I denna essä undersöker Ann Ighe om städer idag har slutat brinna ner till grunden, så som en gång London, Moskva eller Göteborg gjorde, under tidigmodern tid? Kanske är det så, men brandförloppen nu är hastigare än förr, och runtom stadsbefolkningarna blir skogsbränderna fler och svårare att kontrollera. Vad tänder elden, vilket är bränslet?
Av: Ann Ighe
(Tidigare publicerad i Ord&Bild nr 1 -24)
När jag var i fem-sexårsåldern bodde min familj ett år i en villa. Året var 1973 och den första oljekrisen hade förmodligen börjat fylla dagstidningar och tevenyheter. Villan låg i Tullinge utanför Stockholm, och mina föräldrar hyrde det av en familj som tillfälligt var utomlands. Mitt eget första minne av att ha sett en stor, hotande brand är från det där enda året på en villagata. Det var en skogsbrand som hade tagit fart i husens närhet. Rök steg mot himlen över de platta, vitkantade villataken, och det var omöjligt att inte uppfatta oron bland de vuxna. Många gick ut på gatan för att tala med varandra och för att spana på brandbilar. Man gick upp mot skogspartiet som brann. Det var lika spännande som det var hotfullt. Men jag tror inte att något hus kom till skada. I tidningen dagen efter stod det säkert att elden snabbt kom under kontroll. Så brukar det stå. I själva verket var kanske inte branden så stor heller, men jag minns rökmolnen som skymde himlen.
För den som är uppvuxen i höghus ser världen annorlunda ut inifrån en villa. I villan ser man ut åt alla håll, och lika lätt ser man in. Det är nära till marken. Min mamma upprördes när hon fick reda på att en morfar eller farfar i husägarfamiljen hade fått lov att stå inne i grannens tvättstuga och smygkika på oss. Han ville väl kontrollera att vi inte förstörde huset. Självklart blev hon arg och kränkt. Vad hon inte visste var att det faktiskt fanns skäl till misstänksamhet. Ett brott var begånget – av mig. Huset vi hyrde var delvis möblerat, bland annat stod ett av barnens dockhus kvar. Och jag pillade loss en tavla ur det. Motivet: en vas med blommor. En pytteliten men överdådig och falskt förgylld ram runt. Jag tog den tavlan ur det andra barnets dockhus, och klistrade in den på väggen i mitt eget. Mitt dockhus var hemgjort, tillverkat av min farfar. Jag var lite ledsen över att det saknades trappa inuti, en sådan med vita plasträcken, som de fabriksgjorda Lundbyhusen hade. Men jag var stolt över mitt alldeles egna hus. Jag var också stolt över att farfar själv hade gjort små akvareller och satt upp på dockhusets väggar. På en hade han målat en vas med kaveldun. På en annan var motivet utsikten från hans och farmors sommarstuga i Blekinge. Havet, Hanöbukten och ön Långaholmen. Små enkla drag med vattenfärgen, och jag kunde känna igen mig direkt. Mitt ibland de fina akvarellerna han hade gjort klistrade jag alltså in den stulna, kitschiga tavlan med blomstermotiv.
Där satt den kvar, genom hela min barndom och genom mina barns uppväxt. Men en dag, eller förresten, en natt, brann detta lilla hus upp, inuti ett större hus som brann ned till grunden. Det var min familjs fritidshus som var det större huset.
Jag har sällan mottagit så mycket deltagande som efter den branden. Människor kände med oss, beklagade allt det vi hade förlorat, och det trauma en brand medför. Ingen av oss var dock på plats i huset just då, och det var nog snarare våra grannar som chockades av att på plats se huset brinna, övertändas och till slut släckas. Brandkåren var där förvånansvärt snabbt, trots att huset låg i glesbygd – kanske tog det en halvtimme. Källaren kunde till stora delar räddas, övriga huset hade rasat samman. Balkongräcket av smidesjärn klarade sig, men försvann när brandresterna forslades bort. Eternitfasaden som huset hade klätts in med på 1950-talet spreds i sotiga flak över tomten. Kanske var det ett elfel som var orsaken, vi vet inte riktigt själva. Flera i min familj känner att de ser på bränder på ett annat sätt, före och efter vårt hus brann. Jag känner ibland att det var dockhuset som var min egen största förlust.
Elden är, skriver Stephen J Pyne, i Fire. A brief history, unik för jorden och dess atmosfär. I 400 miljoner år har det brunnit på jorden. Människans förmåga att behärska elden är också den unik. Liv kan existera utan eld, skriver han också: det vittnar livet under vatten om. Men elden på jorden kan inte existera utan det levande. Det behövs som bränsle. 400 miljoner år är en lång tid. När jag bestämmer mig för att skriva om elden riktar jag mitt intresse mot en sentida men över tid alltmer avgörande och dominerande utveckling i mänsklighetens historia, nämligen den då vi har byggt städer. Som i sin tur har förtärts och förändrats av elden, i många fall flera gånger om.
Återuppbyggnaden är också en del av brändernas historia. Det nedbrunna skrivs över med något nytt genom historiens gång. Trä har ersatts av sten och betong, den öppna härden och vedspisen av elektriciteten. Som de flesta historiker vet är det tydligt att stadsbränder av det slaget som utplånar hela eller stora delar av en stad i dag alltmer sällan uppstår jämfört med förindustriell och tidigmodern tid. Det vill säga, när bränder uppstår i städer idag, har många av dem så pass effektiva brandskydd att det är enstaka byggnader, eller möjligen kvarter, som eldhärjas. Undantag finns, och fattiga människor i det som ofta kallas ”kåkstäder”, liksom människor som lever i krigszoner har mycket högre risk att behöva uppleva en stadsbrand än de flesta andra. Men det är idag kanske snarare skogsbränder i städernas omland som upplevs som hotande, än risken att någon hörs ropa ”det brinner!” inifrån ett hus, för att staden sedan ska brinna i dagar och nätter, tills nästan allt brännbart är borta.
