När muren föll 1989 svalnade minnet av kommunismen snabbt. Kvar finns ett Europa delat av erfarenheter. Det handlar om skillnaden mellan de som var där och de som kom lite för sent. Mellan de som behövde glömma och de som förälskat gick i säng med historien.
Av Håkan Forsell
En händelse, ett datum. Korta ögonblick av våld och förlösning: världen snavar, tappar balansen, men återfinner den. De politiska samtalen flockas kring det extraordinära ögonblicket. Och snart blir denna händelse fylld med allehanda innehåll; förväntningar, besvikelser. Som i sin tur förgasas, lösgör sig likt en ballong från tid och rum, skiftar färg beroende på väder och omständigheter.
Sådant som 1989 har förekommit i Europa tidigare; stunder av uppbrott från det bestående som skickar skalv långt in i den föreställda framtiden. Ett plötsligt överhoppat hjärtslag, den omedelbara euforin inför löften om snabb, grundläggande förändring som snart övergår i missmod. Vad ska vi med våra revolutioner, våra uppbrott till? Redan på ett kort avstånd ser de annorlunda ut, bedrar oss, eller vi bedrar dem. Och ju längre distansen blir till händelsen desto mer har varje samtid delat upp kvarlåtenskapen.
Lenin tog sina berömda danssteg utanför Vinterpalatset i St. Petersburg när den ryska revolutionen hade varat i 73 dagar. En dag längre än Pariskommunen 1871. De ryska revolutionärerna blickade ständigt mot Paris. Det förflutna Paris. Ibland 1871, ibland 1789.
Om inte Pariskommunen hade betraktats som en misslyckad revolution tidigare skulle den komma att göra det efter dessa danssteg. Men kanske var Pariskommunen, trots dess tragiska upplösning, varken ”misslyckad” eller ens en ”revolution”. De flesta som var involverade och engagerade sig i Pariskommunen tillbringade den större delen av tiden med att leta efter arbete – inte att arbeta. Många var konsthantverkare; bronssmeder, gravörer, spetsmakare, snidare, vars utkomstmöjligheter och yrkesstolthet successivt trängdes bort av den ökade industrialiseringen. Pariskommunens kamp och visioner handlade till stora delar om att få äga frukten av det egna arbetet.[1] För de ryska revolutionärerna var Pariskommunen en fjärran spegel. Men reflekterade ändå så pass mycket av det man jämförde sig med att dansstegen inte gick att hålla tillbaka när det egna försöket att gripa makten över historiens riktning syntes ha lyckats bättre.
Tider av dramatisk förändring behöver historien, inte i obearbetat skick, utan skräddad och filtrerad, för att ge orientering och skänka aktörer och åskådare lite mod och framtid. Kanske har vi glömt att det var ett krig som upphörde 1989? Ett förvisso kallt krig, åtminstone i Europa. Därför var också fred en begriplig strävan som ledde fram till murens fall. Kanske var det också den inneboende förlösningen och hoppet om försoning – att någonting i historien faktiskt hade tagit slut – som gjorde att minnet av kommunismen svalnade så snabbt?[2] Kanske var minnet tvunget att kylas ned med brådska och berövas sin intensitet? Likt en skadad och sårig muskel hos en trött atlet som måste kämpa vidare? Minnet stod hindrande i vägen, inte bara för återförening, utan för att öst att skulle kunna få visa att de var så mycket mer än detta omedelbara förflutna. Och för att väst, med nyfikenhet och utan skuld, skulle kunna få närma sig öst och bidra med sina förmågor.
