Ord&Bild nr 5 2018: Kulturrevolutionen

Nr 5 2018

Tema: Kulturrevolutionen

Innehåll

Redaktionell inledning: Ann Ighe & Marit Kapla

Berättelsens natur. En värmländsk fotvandring: Marit Kapla

Tema: Kulturrevolutionen – historieskrivning

Den stora proletära kulturrevolutionen: Göran Sommardal

Varför påstår jag att Kulturrevolutionen var oundviklig?: Wang Meng

Ur Ett grundligt avståndstagande från Kulturrevolutionen: Shan Renping

Bombardera högkvarteret!: Mao Zedong

Rapport från ett kinesiskt år: Michael Schoenhals

Tema: Kulturrevolutionen – hunger

Ur Hungertrilogin: Wang Ruowang

Ur Systrarna Liu: Zhang Yihe

Tema: Kulturrevolutionen – passioner

Ur Flykten: Zhang Baofa

Skollärarens historia

Nya vindar Li Xueao

Tema: Kulturrevolutionen – plågoandar

Ur Sex hågkomster från en kaderskola: Yang Jiang

Arresteringsorder för Hu Guangzu

Två dikter från 1980: Liang Xiaobin

Lyrik

Fritt efter Hafez. Två ghazaler: Lars Andersson & Jila Mossaed

Ur Tilbage til unaturen: Rasmus Nikolajsen i översättning av Jonas Rasmussen

Kritik
Kärlekens Antarktis: Maria Ramnehill

Offerzonerna: Filip Lindberg

***

Redaktionell inledning nr 5 2018

Av Ann Ighe & Marit Kapla

I det här numret av Ord&Bild gör två platser sig tydligt påminda: det lilla landskapet Värmland, och det stora landet Kina. I båda fallen handlar det om att läsa och förstå berättelser om och från dessa platser.

Marit Kapla gav sig sommaren 2018 ut på en fotvandring genom Värmland. Den gick genom både landskap, tidslager och känslors vindlingar. Hon gick i spåren efter Ellen Key, Selma Lagerlöf och Gösta Berling, men konfronterade också sin egen förståelse av det landskap och den natur som hon en gång växte upp i. Har du någon gång funderat över varför du tycker att en plats är vacker? Eller varför städer har trottoarer och cykelbanor, medan landsbygden har smala vägrenar där vare sig fotgängare eller cyklister far väl? Återvänd då till de frågorna i numrets öppningstext: ”Berättelsens natur”.

 “Berättelsens natur” är en formulering som också hjälper till att ringa in syftet med numrets temablock med texter om och från den kinesiska kulturrevolutionen. Göran Sommardal som själv var student i Kina under perioden, är gästredaktör för detta block och han redogör i sin inledning kort för det kinesiska kommunistpartiets eget bokslut över händelserna under åren 1966–1976. Avståndstagandet kom att bli kraftigt och är i sin tur en del i konsolideringen av politisk makt efter Maos död.

I numret har Göran Sommardal gjort ett urval av dokument, debattinlägg och skönlitterär text – olika typer av vittnesmål – från kinesisk horisont. Alla texter utom en är tidigare opublicerade på svenska (”Skollärarens historia” fanns med i antologin Den befriade foten: ett kinesiskt försök att tala om litteratur (och mindre om politik), utgiven på Brutus Östlings förlag 2001 med Göran Sommardal som redaktör). Helheten blir, med nödvändighet, ofullständig. Forskningen om perioden har vuxit sig stor, både i och utanför Kina (se till exempel Forskningsöversikt – Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer av Klas-Göran Karlsson, och Michael Schoenhals, en kartläggning som publicerades 2008). Numrets ambition är inte att ge ett panorama över den, utan snarare att fungera som ett slags kalejdoskop med en rad exempel på vad som har varit möjligt att säga om Kulturrevolutionen i Kina genom de mer än 50 år som förflutit sedan den startade, och på vilka olika sätt det har uttryckts.

 Förhoppningen om att berättandet är ett sätt att göra något konstruktivt av brott mot samhället, eller samhällets förbrytelser mot sig självt, finns i numrets text av Feng Jicai från 1986. Han skrev då: “Varje generation lever och dör för nästa generation. Om våra efterkommande tar varningarna på allvar och inser att de aldrig ska upprepa vår generations misstag, har vi ändå trots allt lidande inte levt förgäves.” Det är en oerhört tidstypisk formulering. Idag tycks många i västvärlden ha lämnat idén om att berättande och kunskap om övergrepp, i förhållande till 1900-talets europeiska fascism, som Feng nämner i samma andetag som Kulturrevolutionen, skulle vara tillräckligt för att förhindra upprepning – i alla fall som en enskild strategi. Men berättandet och försöken att överföra erfarenhet kvarstår ändå som en djupt mänsklig praktik.

