Kritik: Erik Bergqvist om Georg Trakl

 

Bävande under höstliga stjärnor. Dikter i urval

Georg Trakl

Tolkning och urval: Camilla Hammarström

Förord: Magnus Halldin

Bokförlaget Lejd (2022)

Av: Erik Bergqvist

 

Om somliga poeter får vi titt som tätt höra att liv och dikt inte går att separera. Det stämmer säkert ibland. Åtminstone kan det, om vi sitter inne med biografiskt stoff (av en viss typ), visa sig svårt att läsa poesin så att säga ifred.

Georg Trakl (1887–1914) är ett sådant exempel. Jag vet för egen del inte mycket om hans liv – ungefär så mycket eller lite som andra gör, gissar jag. Trakl hade en incestuös relation med sin lillasyster, han var narkoman, han gav ut endast en diktsamling under sitt liv, Gedichte (1913), och han dog i första världskrigets tredje månad, troligen av en kokainöverdos, på garnisonssjukhuset i Krakow, efter att kort dessförinnan försökt skjuta sig. Det och lite till är vad som brukar återkomma i översikter och förord, med lite olika betoningar. Och, förstås, att han räknas till eller rentav kröner den lyriska, tyskspråkiga expressionismen.

Märkligt nog är dessa hållpunkter stora nog att likt bläck eller ska vi säga blod liksom blöta upp allt Trakl skrev. Jag ska erkänna att det irriterar mig en smula, låt vara att problemet också ligger hos mig själv. Jag tror att det något irriterat även Magnus Halldin, som svarar för den utmärkta inledningen till Bokförlaget Lejds nya, vackert formgivna (Anders Weidar) – och lite oväntade – utgåva med Trakl, Bävande under höstliga stjärnor. Dikter i urval, i på alla vis övertygande tolkning av Camilla Hammarström. ”Mycket forskning har ägnats relationerna mellan Trakls korta liv och hans diktning”, konstaterar Halldin, men tillägger snabbt: ”Hans verk står stadigt utan denna biografiska läsning”.

Samtidigt kan man undra (och jag är övertygad om att Halldin också gjort det) hur stark den traklska magnetismen varit om vi inte vetat något alls. Vissa poeter, det behöver man inte vara en pragmatisk tråkmåns för att vidgå, sanktifieras genom en komplex samverkan av läsupplevelse, självsuggestion, biografisk romantik och under generationer traderad mytbildning. Exakt vad i en litterär begeistring som härrör ur ”ren” läsning, av enbart text (ej kontext), är förstås omöjligt att reda ut.

 Låt oss i alla fall ha problemet i åtanke – och falla till föga med några levnadslinjer. Georg Trakl föddes den 3 februari 1887 i Salzburg som nummer fyra av sex barn. Yngst i familjen var Grete, systern med vilken Georg av mycket att döma hade en sexuell relation. Hemmet var välbärgat borgerligt, fadern var framgångsrik järnhandlare, barnen hade guvernant. Modern, tjeckiskfödd, ska ha varit av den kyliga sorten som mer intresserade sig för sina antikviteter än för sina barn, men hon var också en själsligt marterad människa som gick på mediciner. Faderns relation till sina barn är mer i skymundan, det kan ju helt enkelt bero på att den var relativt odramatisk.

Georg Trakl hoppade av gymnasiet (dåliga betyg) och blev apotekarlärling. Ungefär i samma veva hade han börjat skriva på allvar: dels tidstypiskt dekadent överspänd poesi, marinerad i blasfemi, sex och död, dels minst lika eller ännu mer överspänd dramatik. Faktiskt var dramatiken i detta skede viktigare; två pjäser (i dag förkomna) sattes upp i Salzburg. Den första mottogs relativt välvilligt, den andra sågades – vilket kanhända bidrog till att Trakl hädanefter föredrog dikten framför dramat, som han emellertid inte helt övergav.

Förvisso orienterade han sig med iver även bland apotekets utbud: eter, morfin, opium, kloroform … Rundliga mängder vin ingick även i konsumtionen, liksom – för att se till att fylla eller kanske snarare spränga lasternas konstanta summa – regelmässiga besök på en av stadens bordeller.

