Debutantåret 2023
Av Ingrid Elam
Kristin Nords debutroman Utanpåverket har något tidlöst över sig: en allvetande berättare, två kvinnor, iakttagna med en uppmärksamt granskande men inte dömande blick. Den kunde varit publicerad för trettio år sedan, eller femtio, och det är ingen kritik, för Kristin Nord kan berättandets hantverk. Jag tror på hennes Lilian, förtidspensionerad kontorist och beroende av en välavlönad make. Efter hans död ska hon röka och dricka sig till döds.
Ja, vad ska man göra när det inte längre är meningsfullt att vårda sitt yttre, lägga den dagliga masken för att dölja besvikelsen över kvinnolivet som det blev och alltid varit?
Scener ur Lilians liv varvas med kapitel där dottern Julia går omkring i dödsboet, packar ner minnen och funderar över modern och över sina egna livsval. Hon har studerat, valt att göra abort där mamman en gång ”var tvungen” att gifta sig, och hon försörjer sig själv, och även sina två systrar. Men hur mycket har hon omedvetet övertagit från tidigare generationer? Behovet av sju sorters läppstift, säkert, men besvikelsen? Känslan av meningslöshet och instängdhet? När begravningen är överstånden och villan utannonserad kan Julia lämna barndomen och gå vidare, kanske till och med bli vän med sig själv – och vi kan stänga en mycket välskriven och fint komponerad berättelse om det till synes evigt kvinnliga som ändå varierar så mycket med sin tid.
Att som Nord berätta i tredje person hör inte till vanligheterna detta år när ”Jag”, som så ofta, är romandebutantens bästa vän. Jaget kan blicka inåt, ösa ur egna erfarenheter och betrakta världen ur en renodlat subjektiv synvinkel. Den som berättar i första person kan hålla sig inom sin trygghetszon och avstå från att hitta på främmande liv och öden. Men jaget innebär alltid en risk i tider då gränsen mellan fiktion och verklighet tycks närmast utsuddad. Läsaren lockas sätta likhetstecken mellan författare och berättare, omedveten om att jaget mellan bokpärmarna alltid är ett annat än det på omslaget.
Inte ens berättarjaget Andrev i Augustpristagaren Andrev Waldens Jävla Karlar är identisk med sin författare, även om Walden då och då tittar ut ur sin berättelse och stryker under dess självbiografiska karaktär genom att ge läsaren information som att han nu är anställd på Dagens Nyheter och kan hitta sådant i arkivet som bekräftar barnet Andrevs upplevelser och minnen, till exempel en krock 1956 på Liljeholmsbron nästan 20 år innan han själv kom till. Och visst har Andrev och ”Andrev” mycket gemensamt, författaren hämtar uppenbarligen det mesta ur egna erfarenheter och minnen, men berättelsen är i grund och botten en modern saga om en pojkes uppväxt under sju bibliska år från 1983 till 1990. Då hade han en ny pappa varje år, tills han blev femton, kunde lämna barndomen och papporna bakom sig och ge sig ut i världen, det vill säga ta tåget från Norrköping till Stockholm.
Mamman har en olycklig förmåga att dra till sig män som super och slåss och jävlas på alla möjliga vis, det måste ha varit en plågsam uppväxt för en pojke som ofta var ensam eftersom halvsyskonen långa perioder var hos sin pappa. En natt smyger han in i mammans säng mellan henne och en ny man och låtsas sova så han får ligga kvar. Men mannen vaknar och bär ut honom igen. Pojken fortsätter att sova räv och dinglar slappt med armen. Det kunde varit en hjärtskärande scen, men Walden gör snarare sängkammarfars av det hela. Han behandlar sitt yngre jag med milt överseende, spelar ner hans goda sidor och framhäver hans rädslor, hans brist på fysisk styrka och mod. Hans grundton är boken igenom milt ironiskt och mycket underhållande, med en klar blick för betydelsebärande detaljer och gester.
