Nino Mick om poesiåret 2022

Scenpoeter

Malin Gustavsson

Fredrika Wigren

Miriam Axe

Rebecca Brosser

Patool Bako 

Verkförteckning

Nicole Charro, Ingenkvinnasland (Palaver press 2021)

Anna Arvidsdotter, Händer att hålla i (Lil’Lit Förlag 2022)

Lina Arvidsson, Vänligen bygg inga berg: betraktelser från kassan (Konsai Förlag 2021)

Av Nino Mick

Kolera är bättre än pest

malaria är bättre än aids

för den enskilde är corona bättre än cancer

magsår är bättre än vapenleveranser

människor är smartare än schimpanser

men apor startar inga krig

bryta båda benen är bättre än krig

snattare är bättre än kioskrånare

kioskrånare är bättre än bankrånare

bankrånare är bättre än de som låtsas jobba i hemtjänsten för att sno släktklenoder av dödssjuka åldringar

statsepidemiologer är bättre än market consultant managers

men om du måste välja

rånare eller market consultant managers

vad väljer du då

 “Om du måste välja”, Malin Gustavsson, svensk mästare i poetry slam 2022

Årets SM i poetry slam var den första som kunde hållas efter pandemin. Flera anrika slamorter uteblev, mest anmärkningsvärd kanske Umeå, en scen som etablerades på nittiotalet och därefter gett oss flera svenska mästare. SM hade inte längre tolv lag, utan sju.

I den individuella finalen – det svenska mästerskapets höjdpunkt – var det egentligen aldrig någon fråga om vem av de åtta poeterna som skulle vinna. Malin Gustavsson, 25 år och bosatt i Malmö, skriver och framför dikter med humor men också undertoner av sorg, vilket citatet ovan kanske inte avslöjar. Just den dikten vindlar vidare till att bli en sorgesång över covid-19-pandemin, över alla omöjliga val och överväganden som restriktionerna tvingade en att ständigt göra, och över de som dött.

Visst bjöd finalen på några guldklimpar, men ingen som stod sig mot Malin Gustavsson, och i jämförelse med tiotalets finaler så höll poesin en låg nivå. Flera dikter lät mer som debattartiklar. Andra hade en intressant ansats utan att riktigt förlösas. Helhetsintrycket gjorde mig bedrövad. Det här ska ju vara årets bästa show. Men poesin har inte gått oskadd ur pandemin.

Scenpoesin, detta märkliga, haltande djur, som inte alltid väcker min kärlek men däremot förundran – tänk att den fortsätter linka fram genom tiden! Hur många ben är det meningen att den ska ha? Jag vet inte. Redan innan pandemin var min känsla att ett eller flera ben saknas, som skulle ha behövts för att scenpoesin skulle vara riktigt rörlig. Poeterna är ett ben, publiken ett annat, arrangörsgrupper ett tredje. Tidens gång förändrar lemmarnas skick, publiker sväller och krymper, generationer av poeter skiftar. Ett fjärde ben skulle kunna vara litteraturkritiken, ett femte ben kanske utbildningar. Dessa saknas, helt eller delvis, de är på sin höjd stumpar som scenpoesin inte kan lägga sin tyngd på. Men haltar vidare, det gör den, genom årtiondena. Pandemin var ett unisont tvärstopp, landet över, världen över. Svältkost för det scenpoetiska djuret.

När jag blir ombedd att skriva om poesiåret 2022 är det SM-finalen i maj jag tänker tillbaka på, som ett slutgiltigt triumfskratt för pandemin: Se här, vad jag ställt till med! Men min starka känsla behöver ju inte betyda att jag har rätt.

Jag låter poetry slam-arrangörer svara anonymt på en enkät, och de tycker inte att poesins kvalitet har minskat jämfört med innan pandemin. ”Svårt att säga”, skriver en arrangör som kommentar, ”då det även tidigare varit väldigt varierande så tycker jag att det är svårt att dra några slutsatser om det handlar om pandemin eller inte.” En annan skriver att ”det är svårt att säga om poesin har blivit sämre eller bättre, men vi hade ett tag digitala tävlingar och det gjorde att poesin fick ett annat tilltal.” Och ytterligare en kommenterar: ”Den fluktuering jag ser kan jag inte koppla specifikt till pandemin.”

– Det har varit dålig återväxt.

Poeten Oskar Hanska och jag möts upp för lunch. Jag slabbar med en burgare och försöker att med kladdiga fingrar hinna anteckna vad han säger. Han menar inte bara årets SM, han menar sedan flera år tillbaka, redan innan pandemin.

– Åldern har gått ner också.

– Generationsskifte?

