The Ocean in the Forest
Wanås konst
23.03.2024 – 03.11.2024
Av: Sara Rossling
Publicerad i Ord&Bild 3-4 2024.
Wanås skulpturpark har vuxit stadigt sedan den etablerades under slutet av 1980-talet och är idag en given destination på den skånska konstkartan. Framförallt under sommarhalvåret lockas besökare till den årliga utställningen och till promenader i de natursköna omgivningarna som omgärdar godset från 1400-talet. Idag omfattar skulpturparken cirka sjuttio permanenta konstverk specifikt producerade för platsen. Här finns verk av internationellt erkända konstnärer som Yoko Ono, Dan Graham, Nathalie Djurberg & Hans Berg och Charlotte Gyllenhammar för att nämna några. Konstverk jag gärna återbesöker är Jenny Holzers Wanås Wall, 2002. Längs med den arton kilometer långa stenmuren som ringar in parken har konstnären låtit stenhuggare gravera in en mängd truismer som ger perspektiv till ägorna, arbetet och politiken. Ann Hamiltons Lignum från samma år är en annan favorit. I ett gammalt magasin breder sig en rumsinstallation ut över flera våningsplan som stämningsfullt binds samman av ett gåtfullt ljud som färdas på ett hisschakt genom byggnadskroppen och ger närvaro åt platsens historia.
“Inte alltför långt ifrån Wanås, på botten av Hanöbukten, finns resterna av en förhistorisk tallskog som dateras till 10 000 f.Kr.” Så börjar introduktionen till årets sommarutställning – The Ocean in the Forest – som vill påminna oss om ekosystemens föränderliga natur, på land och till havs samt att naturen som sådan är den beständiga variabeln och människan den förgängliga. Samtidigt vill utställningen, som curatorn skriver “Mitt i det intensiva politiskt, ekonomiskt och ekologiskt pressade läge vi lever i, som påverkar oss kollektivt, [...] bana sig väg bortom apokalyptiska visioner om klimatkatastrofer förorsakade av människan.”
Utställningen presenteras i två överlappande delar och är curerad av Milena Høgsberg, chef för Wanås konst sedan 2023. Första delen, soloutställningen Fables, av konstnären Lavanya Mani, öppnade i slutet av mars. Lagom till sommarsäsongen i början av maj invigdes andra delen, bestående av tre tillfälliga verk belagda i parken. Några veckor senare togs Manis utställning ner.
Jag besöker Wanås först i början av juli och inser snopet att jag har missat Manis verk, men lugnar mig när jag minns att jag sett en snarlik presentation av konstnären i utställningen Indigo Waves and Other Stories: Re-Navigating the Afrasian Sea and Notions of Diaspora på Gropius Bau i Berlin förra sommaren. I Manis praktik är tyget berättare, både som bildyta, materialitet och som rumslig gestaltning genom måleri och traditionellt indiskt växtfärgning, vilka för fram alternativa narrativ om kolonialismens historia och handel och västerländska idéer om "Orienten". Det centrala verket på både Gropius Bau och Wanås, The Ark, 2018-2019, är en poetisk och gripande textil skulptur. Till formen ett enkelt tält, vars två sidor avbildar djur och växter på färd över vatten under en orangegul himmel. Tältet står uppspänt på ett cirkelformat tyg infärgat med Indigo vars blå nyanser framkallar känslan av hav, och blir en kontrast till det stabila markunderlag som ett tält förutsätter. Verket ger eko till den bibliska berättelsen om Noaks ark och ger uttryck åt de utmaningar människor och andra arter står inför i massutrotningens och klimatförändringarnas tidsålder.
Lavanya Mani, The Ark, 2019. Foto: Courtesy the artist and Chemould Prescott Road, Mumbai
Eduardo Navarro, Youmna Chlala och Evan Ifekoya är alla internationellt etablerade konstnärer. Även om de arbetar med olika konstnärliga praktiker har de det gemensamt att de i sin konst skapar världar att träda in i. Detta blir inte minst tydligt i Wanås skulpturpark, där de bjudits in att arbeta med temat Oceanen och skogen.