En dag kommer småsyskonen hem från sin pappa och Andrev frågar om han fortfarande låter som han brukade. Han härmar honom och syskonen brister ut i ett befriande skratt som aldrig vill ta slut. Episoden kastar ljus över bokens tema: hur man överlever med besvärliga föräldrar i huset: ”Så länge vi lever ska vi roa varandra med våra föräldrars repliker. Vi har fått ett språk och med tiden ska lillebror också lära sig. Det är så här vi ska besegra dem. Det är så här vi ska älska varandra”.
Även Karl Kofi Ahlqvists berättare i Ingen ro om natten har en del gemensamt med sin författare: Båda har vuxit upp på liten ort som de lämnade för storstaden så fort de kunde, de har frånskilda föräldrar, en pappa från Ghana och en mamma från Sverige. Men av de debutromaner med jagberättare jag läst i år är Ingen ro om natten den som lägger störst avstånd mellan författaren och ”jag”.
Ahlqvists roman är en berättelse om främlingskap och ensamhet som påminner om Camus Främlingen. Den namnlöse huvudpersonen har dålig eller ingen kontakt med sin mor; han besöker då och då sin pappa i Malmö och hjälper denne med arbetet som flyttkarl, men mest driver han omkring i Köpenhamn där han försöker sälja sex till medelålders vita kvinnor.
Det går inte så bra eftersom han inte riktigt passar in någon stans, för blek som exotiskt sexobjekt, för svart i andra sammanhang. För lite hår på bröstet och snart inte tillräckligt ung. Han är beroende av sin kropp men trivs varken med den eller med de kvinnor han ska vara till lags. Pengarna tar ofta slut, livet är reducerat till sin materialitet, känslor trycks ner eller bort, han är en främling för sig själv, vet inte vad han vill eller vart han är på väg. Han ersätter bristen på självkänsla med en alltför stor tilltro till andras bild av honom.
Här finns mycket lite introspektion, och få känslouttryck. I stället registrerar berättaren vad han gör och vad han ser där han rör sig utan mål, som när han går längs Bergsgatan i Malmö och lyssnar i mobilen på Arbetsförmedlingens automatsvar som upprepar hans plats i kön. Eller när han får meddelande från en kvinna som brukar förse honom med Fentanylplåster. Eller när han återger nästan innehållstomma dialoger med pappan. Det är en isande skicklig gestaltning av en vantrivsel utan slut.
Det finns fler alienerade ”jag” bland årets debutromaner. Första meningen i Edgar Corveras Vi bekänner ett misstag: ”Allt hade varit annorlunda om jag inte hade kommit i henne”. Då hade inte berättaren Orlandos son blivit till, då hade han inte varannan vecka varit ensamstående pappa med arbetstider som är oförenliga med förskolans öppettider.
Det handlar om svårigheten att bli ett vi, att bli en del av en större gemenskap, ett samhälle som sätter upp absurda hinder och inte öppnar sig för det främmande, men det handlar också om att leva i familj. Orlando reser till Minsk för att hälsa på den släkt han inte känner, han försöker skriva föräldrarnas historia, de kommer från El Salvador och Belarus men lever nu i Sverige och kan trots höga utbildningar bara få lågavlönade jobb. Han vill vara vän med sin sons mor som han separerat från, men hon är redan på väg in i ett nytt förhållande. Själv är han fast i en omöjlig tillvaro: ett arbete han vantrivs med, ett skrivande han längtar efter men inte får tid till, och en son han älskar och vill vara nära men ändå betraktar som på avstånd.
Corvera berättar i korta stycken, fragment av en tillvaro som inte hänger ihop, möten med människor som skulle kunna få plats i jagets liv och ge det mening, men som försvinner ut ur blickfånget lika fort som de kom in. Världen är oändligt stor och ändå besynnerligt sluten.
Ahlqvist och Corvera skildrar inte bara slitsamma livsvillkor som bestäms av familjebakgrund, klass och arbeten som knappt går att försörja sig på. Huvudpersonerna lever dessutom som i cirklar där de alltid är vilsna i nuet, utan levande förflutet och utan lovande framtid.
