Barn får inte längre heta Fatime eller Hüseyin i Xinjiang

Namnförbud som ett led i att utplåna en kultur

Patrick Hällzon & Ingvar Svanberg

Namnskick kan variera i olika tider och kulturer, men en persons namn är i alla samhällen oupplösligt förknippad med individen. Namnet är ett med personen ifråga, och därför grundläggande för identiteten. Att förbjuda personnamn är således ett utstuderat sätt för centralmakten att kontrollera en befolkning. Det är en metod som myndigheter i olika länder tillämpat för att homogenisera och nationalisera en befolkning. Det kan vara ett oerhört intrång när samhället inte bara förbjuder populära namn som föräldrar vill ge sina barn, utan också tvingar individer att byta namn de en gång getts som barn. Detta är precis vad kinesiska myndigheter sedan några år tillbaka gör i nordvästra Kina, som ett led i den folkmordspolitik som genomförs under ledning av provinsen Xinjiangs hårdföra lokala kommunistpartiledare Chen Quanguo. Efter att Chen tog över makten 2016 har regionen förvandlats till världens mest utvecklade övervakningssamhälle, i varje fall för de cirka 12,8 miljoner uigurer och 1,4 miljoner kazaker som bor där

Det skall för klarhets skull nämnas att statsmakter i många länder, inklusive Sverige, förbjuder föräldrar att registrera vissa namn förebärandes att de kan skapa olägenhet för barnet. Det rör sig ofta om modenamn, om varumärken, ovanliga bokstavskombinationer, om namn som kan väcka anstöt eller som inte är socialt accepterade i ett land.

Men, i Xinjiang handlar det om kulturellt vedertagna och spridda namn, använda av hävd sedan århundraden, som föräldrarna velat ge sina barn, men som nu inte längre tillåts. Det rör sig om namn som traditionellt är förknippade med muslimsk och etnisk identitet.

Uigurerna

Uigurerna är ett turkfolk som främst bor i Kinas nordvästligaste provins Xinjiang, av uigurerna själva kallad Östturkestan. Det finns också betydande minoriteter i angränsande länder såsom Kazakstan och Kirgizistan men också i Turkiet finns en stor diasporagrupp.

Collage med ett urval av uiguriska böcker som återfinns vid Internationella biblioteket i Stockholm. Foto: Niloofar Rasti

Majoriteten av befolkningen, uigurer och kazaker, bekänner sig till islam. Redan sommaren 2015 utfärdades i köpingen Tohula, Karakash härad i prefekturen Khotan, ett dekret med en lista över namn som föräldrar i fortsättningen inte fick ge sina barn. Det rörde sig om namn som enligt myndigheterna förknippades med ”extremism”, exempelvis pojknamnen Hüseyin, Seypidin, Seypulla, Nesrulla, Shemshidin, och Mujahit. Bland flicknamnen kan nämnas Amanet, Muslime, Muhlise, Ayshe, Fatime och Hediche.

Uigurerna såg det som ett led i myndigheternas försök att förneka dem deras etniska, kulturella och religiösa identitet. Föräldrarna, som valt något av de 15 namn som återfanns på listan, blev tvungna att infinna sig på polisstationen inom tre dagar för att byta ut dem mot andra. Efter Chens makttillträde vidgades förbudet mot vissa namn, enligt uppgift ett par dussin, att omfatta sådana med ”alltför religiösa” (läs muslimska) konnotationer, till att gälla hela Xinjiangprovinsen. Föräldrar får nu inte längre ge sina barn namn som Ayshe, Fatime, Hüseyin och Muhammet. Ungdomar under 16 år uppmanades att byta ut religiösa namn mot mera ”neutrala”. Den namnordbok, som 2010 hade getts ut av den uiguriska forskaren Mutellip Sidiq Qahiri, förbjöds och hamnade på listan över ”farliga böcker”. Namnlexikonet innehöll uppgifter om namnens betydelse, ursprung och uttal.

Bokomslaget till Mutellip Sidiq Qahiris namnlexikon "Uyghur kishi isimliri qamusi" [Uigurisk namnordbok] utgiven 2010 och förbjuden 2017.

Den uiguriska forskaren Eset Sulaiman skrev 2007 att över 80 procent av de vanligaste uiguriska personnamnen består av lokala variationer av namn av arabiskt ursprung. Resten är främst namn som återspeglar uigurernas turkiska ursprung samt persiska namn.

Eset Sulaiman, uigurisk författare och forskare, tidigare bosatt i Sverige. Nu verksam som journalist vid Radio Free Asia

Den religiösa identiteten är en idag oskiljbar del av en uigurs etniska och kulturella identitet. Kina vill utradera befolkningens identitet, inte bara genom att förbjuda religiösa sedvänjor och rasera kultplatser, utan också genom att förbjuda muslimska namn och på så vis utplåna deras kultur.