– Jo… Men det hörde jag när jag började också: ’Det har blivit så ungt nu.’ Då var jag 25 liksom.

Han berättar om hur SM-finalerna under 00-talet brukade ha många bekanta ansikten, som gått till final flera gånger tidigare. Dikterna framfördes med nerv. Man ville ta revansch. Äntligen vinna.

– Det vittnar om att det fanns folk som höll på länge, som stötte och blötte i flera år.

I jämförelse tycker han att unga poeter nu för tiden ger upp för fort och går vidare innan de blivit riktigt bra. En hög omsättning som pandemins brist på scener så klart inte hjälpte till med. Han lutar sig tillbaka på stolen.

– Ganska uppenbart att det här var ett SM som man bara ska vara glad över att det ens blev av.

Ja, att det ens skulle bli någon återkomst för SM i poetry slam 2022 var oklart in i det sista. Arrangörsgruppen i Malmö tvingades avsäga sig arrangörskapet med endast två månader kvar, på grund av personliga tragedier och påfrestningar. Mejltrådar, digitala akutmöten och en snabbt ihopsatt grupp som jobbade intensivt på distans lyckades till slut ro det hela i land. Under sådana förutsättningar är slitningar ofrånkomliga. En känner sig fjärmad från rörelsen. En annan irriteras över gnäll och otacksamhet. Konflikter och oväntade arbetsbördor skapar stress och påverkar enskilda eldsjälar negativt.

Men, enkätsvar från arrangörer, hör det verkligen hemma under rubriken poesiåret 2022? Du, läsare, har kanske skummat texten i väntan på den riktiga poesin? Kan man inte strunta i allt runt omkring och bara fokusera på årets dikter?

Jo, visst, det är väl det gängse bland litteraturkritiker, att fokusera på verken och inte omständigheterna. Jag funderade länge på att fördjupa mig i scenpoeter som under 2022 tagit klivet från scenen till boken: Nicole Charro medIngenkvinnasland och Anna Arvidsdotter med Händer att hålla i. Värd att nämna är också Lina Arvidssons Vänligen bygg inga berg: betraktelser från kassan, som visserligen utkom 2021 men som blivit läst av många under året. Men, dessa fina böcker säger inte så mycket om scenpoesin 2022, utan berättar snarare att scenpoesin mådde väl under tiotalet. Det var ju då dessa poeter fann scenerna och utvecklade sin poesi dialektiskt med publiken.

Något med scenpoesin gör att enskilda verk inte gärna separeras från sammanhanget som gjorde dem möjliga. Och tvärtom, när scener och arrangörer går omkull så omöjliggörs poesin. Den storslagna scendikten är nämligen det scenpoetiska djurets språng, rörelsen genom tiden, galoppen man vill se, men som oftast uteblir. I år mer än någonsin, är min upplevelse. Djuret haltar. Benen är brutna.

Jag trodde detta var min slutsats, men året fortsatte. En fantastisk nyhet bröt dysterheten: Förenade förorter kraftsamlar och tävlingen Ortens bästa poet återuppstår, efter tre fantastiskt framgångsrika år 2016–2018. När turneringen är igång så är den här texten redan inlämnad för tryck, och dikterna kan därför inte beröras, men nyheten i sig ger poesiåret 2022 en enorm skjuts.

Så kommer september och poetry slam-säsongen drar igång på Café Hängmattan i Göteborg. Jag har inga förväntningar. Den första deltävlingen brukar vara gles på tävlande, och vanligtvis har inte heller publiken hunnit hitta tillbaka. Mer en uppvärmning, än en riktig deltävling. Trodde jag.

Älvsjö, Mässvägen:


Jag trodde jag hade en knöl på rumpan
jag trodde jag skulle dö
i Älvsjö
fyfan va deppigt
att dö här
i Älvsjö
på ett grått plastgolv
i en plåtlåda
bredvid Willys
för 6000 kr i månaden
i Älvsjö
dö i Älvsjö

i
älv
sjö






i
älv
sjö
älv

i
älv
sjö
dö i Älvsjö

Poeten Fredrika Wigren läser med, vad det verkar, ett grundmurat självförtroende. Korta dikter brukar aldrig stå sig i konkurrensen på ett slam, där treminutersformatet blivit regel. Poeten och arrangören Olivia Bergdahl möter min blick, medan applåderna rungar genom det fullsatta Café Hängmattan. Vi skrattar överraskat åt varandra. Vilken rolig och ovanlig dikt! Och ett övervägt framförande, att ta gott om tid på sig för varje rad, lägga ut dem torra och raka, en och en, allt medan publiken skrattar.