Så tidigt som i nr 5–6 1977 försökte Ord&Bild att berätta om Kulturrevolutionen och tiden efter den som då nyss hade börjat. Göran Sommardal var medredaktör även för det temanumret, som i den redaktionella inledningen uttryckligen söker efter en “kritisk och analytisk hållning till Kina” . I ett vidare perspektiv är det ett arbete som fortfarande pågår.

Det är mycket svårt att säga något allmänt om “Kina” idag. Detta jättelika land, fortfarande styrt av ett kommunistparti och samtidigt en av världens största och ledande kapitalistiska ekonomier. Landet Sverige har idag en mängd relationer med Kina, främst ekonomiska. Vi konsumerar produkter tillverkade i Kina, och företag och varumärken som under 1960- och 1970-tal utan tvekan hade setts som svenska, är nu ägda av kinesiska företag. Även inom kulturvärlden är Kina en global aktör: nyss rapporterades det om att kinesiska ljudboksförlag och andra aktörer är väldigt synliga på bokmässor i arabvärlden.

Kina som kommunistiskt land med en kapitalistisk ekonomi är en utmaning för politiska ledare i länder som säger sig stå för demokratiska värden och fördömer diktaturen i Kina, men som samtidigt inte vill avstå från fördelar med handel med landet. Det vill säga, inte avstå från fördelarna att handla med en jätteekonomi som bygger sina billiga varor bland annat på lågt betald och hårt disciplinerad arbetskraft.

Förändringarna innanför Kinas gränser är naturligtvis ännu mer omfattande än förändringarna i de internationella relationerna. En sådan är skapandet av något som kallats ett socialt kreditsystem. Ännu inte fullt genomfört, binder detta samman människors kreditvärdighet i marknadsekonomin med deras samhälleliga åstadkommanden och misslyckanden. Det har mötts med såväl förfäran som imponerade röster.

Thomas Assheurer skrev i fjol, i tidskriften Vagant, om Kinas socialkreditsystem med avstamp i Oswald Spenglers tidiga 1900-talsvision om hur det efter västerlandets undergång skulle växa fram ett österländskt samhälle som nyttjar västerländsk teknik och blir världsledande. Det kan vara så, skriver Assheurer, att Kina visar vägen in i framtiden:

“Kanskje supermakten er i gang med å utvikle prototypen på en postliberal modernitet – en slags remix av platonsk oppdragelsesdiktatur og maoistisk cæsarisme (kulten rundt Xi), en giftig blanding av nyliberalisme og kommunistisk ettpartityranni.”

Bland de historiska rötterna till denna “remix” nämns både Kulturrevolutionens skadegörelse på tilliten i det kinesiska samhället och de djupa feodala strukturer som den skulle göra upp med.

Efter Kulturrevolutionen kom nyorientering. En viktig och tvingande riktning har sedan 1980-talet varit den mot marknadsekonomi och de starka handelsrelationer med omvärlden som nämnts. Det politiska förtrycket har förändrats, men finns kvar. Under det senaste året har internationell uppmärksamhet riktats inte bara mot situationen för enskilda dissidenter, utan också mot den storskaliga internering av uigurer som pågår i Xinjiang-regionen i västra Kina. En, kanske två miljoner människor befinner sig i interneringsläger just nu. Det är politisk indoktrinering av denna övervägande muslimska grupp säger många; det är arbetsmarknadsintegration och terrorbekämpning säger den kinesiska regimen.  

De flesta texter i detta block har en skönlitterär och poetisk karaktär, vilket öppnar dem för läsaren i högre grad än ett mer vetenskapligt utredande ofta förmår. Men det politiska och debatterande språket bär också sina meningar, vilket numret ger exempel på.

