta då, varför driver de med västgötarna på det här sättet? Jag tog med det som det var. Det är första gången någon i skrift försöker karaktärisera en västgöte. I efterhand tror jag att jag har kommit på vad det är. Man säger om smålänningen att han är snål. Det beror på att smålänningen är ganska fattig. Det är magra marker med sten och elände. Skåningen kallar man dryg. Han har det bra, han har fina åkrar. Det speciella med västgöten är att han har det också väldigt bra, men är inte dryg som skåningen utan gnäller ändå. Det är som boktiteln av Lydia Davis. Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare.
Jag återvände till en fråga från Vedum som nu var förstärkt med ett citat från den klargörande ”Författaren i fält”. Erik skriver om hur han inför arbetet med Den larmande hopens dal försöker begripa den västgötska indelningen av landskapet i olika bon. Västra Bodarne ligger i Longs bo så Erik åker dit en dag, till Longs by.
”Där låg den: några hus, några åkrar. Jag begrep ingenting.
För mig är detta det mest inspirerande av alla tillstånd. Ställd inför det obegripliga börjar hjärnan arbeta.”
Jag undrade om Erik i sitt skönlitterära skrivande försöker försätta sig i ett tillstånd där han kan överraska sig själv. Han dröjde länge med svaret. Så länge att jag till slut insåg att linjen var bruten. Jag ringde upp igen.
– Ja, det är svårt att veta om det är brutet eller inte, sa Erik, tänkte och fortsatte:
– Det där med att överraska sig själv. Jag kom att tänka på det vi sa tidigare, om hur det är med västgöten. Västgöten kanske kan en hel del men vill låtsas som om han inte kan nånting. Och klagar hela tiden över sin okunskap.
En gång recenserade Aris Fioretos Eriks essäsamling Hålor av hin.
– Det var en brett anlagd recension där han urskilde olika typer av essäer. De som skrivs i Stockholm och Uppsala, de som skrivs i Lund och de som skrivs i Göteborg. Det var ungefär som man kan tänka sig. Det stockholmska är ganska skrytsamt, det skånska fryntligt, men med Göteborg är det en annan sak. Jag kommer ihåg hur han formulerade sig: ”det fumlas lite väl mycket med tältpinnarna här. Riktigt så lite vet inte den här författaren.” Som i Götriks saga. Men det är också roligare att inte veta, och ta reda på. Om man redan tyckte att man visste allt, varför skulle man överhuvudtaget skriva nånting? Många får sin energi av att vara i den rollen, där de vet allt och kan berätta för de som väntar på att få höra hur ligger till. Det funkar väl för dem. Jag tycker det är roligare att tänka sig att det finns saker som jag inte vet, som jag försöker få svar på.
– Det kändes mitt i prick, sa jag.
– Äntligen, sa Erik.
Kanske hade han också uppfattat att jag verkade vara ute efter något som jag inte riktigt kunde formulera. När jag lyssnade på inspelningen från Vedum hörde jag vad det var. Jag var uppriktigt intresserad av Eriks böcker. Jag ville nästan desperat få reda på hur han gjorde när han skrev dem. Paradoxalt nog verkade min metod vara att själv prata minst lika mycket som intervjupersonen, fast i det här fallet om oskrivna böcker. I en skuggmanöver verkade jag ha skjutsat Erik Andersson till Vedum för använda honom som mentor. Han hade fungerat på det sättet en gång förut, i processen med min bok Osebol. Nu hoppades jag uppenbarligen på ytterligare vägledning.
I efterarbetet med intervjun övervägde jag till och med att börja skriva mina texter på choklad, en vana Erik demonstrerar i sin bok om översättningen av James Joyces Ulysses, Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Det var kanske det som var vägen framåt i mitt potentiella författarvärv? Choklad i stället för cashewnötter? Sen åt jag en halv påse nötter och beslutade mig för att frågan var svaret. Irrvägen var den rätta vägen.
När skymningen har fallit ser Västra Bodarne inte likadant ut som när det är ljust. Erik har just vinkat hejdå utanför sitt hus, upplyst av strålkastarnas låga ljusknippen. Jag kör mot E20, men vägen smalnar oväntat av och jag känner inte igen mig. Jag backar in på en uppfart för att vända men ångrar mig. Jag måste hitta ut själv. I en korsning svänger jag vänster och kommer ner på en väg som löper längs järnvägen. Jag ser en järnvägsövergång. Det är något bekant med den. Marken gungar under mig när hjärnan försöker ta ut bäringen. Nu ser jag det. Jag har verkligen varit här förut idag. Tre gånger till och med. Fast den här gången kommer jag från ett helt nytt håll.
Erik Andersson har givit ut:
Hem. Resor i Västergötland (Daidalos, 2020)
Indialänderna (Albert Bonniers förlag, 2015)
Dag ut och dag in med en dag i Dublin (Albert Bonniers förlag, 2012)
Skunke (Autor, 2010)
Den larmande hopens dal (Albert Bonniers förlag, 2008)
Översättarens anmärkningar (Norstedts, 2007)
Bengt (Albert Bonniers förlag, 2003)
Hålor av hin (Albert Bonniers förlag, 2002)
Gyllene gåsen (Bonnier Alba, 1997)
Hemskt osams (Bonnier Alba, 1995)
Ättlingen från Mecklenburg (Bonnier Alba, 1993)
Texten ”Författaren i fält” är publicerad i Humanister i fält, metoder och möjligheter (Red. Åsa Arping, Christer Ekholm och Katarina Leppänen, LIR.skrifter.varia, 2016)
Erik Anderssons senaste texter i Ord&Bild är ”På gång i stan – med exempel från Dublin och Helsingfors”, nr 2–3, 2017 och ”Spårändringar. En resa till Yttre Hebriderna”, nr 5, 2019.