Mormorordning, hägringsöar
Kalle Hedström Gustafsson
Norstedts, 2019
Läs mina läppar
Lina Rydén Reynols
Nirstedt/litteratur, 2019
Av Ylva Gripfelt
Först bland lyrikdebutanter i år är Kalle Hedström Gustafsson och Lina Rydén Reynols. Rydén Reynols diktsamling Läs mina läppar ges ut på det nystartade förlaget Nirstedt/litteratur och Hedström Gustafssons diktsamling Mormorordning, hägringsöar på Norstedts. Hos båda verken kan märkas ett särskilt intresse för kunskaperna bakom det som finns eller ännu finns. Vart och ett av verken förtjänar emellertid sin egen läsning, först därefter blir det intressant att iaktta vissa skillnader i hur de förhåller sig till språket.
1.
Läs mina läppar är en diktsamling som visar sig. Att ta den i handen och läsa den är att veta om den. Omslaget har starka färger och taktila egenskaper, baksidestexten redogör för diktsamlingens konkreta förutsättningar, såsom dess budget, datum för antagning, för kontraktskrivning och utgivning, dess bindning, tryck, upplaga, etcetera. Innehållet fungerar på ett liknande vis. Bara ytterst sällan får jag glömma att jag läser. Första dikten, ett exempel:
Kurrarna bränns
Agnarnas vete skimrar stora bragder
Järnkonstruktionerna utför
Äganderätten är inte absolut
såsom det finns variationer i andras hjärnor
Jag förlorar mig inte i bilden av sädesfältet som jag får en glimt av, i första hand genom ordsammansättningen “agnarnas vete”, inte desto mindre står sädesfältet klart framför mig – som ljud, språk, material, vilket kan bearbetas, ge utdelning, vinst, men ägas? Här händer något. Eller någon snarare, någon som påminner om att “äganderätten” är språk och därmed något formbart, böjligt. Jag får syn på fältet som öppet och det öppna fältet som en bild för en början, som en bild för den första sida som jag nyss har läst.
Att visa sig och sina förutsättningar är att ge finger åt det upphöjda. Gudsfiguren är kanske det tydligaste exemplet på en styrande kraft som utför utan att själv visa sig. Språket är ett annat. Mycket kan bli gjort på det viset, utan att de drabbade riktigt förstår hur det har gått till, och att blottlägga processen kan betraktas som en maktkritisk handling. I detta fall upplever jag ändå att den avgörande drivkraften är nyfikenheten att utforska och testa gränserna för vad en diktsamling kan vara, ett genomgripande intresse för språkliga tecken, hur betydelser uppfattas och mening bildas. Läs mina läppar kan, hur det nu än är, läsas mot bakgrund av en språkpoetisk tradition eller rörelse som växte fram i 1960-talets USA med tidskriften L=A=N=G=U=A=G=E och som gav visst eko i det svenska 1960-talets avantgarde och den så kallade konkreta poesin, formulerad i ett manifest av Öyvind Fahlström. Efter ett par decenniers tystnad i Sverige fick språkpoesin ett uppsving med tidskriften OEI och man började förstå de så kallade “språkpoeterna” under det svenska och sedermera skandinaviska begreppet språkmaterialism. Ett närmare betraktande av de poeter som kan anslutas till begreppet delar dem dock ganska snabbt i individuella konstnärskap.
Tillbaka till boksidan. Jag vänder blad, diktsamlingen sätts igång och visar det. För över bladen, sidorna, skildras hur en krans binds, parallellt, eller inflätat faktiskt, med reflektioner kring berättande, berättande om livet men aldrig om livet utan språk.
Språket syns, som något vi gör. Det heter med ett exempel som svarar mot samlingens titel, “Läs mina läppar: äpparnas ekännelse alar alltid ant”. Jag får syn på språket och märker av mig själv som språklig, att jag kan förstå utan att orden är kompletta. Det ställer frågan, hur mycket kan jag inte förstå? Behöver jag verkligen “vad sa du?” när språket är så mycket mer än helt specifika ljud, grammatiskt korrekta ord och meningar?
“Om man ser träden framstår det som att skogen finns där borta”, heter det i ett annat stycke. Ja, med alla detaljer framför sig går det visst att förstå helheten. Vi behöver inte stirra oss blinda, det går bra att se.
Men det är ett arbete att vara medveten om att dikterna visar något, också om sig själva och för mig, att jag läser medan jag gör det. Därför är det särskilt rörande när enkla berättande utsagor plötsligt framträder och visar en människa, sårbar inför språket, så här:
“När jag förstod att min mamma inte längre talade sitt modersmål, det som är mitt modersmål, väckte det en oerhörd ilska hos mig. När fritidsledaren sa till mig att jag läste tillgjort, väckte det en oerhörd ilska hos mig. Detta är sant och jag skäms för att jag berättar det. Jag skäms för att det hände och för att det är en av sakerna som har hänt mig. Ett tillgjort barn är ett dött barn.”
Jag tror att diktsamlingen räddar det döda barnet tillbaka till livet, för det tillgjorda barnet är ett barn medvetet om sig själv som språklig och sig själv som levande med skammen och ilskan, och då, är det inte dött.
Att läsa Läs min läppar är också, trots det arbete som den kräver, en lätt och njutbar upplevelse för den som ger sig hän rytmen. Rydén Reynols använder ofta ramsans fina sätt att leda människan in i språket och minnet, så att hon till sist kan göra nästan vad som helst med sin läsare. Hon tvingar mig att läsa på okonventionella vis, och jag gör det, fram till sista sidan som är tom, men där, den finns, jag ser den eftersom hon visar mig den:
En bild av nästa sida
ljudad i ljuset
på
2.
