Om jag måste dö
måste du leva
för att berätta min historia
Den 6 december 2023 dödades poeten, författaren och universitetsläraren Refaat Alareer i en israelisk luftattack. Kort därefter spreds hans dikt ”Om jag måste dö” som en löpeld på sociala medier. Raderna om det lilla barnet som skådar en flygande drake och för ett ögonblick tror att en ängel kommit för att återbörda kärleken bär en sprängkraft. Inte minst förmedlar den dess upphovsmans obändiga tro på ordens kraft och berättelsernas betydelse.
Refaat Alareer växte upp under första intifadan. I en intervju har han berättat hur litteratur och böcker var en lyx hans familj inte hade råd med. Som barn förstod han istället ordens kraft genom den graffiti som sprayades på väggarna om nätterna i Gaza. ”Vi barn”, berättade han, ”kunde inte vänta på att dagen skulle gry och vi kunde gå ut och läsa vad som stod på väggarna. Vi läste varje ord, om och om igen, att läsa var en motståndshandling.”[1]
Refaat Alareer var poet, och inte minst en betydelsefull universitetslärare i Gaza. Hans studenter har vittnat om hans värme och omsorg men också om hur han ställde krav och ständigt utmanade sina studenter att utveckla sitt skrivande. Texten vi publicerar här är hämtad ut boken Light from Gaza – writings born of fire. Den ger en inblick i Refaat Alareers undervisning och hans tankar om berättelsernas kraft.
Gazaplatsen Göteborg, 2024. Bild Catharina Thörn
Gaza frågar: När är detta över?
Av Refaat Alareer
Översättning och inledning: Catharina Thörn
År 1985, när jag gick i första klass, väcktes jag av ett myller av ljud som kom från bottenvåningen. Huset var beckmörkt, men jag kunde höra min mamma snyfta och kvinnor som tröstade henne. Jag hade aldrig hört min mamma gråta förut och hennes gråt hemsöker mig fortfarande.
Jag smög nerför trappan för att se vad som pågick, min pappas gamla mahognyfärgade 404 Peugeot stod där med både fram- och bakrutor krossade. Passagerardörren stod på vid gavel, (kan det förklara min rädsla för att sitta i framsätet när vi åker bil?) och bilens inredning var nedsmetad med blod.
Min pappa hade varit på väg hem från jobbet sent den kvällen. Det var hans kollegas tur att köra. När de passerade Nahal Oz militärövergång blev de, från ingenstans, överraskade av en hagelstorm av kulor som träffade deras bil. Det var under detta tumult som jag för första gången hörde orden ‘armén’, ‘Israel’, ‘judarna’ och ‘skottlossning’.
Som barn köpte jag aldrig en leksakspistol.
Var det en sömnig soldat som råkat skjuta av misstag? Vi vet inte. Eller sköt han mot bilen för sitt eget nöjes skull? Vi vet inte. Det gjordes ingen utredning och ingen ställdes till svars.
Min pappa skadades i attacken och fick leva med splitter från en kula som gav rekyl och träffade hans axel. I flera decennier, särskilt i kallt väder, plågades han av en fantomsmärta. Hela familjen fick leva med traumat av att vår pappa, och försörjare, nästan blev dödad på ett ögonblick, ett trauma i vars skugga vi fortfarande lever. Varje gång jag hör skottlossning kollar jag till mina familjemedlemmar. Och varje gång dessa minnen dyker upp, kommer jag ihåg kvinnornas tröstande ord i vårt hem: “Det kommer att gå över.”
Bränd barndom. Traumatiska minnen. Smärta. Förlust. Och det finns mer.
Cheshiriska leenden
Fyra år senare gick jag runt på skolgården och skötte mitt, (vilket i praktiken innebar att jag var en irritation för en av mina klasskamrater), när en rejäl sten kom farande och träffade mig i huvudet. Jag minns att jag svimmade en stund. Jag blödde kraftigt och tryckte min vänstra hand mot huvudet för att stoppa blödningen. Små barn flockades runt mig och alla pekade mot det intilliggande fyravåningshuset vars tak användes som militärpostering.
Soldaten som kastat stenen log brett, som Cheshire-katten i Alice i Underlandet. Läkaren som tog hand om såret försökte trösta mig: “Det är inget. Det går över.”
Soldaten som två år senare sköt mig med en hagelstorm av gummibelagda kulor i bröstet och armen, medan jag kastade stenar på militärjeeparna som invaderat Shuja’iyya-området, log också sådär skrämmande brett.
