Arbetarlitteratur bortom kanon. Nordiska perspektiv
Beata Agrell, Anna Forssberg och Magnus Nilsson [red.]
Malmö University Press (2024)
Av: Rasmus Landström
1994 skrev Eva Adolfsson [som 1976-1982 var redaktör för Ord&Bild] en essä om sin pappa, författaren Gunnar Adolfsson. Texten utgick från en uppenbar frustration över att arbetarförfattare beskrevs som en slags vägvisare i främmande länder: de “kartlade vita områden”, skrev ”sågverksskildringar” och ”gestaltade gruvarbete”. Adolfsson upplevde att arbetarförfattarna reducerades till en sorts ställföreträdande etnologer från fattigsverige. Framtidens litteraturvetare, menade hon, borde istället rikta blicken mot att arbetarförfattare har ett speciellt sätt “att ta ordet”, det vill säga stilen. Förenklat uttryckt: att Ivar Lo-Johansson skildrade ”sin barndoms statarmiljö” var inte huvudsaken. Snarare var det att han lät sin pappa träda in i litteraturen med ett stort kryss – bomärket som markerade att han var analfabet.
Man skulle kunna säga att Nordiskt nätverk för arbetarlitteraturforskning (nordarb) ägnat sig åt att försöka förstå vad det innebär när en arbetarförfattare ”tar ordet”. Signifikativt är att man – när proletärdiktningen ska definieras – sällan använder sig av Lars Furulands klassiska: ”en diktning av-, för- och om arbetare”. Utan hellre Beata Agrells (lite otympliga) ”arbetarlitteraritet”. Det understryker att man är mer intresserad av stilen och tilltalet än sociologin. De klassiska studierna av proletärdiktarnas bildningsgång – från den dragiga statarstugan med läsning under oljelampan, till fackföreningen, och senare skrivpulpeten – lyser med sin frånvaro. Istället lyssnar forskarna efter ekon i texterna: hur framträder ett kvävt klasshat mellan raderna i Kristina Sandbergs böcker om Maj? Finns det reminiscenser av Onkel Toms stuga och abolitionism i den tidigaste arbetarlitteraturen? Går det att betrakta spåren av lågbetalt arbete i influencerbiografier som arbetarlitteraritet?
Nyligen har forskarnätverkets sjunde antologi med titeln Arbetarlitteratur bortom kanon. Nordiska perspektiv givits ut. Där har redaktörerna Beata Agrell, Anna Forsberg och Magnus Nilsson samlat bidrag som på olika sätt behandlar litteratur i utkanten av traditionens gravitationsfält. En typisk frågeställning kan vara: går det att läsa Eyvind Johnsons sena historiska romaner, efter avfallet, som arbetarlitteratur? Eller: passar Mats Jonssons scrapbookestetik in i sammanhanget? En litteraturvetenskaplig motsvarighet till diskussionen om Pluto med andra ord – och ett försök att fastställa om författaren är en planet eller en meteorit. Eftersom ingen med kunskap kan påstå att exempelvis Eyvind Johnsons Hans nådes tid bör betecknas som arbetarlitteratur blir svaret påfallande ofta ”en meteorit, men med planet-egenskaper”.
Antologin är uppdelad i fyra avsnitt där man försöker ringa in teoretiska utgångspunkter, nya genrer och arbetarlitteratur utanför kanon. Men också böcker som kanske borde utrangeras ur arbetarlitteraturen. I ett första bidrag skriver Christer Ekholm att arbetarlitteraturen inte kan förstås med litteraturvetenskapens traditionella romantisk-modernistiska terminologi. Snarare bör den betraktas som en funktions- och situationsorienterad diktning där riktning och verkan är mera avgörande än författarindividens personliga uttrycksförmåga. Det är en problematisk utgångspunkt som samtidigt är tänkvärd. Först det problematiska: skulle det exempelvis inte vara centralt hur Harry Martinson, med en oefterhärmlig stil, formulerar sockenbarnet Martins belägenhet i Nässlorna blomma? Nog behövs väl den traditionella romantiska blicken i sammanhanget? Och måste agitationen i klasskampen läsas som en central aspekt av romanen (vilket den inte är), för att den ska kunna ingå i traditionen? Nej, Nässlorna blomma är arbetarlitteratur, och stor litteratur – på samma gång. Ekholms teoretiska utgångspunkt framstår som endimensionell ur denna aspekt.
Det intressanta då: visst finns det mycket arbetarlitteratur som man läser och samtidigt känner att de skönandliga precisionsverktygen slinter mot? Exempelvis har jag själv fått ut betydligt mera av Maria Sandels melodramatiska skildringar av arbetarkvinnors tillvaro vid sekelskiftet än Martin Kochs mer estetiskt fulländade proletärromaner från samma tidsperiod. Som Beata Agrell påpekat så präglas vår förståelse av böcker i allt för hög grad av ett senkommet tankesätt: att litteraturens mål och mening är litterär. I äldre litteratur, menar Agrell, ligger poängen ofta utanför själva texten: romanen kan – som i Sandels fall – få oss att sjunka ner i stilla begrundan över hur proletariatet offras på kapitalets altare. Om litteraturvetenskapen inte klarar av att reflektera över ett värdeskapande utanför texten är det ett fattigdomsbevis.
