Haidar al-Ghazali, 19 år, är en palestinsk poet från Gaza. Hans dikter, som speglar det palestinska folkets lidande, har översatts till engelska, franska, turkiska, bulgariska, portugisiska och nu här till svenska. Han började publicera sig i tidskrifter redan vid tolv års ålder. Han har hunnit läsa ett år engelsk litteratur och översättning vid Islamic University of Gaza. Han är kulturredaktör på tidningen al Yamamah. ”Jag drömmer om att få avsluta min universitetsutbildning utomlands, och om att förvandla mina livserfarenheter till böcker om kärleken och livet”, säger han.

Översättning och presentation: Jasim Mohamed

Kommer abstraktionen

att förinta mig den här gången?

"Jag är hungrig"

och det betyder inte

att jag hungrar efter

min älskade

eller drömmar

efter

sömn

eller liv

Jag är bokstavligen hungrig

Medan vi begraver våra offer undrar vi vilka som står på tur, flygplanen ovanför oss vet inte det heller, de där flygplanen vars bränsle är människor och ruiner. Den här döden är sannerligen kreativ. Den avtäcker världens arsle, förvandlar alla dess internationella institutioner till en bluff och deras överenskommelser till infantila teaterspel, och förvandlar natten till en väldig giljotin som hugger av huvuden och vackra kvinnors fötter. Den sätter punkt för deras dans. Den reser frågor i stil med: Vad heter tillståndet vi befinner oss i? Vad kallar man dem som befinner sig mellan liv och död? Vi lever inte, men vi är inte döda heller.

Skriv era testamenten. Vi kommer inte att uppleva något värre än det vi redan har varit med om, när ingen kom till vår undsättning

Jorden har ingen plats för oss. Vi har tröttnat på oss själva. Det finns ingen plats som liknar oss. Så låt oss tystna för gott. Skriv era testamenten som om ni vore döda. Sedan sjung, dansa och älska som om ni var som alla andra människor. Skriv era testamenten men akta er för våra föregångares besvikelser, när hela familjen och alla vännerna dog

innan någon överhuvudtaget hann läsa deras testamente.

Normalt läser jag många sidor åt gången av en roman. Påmind om nuvarande evakueringsplats (vedbod och kök) började jag läsa Hundra år av ensamhet. När drönarens surrande plötsligt försvann blåste en sval bris. Av någon anledning tänkte jag på gångna dagar, jag tänkte på stunder av klarhet och ro. Jag la ifrån mig boken och mina tankar gled i väg.

Jag somnade.

vaknade efter några timmar

Brisen var sydlig, sval

Den bar med sig en sömnlös evakuerad faders fråga:

Var hamnar vi nästa gång?

Du har inte blivit kär

i krigstiden

inte blivit fördriven

från ditt hem två gånger

i ditt eget land

***

Hennes kropp har ett språk

som jag behärskar

ett skratt, en sång

hennes kropp har vägar

som jag känner

och som bomberna

har slitit sönder och samman

***

Din kropp är mjuk

rinner genom min första

strof

Jag vill inte föreställa mig den

medan bomberna faller

***

Jag vet inte var din grav är belägen

men den är stor

dina gravmärken är många