Litografi av Currier and Ives - Chicago Historical Society (ICHi-23436), Public Domain. Litografin föreställer människor som flyr över Randolph Street Bridge, under den stora eldsvådan i Chicago 1871.
Det är den 29 oktober 2023 när jag öppnar ett dokument för att börja skriva om stadsbränder. Jag sitter framför datorn, lyssnar samtidigt på radion, och inser därför att det den höstkvällen kommer att vara 25 år sedan ett hus på Backaplan i Göteborg sattes i brand. 63 personer omkom och 214 skadades. Unga människor. Barn. I en radiosändning presenteras diskoteksbranden 1998, ibland kallad Backabranden, som den största brandkatastrofen i Sverige i modern tid. Inget av mina barn var där. Jag sov i ett vardagsrum i Majorna och vaknade till nyheten dagen efter.
I Göteborg, kanske till och med i Sverige, är det här en traumatisk händelse. Så många unga döda. Och så det faktum att det var en anlagd brand, där gärningsmännen också var unga. Men som vi hör, brandens omfattning, mätt i döda, placeras även i förhållande till en vattendelare mellan modernt och något tidigare. Gränsen är inte satt med någon särskild historisk precision. Snarare är ”i modern tid” en av de formuleringar som i journalistisk prosa används för att avskilja något som hör till vår nuvarande verklighet från sådant som hör till det förflutna.
Detta sätter mina tankar runt bränder i rörelse. Jag börjar fundera på om den där gränsen verkligen finns, och vad den i så fall består av. På vilket sätt är det skillnad på bränder i ”modern tid” och i det förflutna? Det förflutna är i sig självt både oformligt och utan historikerns verktyg; att periodisera, karaktärisera och avgränsa, svårt att omfatta. Men, man måste ändå gå till historien.
Gått till historien har Martina Hjertman sannerligen gjort, i sin avhandling Afloat and Aflame, där hon med hjälp av tidningsmaterial och arkeologiska utgångspunkter lyfter upp ett av Göteborgs tidiga förortsområden. Majorna – idag centralt – låg då som nu nära havet, långt ut i Göta älvs mynning, och samtidigt ganska långt från den centrala staden innanför vallgraven. Hjertman spårar diskurser och lämningar efter detta områdes 1800-tal, och dess bidrag till hamnstaden Göteborg. Ett tema, som får ett eget kapitel, bland annat eftersom det är så pass omskrivet i tidningsmaterialet, är bränderna. Det blir många små markeringar när jag läser. Hjertman citerar och analyserar, och menar att materialet ger viktiga insikter både i människors vardagsliv och i ett antal narrativ som tidningarna bygger upp. Det handlar om manlig dådkraft och brist på densamma, om mordbränder och försäkringsbedrägerier, om kvarter och områden som idag knappt längre finns på kartan. Mycket intressant är också hennes analys av hur den välkända donationskulturen i Göteborg går väl ihop med den äldre institutionen brandstod – jag återkommer till den – och som kom att samsas med ett alltmer modernt försäkringsväsende. Kanske var det just Göteborgs och Majornas position som internationell hamnstad som gjorde att det i tidningarna fanns annonser från brandförsäkringsbolag från såväl Berlin, Breslau och Magdeburg. I berättelserna om de olika brandkårernas arbete och insatser hittar Hjertman också vad hon kallar en säkerhetskultur.
I en avhandling som i stora drag har som syfte att lyfta upp berättelserna om en dåtida förort, om de relativt marginaliserade platserna och liven som där levdes, finns också en berättelse om hur tidningarnas representationer av bränder och brändernas offer oftast har karaktären av att göra alla lika inför elden. Men, skriver Hjertman: ”how the affected society and urbanites reacted to such incidents is not something that is decided upon by the blazes as facts […] fires do not necessarily have to lead to the creation of community”.[1] Bränderna, fortsätter hon, kan lika väl leda till utpekanden och utfrysningar. Och när vi ser oss om kan man förstås tänka sig det omvända; att just utpekandet av grupper kan leda till bränder.
2017 brann Grenfell Tower, ett höghus i stadsdelen Kensington i London. En av dessa höghusbränder som med all önskvärd tydlighet visade på att katastrofer i städer ofta för med sig ett slags avslöjande av sociala förhållanden. Nog för att brand kan uppstå som en olycka, och sprida sig till synes slumpartat. Men, var människor bor, hur tätt de bor, med vilken brandsäkerhet och tillgång till utrymningsvägar är länkat till social status och inkomster; alltså klass.
Grenfell Tower brinner i London 2017. Bild: Natalie Oxford - https://twitter.com/Natalie_Oxford/status/874835244989513729/photo/1, CC BY 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=59913134
Med 72 döda och ungefär lika många skadade uppges branden i Grenfell Tower ha varit den värsta i just ett bostadshus i Storbritannien, sedan de tyska bombningarna av London under andra världskriget. Dess eftermäle handlar mycket om att huset var uppfört som ett social housing-projekt. I ett område som annars präglades av mycket välmående hushåll, beboddes detta höghus av människor med låga inkomster, många av dem migranter. En fasadbeklädnad som hastigt övertändes och brann med tjock, svart rök verkar, efter utredningar, få bära den stora skulden för katastrofen. Utredningar kom fram till att fasadbeklädnaden inte följde brandreglerna. Företaget som hade tillverkat den fick till slut betala ett stort skadestånd till offer och efterlevande.