“Det går över,” sa min farmor till mig medan hon hällde kallt vatten på min arm och bröst och lovade att aldrig berätta för min pappa att jag hade blivit skjuten. Men hon skällde aldrig ut mig för att jag var en av Intifadans stenkastare.
Tidigt i livet lärde jag mig två saker om den israeliska ockupationen: det bästa du kan göra, oavsett om du kastar stenar eller inte, är att springa när du ser soldater, för vem de siktar på är i stort sett godtyckligt. Även om du går omkring, sköter ditt eget och lever ditt liv på ett fredligt sätt, – får soldaterna tag på dig så kommer de att slå dig, eller värre. Detta är anledningen till att Israel har dödat många fler civila än frihetskämpar.
Jag har aldrig blivit tillfångatagen. Jag har blivit skjuten tre gånger med gummibelagda metallkulor och blev slagen när soldaterna stormade vårt hem. De slog mig, mina bröder och kusiner ett dussintal gånger efter att de kollat om våra hjärtan slog snabbt, ett tecken på att vi sprungit och möjligen kastat stenar. Vi var mellan då 8 och 11 år gamla.
Våra hjärtan slog alltid snabbt.
När jag blev en stolt stenkastare vid 12 års ålder var det jag fruktade mest min pappas vrede. Han arbetade i Israel och om han hade sett mig kasta stenar skulle han ha gett mig mitt livs omgång stryk. Min pappa var inte hjärtlös eller våldsam. Han visste bara mycket väl att om de israeliska styrkorna hade fångat mig, skulle han ha förlorat sitt arbetstillstånd. Jag överlevde den första Intifadan (1987-1993), under vilken Israel dödade över 1600 palestinier och skadade tusentals. Jag hade tur som undkom Israels kulor och Yitzhak Rabins ”brutna ben-politik”.
Detta var inte fallet för min vän Lewa Bakroun, då 13 år gammal, som jagades av en bosättare som sedan sköt honom till döds på nära håll inför sina klasskamrater. Bosättaren ville inte straffa Lewa för att ha kastat stenar, för Lewa kastade inga stenar; bosättaren ville lära dem som kastade stenar en läxa, genom att döda ett barn. Inför ögonen på ett stort antal små skrämda barn som gick hem från skolan och bara några meter från Lewas hem. Hans mammas skri ringer fortfarande i mina öron.
Medan jag skriver detta ringde jag min barndomsvän och Lewas själsfrände och kusin, Fady Bakroun, för att kolla datumet för Lewas mord. Fady var på Shifasjukhuset. Han informerade mig att Haniya, Lewas mamma, har en cancertumör och att hon inte kan resa för att få behandling på grund av belägringen av Gaza.
“Det går över,” tröstade jag Fady.
“Det går över,” svarade han likgiltigt.
Den andra Intifadan
Som ung student år 1997 valde jag att studera engelsk litteratur. Jag hade många historier att berätta på engelska för en bredare publik. När den andra Intifadan rasade och Israel åter började döda palestinier, började jag lära mig mer om Palestina och den militära ockupationen. Jag ville göra mer med mina engelska färdigheter och erfarenheter av att vara född och uppvuxen under israelsk ockupation. Jag minns när jag först hörde frågan, “Hur många fler palestinier måste massakreras för att världen ska bry sig om våra liv?” Jag trodde, naivt, att genom att upprepa frågan skulle människor förändras. Det skulle få dem att tänka och ompröva sina ståndpunkter. Jag postade det överallt på de forum jag var med i då. Men Israel fortsatte att döda oss. Och Israel fortsatte att förstöra våra liv. Och så fel jag hade om omvärldens reaktion!
År 2001 öppnade israelska ockupationsstyrkor eld mot palestinska bönder i Shuja’iyya-området i Gaza City och dödade en avlägsen kusin till mig, Tayseer Alareer, medan han brukade sin jord. Tayseer blev skjuten av israelska trupper vid Nahal Oz, en kibbutz som också hade ett militärt vakttorn. Detta var samma militärpostering där min far sköts ungefär 25 år tidigare.
Tayseer var bonde. Han var ingen kämpe. Han kastade inga stenar. Han var så enkel som en bonde som skötte sitt kunde vara. Men det skyddade honom inte från israelsk eld. Ironiskt nog brukade de israelska trupperna ibland stanna vid Tayseers gård för att be om kikärtor eller en majskolv. Var soldaten som dödade Tayseer en av dem som njöt av gratis kikärtor eller majs? Det vet vi inte. För Tayseers liv spelade ingen roll, och därför gjordes ingen utredning av skjutningen.
