A Harvest Truce: A Play
Serhiy Zhadan
Översättning: Nina Murray
Harvard University Press (2024)
Av: Jonathan Bergsborn
Det finns en scen i Jean-Luc Godards film La Chinoise från 1967, som jag ofta tänker på. När det radikala maoistiska teatersällskapet övergår i stadsguerillan Aden Arabie Cell (taget från Paul Nizans roman med -ish samma namn), och är på flykt efter att ha skjutit ihjäl sovjetunionens kulturminister, står en av huvudpersonerna lutad mot en vägg och finner sin tröst i litteraturen. Att det råkar vara just Maos lilla röda som hon läser är mest en rolig detalj, men det är vad som kommer sen, när hon efter tag lyfter blicken och öppnar munnen som etsat sig fast som en stillbild på min näthinna.
OK, it’s fiction, but it brings me closer to reality
La Chinoise släpptes året innan de odödliga (men sedan länge begravda) studentupproren i Frankrike brakade loss på universitetsstädernas gator maj 1968. Och filmen är ett lika delar satiriskt fuck-you-finger (i luften) till ungdomens naivitet som ett genuint utforskande i revolutionär studentpraktik. OK, it’s fiction, but it brings me closer to reality.
Och jag vet inte, det kanske är just avsaknaden av den där verkligheten i det verkliga livet (livet som i just nu) som får meningen att återupprepa sig för mig. När någon sorts avlägsen riksdag fortfarande diskuterar huruvida ett rätt uppenbart folkmord är ”proportionerligt” och väger hatbrott mot hatbrott känns det mer som en tinnitusframkallande kakafoni av dålig fiktion än den vardag vi självmant har bett om och kämpat för så länge. Det är inte så konstigt att en vänder sig åt litteraturen för att hitta en (om än ynklig) tröst och någon sorts förmåga till att våga känna sig levande igen. Och ungefär samtidigt släpps något härligt kefft och helt ogenomtänkt förslag fram om att bygga fönsterlösa lägenheter mellan redan rätt tokiga utredningar om avlyssning, militarisering och åsiktsregistrering. Och bla, bla, bla. Det är sen gammalt, men någonstans i den här blåbruna sörjan av elände och socialdemokratiskt vemod går jag bara vilse och längtar tillbaka till en verklighet där vi faktiskt tillåts leva.
Sedan Rysslands annektering av Krimhalvön lever den ukrainska befolkningen i en annan sorts verklighet, och så även författaren Serhij Zjadan (engelsk transkribering Serhiy Zhadan), som från 2014 fram till i år främst har ägnat sig åt solidaritetsarbete vid fronten i Donbas. I somras gick han med i det ukrainska nationalgardets 13:e förband och är sedan dess direkt involverad i den väpnade konflikten. Det sätter självklart ett helt annat ljus på den här boken. Okej, jag vet att det är fiktion, men kan den på något vis sätta ord på den här verkligheten?
I förordet till Zjadans diktsamling, What we live for, what we die for (2019), (en av två som blivit översatt till engelska) står det:
A final witness of abandoned lives in a claustrophobic universe where ’every year there’s less and less air.’ Yet despite the grimness of these portraits, Zhadan’s poems are familiar and enchanting, lit by the magic of everyday detail, leaving readers with a sense of hope, knowing that the will of a people ’will never let it be / like it was before’.
I sin första bok sedan den fullskaliga invasionen inleddes, A Harvest Truce, använder sig Zjadan av pjäsens och scenkonstens form. Vi försätts till en namnlös stad nära frontlinjen, uppdelad av en flod och utspridda checkpoints som bevakas av rysstrogna separatister. Den enda vägen ut från staden har precis blivit sprängd i bitar och inte så långt bort vid horisonten äter sig eldslågorna närmre och närmre de skördefärdiga vetefält som också gett boken sin titel.