Trettiosex år tidigare, den 18 januari 1981, ledde en brand i ett betydligt mindre hus i sydöstra London, på 439 New Cross Road, till att 13 människor dog och 50 skadades. 16-åriga Yvonne Ruddock firade sin födelsedag, och berättelserna om paniken som drabbade de närvarande är förfärliga. Att branden var anlagd har så småningom fastlagts i en utredning. Men den officiella utredningen sträckte sig inte så långt som att bekräfta det som både de överlevande och lokalsamhället var tämligen säkra på – branden var ett rasistiskt dåd, riktat mot festande svarta ungdomar. Tusentals svarta demonstranter gick ut på Londons gator 1981, i protest mot rasism från polisens sida och mot tystnaden från det officiella Storbritannien. Denna brand, ofta kallad New Cross Massacre, verkar ha lämnat många oläkta sår efter sig, och pekar på ett behov av återuppbyggnad av mer än ett brandhärjat hus.
Elden finns med som hot och destruktiv kraft också i mycket av det rasistiska förtrycket av svarta människor i USA. Brinnande kors och maskerade vitklädda figurer är våldsamma, hotfulla symboler som sträcker sig långt in i populärkulturen. Maskerna och korsen bars dock av alldeles verkliga människor, och var alls inte någon fiktion. Sydstatsgeneralen Nathan Bedford Forrest var en i en skara officerare från den förlorande sidan i det amerikanska inbördeskriget som bildade Ku Klux Klan, ”klanen”, år 1865, i delstaten Tennessee. Bedford Forrest blev dess första ledare, eller ”Grand Wizard”, som det heter. Bisarra titlar är ett sätt för klanen att tala om sig själv. Rasistiska mord och terrorism får sägas vara rimliga beteckningar på organisationens kärnverksamhet. Efter lång debatt och en omröstning år 2020 flyttades en byst av samme Bedford Forrest från Tennessees eget Capitolium, till delstatens museum. Ändå en viss degradering.
Den första versionen av klanen verkar i princip verkar ha upphört på 1870-talet, då dess mål om vit överhöghet raskt blev ett socialt faktum. Slaveriets upphävande följdes inte av jämlikhet, utan av nya former för institutionaliserad segregation, i allt ifrån städernas bostadsområden till vilka dörrar man fick använda för att komma in i officiella byggnader till det skolsystem som började byggas. 1870-talet markerar början på det som kallas Jim Crowlagarna. Klanen återuppstod dock på 1910-talet, i en 1900-talsversion, med som mest 4 miljoner medlemmar under 1920-talet. Afroamerikaner var inte de enda måltavlorna för klanens rasistiska våld, det kom också att riktas mot såväl judar som katoliker. Men våldet mot svarta människor står ut. De brinnande korsen har oftare riktats mot svarta kroppar.
Ett suddigt fotografi av människor – jag förmodar att de är män – i klanens spöklikt vita draperingar dyker upp på min skärm. Klandeltagarna i den långa raden på fotografiet deltog i vad som kallas ett ”Invisible Empire Rally” i Oklahoma City 1923. Klanen är återaktiverad.
Jag sitter och läser en utredning av vad som kallas The Tulsa Race Riot, som ägde rum den 31 maj 1921.[2] Vita människor attackerade och gick bärsärkagång i en svart stadsdel i Tulsa, Oklahoma, med hundratals döda som följd.
Männen på bilden som paraderade i Oklahoma City, gjorde alltså detta endast två år efter att en annan stad i delstaten skakades av … jag stannar här till i min beskrivning, eftersom ändå ganska lite tyder på att hela staden Tulsa lät sig ”skakas” av den stora förstörelse som drabbade en av dess stadsdelar, Greenwood. Jag använder den konventionella formuleringen, tänker mig att en stad som vaknar upp till att kanske uppemot 300 (siffrorna är fortfarande osäkra) av stadens invånare är bragda om livet, de flesta svarta, av ett fortfarande okänt antal av stadens vita invånare, att den staden måste vara skakad. Men staden verkar snarare ha stelnat, officiellt och kulturellt, och vänt ryggen mot det som hände. Jag vet inte riktigt vad som är rimligt att anta här. Dagen efter, nog måste de flesta av mördarna ha återvänt till sina egna hem och varit skakade? Brandrök i kläderna, kanske sot och till och med blod på händerna. Åter andra kanske kände sig stärkta. Vad vi vet är att ingen av dem dömdes.
En ung, svart skoputsare, Dick Rowland, hade dock släpats till stadens häkte tidigare på dagen den 31 maj anklagad för att ha våldtagit en ung vit flicka. Han tilldelades en försvarare – som var en prominent medlem av Ku Klux Klan. Vita män samlades utanför häktet. En lynchning var på gång. Svarta män anslöt, ville skydda Dick Rowland. Kanske var detta gnistan.
I Oklahoma Historical Societys samlingar finns lämningar från den makabra företeelsen att skicka vykort med bilder från lynchningar. Där finns också ett fotografi föreställande brinnande hus och tjock brandrök som stiger upp mot himlen. Några människor, svåra att urskilja i detalj, verka stå och se mot bränderna, på en gata som mer liknar en lerig väg än en välskött stadsgata. ”RUNING (sic) THE NEGRO OUT OF TULSA 1921” står det skrivet över bilden. Till skillnad från flera av bilderna av lynchmördade kroppar verkar inte just detta foto ha postats som ett vykort.
