Händelseboken
Andrzej Tichý
Albert Bonniers förlag (2024)
Av Sara Abdollahi
Mitt bland alla varumärkesberoende författare och storytellingfixerade förlag finns det en annan slags litteratur att ta del av. En litteratur som inte hyperanvänder patos för att fånga in och förföra läsaren eller försöker hitta ”den egna rösten” – en liberalistisk trop – genom att insistera på att skriva ”autentiskt” om det egna livet. Tanken slår mig varje gång jag läser Andrzej Tichý. Den senaste romanen, Händelseboken, är inget undantag.
På omslaget av denna svarta diamant till bok dödsdansar fyra skelett omkring. Hans Holbein den yngre heter konstnären. Verksam under femtonhundratalet framställde han dödsdansen, en senmedeltida allegori om det universella i döden. Ofta förekommande i musikkompositioner och skönlitteratur, nu också dansandes genom sidorna i Händelseboken.
Handlingen, om man nu kan tala om en sådan, är underbar: ett myller av människoöden binds samman genom en mängd olika händelser. Boken innehåller ett rikt persongalleri men det rör sig knappast om ett personcentrerat sådant i konventionell mening. Formen liksom språket är experimentellt till den grad att både tiden och människorna vandrar in och ut ur varandra, ibland har de namn ibland benämns de som ett ”jag” och ett ”hon” et cetera. Det kan vara svårt att skilja på vem som är vem, då greppet gör att personerna flyter samman. Fördelen är att varenda person ges utrymme och blir viktig.
Tidsmässigt rör det sig om över tusen år utspridd genom både historien och dystopiska framtider, den äldsta händelsen går tillbaka till Böhmen under 1230-talet där någon drabbats av en könssjukdom. I en framtida dystopi, som inte tycks alltför främmande, befinner vi oss i 2040-talets Sverige där tvångsrepatriering är initierat. I en annan framtida händelse försvinner alla datorer vilket leder till en digital apokalyps. År 2131 sias allt mänskligt liv utplånas.
Ovanligt många personer befolkar som sagt romanen. Jag får det till ett femtontal. Geografiskt graviterar händelser över olika platser, men stadsdelen Lindängen i Malmö utgör huvudnavet. Här landar vi hos Mink, en ung man boende på Balladgatan. När hans föräldrar dör tidigt hamnar han i småkriminalitet. Genom en mängd händelser bekantar vi oss med honom. Hans namn skiftar ibland. Läsaren får snart veta att det en gång funnits en far till Mink med samma smeknamn, vem av dem vi möter i boken är inte självklart. Mink den yngre har kasjubiska rötter från Polen. Han döptes till Josif Carl Gustaf Folke Hubertus Stenka och registrerade senare som Josef Hubertus. Vi får veta att Josif funnit en flicka på en lekplats, hon har svalt tjugo tramadoltabletter stulna av sin mamma. Då Josif räds polis och myndigheter vågar han inte efter några vuxna när han hittar henne på natten, och när ambulansen anländer till platsen är hon redan död.
Samma Josif ska också visa sig ha skrivit ”Hendelseboken” – en bok i Händelseboken – först som barn med svårigheter att stava och sedan som något äldre. Vad är då en händelsebok? Vid en sökning får jag reda på att det är en bok i vilken skolever uppmuntras att skriva spontana sagor i om händelser från sina liv. Ungefär som en dagbok utan krav på det ”autentiska” utan uppmuntrar fantasin att få ta vid. Det möjliggör också att ett liv tillåts öppna sig utan krav på hur livet egentligen är eller bör vara. Så här kan det stå i den:
“Ett rymd-monster, har komit till jorden. Mäniskorna tror att monstret är farlit. Men det är inte. Den skuter en dum bov. slut
Det var en gång en gurka som gick ut i skogen.
Där träfade han en potatis.
Dom klättrade i träd och hade det roligt.
Senare på kvällen gick dem hem.
Dåm byggde en trädgård.”