I Found a Forest at the Bottom of the Sea, 2024 av Eduardo Navarro, är placerad en bit innanför ingången till skulpturparken. Inspirerad av den förhistoriska skogen på havsbotten utanför Havängs kust har konstnären skapat en jättelik manet och tillika instrument i blå-lila färgade metallrör som omsluter och skjuter sig upp längs stammen på ett stort träd. Manetens tentakler breder sig böljande ut på marken och bildar en visuell spegling av trädets rotsystem under markytan. Det är ett interaktivt verk som bjuder in besökare att dra pinnar över stora och små klockspel. Navarro arbetar med språk och utforskar bland annat hur djur och organismer kommunicerar med varandra. Att låta besökare skapa toner som skickas ut i skogen och på så sätt kommunicera med den är en vacker tanke. I vinden som susar i trädkronorna kan vi fantisera om att vi hör dess svar. Verkets placering är effektfull och trädet förklätt till manet åskådliggör skogen som hav, men som skulptur kan den inte riktigt mäta sig den övriga konsten i parken som gjort sig internationellt känd för sina skulpturer. Dels avspeglar sig detta i produktionens ekonomiska förutsättningar, vilket i regel innebär mindre budget och arbetstid för tillfälliga produktioner i jämförelse med de verk som blir permanenta. Efter att ha studerat de äldre konstverken får jag känslan av att de konstnärer som bjudits in längre tillbaka i tiden, som exempelvis Ann-Sofi Sidén (2000) och Charlotte Gyllenhammar (2002), mer fritt fått utforska omgivningarna och därefter föreslå platser och utveckla sina konstnärliga idéer, bortom tematiska inramningar.
Eduardo Navarro – Found a Forest at The Bottom of the Ocean, 2024. Foto: Anders Norrsell
På vägen till nästa verk i utställningen passerar jag Antony Gormleys ensamt placerade skulptur Together and Apart från 1998. Det är en avgjuten manskropp i massivt gjutjärn, konstnärens egen, som tycks härröra en svunnen tidsålder då andra ideal och material var rådande inom konsten. Samtidigt förmedlar skulpturen med sina slutna ögon en tidlös, kontemplativ stillhet. Och dess armar tätt placerade intill kroppen och nedböjt huvud tycks uttrycka en ödmjukhet inför sin omgivning. Det blir en vacker övergång till Evan Ifekoyas verk lite längre bort som med queera kroppsideal och referenser till Yorubafolkets andliga traditioner förhåller sig till människans inre och fysiska styrka.
Apo Ifa For the High Heart and Warrior Spirit, 2024 är en arkitektonisk intervention i ett lusthus från 1920-talet, ursprungligen en tesalong med vasstak. Huset är placerat intill parkens sjö vid en passage av rhododendron som Ifekoya inkluderat i sitt verk. Med hjälp av ljud och färgade plexiglasskivor som väggpanel skapar konstnären ett behagligt omslutet rum att vara i som bevarar idén om lusthuset som utkiksplats över den en gång anlagda trädgårdsparken. När jag suttit och betraktat växtligheten utanför klädd i färggranna filter, och lyssnat ett tag på kollaget av havsljud, skallror och en röst som ömsom uppmuntrande, ömsom poetiskt säger “we have the right to fully inhabit our bodies”, “spinal decompression and rest” och “resting on rocks, ready to move heavy things” upptäcker jag två hävstänger mellan bjälkarna. Ett stenkast bort finns ytterligare ett ljud med lägre volym av mer monotont vibrerande karaktär. Till skillnad från konfigurationen av träningsredskap, färgade glas, ljud och ett kristallhänge fäst i innertaket vilka tillsammans blir en bild över en övning i mental styrka, mer än fysisk aktivitet, tycks ljudet i rhododendronbusken snarare ha i uppgift att leda in besökaren i passagen och fram till lusthuset.