Fotografi taget dagen efter the Tulsa race riot 1921.
Kanske lyckades det vita Tulsa hålla stadskroppen relativt stilla, och undertrycka skakningarna. Men Greenwood, ett område som i stadens andra delar gick under namnet ”Little Africa”, skakades i grunden – och brann. Under kvällen och natten mellan den 31 maj och 1 juni 1921 dödades inte bara många människor. Över 1200 bostäder brändes ned, liksom kyrkor, skolor, ett bibliotek och ett sjukhus, samt mängder med företag och verkstäder. Kommissionen som tillsattes och 2001 utkom med utredningen jag refererade till, (där bilden av klanmedlemmar som paraderar i Oklahoma City två år senare förekommer), gör klart att lokala myndigheter och ordningsmakt inte gjorde något för att stoppa våldet den där majkvällen i Tulsa. Inte förrän guvernören på morgonen skickade in Nationalgardet. I en närmast poetisk uppräkning konstaterar kommissionen:
”Do not forget to include the lynchings of twenty-three African-Americans in twelve Oklahoma towns during the ten years leading to 1921. Stand back and look at those deeds now.
In some government participated in the deed.
In some government performed the deed.
In none did government prevent the deed.
In none did government punish the deed.” [3]
Däremot verkar den lokala polisen ha beväpnat ett antal vita människor (kanske endast män, men det framgår inte) av vilka en hel del kom att använda dessa vapen mot Greenwoods invånare i massakern. Nationalgardet kom till platsen på morgonen efter, på delstatsguvernörens order.
Inte heller återuppbyggnaden skedde med hjälp av staden eller andra myndigheter – men den ägde rum. När man, vilket ibland görs, kallar Greenwood för ett ”Black Wall Street” visar det på just alla ekonomiska resurser och företag som förstördes i samband med bränderna och massakern. Så småningom kom ändå husen och många företag att återuppbyggas, ur askan och trots de många döda. Idag finns sedan ett par år ett museum över ”The riot”. Husen från den tiden, de som stod sig genom attacken på Greenwood, liksom de som återuppbyggdes, är dock idag nästan alla borta. Ett motorvägsbygge som stod klart 1971 har nästintill helt utplånat det som en gång återuppbyggdes. Tulsa är Oklahomas näst största stad, ungefär lika stort som Göteborg. Under större delen av 1900-talet var det oljan som förknippades med staden. Och för den som visste det och ville erkänna det, alltså även denna rasistiska massaker och storskaliga mordbrand. I filmen Killers of the Flower Moon, som också den handlar om rasistiska mord i Oklahoma på 1920-talet (morden drivs av girighet efter oljepengar) låter regissören Martin Scorsese nyheter om upploppen i Tulsa flimra förbi.
Modernitetens sociala relationer, som de kommer till uttryck i på olika sätt etniskt eller rassegregerade städer, har självklart kopplingar till äldre varianter av segregerade städer, eller rasistiskt våld. Men i moderniteten tar de sig nya uttryck. Vi kan se de moderna brändernas hastighet. Vi kan till och med följa dem i realtid på skärmen. När jag betraktar det förflutnas katastrofer så är de fästa i ögonblicket genom målningen eller i enstaka sentida fall, fotografiet. Deras hastighet och rörelse måste jag frammana i fantasin.
I en artikel i Urban History, ”Towards a fire history of European cities”, ger historikern David Garrioch sig in i diskussionen om vad vi kan veta om stadsbränderna. Han vill ifrågasätta den där gränsen som jag har tagit min utgångspunkt i, föreställningen om att de stora stadsbränderna ligger bakom oss, att de inte hör hemma i modern tid.
Han börjar i allmänna resonemang om att lokalt klimat och väder naturligtvis spelar roll för hur och när det börjar brinna, men i grunden, menar han, handlar det om vad som tänder elden, hur mycket bränsle som är tillgängligt och vilka medel som finns för att kontrollera och släcka elden. Med andra ord: Varför börjar det brinna, varför sprider sig elden, kan vi begränsa och släcka den?
Brandens själva början, gnistorna, det som tänder, har en särskild attraktionskraft för tanken. Här döljer det sig många föreställningar, mer eller mindre väl belagda, om hur bränder har startat. Föregås de av brott eller misstag? Är det slumpen eller illviljan som orsakar? Bränderna utgår ifrån den inneboende destruktiva kraften i det lilla men livsnödvändiga; härden måste hållas tänd och lågan levande. Här är det ändå något med gränsen mellan det förmoderna och det moderna som inte kan utraderas helt och hållet: Den absoluta nödvändigheten i att tända elden, inne i huset, i tider och platser utan centralvärme och elektriska spisar. Det handlar inte om att leka med elden – man måste arbeta med den. Det finns många historier om obetänksamma eller uttröttade tjänsteflickor som orsakat eld. Askungen är en folksaga som kan kopplas till liknande berättelser och teman över världen. Men i Charles Perraults version, den som bröderna Grimm sedan spred och som Disney har globaliserat, heter huvudpersonen på de flesta språk något som hör samman med aska. ”Askungen” översattes namnet till svenska, för att flickan, som trots att hon är dotter till husets herre fick leva som ett tjänstehjon (denna oförrätt ska utgöra en av anledningarna för oss läsare att tycka synd om henne) och därför både arbetade och sov nära elden. Tjänstefolk beskrevs ofta som nedsmetade med sot och aska, och inte utan skäl. Det var de som skulle tända elden och hålla den levande. Det var de som skulle bära in veden och raka ut askan. Det var de som skulle värma vatten och laga mat. Efter en brand i Göteborg 1766 rapporterade Tidningen Göteborgska magasinet om fem trähus som brunnit ned på Kronhusgatan. Angiven orsak: "Ett pigekräk hade gått från spiselden om natten fastän verkstaden låg full med spånstickor".[4] Vi kan göra stor historia av både den illvilliga mordbrännaren och den vårdslösa slarvern.