Trakl lyckades inte desto mindre avlägga apotekarexamen och samma år, 1908, flyttade han till Wien för att läsa farmakologi. 1910 avlade han ännu en examen, hade tidvis arbete vid ett militärapotek – men det var ett arbete han knappt stod ut med. Det gällde å andra sidan det mesta – ”allt tycks ha skett under största vånda”, skriver Peter Handberg i slutessän till sin egen Traklvolym Ondskans förvandling. Dikter, prosa, dramer och brev (1999).

Det må också nämnas att Trakl umgicks i intellektuella kretsar och lärde känna storheter som Karl Kraus, Adolf Loos och Oskar Kokoschka. I Berlin blev han vän med Else Lasker-Schüler och i Innsbruck träffade han Ludwig von Ficker, redaktör för tidskriften Der Brenner och sedermera ytterst viktig när det gällde spridningen av Trakls verk.

Senvintern 1914 kommer Trakl till Berlin. Efter sin debut 1913 och diverse texter publicerade i tidskrifter har hans rykte snabbt växt. Ludwig Wittgenstein (ännu okänd som filosof, men förmögen) läser honom, säger sig inte begripa dikterna men uppfångar ändå kvaliteten. Han beslutar ett skänka en stor summa pengar till von Ficker att fördela bland behövande österrikiska skönandar, varav Trakl är en.

Men Trakl hinner inte få några pengar. I augusti rycker han in som sjukvårdare och några veckor senare sänds hans enhet till Gródek: östfrontens första stora slag. Mycket har skrivits om den korta perioden mellan Gródek och överdosen, men låt oss här nöja med Halldins ord: ”Trakls slut blev fruktansvärt.”

Och sedan – sedan lyfter Trakl, det vill säga hans poesi, i eftervärldens rymd. En typisk förstavärldskrigetpoet, tänker vi, men allt han skrev, minus kanske tre dikter, tillkom före krigsutbrottet. Däremot är det ju snart gjort att uppfatta den tunga melankolin och ständigt närvarande döden, förruttnelsen och ångesten som järtecken för det annalkande vanvettet.

Något som förvånar mig i det nya urvalet, emellertid, är att det finns så pass många dikter som, utan att vara direkt harmoniska, ändå fångar in ett vågspel mellan smärta och vila. Som den här dikten, ”Vid Mönchsberg”:

 

Där i skuggan av höstliga almar den igengrodda stigen sjunker,

fjärran lövhyddorna, sovande herdar,

följs vandraren ständigt av kylans dunkla gestalt

 

över knotig gångbro, gossens hyacintstämma,

lågt utsägs skogens bortglömda legend,

brödernas vilda klagan nu mildare än en sjuklings.

 

Så rör en späd grönska vid främlingens knä,

det förstenade huvudet;

närmare brusar kvinnornas klagan ur den blå källan.

 

Höstliga almar, en igengrodd stig, fjärran lövhyddor, sovande herdar, en knotig gångbro … Hos Trakls förses nästan varje ting med adjektiv och verben med adverb, inte sällan placerade först i satsen: ”Väldig är den förödda trädgårdens tystnad”, ”sorgset ljuder herdarnas dunkla rop”, ”lågt viskar den torra vassen”.

Den sortens konstruktioner (inte enbart från Trakl förstås) slog vågor ända in i svensk fyrtiotalsmodernism och därmed in i de generationer poeter som tog intryck av den.

 Så har vi färgerna. Det går knappt att skriva om Trakl utan att nämna färgerna: de är överallt. Jag gjorde, som otaliga andra före mig (däribland Handberg, till sitt urval), en lista över de mest frekventa färgorden (och deras avledningar, plus bestämningsord, till exempel svartaktig):

Blått – 63

Svart – 61

Silver – 39 (varav silverne 21 gånger)

Rött – 28

Vitt – 27

Grönt – 24 (30 om vi räknar med grönskande)

Purpur – 14

Brunt – 13

Guld – 12

Gult – 10

 I urvalets knappt sextio dikter nämns färger således inte mindre än 291 gånger. Trakl är nog härvidlag, också för sin tid, exceptionell. Mycket finns att säga i ämnet. Till att börja med handlar det förstår om symbolik; färgerna är utöver sina visuellt-dekorativa kvaliteter laddade med innebörd. Det skulle krävas ett omfattande arbete för att reda ut vilka slags innebörder det kan röra sig om. Läsaren känner i alla fall ibland hur vissa färger liksom sjunger till: det finns ett rum bakom.

Jag har även en på sätt och vis konträr upplevelse – egentligen är den starkare – och det är att färgerna inte är en beskrivning av tingen eller ett tecken för något utanför dikten (Kristus, ett sköte, ett brott, etc) utan oupplösliga med dem.