Den bild som skapas av framtiden beror helt på erfarenheter av det förflutna. Och östs invånare bar på så många erfarenheter som inte hade någon tydlig plats i det Europa som skulle formas efter 1989, att det blev omöjligt att undvika en skärning, parallella lager av upplevelser och vanor som inte blandades. Den svenske journalisten Richard Swartz skrev boken Room Service – berättelser från det östra Europa för att rädda minnet av hur det ”verkligen hade varit” under de trettio år han hade varit verksam som utrikeskorrespondent i Polen, Tjeckoslovakien och på Balkan. Denna rankeska tvärsäkerhet mjukades emellertid upp av en självironisk osäkerhet – vi bär alla på minnen, glömska och förvanskning i lika mått – men genom bokens kapitel var det ständigt samma figur som frambesvärjdes som orsaken till Europas patologi, samma som halva Europa bar i sina kroppar och tankar, den som riskerade att glömmas eller förvanskas: Kommunismen:
”Häromdagen sade någon till mig (vem har jag glömt) att Prag är en så trevlig och livlig stad, full av hus i glada pastellfärger och amerikanska studenter som sitter på caféerna och skriver på The Great American Novel. Men det är ju inte sant; alla vet väl att Prag är en stad utan färg, full av hundar och byggnadsställningar, och där man om nätterna bara träffar någon enstaka förvirrad människa som tappat bort sin portnyckel. Skrivs här något är det slagord till första maj, ’tillsammans med Sovjetunionen i eviga tider’.”[3]
För egen del var Room Service en av de viktigaste böckerna jag läste i mitten av 1990-talet, jag läste den flera gånger som 26-åring och nyligen inflyttad Berlinbo. Jag köpte även den tyska översättningen när den kom: jag måste läsa det här, tänkte jag, så ingen ska kunna lura mig sen, att det verkligen varit annorlunda, för allt kommer bli ännu mer annorlunda. Det förstod man tidigt.
Swartz bok var stöpt i den senkomna upplysningstidens tjurighet och de tjeckiska mästarnas sorgmodiga ton, Bohumil Hrabal eller Václav Havel vilade över raderna: visst fanns det sanning, och visst kunde det finnas en makt att förändra som kom underifrån. Det var bara väldigt sällan som man nådde dit eller det verkligen skedde. Swartz var redan mer uppgiven: ingen kommer att minnas. Det Swartz förstod var att den nära samtiden skulle försvinna ur blickfånget. Fyra decennier av totalitära samhällen med repressiv politik och med ekonomisk och ekologisk förödande inverkan skulle bli som en transparent kuliss man kunde välja att se igenom. För att där bakom upptäcka det sanna Europa.
Arvet efter 1989, det som alltjämt håller greppet om kontinenten, är uppdelningen av Europas invånare efter erfarenheter. Det fanns ett bråddjup mellan att ha varit där och upplevt, och att läsa sig till och besöka. Aldrig tidigare i historien har väl en region, en halv kontinent, förvandlats till vällustig otidsenlighet och föremål för begåvade halvgissningar under så kort tid.
För det sanna Europa kunde förvisso vara en underbar teater under 1990-talet! Där blommade landskapen, där investerade fastighetsägare i den sociala miljön, där stod medborgaren i centrum. Där förenades det bästa från tiden före första världskriget i form av intim urbanitet, ekonomisk och konstnärlig frihet med post-1989 års alla samtidslöften om kommunikation, öppenhet och demokrati.
Gränserna var plötsligt öppna och inte bara strömmade människor från Öst över till Väst. Från Väst kom människor till Öst med en längtan som var hjärtskärande.
Titta! ropade vi till varandra när vi klev ut i städerna. Här finns allt vi täckte över. Här finns det vi rev och lät forsla bort. Här står det ännu kvar. Det Europa vi alltid velat ha kvar. Den spruckna framtiden som aldrig skulle bli av.
Anakronismen var en underbar religion, närvarande överallt. Inbjöd till pilgrimsvandringar. Gav möjlighet och befrielse.
Tänk! sade vi till varandra – med både Margret Thatcher och Francis Fukuyama som lika närliggande som obehagliga referenser – att ett alternativ till det alternativlösa fanns så nära! Och den är inte ens otrygg, som framtiden.