Plansch över destilleri för tillverkning av alkohol, ur L’Encyclopédie, 1783 (2:a bandet ämnesordnade planscher).
Faktum är, att städer byggda av trä och andra lätt eldfängda material verkar ha delat en slags brandrytm med skogarna runtom.[5] Men stenstäder bryter det mönstret. Byggnadsmaterial, övergripande stadsplanering med kvarterstrukturer, utrymningsvägar och system för släckning. Där har vi det moderna. Förhindrandet av eldens utbrott, kontrollen som underlättar släckning. Men historien handlar också om det som fanns inne i husen. Det som fattar eld är inte bara fasader och tak. Elden kan få fäste i exempelvis tyg eller papper. Och här blir historien om eld i städer också en historia om konsumtion. Fanns det gardiner och böcker i rummen? Fanns det överhuvudtaget många saker i människors bostäder? Moderniteten, kapitalismen och dess europeiska följeslagare handel och välstånd dundrar fram genom historien och lägger nytt bränsle på elden. En brand i en sparsamt möblerad lantlig storstuga med ett fåtal köksredskap kan vara lättare att släcka än den i ett rikt hushåll flera våningar upp i ett högt hus. Medvetenheten om branden, om risken att branden ska bryta ut, mitt i staden, är en särskild sorts medvetenhet om sårbarhet. All denna fysiska struktur som människan har skapat och bebor kan gå upp i rök.
En bit in i att jag börjat tankearbetet med den här texten får jag tips om att jag bör kontakta Stefan Särdqvist, som är brandingenjör och Teknologie doktor och som i många år har arbetat på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Särdqvist tycker att det är roligt att det, som han uttrycker det, finns ytterligare en person utöver honom själv i landet som har det udda intresset stadsbränder. Han går med på en intervju. Det visar sig att han har ett i det närmaste färdigt bokmanus, där han går igenom samtliga 400 dokumenterade bränder i Sverige sedan städer började bildas och drar vissa slutsatser. Jag ska återkomma till dem. Men först vill jag diskutera det här med modernitet och gränsdragningar. Har bränderna ändrat karaktär, och på vilket sätt? Är dagens brandförlopp hastigare än de under tidigmodern tid?
Ja, det är de definitivt, menar Särdqvist. ”Det beror både på hur vi bygger och hur vi inreder. Förr användes trä och tagel, vadd och siden. Men idag används ju nästan uteslutande plast av olika slag.” Oljan med andra ord, säger jag. Oljan omvandlad till plast.
Stefan säger att konsekvensen av detta har varit känd i decennier i Sverige, medan det har tagit längre tid för den insikten att slå igenom i USA. Han visar mig en liten film som har använts i amerikansk undervisning om brandsäkerhet. På skärmen framträder två rum. Ett inrett som ett så kallat ”Legacy Room” och ett ”Modern room”. Gränsen för när de flesta rum kan förstås ha haft karaktären av ”Legacy rooms” dras ca 1950. I de båda rummen ska det finnas ett lika stort antal föremål, och ungefär samma sorts saker och möbler. I båda fallen startas en eld i ett soffhörn. I filmklippen kan vi följa brandutvecklingen i realtid. Vad händer? Skillnaden är förfärande. Lågorna syns först i det rummet som är inrett med äldre material. De brinner dock med en låg intensitet, och ser närmast trevliga ut. I det moderna rummet stiger en svart rök nästan genast. Och när väl flammorna har fått fart, efter en dryg minut, så är det inte mer än två minuter kvar till det läge som Stefan kallar för övertänt. Röken är tjock, allt som kan brinna har börjat avge gaser.
I rummet med den äldre inredningen fortsätter processen, i en helt annan, mycket makligare takt. Först efter 25 minuter visar filmen på en likartad övertändning. ”Tidigare räckte det om brandkåren var på plats efter tio minuter”, säger Stefan. ”Men efter den här utvecklingen gör det inte det.” Det är något med hastigheten som återigen fångar min uppmärksamhet, efter att själva obehaget i att titta på ännu ett brandförlopp har lagt sig. Modernisering har i allmänhet länge kopplats till förändring, uppbrott ur det cirkulära, men också till acceleration. Hartmut Rosa skriver i essän ”Modernisering som social acceleration” att: ”Erfarenheten av modernitet och modernisering har alltid och överallt, under alla dessa faser och på alla dessa platser där den uppenbarat sig, varit en erfarenhet av historiens, samhällets, kulturens, livets och till och med själva tidens dynamisering och acceleration”.[6]
Vi kan självklart, och med fog, koppla samman de riktigt rasande brandförloppen med moderniteten. Och dit räknar jag själv även de höga husen.
När Stephen Pyne, som vi kanske kan kalla en slags eldhistoriens nestor, ska sammanfatta hur städer brinner karaktäriserar han staden som att den består av tre former; en ”urban core”, en ”suburban fringe”, och en ”exurban fringe”.[7] Poängen med uppdelningen här är att han menar att dessa tre former – låt oss kalla dem stadskärnan, förorten och det urbana omlandet – också brinner på olika sätt. Stadskärnans bränder är de som blir de stora bränderna som den i London 1666 eller Moskva 1812. Staden själv är bränslet, och dess verksamheter gnistan. De två yttre cirklarna Pyne hänvisar till brinner i högre grad i en sorts relation med naturen; gräset och träden blir till bränsle.
