Haidar al-Ghazali, 19 år, är en palestinsk poet från Gaza. Hans dikter, som speglar det palestinska folkets lidande, har översatts till engelska, franska, turkiska, bulgariska, portugisiska och nu här till svenska. Han började publicera sig i tidskrifter redan vid tolv års ålder. Han har hunnit läsa ett år engelsk litteratur och översättning vid Islamic University of Gaza. Han är kulturredaktör på tidningen al-Yamamah. ”Jag drömmer om att få avsluta min universitetsutbildning utomlands, och om att förvandla mina livserfarenheter till böcker om kärleken och livet”, säger han.

Översättning och presentation: Jasim Mohamed

Mina fingrar som i denna stund ligger på mitt bröst borde befinna sig i en annan stad

och syssla med annat som att plantera rosor, kanske jaga fjärilar.

Men nu darrar de. De darrar.

Fördriven från mitt hem återvänder jag till återstoden av det för att hämta några saker som tiden inte tillät oss att ta med. Det var inte första gången som vi flytt.

Varje gång tar vi med oss det ytterst nödvändiga. Så har vi trott i alla fall. Men efter varje flykt upptäcker vi att vi har glömt kvar det viktigaste, våra själar.

I all hast går jag in.

Mitt hem är en värld på nittio kvadratmeter, täckt med zinkplåtar. I det lärde jag mig att gå mot en värld som kapar unga människors fötter. I det lärde jag mig också att skriva om en värld som dödar sanningen.

Mitt hem är en värld på nittio kvadratmeter. Där såg jag Gud i min mors famn.

Jag lägger några saker i en väska.

Men innan jag tar farväl av huset och innan jag fyller mina lungor med dess doft, faller en granat.

I flykten grabbar jag tag i väskan och rusar ner till min farfars bostad på andra våningen.

Alla fönster är krossade. Jag tänker att ett ynka litet granatsplitter kan avgöra min kropps öde. Jag är ensam i huset. Om jag dör hur länge blir jag liggandes? Hur lång tid tar det för mig att dö om jag blir skadad?

Hur ensam kommer jag att känna mig?

Det finns ingen tid att fly. Reflexmässigt tar jag skydd i det skyddslösa huset.

Tjugofem granater, uppräknade explosion efter explosion, skräck efter skräck.

Dörrarna går sönder som papper, väggarna vibrerar som ett tygstycke till skillnad från när de kväver oss.

Mellan granat och granat hinner man önska sig så mycket att man kan kvävas av sina önskningars tyngd. Mellan granat och granat uppstår en illusion om att man överlever det man med om.

Människor sprängs sönder, deras händer faller av medan de springer, de faller själva, var och en bär med sig endast sitt liv och springer.

Jag hör dem bakom dörren som gevärskulor och granatsplitter har ilat genom.

Efter en halvtimme avtar beskjutningen, mitt hjärta darrar fortfarande. Gatorna är tyngda av bombernas smärta. Jag öppnar dörren, låser den ordentligt och springer iväg.

En halvtimme tillbringade jag under trappan, en halvtimme av en förintelse som har gått in i sin nionde månad.