Tayseer lämnade efter sig tre små barn, en förtvivlad änka och en gård utan en bonde. Vid begravningen tröstade folk de ovetande barnen. Alla insisterade: det kommer att gå över. Det kommer gå över.
När den andra Intifadan eskalerade, slaktade Israel fler och fler palestinier, några av dem var släktingar, vänner och grannar.
Berättelser från Gaza
Efter Israels Operation Gjutet Bly (2008-2009), som krävde över 1 400 palestiniers liv på 23 dagar, blev livet helt outhärdligt. Israel drog åt snaran och räknade bokstavligen kalorierna som kom in i Gaza. Planen var att hålla palestinierna hungriga men inte låta dem svälta ihjäl. Post, böcker, trä, choklad och de flesta råvaror var förbjudna. Kriget gjorde tiotusentals hemlösa.
Vid denna tid var jag en ung akademiker med en magisterexamen i litteraturvetenskap från University College London som undervisade i världslitteratur och kreativt skrivande vid det Islamiska universitetet i Gaza (IUG). Under anfallet minns jag att jag tillbringade de 23 dagarna med att berätta många historier för mina små barn, Shymaa, Omar och Ahmed, för att distrahera dem. Några var historier som min mamma berättade för mig som barn, eller variationer på hennes historier, där jag stundom lät mina barn vara historiens hjältar och räddare. Trots att bomber och missiler hördes i bakgrunden var mina barn uppslukade av att lyssna på mina berättelser som aldrig förr. Jag försökte hela tiden se till att hålla dessa berättarstunder i det rum som minst sannolikt skulle träffas av israelska missiler. Som palestinier har jag vuxit upp med berättelser och historieberättande. Det är både själviskt och förrädiskt att behålla en berättelse för sig själv – berättelser är till för att berättas och återberättas. Om jag behöll en berättelse för mig själv skulle jag förråda mitt arv, min mamma, min mormor och mitt hemland.
Mina berättelser var både ett mål och ett medel. När jag berättade historier för mina barn för att distrahera, lugna och utbilda dem, kände jag mig väldigt nära min mamma och mina morföräldrar. När jag återupplevde varje minut hon hade tillbringat i ett hemtillverkat panikrum som hennes morfar hade förberett för dem innan Israel först invaderade Gaza för decennier sedan, blev berättelserna ett fönster till både mitt eget och till min mammas förflutna. Jag minns h/ur mitt hjärta stannade varje gång hon berättade om alla de nära döden-upplevelser hon eller hennes familj varit tvungna att uthärda. Bara tanken på att min mamma kommit väldigt nära döden, bara för att hon fanns, förbluffar mig fortfarande.
En dag berättade mamma om när hon skulle gå till skolan då en granat exploderade några meter ifrån henne. Hon fortsatte att gå och deltog i sina lektioner. Följande dag vaknade hon och gick till skolan som om ingenting hade hänt dagen innan. Det var som att hon förkastade granaternas herravälde. (I efterhand tror jag att det är därför jag nästan aldrig har missat en lektion i mitt liv.) Men min mamma har överlevt Israels brutala invasion, och det har också hennes berättelser. Under attackerna mot Gaza 2008-09, desto fler bomber Israel sprängde, desto fler berättelser berättade jag. När bomberna avbröt berättelserna lugnade jag mina små med en lögn: Det kommer att gå över.
Att berätta historier var mitt sätt att göra motstånd. Det var allt jag kunde göra. Och det var då jag bestämde mig för att om jag överlevde skulle jag ägna en stor del av mitt liv åt att berätta Palestinas historier, stärka palestinska berättelser och vårda ungas röster.
Gaza återgick till det normala, när vi borstade av oss den mest omedelbara smärtan och ångesten som följde med Israels attacker under Operation Gjutet Bly. Men den här gången fanns det nya högar av kroppar, hus, föräldralösa barn, ruiner och historier att berätta. Jag gick tillbaka till mitt klassrum och till mina studenter vid engelska institutionen vid det Islamiska universitetet i Gaza, vars nyaste, toppmoderna laboratoriebyggnad hade bombats av Israel. Ärren fanns överallt. Varenda person i Gaza hade en anhörig att sörja. Jag började bjuda in mina vänner och studenter att skriva om vad de hade fått utstå och vittna om den ångest Israel hade orsakat.