Låt oss säga att det plötsligt i Sverige blev förbjudet för föräldrar att döpa sina barn till Christina, Ruth, Lukas, Mattias, Isak eller andra bibliska, judiska eller kristna namn. Hur skulle reaktionerna bli då? Liknelsen må verka absurd men är likväl talande. Detta är precis vad som händer uigurerna i Xinjiang. Som ett led i Pekings folkmordspolitik förnekas uigurer och andra minoriteter rätten till sina gängse namn. Samtidigt förbjuds de att tala sitt språk och deras kulturarv förstörs i grunden. Vem vet vad som händer efter det?

Förbjuden litteratur

Böcker som redan i ett tidigare skede granskats och godkänts av kinesiska myndigheter och som man kunde hitta i vilken bokhandel som helst, har nu försvunnit från boklådornas hyllor.

I en video som publicerades på Youtube förra året intervjuas Tahir Qahiri, son till Mutellip Sidiq, och bosatt i Tyskland sedan 14 år. Liksom så många andra exiluigurer har han sett släktingar och vänner försvinna. Efter 2016 har allt förändrats och ingen går säker längre.

I mitten av 2017 förlorade Tahir Qahiri helt kontakten med sin familj i Xinjiang. Genom Radio Free Asia (RFA) fick han senare reda på att Mutellip Sidiq blivit arresterad någon gång i september 2018. Då Tahir i början av 2019 ringde runt till olika myndigheter i Xinjiang för att fråga om vad hans far stod anklagad för och var han befann sig, lade polisen på luren då de inte ville diskutera saken. I ett samtal blev Tahir ombedd att återvända till staden Kashgar om han önskade ytterligare information. Han frågade då ifall han, i egenskap av kinesisk medborgare, inte hade rätt att få reda på vad som hänt fadern. Telefonsamtalet bröts åter.

Senare, den 1 mars 2019 fick Tahir plötsligt ett mejl från sin familj där det framkom att fadern hade varit på sjukhus men nu skrivits ut och ville tala med sin son. Han hade då inte hört något från sin far under 17 långa månader.

I videosamtalet nekade en märkbart avmagrad och tärd Mutellip Sidiq (han var mager och hade tappat håret och såg ut som en Gulag-fånge) till uppgifterna om att han blivit arresterad och förklarade istället att han varit sjuk och att beslutet att avstå från kontakt med sonen varit frivilligt då han inte velat oroa denne. Men för Tahir var det en uppenbar påtvingad lögn. Han menar att han var glad att se att fadern vid liv, men samtidigt gjorde det honom mycket ledsen att se densamme tvungen att försvara sina förövare. Det var uppenbart att myndigheterna tvingat Mutellip att ljuga för sin son. Då Tahir frågade sin far om han fortfarande fick ut sin pension svarade denne ja på frågan. I själva verket stoppades utbetalningarna redan 1 oktober 2018. Detta är bekräftat genom ett samtal gjord av en reporter från RFA som ringde till Finance Department of Kashgar University den 22 november 2018. Personalen svarade då reportern att Mutellips lön hade frysts i oktober 2018.

Att sätta press på familjemedlemmar är ingen ovanlig strategi från de kinesiska myndigheternas sida vilka regelbundet trakasserar och straffar släktingar till de exiluigurer som vågar vittna om sina nära och kära. Tahir uppmanades av fadern att genast skriva ett uttalande där han tillbakavisade uppgifterna som förekom i utländsk media som lögn.

Mutellip Sidiq

Författaren Mutellip Sidiq Qahiri. Bild: NEX24

Mutellip Sidiq var vid intervjutillfället 70 år fyllda. Innan han blev måltavla för Kinas folkmordskampanj var han en respekterad forskare som hade arbetat som professor i uiguriska vid Kashgar Pedagogical College. Det skall tilläggas att vi inte talar om en regimkritiker. Under fyrtio år jobbade Sidiq där för det kinesiska kommunistpartiets räkning (man måste vara medlem för att jobba vid universitetet). Han var dessutom under 20 år ansvarig utgivare för universitetets tidskrift. Vid sidan av sitt arbete var han en flitig författare som publicerat ett 20-tal böcker och en mängd vetenskapliga artiklar. Trots att han var medlem i partiet blev han som så många andra bortförd och arresterad. Det rapporteras att han för närvarande sitter i husarrest. Han dömdes till att sitta i husarrest under fyra år innan ”straffet” på 30 månaders fängelse verkställs. I princip är han redan i fångenskap och för en så gammal man är risken stor att han kommer tillbringa de sista åren av sitt liv i fängelse.