Andra böcker hörde också till arvet efter 1989. När jag plockar fram dem ur bokhyllan i dag ger de mig särskilda rysningar. Av minnen, såklart. Men också för att dammet över dem har lagt sig i så intrikata mönster.
Jag sträckläste Anne Applebaums Between East and West. Across the Borderlands of Europe, hennes resa i det öppna gränslandet mellan Väst och Öst, från Kaliningrad till Istanbul, en resa Applebaum huvudsakligen gjorde omkring 1990.
I reseskildringen fanns också tillbakablickar från en studietid i Sovjetunionen under 1980-talet. En tågresa från Leningrad som plötsligt vid ett stopp i Lviv bryter mönstret av kontroll, tillstånd och förutbestämda rutter för utländska studenter. Tåget måste repareras i Lviv, det blev fem timmars uppehåll. Och Applebaum beskriver hur hon kliver av tåget med en känsla av overklighet. För första gången befann hon sig i gränslandet. ”Det var som om någon hade sagt till mig att jag fick gå in i tavlans ram.”[4]
Hon strövar in på en begravningsplats. Omkring henne ligger delar av stadens förvirrade, brokiga, sönderslagna historia. Hon trycker bort lövhögarna och gravstenarna avslöjar sin härkomst: K & K, Kaiserlich und Königlich. Där fanns grekiska katolska kors, ortodoxa kors, nyare sovjetiska gravar med röda stjärnor, eller gravstenar vars text blivit oläsliga med tiden men med reliefer av gråtande diktare i döende poser. Alla dessa folk staplade på varandra. Denna begravningsplats var alltså den hemlighet som det sovjetiska landskapet med sina tråkiga regler och paragrafer hade burit på, skrev Applebaum.[5]
Det är en urscen för det återfunna Europa efter 1989. Jag vet inte hur många gånger jag har upprepat den. Vandrat in på ortodoxa, katolska, herrnhutiska kyrkogårdar eller muslimska eller judiska begravningsplatser och låtit mig drabbas av mångfaldens underjordiska sprängkraft. Att stå bland de glömda och döda var som att känna våren skjuta upp under fötterna.
*
William Morris gick i juli 1871 över Snaefellsnes på Island. Han såg de lösa stenarna på kanten av lavafältet och påmindes om ”de halvt raserade barrikaderna i Paris”.
Pariskommunen var nästan en samtida händelse, men redan avslutad och bortom räckhåll. Han skrev från Island till sin hustru Jane, att det var som att minnet av Pariskommunen redan hade blivit större än händelsen i hans sinne, en händelse han knappt hade noterat under våren. På Island blev han uppslukad av ett land ”som inte kan uppvisa några aspekter av kommersialism”. Han var lycklig att äntligen få se denna ”parallella värld” med egna ögon.[6] Parallellerna till kommunitaristernas kamp föll sig naturlig och han kunde inte värja sig för de tankar de skapade.
Morris vet att han svärmar. Både det medeltida Island och Pariskommunen, vars avrättade aktivister knappt hunnit läggas i massgravarna, var visioner, exempel på vad som skulle kunna ha varit. Morris kallade tankeexperimentet för en ”parabel”. En parabel handlar inte om att gå tillbaka i tiden, utan om att öppna upp tiden likt man öppnade dörrarna till en redskapsbod; att öppna för konkreta möjligheter till förändring. Ett sätt att ta förflutna förhoppningar i anspråk för samtidens behov.[7]
Inte minst Pariskommunen kvalificerade som parabel för Morris. Den hade varit ett ”föredömligt förslag”, som även om den varit omöjlig att realisera, levde kvar som minne, exempel och framtidssyn.
*
Vi hann komma försent, eller just i tid. Vi åkte genom städer och byar där betong, trä, infallna tak, rester av staket och järnbalustrader tillsammans utgjorde en grå deg av fattigdom och längtan efter den andra världen. Vi hann se ryggen på Det Gråas Överförvaltare.[8] Han vände just runt hörnet. Han visade aldrig sitt ansikte för oss, men hans spår var lätta att följa.
