Jägmästarna säger
Mariam Naraghi
Norstedts (2024)
Av: Anna Hallberg
Wachtmeistergallerian nämns fyra gånger i Mariam Naraghis debutdiktsamling Bekännelse på Landbrogatan, 2008. Överhuvudtaget är författarskapet fyllt av köpcentrum, gator, ICA Maxi-butiker, McDonalds, parkeringsplatser, konstgräsplaner, kundvagnar, trappor och trafikkorsningar. Loka Crush och pulsklockor. Nintendo. Badlakan. Ögondroppar. En dikt i nya boken beskriver ett killgäng som kastar frisbee på ”discgolfbanan i Ultuna”.
Det är nästan irriterande vanliga platser och ting som Naraghi lyfter fram, med ett neutralt tonläge och detaljerat hyperfokus som levandegör det vi vanligtvis sorterar bort. Effekten blir på samma gång komisk, bråddjup, förvirrande, sällsam. Ingenting är egentligen vanligt, för den som stannar upp och tittar noga. Tillvaron börjar liksom växa, mutera och svälla, men utan någon självklar poäng. En av mina favoritdikter i Jägmästarna säger skildrar en ledningskabel över ett elljusspår. Där vi rör oss ”i det sviktande underlaget av flis”.
Tänk en stund på den där konstruerade naturslingan. Flismaterialet som visserligen är av trä, men nermalt och preparerat. Hur apart den är, och samtidigt helt trivial. Det överdrivet sviktande gensvaret mot springskorna, upp i fötterna och resten av kroppen. Här ska du springa tryggt i skogen. Omslaget till Jägmästarna säger visar en mix av lysande trafikljus och tallar. En artificiell natur, alternativt en naturlig artificialitet. Det ena läcker hela tiden över i det andra.
Detta att komma till platser som redan är färdigställda. Så mycket som finns omkring oss, innan vi ens har öppnat munnen. Alla gator, prylar, hus, sedvänjor. Man kan bli utbränd bara av att se sig omkring. Ett stråk av exiltematik löper genom alla de hittills sex diktsamlingarna, liksom en extremt preciserad lokalförankring, jag ska återkomma till det. I Alex författarlexikon läser jag att Naraghi är född 1976 i Wien, av en iransk pappa och svensk-österrikisk mamma. Att hon har vuxit upp i Oskarshamn men också bott i Teheran. Nu bor hon i Uppsala, skriver Norstedts. Men tillbaka till dikten och Wachtmeistergallerian, som ligger i Karlskrona.
Beskrivningen på gallerians hemsida, gestaltar på ett sublimt sätt de absurda sammansmältningar som också är signifikanta för Naraghis poesi:
Under 1700-talet var Wachtmeister ett av Karlskronas förnämsta kvarter som uppförts av generalamiral Wachtmeister. Här bodde några av Karlskronas mest förmögna handelsmän och officerare och det var även platsen för stans finaste restaurang Storkällaren. 1988 byggdes Wachtmeister Galleria som är inglasade ’gator’ med plats för ett 30-tal verksamheter. Gallerian ägs idag av fastighetsbolaget Heimstaden. Idag är Wachtmeister Galleria en omtyckt plats för shopping, inspiration, mat, möten och service som bank, matbutik, frisör och nagelsalong.
Den här inglasade åttiotalsgallerian med adelsnamn och nagelsalong, som ägs av ett svenskt fastighetsbolag bildat av norska investerare – ”heimstaden” är dialektal norska för ”hembygd” – har fått sin poetiska hemvist i Naraghis poesi.
I dikten ”Lördag under Wachtmeistergallerian”, i debutdiktsamlingen som Växjö University Press gav ut, skriver hon:
”Bilarna har krupit närmare varandra. Långt borta svirrar garageinfartens
vita rektangel och ormskelettet av hopskjutna shoppingvagnar andas
stilla. Mellan takbalkarna löper rören, fjälliga av damm och spindelväv,
och oljefläckarna på betonggolvet är grodyngel med svansen i en böj
mot närmaste däckpar. Ibland öppnas de automatiska dörrarna, en hes
utdunstning, shoppingvagnarna rasslar sidledes och nästan genast syns
en hastig rörelse i alla baksäten, ett fiskstim knycker till.”