I en annan händelse möter vi Josifs granne, författaren Zygmunt ”Zigi” Pereira. Han sitter på en flott restaurang, dricker mineralvatten och väntar. Om några timmar ska han fylla sjuttio och snart kommer vännerna för att fira honom. Vi får ta del av hans grubblerier när han under sin väntan tänker över en recension han läste tidigare i Times Literary Supplement där en litteraturprofessor stavade hans namn fel och beskrev ett av hans verk med orden the sombre threnodies vilket han försöker luska ut vad det betyder. Pereira slår vi sedan följe med genom många olika platser och tider.
Vid ett köksbord i Malmö sitter tre personer och pratar om sina liv:
”Är det någon som minns Sirius?” säger Egea till Beatrice och Svatopluk där de sitter vid ett köksbord i Buenos Aires, på väg mot världens ände. ”Eller är det bara jag som kommer ihåg honom? Den där hunden som egentligen var en stjärna från en annan galax. Hundstjärnan Sirius, som lyste upp mina dystra tankar när jag var ledsen, som tröstade och ingav någon sorts hopp, ändå, också när allt kändes nästan helt hopplöst. Jag brukade ligga i min säng och titta upp mot det gråsvarta taket, persiennernas linjer och de självlysande klistermärkesstjärnorna som jag tryckt fast. Så blundade jag och där blänkte Sirius smaragdgröna ögon, långt ute i rymden.”
Svatopluk är en ensam pojke, hans namn var någonting annat från början och från fyra års ålder växte han upp i Trmice (i de västligaste delarna av dåvarande Tjeckoslovakien, vid gränsen till DDR). Han levde med sin mamma, pappan som var frånvarande satt i fängelse eller arbetade på tillfälliga jobb på andra platser. Han ser mönster i allting, sitter oftast ensam och spelar på sitt Game Boy.
Om romanen skriver förlaget i sin marknadsföringstext att den ”blandar skarp samhällsrealism med uppslupen satir”. Jag tycker det kan bli vilseledande. Den humor som finns i boken är den slags humor där döden är i maskopi med skrattet. Inte något misogynt och cyniskt à la Houellebecq, vilket en sådan beskrivning i värsta fall kan associeras till. Bäst beskrev Albert Camus denna mänskliga livets absurditet i Myten om Sisyfos. Camus menade att det hos oss alla finns en existentiell förvirring och den betraktas som obekväm och oönskad. ”Den absurda och gudlösa världen befolkas av människor, som tänker klart och inte hoppas längre”. Det är den slags absurditet som bokens alla huvudpersoner lever efter. Att likt Sisyfos i den grekiska mytologin vara dömda att rulla ett klippblock upp till en bergshöjd för att sedan se stenen rulla ner igen och gång på gång upprepa handlingen ända till döden. ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig”, hävdade Camus. Även om det förmodligen är omöjligt. Det blir tydligt i boken hur omständigheterna omvandlar möjligheter till omöjligheter. Släcker drömmarna. En omöjlighet manifesterar sig så här i boken:
”Jag arbetade och sov och arbetade och sov och dränkte mina drömmar, och mitt begär, och mitt hat, och min rädsla, alla mina känslor.”
Trots att formen är experimentell är det här en romanig roman. Det här är med andra ord ingen prosalyrisk roman eller en som försöker härma Margurite Duras, beklagligt nog en trend bland svenska prosaister. Sidantalet närmar sig sjuhundra och tack vare just formen blir texten aldrig trist och tungrodd. Ibland kräver händelserna hela sidor, ibland monologer, vissa sidor består av korta fragment, andra av citat från andra författare eller ur Koranen. Ett högaktuellt sådant är citatet ”Europa är omöjligt att försvara” av Aimé Césaire. För Tichý må skriva romaner i en manlig europeisk tradition, men hans lojalitet med under- och arbetarklassen gör att han också blottlägger hur samhället sviker de svagaste och ett Europa som människor vill lämna. ”En dag ska de lämna Europa för gott”, som det heter i boken.
Allting är på en gång tydligt och opakt, vilket är utmärkande för Tichýs författarskap. Tematiskt känner vi igen skildringen av trasproletariatet, (under)klass och (van)makten. Men formen stagnerar aldrig. Jag kommer att tänka på något Lars Norén skriver i sista dagboken, att han för att inte fastna och istället göra nya grejer får hoppa på sig själv bakifrån. Jag vet inte hur Tichý gör för att inte fastna men jag hoppas att han fortsätter att vara en förvandlingens författare.