När Michael Schoenhals, idag en av världens ledande experter på händelserna under Kulturrevolutionen, reste till Kina 1975 var han – tillsammans med bland andra Göran Sommardal och Britta Kinnemark – en av ett litet fåtal som reste från Sverige till Kina för att studera. 2017 kom cirka 1500 kinesiska studenter till Sverige för att studera. Omkring 500 svenska studenter reste till Kina och många fler människor från Sverige arbetar i Kina. Banden är tätare och styrkeförhållanden omvända när det gäller omvärldens relation till Kina idag. Michael Schoenhals text i numret, ”Rapport från ett kinesiskt år”, är dock inte en akademisk redogörelse utifrån den post han idag har, utan istället ett levande, kommenterat collage av brev och dagboksanteckningar som hans tjugotvååriga jag skrev i Kina under ett års vistelse.

Två nutida debattinlägg återspeglar den aktuella diskussionen om arvet efter Kulturrevolutionen. Shan Renping representerar ett avståndstagande som vill lägga händelserna under de åren bakom sig och fokusera på senare tiders materiella framsteg, medan Wang Meng landar i en uppmaning till det kinesiska kommunistpartiet och kinesiska forskare att ta sig an uppgiften att göra “en sannfärdig och oförvillad sammanfattning av alla sidor och aspekter av ‘Kulturrevolutionen’”.

Partiordföranden Mao Zedongs egen korta text, ”Bombardera högkvarteret”, samt arresteringsordern för Hu Guangzu ger en tidsbild av officiell retorik, historieskrivning och maktutövning under Kulturrevolutionen. Utdragen ur Wang Ruowangs Hungertrilogin, Zhang Yihes Systrarna Liu och Yang Jiangs Sex hågkomster från en kaderskola är alla exempel på litterära skildringar av händelserna med självbiografisk botten och utdraget ur Zhang Baofas Flykten och ”Skollärarens historia” ingår i skönlitterärt bearbetade samlingar av kollektiva vittnesmål. Två ganska olika typer av poesi ingår också, av Li Xueao som skrev för sin samtid i linje med de ideologiska strömningarna, och Liang Xiaobin som ger prov på en mer centrallyrisk och existentiell efterhandsbearbetning av upplevelserna. 

Numret innehåller också annan, nyöversatt lyrik som går utöver det kinesiska temat. Vi är mycket glada över att kunna publicera två ghazaler av den persiske 1300-talspoeten Hafez, översatta och tolkade i ett samarbete mellan Lars Andersson och Jila Mossaed och därmed ännu ett exempel på vår tids flerspråkiga översättningsprojekt som publicerats i bland annat Ord&Bild. Vi är lika glada över att introducera den danske samtidspoeten Rasmus Nikolajsen, här för första gången i svensk översättning, av Jonas Rasmussen, och kan inte låta bli att notera hur titeln på Nikolajsens senaste diktsamling, hvad skal vi med al den skønhed? korresponderar med en central fråga i Marit Kaplas text.

Slutligen, i numrets kritikdel, presenterar vi Filip Lindbergs närgångna och prövande läsning av Fredrik Nybergs Offerzonerna. Det är en poesi med dystopiska drag där svårigheten att bilda sig en helhetsbild rentav kan vara själva helhetsbilden – “språkkritisk samtidspoesi när den är som bäst ”. Maria Ramnehill har läst Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis. Hon lyfter fram moderskapets plats och menar bland annat att romanen gör uppror mot patriarkatet genom att upphäva den binära oppositionen mellan moderskap och sexualitet.

Detta är årets sista nummer. Nästa nummer kommer 2019, året då Ridley Scotts stilbildande sci-fi-film Blade Runner utspelar sig. Då kliver vi in i framtiden, i dubbel bemärkelse.

***

无产阶级文华大革命  

Den stora proletära kulturrevolutionen

Av Göran Sommardal

Man skulle kunna föreställa sig den kinesiska kulturrevolutionen, vilken för­sig­gick 1966–76, som möjlig att beskriva som omgärdad av ett officiellt språk­förbud. Allt är för länge sedan sagt och strängeligen förbjudet att prata vidare om. Lagt kort ligger.
Den auktoritativa och alltjämt gällande sammanfattningen av Kulturrevolutionen finns fastlagd i den ”Resolution om några historiska frågor rörande Kinesiska Kommunistpartiet sedan statens grundande” som partiets centralkommitté antog den 27 juni 1981. Genom att i sin sammanfattning beröra hela partiets historia från dess grundande 1921 och fram­åt kan resolutionstexten sätta Kulturrevolutionen i perspektiv och därmed relativisera dess iögonenfallande vänsterism, den rigorösa, dogmatiska radikalismen, och klasskampsideologin. Genom att påminna om andra misstag och strider kring den politiska linjen i partiled­ning­en, skapas möjligheten att med någorlunda trovärdighet lägga denna Den stora proletära kulturrevolutionen till handlingarna. I förbifarten blir det också möjligt att påminna om och samtidigt avskriva den förhatliga "s.k. kampen mel­lan de två linjerna", ett av de mantra som höll fyr i de tio år­ens politiska motsättningar.   
Det finns en hel del intressanta ledtrådar utlagda i reso­lu­tionstexten, som till exempel en försiktig hänvändelse till likheterna mellan den feodala maktstrukturen och den leninistiska partistrukturen (den demokratiska centralismen):