Det rör sig nere på parkeringsdäck, miljön är animerad. Associationssfären av groddjur, ormar, fiskar och spindlar legeras med garagets oansenliga interiör. Under den inglasade shoppinggallerian pågår ett annat liv, icke-mänskligt, reptillikt. Eller så var det bara en snabb analogi, ett visuellt ögonblick, en plötslig fantasi av någon lördagshandlare på väg med sina kassar och påsar mot den väntande bakluckan, den stundande lördagskvällen.
Efter debuten tog det nio år, sedan kom Bild som händer, på Trolltrumma förlag. Nu ligger gatorna mestadels i Uppsala och prosadikterna skildrar olika människoliv i vardagliga situationer. Det sociala perspektivet är mer framträdande, bilderna är inte lika skarpt skurna och det narrativa tilltalet vittnar om Naraghis bakgrund som journalist. I dikten ”På barrikaderna” är det språklektion:
”Varje dag mellan klockan halv nio och tolv ses vi i det blå rummet på våning fyra. Det är Rista, Kayvan, Shirin, Ahmad, Ahmed, Nasrin, Okba, Habtom, Samar, Somer, Christian, Songül, Omar och alla andra. Vid tio tar vi en halvtimmes rast för att dricka kaffe och ställa oss i toakön. Några går ut för att röka. Vi möts här dag efter dag för att förhandla. När slutar en morgon, när börjar en natt? Hur säger man ’kanske’?”
I dikten ”Sällsamt firande av eid” hittar en mamma en låda med gatukritor och målar ett nytt hem till sin familj på ”asfalten mellan sophuset och brandtrappan”. Hon säger: ”Det här är det riktiga Vattholmavägen 16”.
Precis det där gör också Naraghi i sina dikter. Hon ritar om gatorna så att de blir ”riktiga”. Skriver fram dem och skakar loss dem ur sitt låsta läge, gör dem möjliga att faktiskt bo på. Åtminstone en liten stund.
Det är ett arbete som fortsätter i Gottsundasonetterna (2018), som är just vad det låter som. En platsspecifik sonettkrans om Uppsalaförorten, som nyligen uppgraderats på polisens lista från ”särskilt utsatt område” till så kallat ”riskområde”.
Kanske passar den höga versformen särskilt väl för gestaltningen av vad centralmakten definierar som lågstatusområden. Jag tänker på Olivia Bergdahls augustnominerade sonettkrans Barnet (2019), som inleds:
”det finns en första plats som inte går att nå
masthuggstorget stena danmarksterminal
en ständig ton. spårvagn, fylla, stoppsignal
och ett dånande hav för stort att förstå
höghusen mot himlen, obönhörligt grå
så växer jag och mäts med måttband och linjal
en mor en far en syster, resten kallas val
alltid samma livboj som det står trygg-hansa på”
Och så här startar Gottsundasonetterna:
”Låt oss gå till Gottsunda. Ta min hand
så genar vi genom den glesa skogen,
där höghusbarnen gömmer sig ibland,
där de långsamt följer texten med knogen.
Valthornsvägen som vi korsade nyss
Är en girland långt, långt bakom oss redan –
Flickan gav sina små en hastig kyss
Innan hon flydde den kvalmiga ledan.”
I samma anda är nästföljande diktsamling, McSonetter (2019), som i sonettform gestaltar ”en vanlig torsdag på McDonalds”.
Men, och nu kommer bekännelsen, det var med boken Dikter (2021) som jag på riktigt fick upp ögonen för Mariam Naraghi. Av den krasst materiella anledningen att diktsamlingen gavs ut på det stora förlaget Norstedts. Jag kände igen författarnamnet från någon tidskrift, men hade missat utgivningen på Växjö University Press och Trolltrumma Förlag. Det är en blunder jag skäms för, som tyvärr rimmar allt för väl med författarskapets tematik; vad som försiggår bortom metropolerna negligeras. Nå, därefter läste jag ikapp. Tack samhället för böcker och bibliotek.
Med Dikter återknyter Naraghi till debutens bildskärpa och sammanfogning av urbanitet och natur. I dikten ”Glänta” öppnas en ny möjlighet att se en ordinär plats på ett nytt sätt:
”Även här finns de dunkla platserna, de är inte svåra att finna. Bortom
den söta doften av energidryck, männens stön och blodådrorna som
hotar att lösgöra sig från tinningarna. Bortom trappmaskinerna och
löpmaskinerna, teveapparaterna, de susande
roddmaskinerna. Bortom allt det, längst bort,
finns en sal.