Evan Ifekoya, Apo Ifa for the High Heart and Warrior Spirit, 2024. Foto: Anders Norrsell
Efter en promenad till östra sidan av parken når jag det sista verket i utställningen. Youmna Chlalas This feeling, Oceanic, 2024 är en ljudinstallation placerad i en glänta i skogen som åtskiljs av ett tätt buskage. Det tio minuter långa ljudverket har fått sällskap av klarblå solstolar i trä, generösa i sin storlek och placerade i en lång horisontell linje. Verket är en personlig skildring av minnen och händelser från Beirut berättad från Los Angeles som smälter samman med den platsspecifika presentationen på Wanås. This feeling, Oceanic reflekterar över konstnärens relation till havet och skogen, vilka här verkar som portaler bakåt och framåt i tiden. På ett liknande sätt använder sig Chlala av avståndet till Beirut konceptuellt i sitt verk, i mellanrummet mellan här och där finns utrymme för lyssnarens egen fantasi att ta plats. Den tuffa ekonomiska situationen i landet gör att många unga väljer att utbilda sig och bo i Europa eller USA istället. Verkskylten uppmanar besökarna att försöka se horisonten medan de sitter ned och lyssnar. Eftersom det är en fysisk omöjlighet på den här platsen handlar det om att väcka mentala bilder. Havet framträder i olika färger beroende på var vi befinner oss, samtidigt är horisontlinjen något beständigt som skänker trygghet i förhållande till den ovissa vardagen många lever i. Avståndet är ett fint grepp som påminner mig om att konstverket blir till i mötet med betraktaren och dess tidigare erfarenheter och inre bilder.
I Chlalas poetiskt formulerade berättelse om staden som omgärdas av vatten är havet dels en metafor för längtan, frihet och drömmar sedd genom historiska och politiska raster. Medelhavets turkosblå nyans, får hon höra i sin konstskola, är en färg som endast de som kommer från regionen “får” måla med. I Beirut-bornas vardag är havet en bakgrundsvy som få badar i på grund av föroreningar. Hamnen ligger delvis fortfarande i ruiner efter den explosion som dödade över tvåhundra människor i augusti 2020, en olycka som lägger sig som en sorgsen skugga över verket.
En stor behållning med ljudinstallationen är den omsorgsfulla översättningen från engelskan och att ljudet framförs på två språk. Översättningen är en gest som varsamt tar hand om lyssnaren och verket. Väl försjunken i solstolen och berättarrösten väcks jag plötsligt av en annan röst som högt ropar “Mamma!”. Ljudet som överröstar kommer från det närliggande ljudverket. Plötsligt känns Medelhavet långt borta och jag är tillbaka i skogen igen.
Utöver utställningens tematik möts Navarros, Chlalas och Ifekoyas konstverk i att de påkallar besökares lyssnande, vilket påminner mig om ljuds skulpturala kvalitéer. Mer framträdande i just deras verk är ljud i form av kommunikation och som transformativ helande kraft. Det resonerar med hur curatorn i sin text vill göra oss uppmärksamma kring vilka ord, berättelser och ljud vi ger vårt fokus och föreställer oss vår framtid med. Här blir de curatoriella perspektiven på havet och skogen mer tydliga som sensoriska platser för reflektion och fantasi, vilket i första taget känns befriande men sedan lite snävt när jag tänker på andra verk i parken som konceptuellt och platsspecifikt gestaltar relationen mellan människa och skog på många fler sätt.
Fastän att jag upplevt Marianne Lindberg De Geers Jag tänker på mig själv – Wanås från 2003 åtskilliga gånger stelnar jag ändå till på nytt när jag hör Carl Johan De Geers sökande och utelämnade rop efter sin borttappade mamma i skogen. Janet Cardiffs Wanås Walk från 1998 är baserat på ljudupptagningar från platsen och är ett verk som leder besökaren i hörlurar genom stigar där en obehaglig historia vecklas ut. Med filmiska ljudeffekter som fotsteg, avlägsna röster och prasslande grenar påminns jag om att skogen rymmer mer än att bara vara en behaglig, meditativ plats.
Vidare funderar jag över relationen mellan skog och hav i utställningen. Titeln The Ocean in the Forest väcker mitt intresse. Den vänder på förhållandet om skogen, som fascinerande nog finns kvar som stubbar, på havets botten, och placerar istället en imaginär Ocean i parken på Wanås. Men vart vill titeln leda oss? Med det omvända greppet verkar curatorn mer vilja stimulera vår fantasi än att synliggöra rådande diskurser om havet och skogen som i klimatutmaningarnas tid färgat konstutställningar under minst tjugo år. Ett exempel av många tvärdisciplinära samarbeten som vuxit fram inom fältet är forskningsprojektet TBA-21 och det tillhörande utställningsrummet Ocean Space i Venedig, initierat av stiftelsen Thyssen-Bornemisza Art Contemporary i början av 00-talet. Genom att låta konsten tillföra sina perspektiv och metoder, och genom förmågan att gestalta, är syftet att främja en djupare relation till våra hav och uppmuntra till omsorg och handling.