I Sanna Samuelssons Mjölkat går berättarjaget Ellen däremot tillbaka till sitt förflutna, ja bryter sig bokstavligen in i det, när hon våldgästar sitt barndomshem, en gård på landet. De nya ägarna är bortresta men nyckeln ligger där den alltid legat, och berättaren kan ta för sig av det som finns, sova i barnkammaren, vittja matkällaren. Men det som en gång var hennes liv finns inte kvar, korna är borta och med dem gödsellukten, det är färdigmjölkat på gården.
Ellen flyttade hemifrån innan föräldrarna gjorde sig av med gården för att den inte bar sig, hon har levt många år i staden, hon har haft ett förhållande med en kvinna, men nu är det slut. Resan hem till byn är spontan, skulle egentligen bara vara ett par timmar men hon blir kvar, dag efter dag, och hänger sig åt minnen, ofta rent kroppsliga erfarenheter, lukten av nyplöjd jord, sugande ljud från mjölkmaskinen, kannan som skavde mot benet, och överallt den gödsellukt som följde henne till skolan och pekade ut henne som bondbarn. Inte alltid glada minnen, men något viktigt har ändå gått förlorat när livet som mjölkbonde på liten gård blev omöjligt: överblickbarhet, närhet mellan djur, natur och människa, spenvarm mjölk, en rytm som bär genom dagarna.
Så är alla dessa romaner, där jaget delar så många av författarens erfarenheter, både berättelser om unga människor och deras knaggliga väg från barndom till vuxenlivet, och skildringar av en samtid där alltför många dörrar är stängda, där ingen väg tycks leda ut mot en bättre värld eller ett bättre liv. Men det finns undantag: I Annika Norlins romandebut Stacken prövar några människor att bryta sig ur samtiden och söka sig norrut, mot något som liknar frihet.
De är sju som har valt att leva utanför samhället, långt in i ödemarken, bortom skola, vård och omsorg. De kommer från alternativrörelser och anstalter, institutioner och sångkörer, och alla är de på sitt vis kantstötta. De är olika men passar ihop, delar på sysslorna, sover under granar och lever som myror i en stack. Och så är där hon som iakttar dem på håll. Hon som ensam har dragit till skogs med tält och spritkök, utbränd efter många stressiga år som ständig vikarie.
Ämnet är angeläget, det handlar om vårt förhållande till naturen och till varandra och ställer frågor om vad ett samhälle är och bör vara, vem som är utanför och vem innanför. Vi får heller inga enkla svar, tack och lov. Men det räcker inte som förklaring på den läsglädje Norlin väcker.
Det handlar om inlevelse och språkkänsla. Redan i sin första bok, novellsamlingen Jag ser allt du gör, gav Annika Norlin prov på en ovanlig förmåga att skapa levande gestalter som talar med alldeles egen röst, och som drar mig rakt in i den värld hon skapar. Stacken är en kollektivroman om särpräglade individer; ibland består deras tal av sådant som plockats ihop från låtar, radio, eller reklam. Ibland är det färgat av akademiska studier eller av fängelsejargong. Och stämningsläget växlar från sorg till skratt och allt däremellan. Gestalterna är inga karikatyrer eller typer, utan komplicerade varelser som kunde ha utvecklats åt andra håll om de hade hamnat någon annan stans i livet.
Så visar Annika Norlin att det går att släppa taget om den egna upplevelsen och använda sin fantasi och sin skapande förmåga för att leva sig in i främmande världar och människor.
Omskrivna böcker:
Karl Kofi Karl Ahlqvist, Ingen ro om natten, Nirstedt/litteratur
Edgar Corvera , Vi, Wahlström & Widstrand
Annika Norlin, Stacken, Weyler förlag
Kristin Nord, Utanpåverket, Wahlström & Widstrand
Sanna Samuelsson, Mjölkat, Albert Bonniers Förlag
Andrev Walden, Jävla karlar, Bokförlaget Polaris
Ingrid Elam. Foto: Natalie Greppi