Kvällen innehåller strax över tjugo dikter och många av dem är så starka att jag måste kullkasta hela min tes om 2022 som ett exceptionellt dåligt poesiår. Poeterna är modiga, de vågar utmana publiken på riktigt, vilket är så svårt att göra när man själv är helt ny och framträder inför en fullsatt lokal som poängsätter ens dikt. I dikten Allt upprepar Miriam Axe samma meningar med små variationer och förskjutningar, som ständigt tränger tillbaka lyssnaren till ursprungspositionen.

så jag säger allt jag redan sagt

en gång till, inte

för att jag vill

trots det jag vill

säger allt jag redan sagt

en gång till

för det händer och händer

mina händer är fyllda av

allt jag redan sagt

I den här stilen pågår dikten i flera minuter, så repetitivt att den är jobbig att lyssna på. Den säger saker, den skapar inte bilder. Om någon hade frågat mig innan hade jag sagt att det tyder på en tråkig scendikt. Men den här dikten framför inte sitt budskap genom ordens innehåll, utan genom vad orden gör med lyssnaren. Gestaltning! Resultatet är klaustrofobiskt och utmattande, och det är därför dikten är bra! Och så kommer den, plötslig och oväntad, diktens enda konkreta bild.

självklart känns det nu

när jag är här igen

känns allt som tidigare hänt självklart

att jag skulle hamna här igen

min stol saknar ben

 Bilden blir i princip självlysande. Dikten fortsätter, men stolen som saknar ben står kvar i mitt huvud, genom hela diktens återstående minut. Som när man tillfälligt tänt upp i ett mörkt rum och bilden är kvar på näthinnan trots att lampan släcks igen. Jag hade ingen aning om att en rad i en scendikt kunde bete sig på det viset.

Jag minns plötsligt hur en av arrangörerna i enkäten menade att poesin hade blivit bättre efter pandemin. ”Upplevde att det var många nya gen-z poeter som kom in på scenen utan att ha sett så mycket av den innan. Pandemin kan ha gett upphov till mer variation och lite mindre benägenhet att läsa ’som de gör på SM’.” Och nu tror jag mig förstå jag vad hen menade. Jag hör det med egna öron. Variationen är slående. Poeterna experimenterar. Och jag tycker mig se en ny sorts arbetardiktning framträda, bara vagt besläktad med tiotalets politiskt aktivistiska dikter.

Jo jag jobbar på Brose

Brose är en underleverantör till Volvo

som tillverkar deras bildörrspaneler

det ligger också i Torslanda

bara jävligt långt bort

 

Jag åker buss dit varannan vecka

det tar skitlång tid

åker liksom runt alltihop

men det är helt okej att jobba med kroppen

jag trivs ändå jättebra där- JO MEN DET GÖR JAG

 Ramen för Rebecca Brossers dikt montör operatör är ett midsommarfirande i Åsa, där diktjaget får frågan vad hon jobbar med. I läsningen använder Rebecca Brosser en käck och övertaggad röst som nyttjar det där minglande kallpratet, hon gör det med väl avvägd kvittrande intonation, ett dramatiskt finlir som är mycket svårt att efterhärma i text. Dikten blir snart en berättelse om diktjagets födelse på Södra Älvsborgs sjukhus, då hennes fader håller upp hennes ”röda lilla kropp” i luften för att deklarera meningen med hennes liv:

Denna tös,

min tös,

hon är nåt alldeles extra hon!

Hon är montör!

En sann operatör!

Hon är ämnad att på sin tjugonde födelsedag

hitta sin plats

på Brose Sweden AB,

underleverantör till Volvo Torslanda!

Hon ska bygga deras bildörrspaneler!

Hon ska åka buss dit varannan vecka

det ska ta skitlång tid!

Hon ska liksom åka runt alltihop!

 

Det viskades i vinden den morgonen

det stod skrivet i stjärnorna den natten

montör...

operatör… 

Är det poesi? Är det dramatik? Är det standup?

Jag bryr mig liksom inte. Jag minns inte senast jag skrattat så mycket under ett slam. Kanske tidigt i våras, när Patool Bako läste sin dikt om att jobba på restaurang och hela tiden vara skitarg på gästerna. Denna arbetardiktning vägrar att mynna ut i en dramaturgiskt prydlig uppmaning till kamp. Den drar inga stora linjer, den håller sig till det lilla, det egna. Dikten är arbetarens personliga revansch på arbetsdagens tristess och påfrestningar, och publiken – dess skratt! – är vad som gör hämnden möjlig.

Ja, här sitter jag, mitt i skrattet, med enorma förhoppningar på 2023.

Foto: Nadim Elazzeh