Eset Sulaiman

Det bör påpekas att det inte var genom de kinesiska myndigheterna Tahir fick reda på vad som hänt, utan genom Radio Free Asia (RFA). Personalen på RFA vet vad de talar om. På den 15 personer starka uiguriska redaktionen i Washington DC har alla som jobbar en eller flera familjemedlemmar i hemlandet som skickats till lägren. Totalt har fler än 50 familjemedlemmar försvunnit.

Den tidigare nämnde Eset Sulaiman, under flera år bosatt i Sverige, verkar numera som journalist på RFA:s nyhetsredaktion. Eset blev redan 2009 varse att det var bäst för honom att lämna Xinjiang. Fram till dess hade han haft en aktad position vid Xinjiang University med bra lön, vänner och kolleger. Han var dessutom en välkänd författare och många av hans böcker var omåttligt populära i hemlandet. I synnerhet boken Ego and Identity (2006), som skildrar upplevelser och intryck från hans första vistelse i Sverige åren 2003–2004, blev en riktig bestseller då den kom ut.

Eset Sulaimans bok Özlük we kimlik ”Ego and Identity” (2006).

Själv har Eset och hans familj drabbats svårt av myndigheternas repressalier. Det är ett oavvisligt faktum att över en miljon oskyldiga människor just nu sitter inspärrade på obestämd tid i koncentrationsläger i Xinjiang. Det är den mest omfattande interneringen av en civilbefolkning sedan andra världskriget. Flera länder, däribland USA, Kanada, Storbritannien, Nederländerna, Litauen, Tjeckien och Belgien erkänner att Kina genomför folkmord på uigurer och kazaker. En fristående tribunal (Uyghur Tribunal) har dessutom upprättats för att samla vittnesberättelser om Kinas folkmord på uigurer och andra turkiska minoriteter i Xinjiang. När uigurtribunalen nyligen samlades i London (4–7 juni) framkom ohyggliga vittnesmål om systematisk fysisk och mental tortyr i lägren (kan ses på YouTube).

Esets bröder Ehmet och Ehet försvann 2018. De senaste åren har varit en mardröm för Eset och hans familj. Efter år av ovisshet beslutade sig Eset tidigare i år att gå ut i media för att berätta om deras situation. Kort därefter fick han besked om att hans yngre bror hade släppts ut. Samtidigt som beskedet kom som en lättnad är det inte ett riktigt glädjebesked. Vad brodern varit med om och var den äldre brodern befinner sig är fortfarande höljt i dunkel. Eset har ingen möjlighet att få fram mer detaljer än så.

Ehet Sulaiman sitter i koncentrationsläger någonstans i Qomul-området. Eset Sulaiman har inte kunnat kontakta honom sedan 2017

Eset är, liksom flertalet exiluigurer, väl medveten om att också han skulle varit bland de försvunna om han stannat kvar i Xinjiang. Eset tvekade länge huruvida han skulle lämna sitt hemland för gott. Han ville ogärna ge upp sin anställning på Xinjiang University eftersom han såg det som sitt kall att undervisa. Han tillbringade omväxlande perioder i Sverige där hans fru och dotter befann sig.

Ehmet Sulaiman, arresterad 2018 men enligt uppgift utsläppt från fångenskap i maj 2021. Eset Sulaiman har hittills inte kunnat kontakta honom

Vintern 2009–2010 besökte han Xinjiang för sista gången. En kollega rådde honom då att lämna allt bakom sig då det inte fanns någon framtid som uigur i Xinjiang. Det var med blandade känslor som han tog det svåra beslutet att fortsätta utomlands. Om han hade stannat kvar vid sitt jobb vid Xinjiangs universitet skulle han i likhet med sina kolleger förmodligen vara bortförd till koncentrationslägren. Om man idag granskar Xinjiangs universitets lista över personal vid institutionen School of Humanities är alla uiguriska namn avlägsnade, såsom Esets kolleger etnologen Rahile Dawut och institutionens prefekt Arslan Abdulla med flera.

Bokomslag till etnologen Rahile Dawuts bok Uyghur Mazarliri ”Uiguriska helgongravar” (2001) med bild på författaren. Rahile Dawut ’försvann’ i december 2017 men nyligen har det bekräftats att hon sitter fängslad i Xinjiang.