The Ocean in the Forest intar ett mer intuitivt förhållningssätt till världshaven och de fantasieggande historier som omger det. Här tjänar Oceanen bland annat som en projektionsyta för inre landskap, liksom spirituella och kroppsliga tillstånd – som att vara i förbindelse med naturen och förundras över den. Visst, endast en handfull av de sjuttio procent havsyta som täcker planeten är utforskad av människan, vilket fortsätter att ge upphov till vetenskapliga mysterier och trigga vår fantasi om det stora okända. Men med en ökad repression mot klimataktivister som allt oftare klassas som terrorister, och vars kamp handlar om denna natur, blir jag förvånad över att deras perspektiv inte kommenteras i den här utställningen över huvud taget.
Utställningstexten betonar avslutningsvis att drömmar och berättelser är oumbärliga för att kunna föreställa oss alternativa framtider. I det här sammanhanget fungerar det djupa tidsperspektivet, som texten inledningsvis skrapar på ytan vid, mer som en portal för fantasin vilket gör att tallstubbarna på Hanöbuktens botten fördunklas som verklig företeelse och potentiellt världsarv. I en allt mer politiskt och ekonomiskt pressad samtidskonst är det kanske symptomatiskt att föreställningsförmågan lyfts som det viktigaste att värna – vår fantasi är det sista “de” kan ta ifrån oss. Men jag är tveksam till att min politiska läsning är en diskussion utställningen vill animera.
Jag känner mig konfunderad inför utställningen The Ocean in the Forest. Inte så mycket kring temat, konstverken eller dess placeringar, för de sistnämnda känns valda med omsorg. Det jag funderar över är skogen som rum och om “utställning” är rätt term för att beskriva hur de tre verken fungerar som helhet. De är för utspridda i parken för att riktigt hålla samman som utställning. Från utställningens perspektiv är det också svårt att i en stor öppen vacker park med konst få en nyfiken besökare att gå raka vägen till konstprojekten i utställningen, istället för att kanske undersöka vart den lilla stigen till höger leder. Det går emot människodjurets natur. Å andra sidan uppstår istället spännande möten mellan samlingen och de tillfälliga verken som ger perspektiv på konstens utveckling över decennier, och kanske hur omständigheterna kring konstproduktionen på Wanås förändrats över tid, som 2024 är en park med sjuttio konstverk som kräver medel och tid för underhåll. Mot den bakgrunden verkar det klokt att Høgsberg utforskar mer tillfälliga format. Det vore spännande att se fler möten mellan samlingen och samtida konstpraktiker, men även i dialog med godset som idag fokuserar på ekologisk mjölk- och nötköttsproduktion samt skogs- och jordbruk, och se hur vi förhåller oss till vår naturmiljö från generation till generation.
Människan har genom tiderna tagit spjärn mot sin naturliga omgivning som ett sätt att överleva och definiera sin art, samtidigt nyttjat naturen till sin fördel. Dagens forskning inom bland annat mikrobiologi och klimatet visar dock hur avståndet mellan människa och natur i princip är obefintligt, att vi är och blir en del av varandra. Exempelvis lever bakterier och svampar på vår hud, och precis som koraller i havet är våra kroppar värd för andra organismer. Detta oskiljaktiga förhållande – fysiskt och spirituellt har länge omfamnats av samtidskonsten vars curatoriska grepp i stort blivit att visa på samband och göra kopplingar genom utställningstexter och curatering.
Till skillnad från ett avskalat utställningsrum smälter naturmiljön som utgör Wanås skulpturpark samman med konstupplevelsen och verken. Konsten är på besök i naturens rum som i sin egen rätt fångar min uppmärksamhet genom dess ljud, ljus, färger och material. Ett moln seglar förbi solen och ändrar färgerna, skuggorna och uttrycket i landskapet. Intuitivt vässar jag min hörsel och blir mer medveten om min kropp i landskapet och låter mitt fokus vandra mellan mitt inre och den yttre miljön.