Och inte bara det, det vi bygger som och tänker på som förorter har också delvis sin förutsättning i en nyare kontrollerad användning av elden, i form av explosionsmotorn och innan dess ånglokomotiven. Städer kunde växa på ett annat sätt när den kontrollerade, förstärkta elden kom att användas till nya sorters transporter.
Om förbränning är eld är elden allestädes närvarande i dagens städer. Den kan förflyttas mellan olika sorters industrier, olika sorters maskiner och nya sorters – numera nästan alltid – slutna kärl. Bilens tändning, där ingen längre ser gnistan, är ett exempel på det. Elbilen är självklart ett steg ifrån detta. Förbränning i verkligt slutna kärl utgör en stor skillnad från de brandfaror som kom med exempelvis sockerraffinaderier – i Hamburg brann 14 olika raffinaderier under några år runt sekelskiftet 1800 – och så småningom alltmer kemiska industrier, vilket David Garrioch ger många exempel på.
Plansch över masugn, ur L’Encyclopédie, 1783 (2:a bandet ämnesordnade planscher).
Men förbränning är ännu en del av städers energiregimer. Världens sämsta urbana luftmiljöer hänger ofta samman med, menar Stephen Pyne, att man förenar förbränning av olika slag och, på grund av stora täta befolkningar, från många källor. Som exempel tar han Mexico City och New Delhi, där de fossila utsläppen från transporter med förbränningsmotorer är stora, samtidigt som många människor eldar både för värme och matlagning. De samlade utsläppen skapar en ibland närmast outhärdligt förorenad, och på sikt dödlig, närmiljö.
Om nu de öppna lågorna sällan ses i städerna i vår tid, så är det ändå där, i stadsmiljö och i de beslutsfattande organ som i våra dagar är närmast exklusivt belägna i stadsmiljöer, som beslut tas om hur våra samhällen ska förhålla sig till elden. Om hur den ska kontrolleras och bekämpas. På sitt sätt har vi alltså fått en slags urban norm för hur vi förhåller oss till elden, tycks Pyne mena. Men han uttrycker också en oro inför vad det egentligen betyder, när det är så att vi så att säga har undertryckt och gömt elden i dessa urbana miljöer, och samtidigt alltmer måste förhålla oss till hotet från skogsbränderna runtomkring. Sven-Olov Karlsson skildrade i så väl tidningsartiklar som i boken Brandvakten den stora skogsbranden i Västmanland 2014, och dess effekter. Gnistan kom från en skogsmaskin. Torkan kan ha varit naturens egen, men också kopplas samman med vår tids klimatförändring. Drivkraften till att köra maskinen i torra marker – ja, den kom väl från vårt ekonomiska system, kapitalismen. Och från oljan.
Jag vänder åter till de svenska städerna och deras bränder. Det är inte längre oktober 2023, utan februari 2024. Under månader har bränder på ett lågmält sätt hela tiden dykt upp i mitt medvetande. De ligger liksom där och pyr. Nyheter om dem drar till sig min uppmärksamhet mer än vanligt. Den 6 februari hör jag om stora skogsbränder som härjar i Chile. I tidningen kan jag läsa om hur många människoliv som hittills beräknas förlorade: minst 50. Siffran är stigande. Men de andra djuren då? tänker jag. När jag söker efter uppdateringar inser jag att flera städer, inte minst Valparaíso, och kanske ännu mer Viña del Mar har drabbats mycket hårt. Viña del Mars botaniska trädgård är, enligt en artikel, förstörd till 98%. Vad finns i så fall kvar? Vad är två procent av en botanisk trädgård?
I Göteborg, som Olav Fumarola Unsgaard för övrigt har utnämnt till ”Lilla Valparaiso”, har precis miljardprojektet Oceana, ett jättelikt vattenland och äventyrsbad, i ett hörn av den kommunalt ägda nöjesparken Liseberg i princip helt gått upp i rök. Brandens förlopp är hastigt. De svarta rökpelarna stiger mot himlen i samma takt som hotellägarnas prognoser för övernattningar den kommande sommaren sjunker.
Anläggningen skulle ha öppnat senare i vår. En av byggledarna förklaras saknad och ska efter några dagar hittas och förklaras död. Eldhärdar fortsätter att blossa upp under veckan som följer. Pressmeddelandena signalerar ändå nästan omedelbart att det är återuppbyggnad som gäller. Den frågan kommer säkert inte att vara helt avgjord ännu på ett tag, men kommunikationen är tydlig.
Det är då jag intervjuar Stefan Särdqvist, brandingenjören som har studerat de svenska stadsbränderna. Han förklarar att hans intresse rent konkret väckts av att han undervisar i brandskydd, för brandinspektörer som ska utföra tillsyn av brandskyddet, och att han i detta sammanhang har känt ett behov av att kunna förklara hur brandskydd egentligen har vuxit fram historiskt. Han ger mig exempel på regler som gäller än idag och som har långa historiska rötter. Jag har redan noterat att Göteborg var först i landet med att få en brandordning: 1639 formaliseras den allmänna skyldigheten för stadens invånare att hjälpa till vid brand.