Spinningcyklarna står så tätt att hornen nästan snuddar vid varandra. De
väntar på nästa gång discokulan ska kasta glitterstänk och deras smala
sadlar ska vätas av ryttarnas ljumsksvett. Nu är spegelväggarna
lika orörliga som resten av salen; pedalerna begrundar varandra. Du
har gått dit in för att komma undan technomusiken och töja dina
muskler. Modigt lyfter du blicken och låter dig försvinna igenom.”
Att komma till en tyst spinningsal i ett stökigt gym, kan förstås vara som att på en snårig skogsvandring upptäcka en fridfull glänta. Det är ingen långsökt tanke, jag har bara aldrig tänkt den förut. Eller att cykelstyren ser ut som horn, att pedaler kan ha agens. Hur många ”dunkla platser” ligger egentligen latent vilande i vardagen?
Jag är fortfarande inte säker på att jag tycker om Naraghis poesi, reservationslöst med själ och hjärta, men den intresserar mig. Ovillkorligt pockar den på uppmärksamhet. Jag kan inte komma på någon annan poet med samma fascination för döda medelklassmiljöer som inte är antingen uttalat civilisationskritisk eller trashigt bejakande. Naraghi kan låta en klassiskt existentiellt förundrad blick svepa över, tja, discgolfbanan i Ultuna. Ärlig talat. Snubbar med frisbee? Vad vill poesin här. Jag vet inte, men dikten lyckas ständigt aktivera frågor om avstånd och tillhörighet, vad som får ingå och inte (i poesin, debatten, politiken et cetera) som inte ger mig någon ro.
Förortsdikterna med McDonalds och höghus är ganska enkla att ta till sig, det är de andra dikterna som blixtrar i hjärnan. Har ni till exempel tänkt på att en laptop, sedd från sidan, knappt hopfälld, ser ut som nagel?
Inte? Nä, varför skulle ni göra det.
Läs dikten ”Annan extas”, i Jägmästarna säger så kan ni fundera själva på vad den jämförelsen har för bäring. Så här börjar dikten:
”Inte förrän vi tappat laptopen i marken
förstod vi att dess väldiga nagel
beboddes av någonting. Vad kan vi kalla
dessa små som rör sig obehindrat i skärmens
keratin? Punkter? Pixlar? Kristaller?”
Vad ska vi kalla allt smått som bara rör sig, obehindrat och namnlöst, överallt? De där som ”bebor” än det ena, än det andra. Kan någon språkvårdande myndighet vänligen styra upp här? Får man inte ens fälla upp datorn utan att invaderas av främmande kryp? Och varför är rösten så stillsamt lugn, när det som nyss var helt vanligt nu är förbannat skevt och obegripligt? Naraghis normkritiska ifrågasättande blir som allra vassast när hon bara knuffar perspektivet en aning, och lämnar tolkningen fri.
När Dikter gavs ut jämfördes den av förlaget med Edward Hoppers måleri. Tänker man bildkonst eller fotografi är det lätt att hitta samtalspartner till Naraghis dikter. Bild, ljus, vinklar kan ladda allmänna platser med en sällsam atmosfär. Det är mycket svårare att få till samma förhöjning, eller ”extas” som i dikten ovan, med språk.
Att skildra generiska platser med generiskt språk lyckas sällan. Uppriktiga försök, som i Elise Karlssons Rinkeby-svit eller David Norlins Vikarien, lyfter inte riktigt. Men alltför skruvade gestaltningar fungerar inte heller, då vardagsverkligheten inte hinner framträda ordentligt och fästa. Litteratur är ett långsamt medium, i jämförelse med fotografi eller måleri. En poetisk stil tar snabbt över, platsen transformeras, texten blåser upp sin egen värld där författarens subjektivitet dominerar. Men Naraghis metamorfoser genomförs aldrig fullt ut. I slutet av dikten är spinningsalen ändå alltid en spinningsal, laptopen är en laptop och Wachtmeistergallerian är verklig. Det är en surrealism som flammar till, en omedelbar sinnlighet, som i ett andetag får tingen att andas och leva. Innan ordningen lägger sig tillrätta igen. Kvar blir läsaren med en ny erfarenhet som inte riktigt låter sig inlemmas. Det är den resten som intresserar mig.
Att jag sidställde Naraghi med prosaisterna Karlsson och Norlin beror på att hennes poesi vilar så starkt på narrativet. Det är en prosaisk lyrik med plötsliga bildsprång, där det allmänna tilltalet och den platsförankrade realismen invaggar läsaren i en stabilitet som gång på gång raseras. För att sedan återuppstå som om ingenting hänt.
