Bissan Adwan är en palestinsk poet, författare och journalist, från Rafah i Gaza och ursprungligen från staden Ashkelon. Hon har varit verksam i Gaza och Kairo och arbetat för flera medie- och forskningsinstitutioner, bland annat Ramattan Foundation, Cairo Center for Strategic Studies och Al-Araby Al-Jadeed. Hon har publicerat studier om den palestinska frågan, historia och litteratur, däribland Diasporans epistlar (2021) och Fukuyama faller i Gaza (2024), båda på arabiska. Hon är grundare och direktör för bokförlaget Ibn Rushd Publishing. Hon är fristadsförfattare i Lund 2025-2026.

Från diktsamlingen Trygghetens fälla…

Tolkning från arabiska: Jasim Mohamed

1.
De vita städernas krönika

De vaknar skräckslagna
som om den sista bomben
fortfarande är på väg ner
som om dammet från rasmassorna ännu inte lagt sig
utan fortsätter falla över deras huvuden, om och om igen
som om de fortfarande är fångade därunder
bland obärgade kroppar
och namn som ännu inte sagts för sista gången

Att undkomma massakern
betyder inte att man har överlevt
Man lever med en uppskjuten dödsdom
släpar sig fram genom gator
som inte längre är gator
och vandrar över ruiner
letar efter något förlorat
kanske en bild som inte hunnit brinna upp
skuggan av en vägg, minnet av ett hem

kanske en röst man känner igen
mitt i denna förödelse

Allt är förlorat. Allt
Dörrar står ensamma, taklösa
Väggarna bär spår av kroppar
som klamrade sig fast i ett sista ögonblick
innan de upplöstes
Och luften är tung, mättad av död
av det sista ropet
"Mamma…
Vänta på mig…"

Om dagarna söker de i bråten
efter rester av ett ansikte
en liten hand som inte hann leka klart
en doft av bröd, etsad i minnet, på en gata
som inte längre existerar
Men staden har förlorat sin doft
sina namn, sina människor
Kvar är bara aska
aska som speglar dem, deras nerbrända själar

Om nätterna
när beskjutningen tystnar för ett ögonblick
när bombplanen tillfälligt upphör
att slita liv ur kroppar
då stiger spökena fram
sätter sig på de tomma sängkanterna
och frågar
"Varför följde ni inte med?"
Men ingen svarar
För det är upp till slumpen
det grymma tärningskastet
att avgöra vilka som får stanna kvar
Och livet här
det är inget liv
Det är en väntan
en väntan på nästa våg av utplåning

Massakern är inte över
Massakern tar aldrig slut

2.
Blodet var inte rött

Blodet var inte rött den här gången
Det var svart, som bränd jord
Grått som luften efter en flygbombning
Färglöst, namnlöst, kroppslöst
som om kriget bara var skuggor i rörelse
som om offren inte föll, utan smälte till stoft
eller bara drev iväg med vinden

Massakern var ljudlös, ett vakuum
som om staden förlorat sin förmåga att skrika
som om väggarna lärt sig tiga av kropparna
som om stenarna själva blivit
namnlösa gravstenar

På massakerns morgon, fanns ingen morgon
Skuggan strök mellan de nedraserade väggarna
letade efter en vägg att luta sig mot
Och solen, tusen gånger bombarderad
steg upp som ett ångerfullt ansikte
Ingen var kvar
Alla var kvar
Under spillrorna. Ovanpå
I väggarnas förkolnade sprickor
I vinden som tuggade och spottade ut
deras namn
som om de aldrig funnits

Det finns ingen verklig vapenvila
Dagen uppskjuten
Natten uppskjuten
Freden uppskjuten
Bara kriget följer sin tidtabell
det kommer när gravarna gapar
Här, där asfalten har glömt alla som trampat på den
går en mor med tre barn
som inte längre är mer än namn
Hon släpar dem efter sig
som månen sitt blodiga tidvatten
Hon minns
när jorden bar vete
inte döda kroppar
minns när natten kom med sagor
och inte med bomber
Jorden hungrar som alltid
Den äter namn
gator och dagsljus
Men den får aldrig nog
av att förtära minnen
Dricker blod
med en aldrig avtagande törst

Natten kom
Men det fanns ingen natt i den
Flammande glöd
över de överlevandes tält
Himlen öppnade ett helvete
Planen mejade ner
allt levande
Ingen tid för gråt
Tälten brann
Människorna dog
utan att de ens hann förstå
att de skulle dö
Barnen brann
medan de drömde
Och mödrarna famlade i mörkret
efter sina barn
vars röster tystnade för gott
innan de ens hann skrika
Ockupationen behöver inga ansikten
Den är flygplanen som sveper över staden
en gigantisk hand som raderar den från existensen
Den är bomber som inte skiljer
mellan ett barn och en flöjt
Den är eld som smyger sig in i gränderna
likt en orm på jakt efter de sista överlevande

På natten, när bombningarna tystnade en stund
gick de ut och letade efter varandra i askan
Och i askan fanns det fler döda än de levande
Allt var svart
Ansikten
Händer
Hus
Bara månen lyste klar
som ett spöke ängslig för att stiga ner

I utkanten av gatan
låg en flicka vars fläta undkommit elden
Den dröjde sig kvar som en sista berättelse
om jordens hunger
likt ett rep från tomheten
som om hon viskade till kriget
”Du får inte hela mig.
Jag lämnar min skugga här”

I det sista tältet
hittade de en förkolnad flicka
tryckt mot sin mammas bröst
I hennes hand
en docka
till hälften aska
till hälften hopp
Ingen ropade på henne
Ingen täckte henne
Kriget var snabbare än mamman
Snabbare än berättelserna
Snabbare än ett skrik
som aldrig hann nå någon som kunde höra
Det finns ingen vapenvila
Efter massakrerna kommer tystnaden
Efter tystnaden kommer väntan
Efter väntan kommer kriget
rått
med tomma löften
och själar
som vandrar
utan att veta
om de fortfarande lever
eller bara går
för att kriget ännu inte har sagt
Stanna