När du ser ett landskap – eller en stad – ser du först inte ting; du ser färger och former. Sedan ser du tingen: träd, en bro, ett vattendrag, en parkerad bil. Du kanske vet att den där rutan en bit bort är ett elskåp, men då är det minnet snarare än sinnet som verkar. Har du inte sett elskåpet förr uppfattar du först formen, färgen. Det går knappast att se ett ting utan att samtidigt eller rentav först uppfatta dess form, färg, storlek. Det finns, menade Berkeley, inget ting, ingen materia i sig.

 Vad Trakl skulle tycka om dessa associationer vet jag inte. Men jag tror att föreställningen om hans diktvärld som varande odelad och sluten är viktig att hålla vid liv. Jag avvisar därmed ingalunda en läsning som bygger på avtäckande av kristna, biografiska, djuppsykologiska osv, motiv.

I en kuslig och skön passage som ”människans vita anlete / bortom tidens tumult” befinner sig både anletet och tiden, trots ordet ”bortom”, i samma dimension.

Det traklska skådande, som Camilla Hammarström talar om i sitt efterord, är, trots en nästan total frånvaro av ”jag” i dikterna, subjektivt (ännu en förbindelse med Berkeleys tänkande). Samtidigt håller sig Trakl, i likhet med många andra poeter i expressionismens närhet, med ett slags ”objektivt” typgalleri: gossen, systern, ängeln, herden, främlingen. Detta, i kombination med det envetna bildspråket, där inte bara färgerna återkommer utan också flera andra glosor (”dunkel” och dess avledningar förekommer ett sextiotal gånger, det mer iögonfallande ”hyacint” sju gånger, för att ta två exempel), gör att dikterna samtalar med och överlappar varandra, utgör olika vittnesmål om samma värld.

Det är en på sätt och vis instängd värld, dock så att säga öppen inuti: det är öppet mellan himmel och helvete, förflutet och nutid, mellan döda och levande. Detta lugnt febriga strömmande är Georg Trakls dikt.

Över den vita dammen

har de vilda fåglarna dragit vidare.

Från våra stjärnor blåser om kvällen en isande vind.

 

Över våra gravar

böjer sig nattens brustna panna.

Under ekar gungar vi i en silverne båt.

 

Ständigt ljuder stadens vita murar.

Under bågar av törne

o min broder klättrar vi blinda visare mot midnatt.


Trakl har för många varit en ungdomspassion: med sina undergångssyner, i relation till modernitetens framstegstro, subversiv, likafullt upphöjd av kritiker och litteraturvetare; asocial och trogen blott sin diktade verklighet – och just därför en sanningssägare.

Han hörde också för mig till de visserligen många och olikartade litterära referenserna, men, undrar jag nu inför det långsamma umgänget med Camilla Hammarströms ytterst känsliga överföring till svenska – läste jag honom verkligen? Det rörde sig nog snarare om ett okritiskt, sporadiskt slukande av vissa poetiska figurer, högspänningen, av livsödets radiation.

Det tar denna gång ganska lång tid att få kontakt med Trakl. Ibland går det ändå inte – de många O-utropen, rekvisitan – någonstans mellan Wagner och skräckstumfilm – och, som sagt, de talrika adjektiven förbrukar syret.

Men åter, ibland går det att utan vidare stiga in i dikternas underliga rum. Här finns rader man kan ha med sig hela livet, som en sorts serum (oklart mot vad). Och det är lugnare där inne än man kanske tror, visserligen överallt apokalyptiska rörelser – ”Uppflaxande vita vingar vit nattens rand / över störtande städer / av stål” – barnskelett, klagande mödrar, hotande åskväder. Men också, bara man vrider huvudet, en på samma gång enkel och drömsk ro.

Så här lyder en av urvalets vackraste dikter, ”Solen”:

 

Dagligen stiger den gula solen över kullen.

Skön är skogen, det dunkla djuret,

människan; jägare eller herde.

 

Rödaktig stiger fisken i den gröna dammen.

Under den runda himlen

färdas fiskaren sakta i blå båt.

 

Långsamt mognar druvorna, kornet.

När dagen lutar sig stilla,

bereds ett gott och ett ont.

 

När det blir natt,

höjer vandraren sakta sina tunga ögonlock;

solen bryter fram ur mörk ravin.