"[…] under kampen mot feodalismen skapades en framsynt demokratisk tradition; men giftet från den politiska ideologin under den långvariga feodala hegemo­nin var inte enkelt att göra sig av med, och av otaliga historiska orsaker hindrades vi från att förverkliga demokrati inom partiet och demokrati i landets politiska liv, så att en sådan demokrati kunde institutionaliseras och ges en juridisk grund, eller i det fall detta skedde, den ändå kom att sakna en tvingande auktoritet. Detta skapade förut­sätt­ningar för att i alltför hög grad lägga partiets maktutövning i händerna på enskilda per­soner, utlämna den till enskilda personers godtycke och att tillåta en personkult växa fram, och det var också vad som förorsakade partiets och landets svårigheter vad gällde att hejda och stävja ’Kulturrevolutionens’ utbrott och utbredning."
           
Det är samma iakttagelse som den notoriske dissidenten Liu Binyan redan hade gjort i sitt lit­te­rära reportage "Mellan människa och demon", där Liu övertygande visade hur det partikommunistiska maktutövarnätet utan större svårighet kunde läggas ovan­på det tidigare feodala.
I Mao’s Last Revolution noterar författarna Roderick MacFarquhar och Michael Schoenhals att det faktiskt förekom kurser och följaktligen forskning om Kulturrevolutionen så sent som i slutet av 1990-talet och fram till och med 2005, på Fudanuniversitetet i Shanghai, på universiteten i Xiamen och Peking och på Kinesiska folkuniversitetet i Peking, också med deltagande av utländska histo­riker. Men villkoret för att kunna genomföra en historisk kartläggning av vad som ägde rum under åren 1966–76 är förstås att de kinesiska myndigheterna öpp­nar sina centrala och lokala arkiv och ger möjlighet för historiker att redogöra för vad de hittar. Eller som MacFarquhar och Schoenhals besvärjer i bokens till­ägnan: "[T]ill framtida generationer av kinesiska historiker, som torde komma i stånd att undersöka och skriva om dessa händelser med större frihet."

Än så länge ligger det historiografiska kortet kvar där det har blivit lagt, såväl i Kina som i Väst. Men som tur är finns det en Pandoras ask, som vi i det här temanumret tänker oss att lyfta på locket på, för att släppa ut några av alla de anade och oanade möjligheter som finns för att både förstå och missförstå och därmed gestalta nå­got av vad som hände under den kinesiska kulturrevolutionen.

Ögonvittnesskildringar, självbiografiska återblickar och skönlitterära ge­staltningar som oavbrutet har producerats alltsedan slutet av 1970-talet och fort­satt att göra så. Memoarer, romaner, filmer, fotografier, affischer, dagböcker, brev och alla typer av politiska dokument, i bokform, i tidskriftsnummer och på nätsajter och i arkiv, fortfarande tillgängliga; lika ofta borttagna eller blocke­ra­de. Men nog, och mer än nog, för att göra den här perioden av den kinesiska re­volutionen en smula mer begriplig än vad den officiella domen möjliggör.  