I Mormorordning, hägringsöar följer vi ett diktjag som ömt sörjer för sin mormors bortgång, och hela den värld av sinne, kunskap och erfarenheter som riskerar att försvinna med henne.
Jag skriver “sörjer för” eftersom sorgearbetet här verkligen tar hand om den bortgångnas liv och värld, som om diktsamlingen har skrivits fram som svar på en överhängande fråga: Hur kan jag göra för att bevara det som är på väg att gå förlorat?
Det är förstås omöjligt. Det som är på väg bort vänder aldrig åter i samma form. Diktjaget vet det, men sorgen, eller “urviljan att helt enkelt laga”, som det står mot slutet av samlingen, är starkare än förnuftet och driver på olika fantastiska motståndshandlingar.
Mormodern levandegörs i diktsamlingens första del som genom besvärjelse, i tungomål, och grundbilden av mormodern är tydlig trots att texten är fragmentarisk: gående på stranden – frisk i livet! – pekande på växterna, ropande deras namn. Men bilden har uppstått ur en annan, den av mormodern död i sin säng, vilken för texten framåt samtidigt som den bidrar både till att smula sönder och laga den. Lagandet görs genom ett språk som för många idag nog är ett slags tungomål, nämligen växter och insekters namn. Såhär till exempel:
betvinga oöverblickbara, myllrande i hjärnbarke
snytbaggars namn. Hon ropade Calitys! Moshata!
Strandråg jagar fjäril. Nässlorna sjunger. Tallblom går i nattlig
Och tar sina namn därav
Stinknäva. Saltgräs Hon sökte skärgårdsväxternas namn. Den natt när
hon dog tog hon av röllikan vid stranden,
åt av den och sa
Vad händer i markerna?
Det är inte avgörande huruvida jag kan göra mig en omedelbar bild av Stinknäva eller Calitys, namnen bidrar till att ge en bild av mormodern och den värld som hon kände. Dikterna visar att den världen (ännu) finns!
Här kan inflikas något om ekopoesin eller ekokritiken. Jag skriver det med viss reservation eftersom begreppen i likhet med språkpoesin eller språkmaterialismen antagligen är mer populära hos kritikerna än författarna. Men det finns ett särdrag bland några poeter av de senaste decennierna värt att uppmärksamma eftersom det just inte är särskilt vanligt, och det handlar om att visa hur levande organismer och kunskapen om dem är under hot att försvinna och glömmas bort i en alltigenom förmerande, senkapitalistisk, kultur. Hos Hedström Gustafsson är utförandet synnerligen känsligt.
Sorgen driver vidare genom drömmens möjligheter. I sex täta stycken ges mormodern en begravning som idag är sällsynt häromkring. Återigen drar alltså Hedström Gustafsson fram en värld samtidigt som hans dikter vittnar om stor sorg och stundtals ren förtvivlan. Det är frågan om en tusenårig begravningsrit. Mormoderns döda kropp släpas ur sängen ned till vattnet, och med måsarna som vittnen, och senare en folksamling som tycks stiga fram ur drömmens dimma, tar vi del av hur kroppen tvättas med mossa, ena benet skärs av, mjälten tas ut och delas mellan de sörjande.
Jag läser det med fascination första gången, men utan att helt förstå vikten av en sådan handling. Vill man äta sin mormors mjälte? Njaa. Jag råkar vid tillfället för min läsning vara på väg till min egen mormors begravning, och andra gången jag läser stycket är min erfarenhet en annan. Med den kyrkliga ceremonin, så vacker men hastigt avbruten av kaffe och kaka, i färskt minne förstår jag bättre. Känslan av att vilja vara i närmare kontakt med den döda, utföra en handling för dennas skull, kanske bli trött av den. Igen, Hedström Gustafsson ger liv åt en värld där begravningsriter utförda vid en strand finns, och det ger bekräftelse åt känslan av hur fel det är att så snabbt ta avsked av någon; ett liv omfattande så mycket. En känsla av alternativ uppstår som är trösterik och rustande.
Jag gråter mycket i läsningen men kanske mest av allt i kontrasten som uppstår mellan första och andra sviten, mellan drömmen om riten och den kyrkliga begravningen, mellan mormoderns friska liv och hennes verklighet i slutskedet, av meningslösa tv-program, hemtjänst och förvirring, världen som sakta men säkert faller bort ur hennes medvetande tills det att också hon går bort. Även här ger diktsamlingen upprättelse åt en värld som är ganska osynlig idag: den åldrades värld.
Den sista delen påminner i utseendet om aska för vinden men jag känner dikterna mer som en svepning. Det som blivit sagt och gjort i första och andra sviten sammanblandas och sammanbinds här i den tredje. Det är fragmentariskt men det känns inte så. Språket syns inte, utan bär världen. Det är där som ett hjälpmedel och står själv i bakgrunden.
3.
Här är en avgörande skillnad jämfört med Rydén Reynols diktsamling. Båda diktsamlingarna kan betraktas som maktkritiska i någon mening, men Läs mina läppar släpper bara ytterst sällan handen som utför ur sikte. Det är på det sättet som Rydén Reynols visar en människa – sårbar och levande – genom sträng kontrastverkan, som genom en tunn spricka i språkbygget. I Mormorordning, hägringsöar skiljs inte människan och språket åt i någon avgörande mening, språket är hela tiden till för henne, för att visa hennes liv och värld. Det visar sig inte själv som språk.
Låt dig därför inte luras av hur textsidorna ser ut. Vid första anblicken förs tankarna till ett liknande språkarbete, men ganska snart märks avgörande skillnader i verkens förhållningssätt till språket. Och precis som de lär oss olika sätt att se och visa på människan visar de också på olika sätt att synliggöra skogen – att den (ännu) finns bakom fabrikens skorstenspipor.