Närmast påminner formen mig om Lars Raattamaas första roman Dö andras död från 2017. Också den hoppar mellan personer, händelser och skarpa geopolitiska analyser, både författarna ställer också filosofiska frågor och levererar skarp kulturkritik. En annan jag tycker mig se ett släktskap med är den polska nobelpristagaren Olga Tokarczuk. Tematiskt, för att båda uppehåller sig vid rörliga gränser när det gäller platser och människor, och språkligt då Händelseboken, liksom Tichýs andra romaner, bärs upp av språket snarare än några dramatiska kurvor.
När jag läser Händelseboken kan jag inte låta bli att undra: varför insisterar förlagen på att hypa, och mata oss läsare med raka, dumt så kallade, enkla berättelser, och journalistprosa? Och varför påstås det att Andrzej Tichý är för svår? Nästan ingen av mina vänner vill prata med mig om Tichýs författarskap, knappt ens de litteraturbevandrade. När jag insisterar kommer de med undanflykter av typen: ”Jo, jag har visserligen läst honom men det var länge sen.” ”Han är en av våra bästa författare men det är för mörkt och jag orkar inte läsa mer än några sidor”, säger två av mina av varandra oberoende författarvänner. Jag kunde inte hålla med mindre. Hur är det ens möjligt att missa humorn som glimrar fram mellan raderna av icke-förljugna eländesskildringar?
Jag vet inte, men jag vet att åtminstone vi kritiker inte bör upprepa det här tänkandet. Det gör exempelvis Andrea Lundgren, om än omedvetet, som skriver en i övrigt fin recension av Tichýs förra roman, Renheten från 2020. I Gp kultur skriver Lundgren om hur Tichý trots en Augustnominering 2016, för sin roman Eländet, nog ändå är rätt okänd för allmänheten. Att han ”är för skicklig för att inte nomineras till dylika pris, men skriver alldeles för komplex och experimentell prosa för att vinna ett kommersiellt sådant”. Förutom det akuta att pengarna ska in, ställer jag mig följande frågor: varför är det viktigt ett bli erkänd av en jury för det mest kommersiella priset? Varför anses Tichýs författarskap vara för svårt och för vem? Har vi kritiker inte i uppgift att skriva om böcker så att läsare oavsett inbillad svårighetsgrad ska bli nyfikna, också när vi sågar? Den episka romanen må vara på tillbakagång och epiken är vedertagen norm, men sedan början av 1900-talet har författare löst upp denna. Skulle vi i våra recensioner hävda att Woolf, Mann och Faulkner är för svåra att läsa? Jag lämnar frågan öppen. Det gör däremot inte Pereria, den som läser Händelseboken får njuta av bland annat denna avhyvling:
”Ni pratar om en ny litteratur, anpassad till vår tid. Men jag vill inte ha någon ’ny roman’, tänkte jag, och inte heller en ’ny ny roman’. Jag är inte intresserad av fler normativa estetiska manifest. Mitt intryck är att vår tid snarare kräver avveckling och en mycket långsam och svårkvantifierbar fördjupning. Strategiska tystnader istället för narcissistiskt tjatter.”
Och nu ska jag bli lite personlig. Förhoppningsvis utan att bli en ”självsmekare” som ”ivrigt skördar frukterna av sina egna privilegier … effektivt … öppet … synligt … ”, (en annan underbar avhyvling som förekommer i romanen gentemot kulturskribenter). Om jag skulle utgå från vad offentligheten lärt mig att jag ska läsa för böcker baserat på 1) min arbetarklassbakgrund 2) att jag föddes i Teheran: då skulle jag språkligt befinna mig på ett ställe där jag knappt skulle ha ett språk för att beskriva mina egna erfarenheter. Hade jag inte varit en utböling som hängde på biblioteket 24/7 som invandrarunge i Herrljunga hade jag nog fortfarande inte känt att jag har hittat ett hem. Det hem jag kallar för litteraturen. Den nyfikenheten som biblioteket väckte hos mig fortsatte jag att göda som vuxen och lärde mig att text, det är bara att läsa. Svårare är det med livet, att leva. Kanske handlar vår tids ovilja att ta sig an svåra ämnen inte så mycket om att litteraturen är svårare än livet, utan tvärtom, att livet är svårare och därför mäktar vi inte med. Kanske har vi också glömt att det finns ett språk som inte säljer ut sig själv? Ett sådant språk besitter Andrzej Tichý.
