Av Marit Kapla
I dokumentären LYUBOV – kärlek på ryska intervjuar den belarusiska författaren och Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj människor om kärlek. Jag såg filmen med publik flera gånger i vintras när den visades på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Nu är det premiär i Minsk. Publiken skrattar och gråter på samma ställen. Men aldrig förut har någon rest sig upp efter visningen och försvarat filmens KGB-agent.
Det är mitt första besök i Minsk och jag gör säkert samma saker som många andra turister. Jag vandrar längs floden Svislatj, besöker det statliga museet för ”det stora fosterländska kriget”, det vill säga andra världskriget, och beställer espresso på superhippa kaféer som lika gärna hade kunnat ligga i Berlin eller New York. (På museet där jag tänkt äta lunch innan en rejäl dos fosterländskt krig finns dock, med grava följder för min blodsockernivå, bara en pytteliten souvenirkiosk med automatkaffe och påscroissanter.)
Hela tiden funderar jag över det universella kontra det specifika. Det är kanske naturligt vid ett första besök i ett främmande land. Vad av allt jag ser runt mig hade lika gärna kunnat finnas hemma (gentrifierade stadsdelar, reklam för Kentucky Fried Chicken)? Vad är genuint annorlunda (ett paradmuseum utan mat, frånvaron av äldre hus på grund av förstörelsen under kriget)?
Minsk, juni 2018.
Svetlana Aleksijevitjs författarskap, som är anledningen till att jag hamnat här, inbjuder också till sådana tankar. Hennes livsverk Utopins röster handlar helt och hållet om den sovjetiska erfarenheten. Ändå känner folk över hela jorden igen sig. Hemligheten i hennes författarskap ligger i balansen. I sin gestaltning river hon ner barriären mellan läsaren och den som talar i texten och lyfter samtidigt fram det unika. I varje vittnesmål frilägger hon det mänskligt igenkännbara utan att släta ut det.
Frågorna om universellt och specifikt följer på flera plan med till premiären av LYUBOV - kärlek på ryska. Filmen visas inom ramen för den oberoende medieplattformen TUT:s ”intellektuella klubb” där Svetlana Aleksijevitj är ansvarig för programsättningen. Hon arbetar sedan länge på en kommande bok om kärlek. Hennes och filmregissören Staffan Juléns gemensamma projekt är att undersöka vilken slags film respektive bok de skapar utifrån delvis samma material. Julén och hans team har under de fem år som filmarbetet pågått filmat ungefär 90 av Aleksijevitjs intervjuer och sedan har han gjort ett självständigt urval.
Många av de som intervjuas i filmen är närvarande i lokalen, precis som Svetlana Aleksijevitj själv. Samtalet med publiken är som att stiga rakt in i en av hennes böcker. (Jag hade dock inte förstått någonting om inte Christina Johannesson, som är Sveriges ambassadör i Belarus och som jag råkat hamna bredvid, generöst simultantolkat.) De som begär ordet, uppmuntrade av den karismatiska moderatorn Julija Tjernjavskaja som även hon är med i filmen, uttrycker sig allt från tvärsäkert, konfrontativt och politiskt till prövande, poetiskt och existentiellt, men med en gemensam och befriande rättframhet. Jag uppfattar en nyansskillnad jämfört med liknande samtal i Sverige. Vad det än betyder så lägger det en pusselbit till tolkningen av Aleksijevitjs böcker.
Moderatorn Julija Tjernjavskaja presenterar några av de medverkande i filmen LYUBOV – kärlek på ryska. Från vänster: Stanislava, Volodja, Lena, Jura och Olga.
”Varför görs intervjuerna i filmen på ryska och inte belarusiska?” undrar någon. Svetlana Aleksijevitj verkar hjärtligt trött på all slags dogmatisk nationalism och konstaterar kort att filmen och den kommande boken ”inte handlar om geografi utan om mänskliga värden”. En bakgrund till ordväxlingen ges bland annat i det senaste numret av den tyska tidskriften Osteuropa, nr 1-2 2018, som är ett temanummer om Aleksijevitj. Många tycker att hon är svår att placera in i den belarusiska litteraturen eftersom hon skriver på ryska och samtidigt är kritisk till president Lukasjenko. De som vill markera avstånd till honom och hans Rysslandsinfluerade styre väljer gärna att uttrycka sig på belarusiska. Men alltså inte Aleksijevitj, som ofta uppger en mångfasetterad kulturell tillhörighet, till exempel i sin Nobelföreläsning 2015 (översättning Kajsa Öberg Lindsten):
Jag har tre hem: mitt belarusiska hemland – där min far föddes och där jag själv har levt i hela mitt liv, Ukraina – min mors hemland, där jag föddes, och så den stora ryska kulturen, som jag inte kan föreställa mig att vara utan.
Frågorna om universellt och specifikt skär genom allt den här kvällen, även temat kärlek. Svetlana Aleksijevitj betonar att hon inte ser Staffan Juléns urval av intervjuer till filmen som ett resultat av hans svenska kulturella tillhörighet. ”Det handlar om skillnaden mellan en man och en kvinna”, säger hon.
Svetlana Aleksijevitj, Staffan Julén med tolk samt moderator Johan Öberg.