Universitetslärare och skyltar

Tidigare var över hälften av de anställda vid School of Humanities vid Xinjiangs universitet uigurer. Fram till 2018 uppgick antalet uigurer vid den nämnda institutionen till mer än 50 personer. Dessa har nu till största delen ersatts av hankineser. De enda som skulle kunna symbolisera minoriteter idag är ett fåtal tadzjiker och kazaker som fått behålla jobbet för syns skull. Varför har de andra medarbetarna då fängslats eller försvunnit? De har alla varit medlemmar i kommunistpartiet, men anklagas nu för att ”ha två ansikten”, en term som används för att beskriva personer som antas stå för annat än det de förespråkar. I fallet med de uiguriska intellektuella är det uppenbart att de rensats ut på grund av att de är representanter för den uiguriska kulturen och inte på grund av det de skrivit på något sätt kan ses som ”farligt”. Då hela kulturen och livsstilen kriminaliserats är logiken bakom den att uigurer måste anpassas, det vill säga lära sig kinesiska och glömma vad det betyder att vara uigur. Men nästan alla dessa intellektuella talar redan flytande kinesiska och således är hela idén bakom absurd och lögnaktig.

Xinjiang är en region där både uiguriska och kinesiska enligt lag skall ingå i officiella dokument, skyltar mm. Om man gör en nätsökning på Xinjiang University står all information numera på kinesiska och engelska. Det är bara universitets logotyp med text på uiguriska, kinesiska och engelska som skvallrar om att det tidigare sett annorlunda ut. Detta undantag är till för syns skull. I själva verket förbjuds språket i alla offentliga miljöer. Talande i sammanhanget är en bild som publicerades i tidskriften BItter Winter där en parkeringsskylts uiguriska text tejpats över.

Skylt vid Xinjiangs universitet där det står att parkering är förbjuden på båda sidorna av gatan. Som syns på bilden har den uiguriska texten tejpats över. Bild: Bitter Winter

Att kriminalisera ett språk

I Kina har man inte bara kriminaliserat ett helt folk. Det uiguriska språket anses numera så farligt att man bryter mot sin egen lagstiftning för att få igenom sina mål. Det är uppenbart att Kinas regim vill att uigurerna, kazakerna och andra inhemska folk skall förneka sin kultur, sin religion och sitt språk. Det är en kollektivt påtvingad glömska som genomförs genom att alla delar av det dagliga livet på det mest brutala sätt dras upp från rötterna.

Hur religion, språk och identitet hänger samman kan illustreras med vandaliseringen av religiösa kultplatser såsom moskéer och helgongravar, men också genom förstörelsen av familjegravar. I vissa fall har myndigheterna helt enkelt raserat dessa platser och ersatt dem med bland annat parkeringsplatser. I andra fall har man först rivit ner de ursprungliga gravarna för att ersätta dessa med rader av nya gravstenar. Skillnaden är att dessa gravar inte är märkta med namn utan med nummer. På så sätt är det omöjligt för familjemedlemmar att veta vem som ligger begravd där.

Det uiguriska kulturlandskapet förändras brutalt och på så vis utplånas historien förknippad med det. Liksom fångar som blir tilldelade ett nummer istället för namn har de döda inget namn heller. Den i Sverige bosatte poeten Abdushukur Muhammet visar med tydlighet detta sammanhang i en nyligen skriven dikt kallad Mitt Namn.

*

Mitt namn

Jag är Abdushukur Muhammet
mitt namn lever som en flykting i min kropp
det kläder mig som ett spindelnät
Mitt namn kanske flydde sin väg från en plats där jag aldrig satt min fot
till Taklimakan
Mitt namn är fortfarande felstavat
likt den första kvinna jag förälskade mig i
Mitt namn är alldeles för långt
precis som min längtan, mina bottenlösa tankar och min obeskrivliga sorg
Ibland liknar mitt namn raserade moskéer och ibland den gamla graven min far lämnade
Och ibland påminner mitt namn om Kuchas runda stora bröd.
Mitt namns böjda linjer liknar länders krokiga gränser
och gör mig till ett träd ståendes vid foten av min faders grav
Min far var ingen profet när jag föddes men liksom profeter slängdes vi ut från vårt land
eftersom vi har ”Muhammets namn”
Mitt namn är som en sten som slipats av en tusenårig vind
Mitt namn hänger där som ett museiföremål
Åh! Museum
där levande kommer in och liket lämnats kvar
Lögn och sanning är densamma
Åh! Denna värld
I blodfläckarna i de av längtan uppfyllda ögonen som ej nått livets mål.
där blommar namnen i sandens färg
Om mitt namn vill ha mig när jag dör
tvätta mig då med mitt namn

(Översättning: Patrick Hällzon i samarbete med Abdushukur Muhammet. Dikten är tidigare publicerad i tidskriften Signum 2021/4).