”Att skriva är ett vittnesmål, ett minne som överlever varje mänsklig erfarenhet, och en skyldighet att kommunicera med oss själva och världen. Vi levde av en anledning, för att berätta historier om förlust, om överlevnad och om hopp,” sa jag till mina studenter. Och det var så Gaza Writes Back föddes. Jag började ge mina studenter i uppgift att träna på att skriva noveller baserade på den verklighet [JE1] som de och deras familjer och vänner upplevde. Gaza Writes Back är en novellsamling skriven på engelska av unga palestinier från Gaza, publicerad i USA i början av 2014. Den innehåller 23 noveller som motsvarar de 23 dagarna av israelsk terror 2008 och 2009. Boken finns nu på sju språk. Under vår turné i USA, och runt om i världen där vi talade om boken, kändes solidariteten, stödet och aktivismen så påtagligt. Det kändes bra när människor lyssnade, sympatiserade och uttryckte sitt stöd för oss.
Jag trodde att Gaza Writes Back skulle göra skillnad. Den kanske skulle hjälpa till att förändra den allmänna opinionen. Den kanske skulle hjälpa att lindra den smärta och det lidande som palestinier överallt, i Gaza, på Västbanken, och i Jerusalem, upplever som en del av sina liv. Men kan en berättelse eller en dikt förändra ockupanternas sinne eller hjärta? Kan en bok göra skillnad? Kommer denna katastrof, denna ockupation, denna apartheid att upphöra? Det verkar inte så. Några månader senare, i juli 2014, inledde Israel sin mest barbariska kampanj av terror och förstörelse på årtionden, där de dödade över 2 400 palestinier och förstörde över 20 000 hem på 51 dagar.
Under kriget 2014 bombade Israel administrationsbyggnaden på universitetet där jag arbetar. Missilerna förstörde kontoren på den engelska institutionen, inklusive mitt kontor där jag förvarade så många berättelser, tentamenspapper och uppgifter för presumtiva bokprojekt.
När jag började undervisa vid IUG träffade jag unga studenter, de flesta av dem hade aldrig varit utanför Gaza och de hade lidit mycket under den israeliska ockupationen. Detta lidande blev ännu värre när Israel skärpte sin blockad 2006. Många av dem kunde inte åka till Västbanken för familjebesök, till Jerusalem för en enkel religiös ritual, eller till USA och Storbritannien för stipendier eller besök. Böcker, tillsammans med tusentals andra varor, tilläts normalt inte att föras in i Gaza. Konsekvenserna av att hålla denna unga generation i mörker, det måste världen få veta, har mycket värre följder än vi någonsin kan föreställa oss.
I början måste mina studenter ha funnit det svårt att studera Yehuda Amichai (eftersom han är en israelisk jude!) eller att acceptera mina "progressiva" synpunkter om Shakespeares Shylock eller Dickens' Fagin. För många var Fagin källan till ondskan; förkroppsligandet av djävulen som förstör samhället genom att, åtminstone metaforiskt, mörda dess framtid, de små, genom att förvandla dem till tjuvar och mördare.
Först senare kunde mina studenter se att Fagin bara var en produkt av ett samhälle som hatar de som är annorlunda, de med mörkare hud,en annan ras eller som har en annanhistoria. De insåg till och med att Fagin var bättre än kyrkan själv. De såg Fagin erbjuda ett skydd för de hemlösa och göra så att sådana som Oliver kände sig glada och hoppfulla en liten stund. Fagin, juden, var inte längre en jude. Han var en människa, precis som vem som helst av oss. Fagins vägran att väcka Oliver för att skicka honom för att bryta sig in i något hus med kommentaren "Inte nu. I morgon. I morgon", sågs inte längre som ironisk, utan som bevis på en man med hjärta. Den mest utmanande frågan jag ställde var: "Vad skulle du göra om du var Fagin?", en fråga som bjöd in mina studenter till att ompröva frågor om ras och religion, för att lyfta dem till en högre förståelse om medmänsklighet och gemensamma intressen. [JE2]
Men att undervisa Shakespeares Köpmannen i Venedig var knepigare. För många av mina studenter var Shylock bortom all räddning. Till och med Shylocks dotter hatade honom! Men med den öppenhet, dialog och respekt för alla kulturer och religioner som IUG främjar, arbetade jag mycket nära med mina studenter för att övervinna sina fördomar när de bedömer människor, eller åtminstone när de analyserar litterära texter.
