Skärvorna

Bret Easton Ellis

Översättning: Johan Nilsson

Brombergs (2023)

Av: Jenny Högström

När Bret Easton Ellis roman The Shards utkom i januari 2023 var det tretton år sedan han senast publicerade en roman. Och 38 år sedan han romandebuterade som 21-åring med Less than zero (Noll att förlora), 1985. Därefter utkom bland andra Lustans lagar (1987), kultklassikern American Psycho (1991) med sin sexualsadistiske antihjälte Patrick Bateman, Glamorama (1998) och den autofiktiva Lunar Park (2005). Ett flertal av dessa är även filmatiserade. Ellis senaste roman, Imperial Bedrooms var en uppföljare till Noll att förlora och utkom 2010. Därefter har han ägnat de senaste åren åt tv- och filmmanus – och åt sin självbetitlade podd. Och det var i podden som The Shards började sändas, i maj 2022, inläst av författaren själv.

På svenska utkom Skärvorna först hösten 2023, i översättning av Johan Nilsson. Ellis har dock haft en hel rad olika svenska översättare genom åren: Sven Lindell, Lina Erkelius, Einar Heckscher och David Nessle, i kronologisk ordning. 38 år är ett långt yrkesliv och det är inte givet att en översättare hänger med hela vägen. En har till och med dött (Heckscher), efter att bland många andra bedrifter i sin karriär, enligt ryktet lyckats översätta ”remote control” med ”avståndskontroll”.

Ellis var väl också lite uträknad innan The Shards. En svajig och inte helt tillräknelig anti-woke-farbror med sina bästa böcker bakom sig, som Sebastian Mattsson påpekade i sin recension i GP (25/10 2023). Det är en bild som författaren själv både bidragit till att förstärka och drivit frikostigt med. Men med The Shards fick han vad Mattsson kallar en ”värdig comeback”. Och Mattsson var inte ensam om lovorden. För vem älskar inte en oväntad återkomst?

Och vem älskar inte en författare som å ena sidan är för wasted för att hitta till sitt hotell fast han står vid ingången, som vid besöket i Stockholm i höstas – men som samtidigt kan skriva en 600 sidor lång roman det är absolut omöjligt att lägga ifrån sig och som ger läsaren känslan av att återbesöka hela författarskapet?

”Alla hans tidigare böcker känns som en uppvärmning inför denna”, skrev Fredrik Strage i DN (3/3 2023), ett citat som åkte rätt in som blurb på omslaget till den svenska upplagan.

Själv har jag följt Ellis karriär på visst avstånd genom åren, och då kanske snarare som ett populärkulturellt fenomen än rent litterärt. Bland annat för att tortyr och sexualsadism intresserar mig föga. Och heller inte de män som flockas i dess farvatten, med hela den JVVF (Jag Vill Vara Farlig) -kultur som ligger nära till hands för min generation, det vill säga X.

Ja, våldet är en metafor. Liksom döda kvinnokroppar sägs vara det. Men det finns också en aspekt av voyeurism och frosseri jag inte helt kan ruska av mig. Ett lystet asgarv.

Det finns en konkret dimension där våldet också bara är våld.

Man kan invända att om man är intresserad av populärkultur så kommer hela crime-grejen och konceptet ”ond bråd död” på köpet. Ellis hakar även i den amerikanska kriminallitteraturens mästare som Raymond Chandler och James Ellroy, för att inte tala om skräckmästaren Stephen King.

I podden Det gränsar till galenskap (9/2 2024) som ägnar ett helt avsnitt åt The Shards, pratar Ellis-entusiasten Mattias Hagberg om Los Angeles-romaner, om kombinationen ”sunshine och noir” – och om Joan Didions Lagt kort ligger som en solklar förebild för Ellis.

I podden Gästabudet (avsnitt 20, maj 2023) påpekar Victor Malm att Ellis i The Shards driver både med den självbiografiska genren och med true crime.