                                                                        *           

Faktum är att sedan Resolutionen från 1981 antogs har föreställningen om Kulturrevolutionens historiska betydelse antagit en alltmer undanskymd plats i det politiska samtalet. Under de senaste tio åren har inte bara de historiska sak­för­hållanden som går att diskutera och de synpunkter och perspektiv som är tillåtna att framföra angående Kulturrevolutionen, blivit alltmer kringrända; själva språk­bruket har ideologiskt petrifierats och reducerats till en genre­omgärdad uppsättning politiska schabloner. Som om den nya ekonomiska poli­tiken, landets globala framgångssaga och den moderna öppenheten, som trots allt ställvis karaktäriserar landet i sig, har gjort det diskursivt möjligt att förvandla Kul­tur­revolutionen till ett i fjärran skymtande barbari, trots att det en gång utgjorde den hägrande revolutionära Stora oreda under himlen|天下大乱, som Ordför­an­den hoppades så mycket på. 
Så här skrev till exempel Shan Renping, chefredaktör för partitrogna Glo­bal Times, inför femtioårspåminnelsen om Kulturrevolutionens vanfrejdade existens: "De senaste mer än trettio årens praktiska framgångar har så full­kom­ligt övertrumfat ’Kulturrevolutionen’ att vi redan i och med detta har lämnat den politiska domen över ’Kulturrevolutionen’ långt bakom oss." (Hämtat 2016-05-17, läs ett längre citat ur texten på annan plats i detta nummer.)
Den historieskrivande logiken i denna utsaga är inte glasklar, men jag antar att den innebär tanken att på femtio år har Kulturrevolutionen blivit så djupt begraven i den gemensamma glömskan, att domen över händelserna har blivit en del av kadavret, och ourskiljbar från detta. Kamrat Shan fortsätter sin ledare med: "Också om det förekommer en del oriktiga åsikter på nätet, är det inget att förvåna sig över. Även om dessa röster knappast är lågmälda, så be­fin­ner de sig så långt från kinesernas vardag, att de i slutändan inte förmår skapa mer än krusningar på vattnet."
Denna "folkgemenskapens naturliga åsiktskonsensus" beträffande Kul­tur­revolutionen är säkerligen både ett resultat av tidens gång, minnenas nednöt­ning men framförallt av den politiskt medvetna kategoriseringen av Kulturre­vo­lutionen som det på alla sätt politiskt och ekonomiskt värsta som har drabbat Ki­na sedan folkrepublikens grundande 1949. För det kinesiska folket, och san­no­likt också för den kinesiska ekonomin, var dock Stora språnget en värre katastrof, som innebar fler offrade människoliv och större armod för gemene man och kvin­na än Kulturrevolutionen, som i främsta rummet drabbade partikadrer, intel­lek­tuella och tjänstemän. Den största enskilda grupp som brutalast berördes av kulturrevolutionär politik var sannolikt de mer än tio miljoner "utbildade unga"|知青, (≈ högstadieelever från 15 år och uppåt) som från och med 1968 skic­kades ut på landet för att bistå bönderna med sin expertis och själva bli ”åter­uppfostrade” av fattig- och mellanbönder.
Svältkatastrofen och den ekonomiska vansinnespolitiken under Stora språnget är inte heller lätta att bortförklara. Men här finns åtminstone vädrets makter, folkets överdrivna entusiasm och usel planering att skylla på. Men att begripligt redogöra för hur Partiet uppenbart och oavbrutet förlorade kontrollen under Stora språngets år och kort därefter initierade och "hela tiden" hade kon­troll över utvecklingen under Kulturrevolutionen? Hur en (till åtminstone 70 pro­cent) ofelbar ordförande uppenbart och oavbrutet brast i sitt omdöme och samtidigt lika handfast höll i rodret? All denna "dialektik" och alla dessa "mot­sägelser", kvantiteter som skulle övergå till kvaliteter, teser och anti-teser som skulle fås att övergå i synteser, och som rorsmannen efterlämnade åt sina poli­tiska galärroddare att ro i land?
           

"Från den historiska forskningens synvinkel ville man hoppas på att arki­ven skulle öppnas, men jag fruktar att detta inte kan ske och aldrig kommer att göra så.”

           
Så uttalade sig Xie Chuntao, viktig partihistoriker, som trots allt har skrivit en bok med titeln De galna svallvågorna från Det stora språnget, när det gäller do­ku­menten från Partiets bägge stora kata­strofer: Det stora språnget 1957–60 och Kulturrevolutionen 1966–76 [SCMP, Reuters, 2014-10-21]. Och man förstår, mellan raderna, att det inte är ka­tastrofernas omfattning så mycket som be­slutsprotokollen som är oberörbara. Där står ju vilka som fattade de kata­strofala besluten.
Och frågan om det var 10, 18,5 eller 20 miljoner människor som svalt ihjäl på grund av politiken under Det stora språnget tycks inte vara det stora trau­mat. En av nätets otaliga diskussionsdeltagare – signaturen "Den räddhågsna hajen" – räds inte ens att nämna de "utrikiska siffrorna" 30, 40 och 70 miljoner.               

Lättast att låta denna tid försvinna bort i partihistorien, som en fjärran påminnelse om ett samhällstillstånd som aldrig mer må återkomma.
Alltså dags att lyfta på locket på Pandoras kulturrevolutionära ask.