Jag tänker mig att en ingenjör som gör en systematisk genomgång av 400 fall, vilket alltså kan vara det totala urvalet av stadsbränder i Sverige, letar efter mönster, snarare än unika, enskilda händelser i sitt material. Javisst, svarar Stefan. ”Varje stad med självaktning har sin stora stadsbrand, som är fullständigt världsunik. Men lägger man dem bredvid varandra så ser man ett mönster som ungefär upprepar sig, i stad efter stad, efter stad.” Jag frågar vad de mönstren i så fall består i. Stefans svar på min fråga kommer att handla om de olika sorters respons vi ger, på bränder. Han pekar på en slags med tiden skiftande paradigm för hur släckning och brandskydd har organiserats. Man ser, menar han, sex olika mönster för detta: ”Det tidigaste var det allmänna uppbådet, med hinkar, svabbar, brandkrokar, och handdrivna brandpumpar. Pumparna kunde kräva att uppemot tio personer pumpade samtidigt. De måste lösas av med jämna mellanrum – vilket krävde någon sorts allmän tjänsteplikt. Gigantiska mängder med folk, men synnerligen ineffektivt.” Detta, menar Särdqvist krasst, fungerade inte. Med tanke på att det är det allmänna uppbådet, dess teknologi och organisation som råder under i princip hela den tid som vi har en förekomst av mer eller mindre allomfattande stadsbränder, så är det lätt att följa honom i den slutsatsen.
I det första bandet av Göteborgs ekonomiska och sociala historia, alltså Bertil Anderssons Från fästningsstad till handelsstad 1619-1820, citeras en ögonvittnesskildring från en brand den 2 mars 1792. I den branden förstördes ett av stadens kvarter, med 110 hus. Adolf Christian Wohlfart var då 17 år. Han bodde med sin familj i hörnet av Östra och Södra Hamngatan, vilket för den som rör sig i staden idag är en av de mest centrala platserna, där spårvagnarna kör ut och in till hållplatserna i Brunnsparken. Wohlfart berättar om hur ingen i familjen var hemma när branden började. Men de hörde om den, och han skyndade dit. Han lyckades först rädda ett brädspel som han tyckte mycket om, för att sedan ”biträda vid bärgningen; jag arbetade oupphörligt hela natten och påföljande dagen, till sent på aftonen, det var nästan obegripligt att med sådana ansträngningar, med den vågsamhet och oförsiktighet som tyvärr fallit på min lott, att jag ej skadade min hälsa för alltid.” Det må nu vara hur som helst med den unge mannens vågsamhet, som han här skriver om själv, men han deltog i ett uppbåd av det slag som Stefan Särdqvist pratar om. Att bärga saker ur husen, alltså att rädda lösöret, var en viktig del av arbetet, och släckningen pågick i närmare ett dygn.
Eldsvåda på Högbergsgatan, oljemålning av Pehr Hilleström (1732-1816). Hilleström har skildrat flera eldsvådor, bland annat denna i bryggaränkan Hartmans mälthus på Högbergsgatan i Katarina församling på Södermalm. Branden bröt ut den 30 juni 1785.
En annan viktig del av moderniseringen, är att det äldre systemet med så kallad ”brandstod” alltmer övergår till ett system byggt på försäkringar. Brandstoden innebar att alla invånare i en socken, ett härad eller en stad förväntades bidra med stöd till dem som drabbades av en brand. Från 1700-talet börjar en omvandling mot nya former av brandstodsföreningar, och det som vi känner igen som brandförsäkringar. Påbjuden solidaritet blir under 1800-talet till tjänster som köps, med priser som bygger på kalkylerade risker. Om vi ska följa Stefan Särdqvists resonemang så hittar vi här också orsaken till att staten tar en alltmer aktiv roll: ”Städerna i Sverige växer under andra halvan av 1800-talet. Samtidigt låg förekomsten av stadsbränder kvar, men i och med att städerna växte, växte även bränderna i storlek. Under 1860-talet inträffar två av de värsta i landet. Den ena är när Gävle brinner 1869. Fyra år innan det, 1865, brann Karlstad.” Dessa bränder, menar Särdqvist, är anledningar till den första nationella brandstadgan från 1874. Under decenniet i övrigt ägde ett tiotal stadsbränder rum. Försäkringsbolagen var lokala, fortsätter Särdqvist, och varje stad hade sin bank. Han utvecklar betydelsen av detta: ”Husägare tar lån i den lokala banken för att finansiera husbyggen, försäkringsbolag försäkrar. Försäkringsbolagen investerar sitt överskott i banken. Vid brand, när en hel stad brinner ner, då skall alla försäkringar ersättas. Försäkringsbolaget vill ha sina pengar ur den lokala banken, men det går inte, och banken måste begära tillbaka sina utlånade pengar när säkerheterna för lånen har försvunnit. Att branden tar hus och hem för de drabbade, det har staten aldrig brytt sig om. Men nu hotas det ekonomiska systemet. Då – men först då – ingriper staten.” Det här är en intressant teori om vad som drev förändring, men det är också intressant att dra sig till minnes Martina Hjertmans skildring av Majorna, där situationen framstår som ganska rörig när det gäller hur många som tecknade försäkringar, och också visar att försäkringsbolagen, kanske till skillnad från bankerna, långt ifrån alltid är lokala.