Den trygga vardagsgemenskap som byggs mellan text och läsare, med hjälp av stadiga meningar, stor bokstav och punkt, tydliga platsangivelser och följsam riktning – är lika estetiskt avgörande för helheten som de mer uppenbara konstfärdigheterna.
Man kan förstås dra paralleller till framförallt nordamerikanska poeter, som tycks ha ett kommunikativt berättande inbyggt i modersmålet, oavsett hur komplex poesi de skriver (tänk Lyn Hejinian, Rosmarie Waldrop, Adrienne Rich m.fl.). I vår kontext ligger poeter som Kajsa Sundin, Eva Ribich och Lina Ekdahl granngårds, men ingen av dem skriver riktigt som Naraghi.
Jägmästarna säger har samma bokstorlek som Dikter, men formatet är horisontellt istället för vertikalt. Det känns på något sätt typiskt. Vrid föremålet ett kvarts varv så blir det plötsligt annorlunda. Samlingen består av tre delar, enkelt uppdelade med romerska siffror. Totalt rymmer boken femtioåtta dikter. Ett motto av Bellman inleder boken: ”Mörka valv och heta skurar / Brylla ögat på allt sätt.”
Citatet kommer från Fredmans epistel 34 där Movitz fattigkvarter börjar brinna. Movitz lämnar kaoset och går till krogen, där han slutligen förnöjt somnar vid ett billigt stearinljus. Sista dikten, ”Bolandsgatan 13”, har också ögat i fokus: ”Var är djurets öga?” Undrar dikten, som utspelar sig i ett industriområde i Uppsala, där fjärrvärmeverket ligger på titelns adress.
Det handlar alltså om att bryta blicken, störa ögat och hitta de där djuren som alltid tycks finnas någonstans mellan husen. Kontaktbegäret kommer från människan, ”Du djur”, utbrister diktjaget ömsint i slutdikten. Djuren själva tycks likt varelserna i Aase Bergs Liknöjd fauna inte bry sig nämnvärt om människan.
Och nog blir ögat ”bryllat” under läsningen. Till exempel när ”Mamma Hassel kör och pappa Alm läser kartan” och en solblekt ”Wundermensch” dinglar i backspegeln. Eller när cykelspåren släpper från sandgången och bildar ett stort stränginstrument ”vars greppbräde löper diagonalt genom Engelska parken”.
I ”Skäppa” skaffar diktens vi pannlampor för att gömma sina ”ansikten i en chador av ljus.” Chador är ju det långa, ofta mörka, heltäckande ytterplagg en del muslimska kvinnor använder. Här är det istället pannlampornas ljus i den mörka natten som skyddar mot omvärldens blickar.
Om Dikter hade saxen (och därmed handen, klippandet) som centralobjekt, kanske man på ett motsvarande sätt kan säga att Jägmästarna säger prioriterar ögat (och därmed blicken, seendet). Det mesta som synliggörs sitter fel eller ser inte ut som förväntat. I dikten ”Medea” – den titeln, häng en stund i avgrunden – konstaterar varannanvecka-mamman:
”Det här är inte samma barn som sa hejdå
för en vecka sen. Ögonen sitter tätare, tänderna lite
glesare, hårfina förskjutningar”.
Återigen håller sig dikten jämnmodigt lugn i tonfallet. Våldet ligger utanför bild. Eller rättare: mellan bilderna. Läsningen blir till en film som de enskilda bildrutorna inte behöver förhålla sig till.
Ibland är det fruktansvärt mörkt, andra gånger mest dråpligt och roligt, jag skrattar ofta till under läsningen. Vissa dikter berör mig inte alls. När jag ställer tillbaka böckerna i hyllan märker jag att verksamhet fortfarande pågår inuti dem. Tickande eller surrande, något slags aktivitet är igång av egen maskin. Jag placerar dem bland andra diktsamlingar som jag har tydligare relationer till, klara och starka. Men de böckerna ger inget väsen ifrån sig, de bara står som böcker gör. Tyst och snällt. Jag vill verkligen inte tänka mer på det sviktande underlaget av flis. De rektangulära, konstiga träbitarna, som inte bryts ner. Alldeles strax ska jag fälla ihop min laptop. Det är en alldeles vanlig dator.
”Frisbeen träffar kedjekorgen som klirrar till. Det går alltid att
höra ungefär var killarna är. Kedjorna slår mot varandra,
omfamnar skivan av repig plast.”