Shylock höjdes från en enkel idé om en jude som ville ha ett skålpund kött bara för att tillfredsställa några kannibalistiska primitiva hämndbegär, till att bli en helt annan människa. Shylock var utsatt, precis som vi palestinier utsätts inte bara för israelisk aggression och förstörelse och rasism, utan också för dess krigsmaskin av desinformation och förtal. Shylock var tvungen att uthärda de många apartheidlika religiösa och andliga murar som restes av samhället. Shylock var i en position där han måste välja mellan total underkastelse och förnedring genom att leva som en underlägsen människa, eller göra motstånd mot förtrycket med de medel han hade tillgängliga. Han valde att göra motstånd, precis som palestinier gör nuförtiden.
Shylocks tal ”Har inte en jude ögon?” blev inte längre ett patetiskt försök att rättfärdiga mord, utan snarare en internalisering av många års smärta och orättvisor. Jag blev inte alls förvånad när en av mina studenter fann likheterna mellan oss och Shylock så slående att hon ändrade talet till:
”Jag är palestinier. Har inte en palestinier ögon? Har inte en palestinier händer, kroppsdelar, människomått, sinnen, känslor, passioner? Lever han inte av samma föda, såras han inte av samma vapen, drabbas han inte av samma sjukdomar och botas han inte med samma läkemedel som en kristen, känner han inte likt en kristen eller en jude sommarens värme och vinterns köld? Blöder inte vi om ni sticker oss? Skrattar inte vi om ni kittlar oss? Dör inte vi om ni förgiftar oss? Och om ni gör oss illa ska vi då inte hämnas?”
Kanske var den mest känslosamma stunden under mina sex år som lärare vid IUG’s engelska institution när jag frågade mina studenter vilken av karaktärerna de identifierar sig mest med: Othello, med sina arabiska rötter, eller Shylock, juden. De flesta studenter kände sig närmare Shylock och mer sympatiska med honom än med Othello. Först då insåg jag att jag lyckats hjälpa mina studenter att växa och krossa de fördomar de tvingats växa upp med på grund av ockupationen och blockaden.
Tyvärr brändes de tentamenspapper jag förvarade på mitt kontor på ett sätt som påminner om hur Shylock blev fråntagen sina pengar och ägodelar. Jag hade velat använda svaren och sammanställa dem till en bok.
En lustig sport
Strax efter att Israel förstörde administrationsbyggnaden på mitt universitet, förklarade en talesperson för den israeliska armén på Twitter att de hade förstört ett "vapencentrum" vid det Islamiska universitetet. Några timmar senare förstorade Israel skälet till att de bombade IUG när Israels försvarsminister i ett pressmeddelande sa att "IUG utvecklade kemikalier, för att användas mot oss." Självklart fanns det inte ett uns av bevis för detta påstående. Vi ska bara ta för givet att Israel aldrig någonsin ljuger. Vi förväntas till och med ignorera den uppenbara inkonsekvensen mellan de två uttalandena ovan.
Mycket av det jag gjorde som föreläsare hamnade under lupp. Mina föreläsningar om tolerans och förståelse, Bojkott, Avinvestingar och Sanktioner (BDS) och icke-våldsamt motstånd, samt poesi, berättelser och litteratur, hjälpte oss inte och skyddade oss inte heller mot död och förstörelse. Mitt motto "Detta kommer att gå över" blev ett skämt för många. Mitt mantra "en dikt är mäktigare än en pistol" hånades. När mitt kontor förstördes i en hänsynslös israelisk attack kunde studenterna inte sluta skämta om att jag utvecklade PMD, eller "Poems of Mass Destruction" (Masseförstörelsedikter), eller TMD, "Theories of Mass Destruction" (Massförstörelseteorier). Studenter skämtade om att de ville bli lärda kemisk poesi vid sidan av allegorisk och narrativ poesi. De bad om kortdistansberättelser och långdistansberättelser i stället för normala begrepp som noveller och romaner. Och jag fick frågan om mina tentor skulle ha frågor kapabla att bära kemiska stridsspetsar!