Det är inte första gången Ellis plockar in sig själv i fiktionen. Även Lunar Park hade författaren själv som sin opålitlige jagberättare. Skärvorna är en coming of age-roman berättad av Bret, den författare som sjutton år gammal skrev sin debutroman under sista året på en privatskola i Los Angeles rikare delar, och som nu, närmare fyrtio år senare och triggad av en blast from the past, blickar tillbaka på den tiden. År 1981, närmare bestämt.

Eller, han inte bara blickar tillbaka, han skriver den roman som han egentligen har varit på väg att skriva hela tiden, för att bearbeta det som hände det där sista läsåret, och som hemsökt honom sedan dess. En roman vid namn Skärvorna. Dedicerad ”Till ingen”.

Såväl metafiktion som autofiktion alltså.

Bret, vars föräldrar är på kryssning i Europa (de är faktiskt bortresta under hela romanen), är tillsammans med en av skolans populäraste (och rikaste) tjejer och bästis med en av de andra. Samtidigt har han sexuella relationer med killar i hemlighet, hans tjejs pappa stöter på honom – och att komma ut finns inte på kartan. Hans gäng med super rich kids är garanter för hans status, men är samtidigt lika lost som han själv: ”Vi var tonåringar, barn med en sofistikerad yta, och vi visste egentligen ingenting om hur världen fungerar – vi hade erfarenheterna, antar jag, men vi förstod inte innebörden.”

Att tolka världen blir istället läsarens uppgift. Allt medan Bret observerar – ensam, påtänd, kåt – och drar sina egna slutsatser utifrån författarens särskilda känsla för drama och intriger. Och det som här kallas ”narrativet”.

I området härjar seriemördaren Trålaren, vars tillvägagångssätt bland annat är att röva bort offrets husdjur en tid innan offret själv blir bortrövat och – ja naturligtvis – mördat, skändat och arrangerat.

Kanske rör det sig om en ensam gärningsman, kanske rör det sig om en olycksbådande hippiesekt som stryker omkring på stan i beigea skåpbilar, med långt ovårdat hår och långa, äckliga naglar. Här lyckas Ellis effektivt aktivera arvet efter 70-talet och hippiekulturens onda omedvetna med sina bisarra sekter på samma sätt som han med Patrick Bateman i American Psycho lyckades göra med 80-talets yuppiekultur. I Skärvorna finns lite av båda.

Men det finns också en ny kille på skolan, en underskön Adonis, som drar till sig Brets uppmärksamhet, sexuella intresse – och allt starkare misstankar: Robert Mallory.

Den kåta och kusliga stämningen pulserar alltså genom boken som i vilken klassisk skräckfilm som helst, perfekt kombinerat med tropen ”vackra ungdomar i grupp”. Bret Easton Ellis skriver från en plats och en tid när skräck var en viktig del av kulturen, och första gången som Bret får syn på Mallory är på en visning av The Shining (boken var bättre, tyckte han).

Tidsandan har här närmast en roll i egen rätt: musiken, filmerna, kläderna, drinkarna – och drogerna. Det som är intressant är hur det tidiga 1980-tal som Bret och hans rika Los Angeles- vänner representerar, utgör raka motsatsen till det nyss gångna 70-talet. De är rika, vita, hela och rena. Och strejta. De har seglarskor (genomgående kallade Topsiders), Wayfarers, pikétröjor i pastellfärger och skolkavajer, de är renrakade, sportiga och har fluffiga frisyrer. De bryr sig verkligen inte om politik.

Ellis placerar inte bara sin läsare i en tidskapsel. Han får en genast att vilja lyssna på låtarna som omnämns i romanen. För som så ofta hos Ellis står popmusiken i centrum. Less than zero var döpt efter en låt av Elvis Costello. I American Psychofår Patrick Batemans perversa musiksmak ackompanjera hans brott (Phil Collins! Huey Lewis & The News!). Och i Skärvorna får läsaren en väl sammansatt exposé över den musik som spelades då (inklusive en inblick i författarens omfattande research som håller på att driva hans partner till vanvett). Samtidigt som musiken naturligtvis inte bara ska illustrera tidsperioden utan även fungera som ett stämningshöjande soundtrack. Ledmotivet är exempelvis new wavebandet Ultravox låt ”Vienna” med sin återkommande fras ”it means nothing to me”, sjungen med sådant eftertryck att det låter som att de menar tvärtom.