För att vara tydlig måste jag påpeka att det vore mig fjärran att föreslå ett prosaistkörkort. Det står förstås alla fritt att skriva prosa. Men för att litteraturen ska härbärgera ett annat språk och andra konfliktlinjer än det av samhället normativt godkända, kan vi inte hysa en naiv tilltro till den episka berättelsens (an)språk. Vi kan inte låtsas som om senkapitalismen inte urholkar språket och litteraturen. Det händer överallt nu. Den litteratursyn där prosan blir accessoar till författaren blir allt vanligare. Frankfurtskolans Theodor W. Adorno hävdade att all tydlig framställning är en eftergift åt konsumtionen. Den typen av litteratur gör världen ytterligare en smula mer säljbar.
En som definitivt inte är någon självsmekare är författaren till denna bok. Det är svårt att hitta någon biografi om Andzej Tichý, tillskillnad från så många andra samtida författare vet vi knappt något om hans privata liv och han har inte skrivit några jag-onanistiska texter om något livsstilsprojekt på kultursidorna. Jag har dock lyckats luska ut att han har arbetat på lager och det har också jag. Inte för att det gör någon till varken en bättre eller sämre författare, men det lär påverka vad ens skrivande fokuserar på för konfliktlinjer. Det är inga slafsiga romaner om medeklassens dyra renoveringsprojekt som går åt pipan och leder till skilsmässa, eller någon självframhävdande uppgörelse med en dysfunktionell familj. Inte heller är det något omslag till ”Vi-läser”, även om jag tror det skulle kunna bli intressant.
Det betyder inte att dysfunktionella familjer och uppgörelser inte förekommer i hans litteratur. Tvärtom. Andzej Tichý uppmärksammar främst språklösa människor, i hans texter tillåts de leva sina erfarenheter, får en röst. Tichý stannar aldrig i realismens smuts, verkligheten är hela tiden skruvad och upphöjd. Vill man insistera på att namnge hans estetiska uttryck tycks psykedelisk realism ligga närmast till hands.
När jag är färdig med Händelseboken (för den här läsningen) är jag övertygad om en sak: Det går att skriva intressant om vad som helst, och omvänt. En svår erfarenhet gör ingen människa till författare, men en författare kan såklart göra litteratur av sina och andras erfarenheter. Men förutom att ta ett estetiskt ansvar för sin text, har författaren också ett etiskt ansvar?
Något författaren själv också tycks ha tänkt på. I en intervju med ”Publikt” resonerar han om sitt ansvar gentemot den grupp han skriver om, det är ett resonerade jag tycker mycket om:
”Skriver man om när det gått illa för någon ur arbetarklassen, och så blir berättelsen valuta i striden om kulturellt kapital, då är det lätt att känna självförakt över att ha sålt ut något som är på liv och död. Men om man skriver för ett högre syfte, om man som jag på allvar tror att konsten och litteraturen kan ge människan något mer beständigt, nästan på ett religiöst plan, då är det svårare att sälja ut sig själv.”
Tichý är lika mycket mästare på att skildra mänsklighetens elände som den mänskliga närvaron. Jag påminns om ett citat av den tyske författaren W.G. Sebald. För tre decennier sedan skrev han om pessimismen som en form av motstånd. Det är frestande, menade Sebald, att tänka på pessimismen som en slags uppgivenhet inför tillvaron, reaktionär för att man redan har gett upp. Om vi däremot öppnar våra ögon kan vi också finna insikter och klarsynthet. Jag tänker på uttalandet när jag har slagit igen Händelseboken. Att vi i den finner de yttersta bevisen för att vi och händelserna i våra liv är tätt sammankopplade med varandra, också när vi står inför avgrunden är våra erfarenheter delbara. Våra stympade liv fortsätter. Med Händelseboken visar Andrzej Tichý att det finns en radikal potential och skönhet också i det.