Men varför skulle Israel bomba ett universitet? Vissa säger att Israel attackerade IUG bara för att straffa dess 20,000 studenter eller för att driva palestinierna till förtvivlan. Medan det kan vara sant är, som jag ser det, den stora faran med IUG för den israeliska ockupationen och dess apartheidregim att det är den viktigaste platsen i Gaza för att utveckla studenternas sinnen som oförstörbara vapen. Kunskap är Israels värsta fiende. Medvetenhet är Israels mest hatade och fruktade motståndare. Det är därför Israel bombar ett universitet; det vill döda öppenhet och viljan att vägra leva under orättvisa och rasism. Men återigen, varför bombar Israel en skola? Eller ett sjukhus? Eller en moské? Eller en 20-våningsbyggnad? Det kan vara, som Shylock uttryckte det, "en lustig sport"?
Personlig förlust
I min artikel ”Mitt barn frågar: kan Israel bomba vår byggnad när strömmen är borta?” som publicerades i New York Times 13 maj 2021 skrev jag att jag och min fru Nusayba är ett helt normalt palestinskt par – trettio av våra släktingar har dödats av Israel de två senaste decennierna.
En av Israels mest fruktansvärda attacker mot Gaza 2014 var massakern av Shuja’iyya, ett grannskap i östra Gaza city nära gränsen till Israel. Shuja’iyya är ett av världens mest befolkade områden med 100 000 människor, i huvudsak barn, som bor på ett litet stycke mark. Under massakern bombade Israel non-stop i tio timmar. Vid gryningen upphörde beskjutningen, vilket gav människor en stund att fly för sina liv – bara för att beskjutningen skulle återupptas. Bilderna av gamla, kvinnor, barn och unga som dött på gatorna och i sina hem hemsöker oss alla än idag.
Bland de som Israel mördade under 2014 fanns min bror Mohammed. Hans fru blev änka och hans två små barn Raneem och Hamza förlorade sin far. Israel dödade också fyra medlemmar av min släkt. Vårt familjehem förstördes, liksom mina farbröders och andra släktingars hem. Min fru Nusayba förlorade sin bror, farfar, och kusin. Men det värsta var när Israel bombade min frus systers hem och dödade Nusaybas syster, tre av hennes systerbarn, hennes systers man och lämnade Amal och Abood skadade och föräldralösa. Resten av familjen var skadade och behövde grävas fram ur rasmassorna. Nusaybas far och hennes bröders hem förstördes också.
Såren som Israel orsakat palestiniers hjärtan är inte oläkbara. Vi har inget val annat än att återhämta oss, resa oss igen och fortsätta kampen. Att underkasta sig ockupationen är ett svek mot mänskligheten och mot alla kamper runt om i världen.
Jag vet att många palestinier frågar sig om mer kan göras, om fria människor kan göra mer för att hindra Israel från att begå dessa förskräckliga brott mot oss. Kan folkligt motstånd, väpnad kamp, BDS eller pro-palestinska grupper som Jewish Voice for Peace, Black Lives Matter eller aktivister för ursprungsfolks rättigheter utöva mer press och förhindra israeliska attacker, kan rättvisa skipas för krigsbrott och går det att sätta stopp för Israels strafffrihet?
När kommer detta att gå över? När kommer det att vara nog? Hur många döda palestinier krävs? Hur många fler massakrer krävs?
Jag ryser av fasa och darrar ofrivilligt när jag skriver detta – jag är blottad, naken och sårbar.
Att återuppleva de fasor Israel åsamkat oss är en sak, men att dela med sig av sitt liv och sina mest intima stunder av rädsla och skräck, där man öppnar sitt hjärta, är en annan. Ibland, sent på natten när sömnlösheten slår till, undrar jag om det verkligen är värt det, om något någonsin kommer att förändras.
När jag blev tillfrågad att skriva för den här boken, var löftet att det skulle leda till förändring och att politiken, särskilt i USA, skulle förbättras. Men ärligt talat, kommer det verkligen att ske? Spelar ett enda palestinskt liv någon roll? Gör det?
Läsare, när du går igenom dessa kapitel och artiklar, vad kan eller kommer du att göra, med vetskapen om att det du gör kan rädda liv och förändra historiens gång?[2]
Gaza är inte, och bör inte, endast vara en prioritet bara när Israel spiller palestinskt blod i massor. Gaza, en symbol för den palestinska Nakban, kvävs och slaktas rakt framför våra ögon ofta i direktsändning på TV eller via sociala medier.
Läsare, låt detta få en betydelse.
[1] Global Rights International Magazine Juni 2018.
[2] Refaat Alareer hänvisar till den boken Light in Gaza varifrån detta kapitel är taget.
Mer information om boken Light in Gaza – Writings born out of Fire finns här: Light in Gaza: Writings Born of Fire | Gaza Unlocked