Tolik Shevtsov, en man i tidiga trettioårsåldern, med ”okänd sysselsättning”, sitter barfota vid sitt köksbord och äter flingor. Toliks äldre bror, Anton, som sedan länge flytt sin födelsestad och nuförtiden säljer slaktstycken i storstan, kommer in i huset. På ovanvåningen ligger sedan två dagar tillbaka deras döda mamma och långsamt förmultnar i takt med den ukrainska sensommarvärmens sista desperata strålar. Från alla flanker kryper sig hoten närmre. Isolerade och utan vare sig el eller rinnande vatten, ska bröderna nu försöka lista ut vad det egentligen innebär med en värdig död – för såväl deras morsa, som de själva. Vad som sedan följer i de resterande 187 mycket dialogtäta sidorna (med undantag av introduktionerna till de nya akterna består boken nästan enbart av dialog) påminner främst om en golgatavandring mot en ohyggligt kvalfull framtid. En på snudd till febrig historia som rör sig i gränslandet mellan ren paranoia och alkoholinducerad psykos. Men så är det ju också krig. Död, ångest och hopplöshet gör sig ständigt påminda i form av... just det. Död, ångest och hopplöshet. Men desperationen beskrivs också på andra sätt, kanske framför allt genom det påfrestade mänskliga psykets ständiga balansgång. Vilka anklagelser kan du kasta innan de till slut får konsekvenser och när tenderar sanningen gå över till rena konspirationer? Som när kyrkans överlevande körmedlemmar plötsligt dyker upp för att ge brödernas morsa ett sista bad och blir anklagade för att vara stumdöva infiltratörer.
Starkast intryck lämnar den ekande tystnaden och skräcken som likt en nukleär stumfilmsbomb uppstår när automatgevären några mil längre bort i perioder slutar skjuta. Närmar de sig? Är det här deras chans att fly?
(Jag kan inte låta bli att tänka på ett rätt dåligt beställningsljudverk. I ett försök att ta fiktionen till verkligheten återskapade den engelska studion Coda to Coda ljudbilden från den sista minuten av det första världskriget, precis när gevären tystnar i The End of War – A Graphic Record. Intressant nog ersätts tystnaden ganska snabbt av sjungande fåglar, ett tydligt sätt för fiktionen att göra sig påmind, och det är lätt att undra om tystnaden i det fallet blev för mycket att ta in?)
I A Harvest Truce tillåts hursomhelst tystnaden ta sin allvarsamma och rättfärdiga plats – även om den är sporadisk och högst tillfällig, så kan vi känna dess närvaro utanför väggarna när rummet vi vistas i åter fylls med ljud. Det är då vi verkligen påminns om att det är en krigsskildring och inte ett relationsdrama två bröder emellan. Men det är också i stunder som dessa som boken lämnar plats för den humor Zjadan så gärna plockar fram – när den allra grövsta desperationen gör sig påmind, som när brödernas allt större besatthet av kyrkans självutnämnda neutralitet i kriget återigen kommer på tal:
What are you talking about? The priest is running around the village with an RPG. There are tanks parked inside the church fence. Fucking religion…
Stundtals tenderar A Harvest Truce tyvärr att slå över till någon form av högintensiv buskis (men är jag kanske hård här? Och är inte bara ”att slå över till buskis” en del av att vara människa?) där Vallarnas friluftsteater i Falkenberg har blivit utbytt mot en skyttegrav någonstans strax norr om Donbas. För visst slås det i dörrar, och visst hittas gömda ölflaskor lite varstans och visst går det höra i bakgrunden hur kranskommunpöbeln står och stampar i takt till sina asgarv (jag får säga så, jag är från Partille). Och det kanske inte är hela världen. Någonstans kanske A Harvest Truce är precis vad buskiskulturen behöver och letar efter, men det är ändå inte utan att det skaver lite. Redan i tidigare verk av Zjadan finns en ganska slapp gubbig blick på kvinnokroppen närvarande. Och det går nog rätt krasst att konstatera hur det greppet någonstans slutar vara en projicering av den utstötta och desperata (och manliga) trasproletären och kanske snarare bara är en förlängning av författaren själv. Det stör inte läsningen alltför mycket mer än att det börjar kännas lite tröttsamt. Det är helt enkelt inte särskilt kittlande att för, typ, sjunde boken i rad få beskrivet för sig hur en kvinnoröv (ortodox och djupt religiös) sexigt rör sig upp för en trappa samtidigt som ett gäng grabbar häver i sig bärs nedanför och skrattar. Vi fattar poängen. Rumpa kul. Haha.