Vad visste vi om den egentliga kommunismen? Ingenting. Det var det igenslammade akvariet vi drogs till. Och kyrkan utan väggar. Kyrkan utan väggar var överfull, trångt och innästlade i varandra sökte rösterna att samsas, så olik de tomma och trötta kyrkor vi hade besökt där vi växte upp.
Vad vi upptäckte var inte kommunismen, utan någonting annat, någonting tidigare. Och där under alla lager blev Europa helt igen. Med murens fall 1989 kom det som vi omedvetet eller hemligt hade väntat på tillbaka: historien. Inte den man lärde sig i skolan, inte den man bockade av – utan den trasiga, sorgliga, den man blev djupt förälskad i, den som hotade en till livet, den som tog mänskliga former, den historia som kröp ner i sängen med tågluffande 19-åringar som för första gången åkte från Sassnitz ned mot Budapest. Hur hårt kunde man inte komma i en pensionatssäng i Žižkov med en gulnad reproduktion av Hieronymus Boschs Lustans trädgårdar över huvudgärden? Europa hade fått sina erogena zoner tillbaka. Det gick överhuvudtaget inte att resa i detta Europa på ett normalt sätt, dess ”historiskhet” var som en egen materia som man måste ta sig igenom. Det gick långsammare och långsammare, man drogs med lukter i kläderna och något klibbigt under fötterna.
Då, 1990, när vi packade för Centraleuropa vore det egentligen fel att säga att vi kom från ett samhälle, en nation, utan historia. Även om det utvecklats till ett slags nationell standardpresentation: ”Vi svenskar är historielösa”. Inte heller denna övermodiga friskrivning skulle historien glömma bort. Men vi hade ingen erfarenhet av en historia som tvingat oss in i ett hörn och saktat ned, stulit eller deformerat våra liv. Trodde vi. (Naturligtvis hade vi det, men det var annorlunda, tog tid och andra omständigheter för oss att upptäcka.)
Egentligen var ju de strävanden som drev fram 1989 års händelser konstruktiva. Till skillnad från tidigare revolutioner i Europa var det viktigaste inte att krossa det gamla utan att något nytt byggdes upp. Ett civilsamhälle. Den sociala bakgrunden hos flera tongivande krafter berättade om viljan att skapa: Václav Havel, Lech Wałęsa, Adam Michnik, Marianne Birthler.[9] Den postsocialistiska transformationen visade sig snart varken ha en tydlig början eller ett tydligt slut. Demokratisering, privatisering, restitutioner, EU-utvidgning – det gick ändå inte dra ett streck, stänga dörren, deklarera att allt var klart. Det europeiska integrationsprojektet var ett tält, och tältduken blåste ständigt upp och fladdrade i vinden.
Och när de globala problemen började avlösa vandra; ekonomiska kriser, flyktingkriser, så blev inte Europa mer sammanhållet, utan tvärtom syntes avstånden öka.
Men i slutet av 1990-talet var det den europeiska framtida integrationen som kunde väcka farhågor. Ur ett konstnärligt-estetiskt perspektiv var det anakronistiska riket Öst- och Centraleuropa värt att skydda till varje pris. Murens fall hade exponerat en parabel, en väv av möjligheter, som successivt hotades bli dränkt i en parallell värld av realiteter:
”Vi vet överhuvudtaget inte om [den europeiska friheten] är en verklig frihet”, sade Andrzej Stasiuk i en intervju i den polska tidningen Gazeta Wyborcza 2002, ”och jag skulle inte vilja att denna europeiska (integrations)liberalism blir nästa härskande ideologi. Jag är rädd för att det ändå blir så; jag skulle bli otröstlig om Europa försvann i en enhetssmet där öst inte längre går att skilja från väst.”[10]
Geografin kanske inte är lika viktig som föreställningsförmågan när det handlar om att få ett grepp om och förstå Europa — och ändå är de båda lika intimt förenade som galenskap och förnuft, skrev Stasiuk för inte så länge sedan, eller var det en evighet sedan?[11] Är Europa dömt till att förbli ett oavslutat projekt? Är det kontinentens förtappelse och förlösning? Ett öppet gränsland mellan konkreta platser, förväntan och missräkningar. Krafter som blandas i underjordiska vatten och som slutligen töms ut i havet.