Själv finner jag att den som vill ägna sig åt proletärdiktning måste vara en slags kvantmekaniker. Enligt Heisenbergs osäkerhetsprincip kan arbetarlitteraturen vara både partikel och vågrörelse – men inte samtidigt. Martinson funkar knappast att läsa med funktionsperspektivet, men Sandel kan å sin sida inte läsas med enbart metalitterära glasögon.
Detta blir särskilt tydligt när de kvantmekaniska kunskaperna brister i antologin. I Catharina Bergmans bidrag undersöks kritik mot ”det akademiska” i samtida arbetarlitteratur. På en syrefattig sociologisk prosa beskriver Bergman hur Johan Jönson går till angrepp mot universitetet i Proponeisis. Diktsamlingen läses som en instruktionsbok utan att Bergman får kontakt med estetiken, vilket nog skaver lite i författaren själv. Därför tillägger hon på slutet att Jönsons verk kan vara självironiskt och dekonstruera sig själv, men det finns inte utrymme att utreda. ”Inte?”, antecknar jag i marginalen. I mina ögon förefaller det fullkomligt meningslöst att läsa Jönson utan att ta hänsyn till formen. Förstår man honom inte som vågrörelse kan man lika gärna ägna sig åt någon annan.
Betydligt bättre fungerar det när Birthe Sjöberg undersöker en bok i kanons absoluta centrum och gör en oväntad upptäckt. Jan Fridegårds En natt i juli kom 1933 och ansågs tillsammans med Ivar Lo:s Godnatt jord och Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd lägga grunden till ”statarskolan”. Genom att undersöka dess ”riktning och verkan” visar Sjöberg att det finns förvånansvärt reaktionära tendenser i boken. Till exempel framställs facket som en auktoritär organisation, och ordet ”arbetsvilliga” används genomgående – Sjöberg spårar till och med en strejkskepsis hos syndikalisten Fridegård. Samtidigt, medger hon, skildras statarmiljön inifrån på ett tankeväckande sätt. På så vis sätter hon fingret på något centralt för romankonsten i allmänhet: den är ett dialogiskt väsen, genomkorsat av motsägelsefulla tendenser och budskap. Sällan är en bok mer än femtio procent proletärlitteratur.
Alltsedan Beata Agrell började göra sina nydanande studier av den tidiga proletärdiktningen har en fråga återkommit i forskningen: hur förhålla sig till melodramatiska inslag och brukslitterära grepp? Enligt Agrell präglar detta fortfarande den moderna arbetarlitteraturen, men forskningen har haft svårt att hantera det. Inga doktorshattar flyger för en studie om propagandalitteraturens estetiska kvaliteter – ingen älskar en romance med arbetarlitterära inslag. Den danska litteraturprofessorn Christine Hamm kritiserar mig för att jag i min bok Arbetarlitteraturens återkomst utgick från en formalistisk förståelse av traditionen, i ljuset av Viktor Sjklovskijs idé om ”främmandegöring”. Nu är det visserligen en sanning med modifikation: nog försökte jag använda Heisenbergs osäkerhetsprincip och emellanåt växla över till ett brukslitterärt perspektiv (framförallt i kapitlet om den tidiga arbetarlitteraturen gav jag stort utrymme åt Agrells forskning). Ändå är Hamms invändning tänkvärd. Någon borde skriva arbetarlitteraturens långa historia i ljuset av melodramen och brukslitteraturen. Kanske Hamm själv?
För är det något man lär sig av att läsa Arbetarlitteratur bortom kanon så är det att man måste vara snabbfotad när man studerar proletärdiktningen. Som helhet är antologin det, men behovet blir också tydligt i de mera klumpiga bidragen. Utan att nämna några specifika tycker jag att det finns en tendens att hämta ett typgalleri ur skönlitteraturen och sedan dra en generell politisk slutsats. Arbetarmödrarna kämpar med bilden av sin respektabilitet, den litterate arbetaren brottas med bildningskomplex och så vidare. Som läsare får man nästan känslan av att problemen som arbetarförfattarna behandlar skulle kunna botas av en ABF-kurs. På så sätt riskerar forskningen att reducera böckerna till skönlitterära inlägg i den identitetspolitiska debatten. Önskvärt hade varit fler bidrag som nystade upp det djupa underifrånperspektiv på samhället som arbetarlitteraturen kan bära på. För som Eva Adolfsson påpekade i sin essä så var inte det intressanta med hennes pappa, Gunnar Adolfsson, att han ”kartlade” den snickarmiljö han vuxit upp i. Utan att kölden och hungern gjorde att han utvecklade en alldeles egen – samhällsomstörtande – stil.