I filmen finns ett parti där publiken skrattar både på Liljevalchs och i Minsk. Det är när Zjanna Pristitjenko berättar om sitt äktenskap med en KGB-agent. Trots olikheterna föll de för varandra: den pedantiske mannen i de grå kläderna och hon, den färgstarka och självständiga akademikern. Men äktenskapet havererade. Zjannas man kunde inte hantera hennes frigjorda beteende. Han blev provocerad av hur lätt hon hade för att prata med folk och parets semesterresor utomlands förgiftades av hans paranoia. Var inte mannen i cykeluthyrningen i själva verket spion? Det är i grunden sorgligt men tack vare Zjannas komiska talang skrattar till och med Svetlana Aleksijevitj i filmens intervjusituation så hon får torka bort tårar ur ögonvrån.
Efter filmvisningen reser sig en man upp och tar till orda.
– Ni skrattar ni. Men jag har hela mitt liv arbetat på en sluten institution. När jag såg filmen nu var det som om någon slog mig hårt i huvudet. Jag förstår vad den mannen har gått igenom. Det är många män som har den erfarenheten. Det är inte konstigt att deras möjligheter att ha relationer blir skadade.
Några i publiken skrattar nu också. Det kan tolkas som ett uttryck för att KGB-agenter generellt har förverkat sin rätt till medlidande. Men mannens ansiktsuttryck är allvarligt och upprört. Har han själv likande erfarenheter av skadade relationer på grund av drillning i en auktoritär organisation? Eller vill han ta KGB-agenten i försvar av andra anledningar som jag som främling inte kan tyda?
Naturligtvis är det geografiskt specifikt att personer i publiken har jobbat inom organisationer som påminner om KGB. Samtidigt är det universellt att samhällets strukturer påverkar möjligheterna till kärlek. Jag kan inte komma ifrån att jag känner mig lite mentalt omkullvält av mannen som drar en lans för KGB-agenten. Så sällsynt känns det att höra ett självreflekterande resonemang från en man som ingått i en maktstruktur som gör kärlek svårare.
Det pågår en diskussion kring Svetlana Aleksijevitjs böcker som noterar att konflikterna lämnas utanför hennes böckers pärmar. Det vill säga att den ena partens röst kan höras men inte den andras. Frågan kommer upp även i samtalet efter filmvisningen i Minsk. Naturligtvis finns etiska hänsyn att ta i ett dokumentärt arbete. Jag uppfattar dock inte att Aleksijevitj bryter mot dem, och jag upplever inte det här som en brist i hennes författarskap. I det här fallet, som ju inom parentes handlar om filmen LYUBOV – kärlek på ryska och inte hennes egen bok, är det inte heller den specifika KGB-agentens egen berättelse jag är nyfiken på. Det är den bredare erfarenhet mannen i publiken ger uttryck för.
Utställningen på krigsmuséet i Minsk slutar i "segerhallen", en arkitektonisk parallell till glaskupolen på riksdagshuset i Berlin där den invaderande röda armén hissade den sovjetiska flaggan.
Efter att jag kommit hem till Sverige igen läser jag Malin Lindroths lysande essäbok Nuckan. Återigen tänker jag på mannen vid filmvisningen i Minsk. Och jag vill flytta hans synbara uppriktighet till andra kontexter. Tänk att få höra självreflekterande vittnesmål från de femton män som Lindroth i sin bok beskriver som förälskelser som sa nej. Hon lägger inte hela ansvaret för pärlbandet av kärlekshaverier på dem eller på patriarkala strukturer. Med brutal ärlighet håller hon upp sitt eget beteende som medskyldigt. Och det är just det. Hur låter samma uppriktighet från ”andra sidan”?
När en part i en relation analyserar separationen som grundad i patriarkala strukturer som blev kärleken övermäktig, hur tänker den andra parten om det? Hur resonerar de som ur nuckans synvinkel framstår som de ständiga vinnarna i spelet om kärleken? Inte helt osannolikt har de också smärtpunkter, var ligger de? Och, som Malin Lindroth också undrar i sin bok – finns den manliga nuckan (annat än som våldsbenägen ”incel”) och hur låter hans berättelse?
För den som söker kunskap om människors upplevelser under det sovjetiska imperiet och om livet i dess svallvågor är Svetlana Aleksijevitjs författarskap en guldgruva. Men den stora finessen är att det går att dra linjer ur hennes konstnärskap rakt in i mänskligt liv var som helst. Hennes metod att ställa frågor, verkligen lyssna på svaren och i gestaltningen balansera universellt och specifikt är oupphörligt inspirerande. Mina förhoppningar på Svetlana Aleksijevitjs kommande bok om kärlek handlar framförallt om den som en del i en kollektiv process. Genom uppriktiga berättelser kanske det är möjligt att få de osynliga balkar vi ständigt slår huvudet i, oavsett kön och civilstånd, att framträda som delar av samma bygge.
Även om vi mer framgångsrikt skulle lyckas bekämpa de krafter som sätter onödiga krokben för kärleken är framtiden knappast rosenröd. Det tror inte Malin Lindroth i Nuckan: ”ingen skulle vara gladare än jag om mina relationsanarkistiska vänner har rätt och vi verkligen stod inför en tid där kärleken kunde finna nya former. Men jag vet inte.” Det tror inte Svetlana Aleksijevitj under premiärkvällen: ”Ingen är försäkrad mot motgångar i kärlek”. Men, för att låna en term från museibesöket i Minsk, jag ser fram emot ett framtida tvåfrontskrig.
LYUBOV – kärlek på ryska visas i SVT den 25 juli och finns därefter tillgänglig på SVT Play.
Ord&Bild nr 5 2017 har temat LYUBOV – kärlek på ryska och handlar helt och hållet om Svetlana Aleksijevitj och hennes författarskap, arbetet med filmen och kärlekstematiken. Läs mer här och beställ numret som lösnummer här.
Golvbrunn utanför krigsmuseet i Minsk.