Självklart har någon redan gått min önskan till mötes och det finns flera spellistor med alla de omnämnda låtarna, såväl officiella som inofficiella. Själv kan jag inte sluta lyssna på The Specials ”Ghost Town”, som ligger på skivtallriken hemma hos Brets kk – när han, vad det verkar, faller offer för Trålaren. Den är både svajig, kuslig och svängig.

Många kritiker har poängterat att miljöerna i Skärvorna präglas av nostalgins förföriska skimmer. Och flera återkommer till den värme som utmärker Ellis prosa, bland annat översättaren Johan Nilsson i podden Det gränsar till galenskap. I motsats till den ironi, kyla och distans som han förväntade sig, finner Nilsson i The Shards till sin förvåning en 1800-talsroman som utspelar sig på 1980-talet.

Inte sällan blir översatt litteratur längre än originalet. När engelska översätts till svenska är det inte ovanligt att texten blir så mycket som 10-15 % längre (Här vill jag hänvisa till en helt informell undersökning bland mina översättarvänner.)

Men i fallet med The Shards vs Skärvorna snackar vi 608 sidor på engelska mot 605 sidor på svenska. De tycks alltså vara nästan exakt lika långa. Och ÄNDÅ är ljudboken på svenska, inläst av Duncan Green, 27 timmar och 43 minuter lång, medan Ellis egen inläsning klockar in på 24 timmar och tre minuter. Den är alltså knappt fyra timmar kortare och den är entonig på ett ljuvligt vis som väl motsvarar de lugnande droger och substanser som romanens karaktärer intar, och kvick – utan att han snubblar på orden. Det faller sig helt enkelt naturligt.

Vad som däremot skorrar betänkligt är vad jag skulle vilja kalla för ett avgörande misstag i översättningen, som överskuggar det faktum att den på det stora hela är ytterst habil. Det rör sig om det lilla engelska ordet ”ass”, som är en synnerligen viktig kroppsdel för Bret, sjutton år, vår konstant upphetsade berättare och bög i garderoben. Om han spanar in rövar? Det kan ni tro att han gör. Han spanar, han tittar, han glor. Han är uppfylld av fantasier om dem från morgon till kväll.

Att ordet orsakat problem för översättaren blir bland annat tydligt av det faktum att Nilsson valt att översätta det på olika vis. Så ska då ”ass” översättas med ”bak” eller ”ända” som här? Nej, för guds skull. ”Röv” kanske vore too much för tiden och kontexten, men då skulle det väl ändå kunnat få heta ”rumpa”? Det hade varit finfint för en underbar bögroman som denna.

”Om man vill bevara en hemlighet måste man dölja den också för sig själv” skrev George Orwell i 1984. I sin recension av Skärvorna skriver Jonas Thente (DN 24/10 2023): ”Det är de bestialiska morden och den galna sekten som skänker mörker och därmed mening till berättelsen.” Annars, menar han, ”skulle denna roman mest ha liknat ett manus till en mer frigjord säsong av den outhärdliga tonårsserien Beverly Hills 90210.

Visst, men då vore den ju inte skriven av Bret Easton Ellis. Själv tänker jag absolut inte att det bara är morden som skänker mörker och mening. Det gör även Brets förtryckta och förbjudna sexualitet: ”det var som en knappt märkbar signal som bara hemliga agenter kunde uppfatta”.

Det gör den smärta och det lidande som själva existensen utgör, och som är de här enormt rika, enormt övergivna ungdomarnas livsvillkor. För vilka tillfällig lindring står att finna i alkohol, knark och tabletter, sex och musik.

Och skrivandet då slutligen. Litteraturen. Denna romans genomgående tema, och en ”dröm som ber om att få bli nedtecknad”.

För om det är omöjligt för Bret att vara öppen med sin sexualitet, så är litteraturen åtminstone en möjlighet. Hur mycket hans författarpersona än ställer till det för honom genom alla draman, fantasier och misstankar, så är författare i slutändan det enda han tycks kunna bli.