Nej, boken är som allra bäst när den hittar tillbaka till den där existentiella kampen Zjadan byggt mycket av sitt författarskap kring – uppgörelsen med arvet från Sovjetunionen. Ett försök att plocka upp spillrorna från det socialistiska bygget som lagt grunden för de krig om nationsgränser som utspelar sig i Ukraina i detta nu, och vars stöttepelare numera ligger bortsprängda i en dimma av tjock krutrök och marknadsreformer. I ett land där det sedan lite mer än ett årtionde tillbaka är förbjudet att uppvisa kommunistiska symboler och Makhnovshchyna-rörelsen (läs exempelvis Zjadans briljanta roman på temat – Anarchy in the UKR) till viss del claimas av ukrainska nationalister, visar historien tydligt vad lite klassiskt stalinistiskt förtryck kan göra med de frihetliga marxistiska tankarna. Det är minerad mark och där lyckas Zjadan på ett imponerande vis röra sig utan problem. För hur förklarar en bäst tankar om solidaritet och ömsesidig hjälp om inte i situationer av extrem desperation? När hela livet står på spel och även den minsta uppoffringen gentemot sin granne kan få långt mycket större konsekvenser än gestens ursprungliga värde. När ens egna existens så tydligt är beroende av någon annans överlevnad. När gamla skulder och slagsmål läggs åt sidan för att gemensamt kämpa mot något större annat. Zjadan skapar en värld där ideologiska slagord och symboler inte är nödvändiga – och visar i stället hur faktiska handlingar kan vara ett sätt att leva en annars drömd politik. Och det är tydligt hur den i Zjadans värld bara kan frodas utanför det statsorganiserade motståndet, och inne i den ansiktslösa och okontrollerbara massan. Det är bara synd, för alla inblandade, att det råkar ske i en aktiv krigszon. Trots att spänningen från den nationalistiska krigsmaskinen nästan alltid är närvarande är Zjadan konsekvent i sin tydlighet. Den förenade arbetarklassen vet inga gränser och det är sällan ryska lösdrivare är den faktiska fienden (om inte på grund av deras lösdriveri). Det är snarare en beskrivning av ett broderskap för en splittrad och desperat underklass som tvingas in i en konflikt (alla golare och yrkessoldater, självklart, undantagna) mot varandra under hot om död och straff. Det är en invasion av en statsmakt, inte en befolkning, och nu råkar de bara stå på varsin sida av slagfältet och döda varandra.
I oktober 2022 tilldelades Zjadan den tyska bokhandelns fredspris. I tacktalet, som publicerades på Ord&Bilds hemsida, sa han bland annat:
Det är också obestridligt så att kriget förändrar språket. Dess arkitektur, dess funktionsområde. Kriget brakar in i språket som en förbipasserandes känga i en myrstack. Myrorna, det sargade språkets talare, försöker febrilt att laga det ramponerade bygget, skapa ordning i det hemvana. Efter ett tag reder de ut det. Men det är smärtsamt och outhärdligt att inte kunna använda de invanda mekanismerna – eller snarare att de gamla fredliga konstruktionerna, förkrigskonstruktionerna, inte längre kan förmedla ens känslotillstånd, förklara ens raseri, smärta och hopp. Särskilt om man har vant sig att lita till språket, att förtrösta på dess möjligheter, som förut tycktes nästan outtömliga. Nu visar det sig att språkets möjligheter är begränsade – de definieras av nya omständigheter, av ett nytt landskap, med kriget och katastrofen som fond. Varje enskild myras uppgift är att åter få det kollektiva talandet, det allmänna ljudandet, kommunicerandet, förståendet, att fungera. Vad blir en författare när detta sker? Också en myra, lika stum som de andra.
Zjadans författarskap bör och ska nog inte läsas som ett politiskt manifest. Samtidigt som han talar om vikten i språket så förstår han att det aldrig kan bäras upp utan handling. Författarens roll är alltid lika viktig som den är meningslös. Den ger oss verktyg att förstå och lyfter historier så att vi aldrig ska glömma, men skrivandet i sig kommer aldrig övervinna motståndet. OK, it’s fiction men poängen med fiktionen är att den aldrig kommer kunna återberätta verkligheten (och hade den gjort det hade ingen velat skriva). När språket väl förlorat sin mening och enda funktion kanske steget till att ta upp vapen inte är så långt.
Zjadan beskrivs allra sämst (och tyvärr alltför ofta) som en slags post-sovjetisk Bukowski. Och visst går det att se likheter i tematiken. Den närvarande (och nästan livsviktiga) missbruksproblematiken, att vara folkbokförd i den avgrundsdjupa rännstenen. Desperationen efter att känna något annat. Något på riktigt. Men där stannar nog jämförelserna. När Bukowski söker sig inåt, vänder Zjadan sin tillit åt alla andra, de i sin närhet. Åt vännerna, kamraterna och grannarna. Men också historien och framtiden. Trots karaktärernas ständiga motgångar finns det en tro på morgondagen. Så även i A Harvest Truce.
What will become of us, those who have been granted the luxury of observing, the luxury of remembering, what are we to do with our past that turned out to be more powerful than our own will, louder, more potent?
A Harvest Truce visar att Zjadans röst tillhör kollektivet och motståndet, hur alkoholiserat och korrupt det för stunden än råkar vara.