Efter 1989 slutade inte klyftan mellan väst och öst att vara geografisk och moralisk, som den alltid har varit, inte heller slutade väst och öst att låna av varandra, och lämna tillbaka det lånade nedslitet, med hundöron. Däremot uppkom nya gränslinjer som ristade djupa klyftor mellan generationer, och därmed i förlängningen mellan ambitioner och världsbilder.
*
Jag bosatte mig i Berlin första gången 1994. För en tid hade jag ingenting annat än den staden. Inga konkreta framtidsplaner, inga pengar – men heller knappt en hyra att betala, inga sorger, tillräckligt med glädjeämnen – och all tid jag behövde. Det var så rock-n-roll och så fullständigt bortom mina lojt förlästa och dyra studieår i Stockholm att jag chockade mig själv.
Detta var mitt kaninhål. Jag hade försvunnit. Jag hade knappt hunnit uppfatta att jag hade behovet att försvinna så hade jag gjort det. Tyst och grandiost. Vad jag omöjligt kunde ana då var att jag skulle bli en junkie. Att jag skulle bli helt beroende av det där kaninhålet. Och fortsätta att planlöst hoppa ned i det och låta det mata mig med intryck. Det var några år av fullständig självuppfyllelse.
Men ju längre jag stannade där, i detta föredömliga förslag som den parallella realiteten snart hämtade in, desto mer konsekvent oxiderade anakronismens rustning. Jag fick minnen. Och även om jag inte råkat Det Gråas Överförvaltare personligen lärde jag känna honom från vänner. Jag försökte orientera mig i andra människors förflutna. Det var en geopolitik av ett nytt slag, ett annat landskap än det jag besökt tidigare. Jag hade inte själv levt, utan rest mig igenom de ofta smärtfulla processerna, men jag kunde lyssna när andra berättade.
Det var under dessa år som Europa öppnade sig, valv efter valv. Efter Berlin, Prag och Budapest kom Lviv och Kiev, och efter ytterligare några år, och ytterligare krig: Zagreb, Belgrad och Sarajevo.
Det Gråas Överförvaltare hann åter vika undan. Men till hans tidigare gäckande och banala figur tillkom mer distinkta karaktärer och roller. Han var emellanåt lärare, han var förälder, han var också polis, han var mördare. Och återigen briserade skillnaden mellan att vara där, och bli märkt, kanske gå under – eller att komma något försent och kunna samla på en skatt av anakronismer, hålla indignerade tal, bjuda in till författarträffar. ”Om bara en sekund eller två kommer det att ur samma postkommunistiska buskage, likt en gående skog, dyka upp helt nya människor, beväpnade med doktorsavhandlingar med effektiva titlar”, skrev Dubravka Ugresic i Smärtans ministerium.[12]
Jag skulle även själv råka på dem, i seminarierummen, på konferenserna, i granskandet av ansökningshandlingar till forskarskolor: Understanding the Past – Looking Ahead. ”… ty även olyckor kräver management, utan management är olyckor bara en förlust.”[13]
I en nyckelscen i Ugresic roman tittar huvudpersonen, en kvinnlig litteraturvetare från Zagreb, i exil i Amsterdam, på Philip Kaufmans filmatisering av Milan Kunderas Varats olidliga lätthet. Hon tycker till en början att den filmiska poetiseringen av livet i det kommunistiska Prag är djupt irriterande. Den ”kommunistiska vardagen” är full av schabloner och Daniel Day-Lewis ser mer tjeckisk ut än tjeckerna själva. Men så spricker plötsligt illusionen, anakronismens estetik lyckas inte hålla stånd mot de egna erfarenheterna. Juliette Binoche tittar in i en pistolmynning under den ryska ockupationen av Prag och plötsligt är det inte Juliette Binoche, utan allt är autentiskt – ”på skärmen utspelade sig också, som det verkade, min egen ’intima historia’.”
