Av Marit Kapla
En gång i tiden var jag rockrecensent. 20 år senare går jag på Bob Dylans konsert på Scandinavium i Göteborg och försöker göra som han – gjuta liv i min gamla repertoar. Jag misslyckas, inte han.
Trots att jag upprepade gånger har sagt till mig själv och andra att jag inte tror på det som kallas synkronicitet, det vill säga betydelsefulla tillfälligheter, så går jag på den här spelningen enbart på grund av slumpens spel. Samtidigt som jag läser om en Dylanspelning i Shillong i nordöstra Indien som aldrig blir av, i Anjum Hasans roman Bort, bort (Ordfront, 2010), hör en barndomsvän av sig på Facebook och frågar om jag vill köpa en Dylanbiljett. Jag har inte sett Bob Dylan sen han var på Scandinavium för kanske femton år sedan och gjorde mig besviken. Nu känns det plötsligt nödvändigt att se honom igen. Kanske på grund av att han sedan dess fått Nobelpriset i litteratur. Kanske för att han är 78 år gammal och jag inte en dag vill behöva ångra att jag inte gick medan tid fanns.
Några dagar innan spelningen hör jag mig själv oöverlagt säga till min kollega Ann att jag gärna skriver något om spelningen. Nu finns ingen återvändo och jag vidtar samma mått och steg som jag gjorde som rockrecensent på nittiotalet. Det är mycket enklare nu. Recensionerna från Dylans spelning i Globen ett par dagar tidigare är bara en googling bort. Samma sak är det med hans album – bara att klicka fram allihop på streamingtjänsten. Dessutom rasar rapporter från Globenspelningen in i mitt Facebook-flöde. När jag läser dem känner jag den förändrade mediesituationen inpå huden. Varför ska jag skriva en text om Dylan med en pretentiös genre-etikett som ”recension” eller ”krönika” när mina kunniga och välformulerade Facebookkompisar säger allt som behöver sägas i sina statusuppdateringar?
När konserten börjar leker jag trots allt fortfarande recensent med förtjusning. Jag har med mig block och penna och antecknar strofer ur alla låttexter för att kunna googla vilka låtar han spelade. Det visar sig vara helt onödigt. Väl hemma hamnar jag omedelbart på sajten bobdylan.com där låtlistor för samtliga, eller åtminstone väldigt, väldigt många, Dylanspelningar finns upplagda. Listan från Scandinavium i ”Gothenberg” ligger där i samma stund som konserten är slut. Här finns till och med statistik över hur många gånger han spelat var och en av låtarna. Jag sänder en medkänslans tanke till alla kalenderbitarhjärnor vars speciella färdigheter också har devalverats i och med digitaliseringens omstöpning av världen.
Jag har tagit med teaterkikaren jag köpte för 20 år sen och äntligen cashar jag in på min recensentbakgrund. Med hjälp av kikaren kommer jag skamlöst nära Bob Dylan. Det är som att vara bildproducent för sin egen tv-show och äntligen få slippa de bortom sans och vett irriterande kameraåkningarna. Jag glider från sansad recensent till hämningslös voyeur. Från analytiker till idel ögon och öron.
Med blicken fixerad vid Bob Dylans uppförstorade ansikte ser jag allt. Hans rynkiga hy, hårstråna i ögonbrynen, det lockiga håret, tänderna, pupillerna, glitter från sminket, en rännil av svett på kinden efter halva spelningen. Jag tänker på hur en gammal människa kastar nytt ljus över den unga människan. Den Bob Dylan som syns på de ikoniska fotografierna från sextio- och sjuttiotalet inrymmer också den 78-årige Bob Dylan. Han är alla sina versioner samtidigt. Ingen är sannare än någon annan, men just i den här stunden känns det som om det är detta han är och hela tiden har varit: en musiker och konstnär som tycks veta exakt vad han gör och varför, och i sin utövning verkar finna någon slags – friktionsfylld – lek och njutning.
Jag ser hans läppar öppna och sluta sig runt orden, klippa av som en sax på exakt rätt ställe. Mitt recensentjag vaknar fläckvis till liv och hör både precis det jag älskar allra mest med amerikansk bluesrock – det suggestiva, ödesmättade, vackra – och det jag tycker är tråkigast med amerikansk bluesrock – det monotona, enformiga, ekvilibristiska. Jag hör honom sjunga flera av låtarna på helt nya sätt. Den han spelade in 1964 som It ain’t ME babe, blir It ain’t me BABE. Vad betyder det? Jag har ingen aning. Men jag blir glad över att han använder sin egen repertoar som levande materia. I teaterkikaren ser jag en artist som utstrålar kraft, egensinne och integritet, och i och med det visar på en framkomlig väg genom samtidens vallmofält av distraktion och dikeskörning.
Spelningen tar slut, Bob Dylan och bandet försvinner bakom scenens tunga draperier och sekunden efteråt börjar scenarbetarna riva bygget. Jag går och cyklar hem genom stan. Det är varm sommarskymning i slutet av juni och början av lönen och jag är liksom kvar i voyeur-läget från konserten. Jag ser några killar som dricker shots, tittar på klipp på en mobil och skrattar så de skriker. Jag hör ljudet av en spya mot Avenyns asfalt. Jag ser poliser och socialarbetare i Brunnsparken och unga människor, mest killar, som hänger kring dem. Jag ser en grupp romer på en spårvagnshållplats utanför Nordstan. Jag ser människor med ensamma ögon bortåt centralstationen. Jag går bredvid fyra unga killar, två av dem diskuterar intensivt, en säger: ”ja, men alla teorier förutsätter ju att några blir utsugna”. Jag ser två killar komma susande ner från Götaälvbron på mångväxlade cyklar och snabbt fortsätta västerut. Jag möter en barnfamilj vid ett övergångsställe utanför Operan, det blir grönt och pappan säger: ”Nu är det vi.” Jag ser fyra vakter i porten till kasinot, de skrattar åt något en av dem just sagt. Jag ser en man sitta inklämd vid kajkanten på ett ställe det inte verkar vara meningen att någon ska sitta, han facetimear med någon, jag ser ansiktet på mobiltelefonens display och hör rösten genom högtalaren. Jag hör skratt från Comfort Hotels takterrass vid Stenpiren, housemusiken stegrar sig och levererar en drop. Jag möter lysande punkter vid Stenpiren, de närmar sig blixtsnabbt, det är lamporna på elektriska sparkcyklar. Jag ser ett par promenera längs älven nedanför Lagerhuset, de håller om varandra, sedan släpper de taget. Jag ser parkerade långtradare i fiskhamnen med polska och bulgariska registreringsskyltar. Jag ser chaufförerna som sitter i plaststolar mellan lastbilarna, jag ser ölburkar på picknickbord, jag hör prat och skratt. Jag hör tystnaden i mitt eget bostadsområde.
Hela Göteborg sjunger en sång. Vore det inte för Bob Dylan skulle jag inte ha hört den just så här.