Under andra halvan av 1800-talet kom också en mer materiell form av moderniteten: ångsprutan. Den kunde spruta stora mängder vatten under lång tid. Men det var en ny och dyr teknik, som Särdqvist menar kunde kosta motsvarande en liten stads årsbudget. För att ångsprutan skulle kunna utnyttjas till fullo krävdes att det fanns specialutbildad personal tillgänglig 24 timmar om dygnet. Mobiliseringen för den sortens brandförsvar är inte enkel, men därmed, säger Särdqvist, föds den ”kasernerade brandkåren”, alltså den som finns på en brandstation, och med den brandmannayrket. I Göteborg ser vi början på det systemet 1872, då man får en heltidsbrandkår, med ångspruta och hästar. I Stockholm sker övergången tre år senare, 1875. I Göteborg hade man haft några allvarliga bränder på 1860-talet, då stora delar av innerstaden åter brann ned. I Stockholm var det en spektakulär brand på Högbergsgatan som var den utlösande faktorn. Särdqvist understryker också att den tidigare brandvakten som skulle hålla utkik och signalera vid brand kommer att bytas ut mot ett system av brandtelegrafer där invånare kan larma direkt till brandstationen.
Särdqvist menar att det tredje tydliga mönstret kommer med att brandkårerna motoriseras under första halvan av 1900-talet. Brandbilar och motorsprutor innebar en stor förändring. Och när varje liten landsbygdskommun får råd att köpa en motorspruta och några hundra meter slang bildas också en mängd frivilliga brandkårer runt om i landet – embryot till dagens deltidsstationer. Efter det stora tunnelraset i Skanstull i Stockholm 1965 kom insikten att brandkåren kunde göra nytta även i andra situationer än bränder. Brandkåren fick ett utökat ansvar och utvecklades under andra halvan av 1900-talet till en modern räddningstjänst. Mönstret vi lever i nu, innebär ännu en förskjutning, menar Stefan Särdqvist. Det bygger förstås på den moderna räddningstjänsten, men fokuserar på något han talar om att man kan kalla för ”skydd mot olyckor”. Ambitionen är att skydda personer i brandens omedelbara närhet, och det kräver en inledande insats från någon annan än räddningstjänsten. Normalt tar det räddningstjänsten tio minuter för att komma till platsen, och ett modernt brandförlopp är ofta snabbare än så.
Stefan Särdqvists genomgång av olika mönster för hur brandförsvar organiseras pekar på moderniteten i en rad former. Det gäller hur samhället försäkras mot bränder, och hur man mobiliserar mot bränder, där vi ser alltmer av specialisering. Uppbåd byts mot ångsprutor, brandstod mot försäkring. Brandvaktens uppsikt från ett kyrktorn decentraliseras ut till oss alla, och larmandet behöver inte längre höras över hela staden, utan främst på själva brandstationen. Inte bara ångsprutan och brandbilarna utan allt detta är på sitt sätt resultat av och en verkande del av industrialiseringen. Moderniseringen gjorde utan tvivel brandbekämpningen mer effektiv, men lade samtidigt hela tiden mer bränsle på elden. Nuförtiden brinner sällan hela städer ner. Frågan är hur länge det förblir en sanning.
Moderniseringen kan bland mycket annat ses som en slags acceleration. Det som jag här har försökt peka på, via samtalet med Stefan Särdqvist, är ett exempel på den typ av förändringar som Hartmut Rosa i mer allmänna termer talar om som teknisk acceleration. Om man använder den tanken på exemplen här ser vi hur brandskyddets räckvidd blir något helt annat än tidigare, brandförsvarets ökade effektivitet i allmänhet är tydlig. Kostnaderna för detta fördelas efter nya principer, där både den kapitalistiska ackumulationen i industriell tillverkning och privatiserat försäkringsväsende finns med, tillsammans med nya former för beskattning och omfördelning.
Men, genom att följa elden och eldens härjningar, framför allt i stadsmiljöer, menar jag att vi också får syn på en särskild sorts kapplöpning, eller kanske spiral. Vi ser hur bränderna i sig själva accelererar. De klättrar längs allt högre hus i allt större städer. De får näring av allt mer av plast i tusentals former. Oljan, som i både helt konkret och i överfört finansiell mening kom att elda på 1900-talets ekonomiska tillväxt är en ny sorts brandfara inuti nästintill varje byggnad. Och liksom på i princip alla andra områden ser vi hur industrialiseringens och moderniseringens lösningar på den tidiga modernitetens problem idag utmanas överallt av klimatförändringarna, som är den stora elden som oljan har tänt.
Det brinner allt hastigare i våra städer. På många ställen är brandförsvaret ändå ganska snabbt på plats. Men om vi höjer blicken ser vi allt oftare skogsbränder. Många av dem kommer inte snabbt under kontroll. Inte alls som den jag skymtade bakom husen i Tullinge i mitten av 1970-talet.
Texten är producerad med stöd från Västra Götalandsregionens fond för essäer och kvalificerad kulturjournalistik.
[1] Hjertman, Martina Afloat and aflame. Deconstructing the long 19th Century Port City Gothenburg through Newspaper Archeology. Universus Press, lund 2022
[2] Tulsa Race Riot. A Report by the Oklahoma Com mission to Study the Tulsa Race Riot of 1921. Publicerad 28 februari 2001 https://www.okhistory.org/research/forms/freport.pdf
[3] Tulsa Race Riot. A Report by the Oklahoma Com mission to Study the Tulsa Race Riot of 1921 sidan 19.
[4] Citerat ur Bertil Anderssons Från fästningsstad till handelsstad. Göteborg 1619-1820, Nerenius och Santérus förlag 1996
[5] Garrioch, David, “Towards a fire history of European cities (late Middle Ages to late nineteenth century)” i Urban History 46, 2 (2019)
[6] Rosa, Hartmut, Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer, Daidalos 2013, sidan 25
[7] Pyne, Stephen J, Fire. A Brief History, University of Washington Press, 2001