Bara glöm! tänkte Ugresic hjältinna, då vi kan bygga en ny värld av det bästa, av våra drömmar och lögner. Barmhärtighet och medlidande råder inte bot, utan bara glömska gör. Förödmjukelser och smärta fungerar som säkerhet för lång hågkomst.
Glöm! Se till att glömma. För framtiden och för livets skull.
Så talar en som inte fick uppleva anakronismens tillfredsställelse. Men vi som däremot kom litet försent, endast skymtade överförvaltaren, läraren eller bödeln, på ryggen, eller lugnt kunde placera oss på åskådarbänken när det passade, för oss var glömska ett hot. Historien, anser vi, är det som gör Europa meningsfull, det är substansen vi är gjorda av, materien vi rör oss igenom, fastän det drar ned vårt tempo, och gör oss tveksamma.
*
På grund av olika universitetsfinansiella omständigheter tillbringar jag i dag tid med en grupp forskare inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen där medlemmarna, de flesta uppväxta i Östtyskland, Sovjetunionen och Polen, är cirka tio år yngre än jag, åtminstone i antal levda år på jorden, men det måste väl finnas andra mått att mäta liv? De var inte i tjugoårsåldern när muren föll, som jag, utan barn. Deras minnen är pregnanta och mystiska, brinner med en särskild intensitet. Deras ungdom var präglad av frågan vad frihet egentligen betyder, konkret och praktiskt; är den möjlig? Hur bildar och utbildar man sig i samhälle som så hastigt växlar värden?
”Ni i Sverige har aldrig stått ’mittemellan’, ni har aldrig varit ett neutrum”, fick jag höra över en middag. ”Ni har alltid stått ovanför. Som änglar. Och tittat ned.”
Jag har också lärt mig att 1989 kanske inte ens är året för den verkliga skiljelinjen. Den är under ständig förhandling mellan biografi och samhällsinstitutionernas ordning. Den erfarenhetsmässiga övergången mellan Sovjetunionen och Ryssland verkar till exempel snarare ha 1984 som riktmärke. Var man född före detta år hann man bli tillräckligt gammal för att få gå med i pionjärerna vid 9 års ålder i tredje klass, men var man född senare så hade institutionen gått under tillsammans med den nation som fött och fostrat den.
Jag minns dagen jag lät bli att stryka pionjärscarfen. Jag var 12 år. Det var ingen som uttryckligen hade sagt till mig att något förändrats, jag måste bara ha känt det på mig. Det var omöjligt att göra handlingen, ta fram strykjärnet, räta ut vecken… så meningslöst. Mamma skällde på mig för att jag var lat.
Sen ringde mamman ändå in till skolans rektor och sa att Masha kommer inte till träffen idag, hon kommer nog inte längre. ”Säg mig, vad tjänar det hela till?”
Texten finns tryckt i Ord&Bild nr 2 2019 som har temat Europa.
[1] Kristin Ross, Communal Luxury. The Political Imaginary of the Paris Commune, London 2015.
[2] För en diskussion om kommunismens ”kalla” minne, se: Charles S. Maier, ”Heisses und kaltes Gedächnis. Über die politische Halbwertszeit von Nazismus und Kommunismus“, Transit, Nr 22, 2001/2002.
[3] Richard Swartz, Room Service – berättelser från det östra Europa, 1996, s. 5f.
[4] Anne Applebaums Between East and West. Across the Borderlands of Europe, s. xviii.. Min översättning.
[5] Applebaum, s. xviii. Min översättning.
[6] William Morris, brev till Jane Morris, den 11 augusti 1871, i: Philip Henderson (ed).; Letters to His Family and Friends, 1950, s. 45.
[7] Ross, Communal Luxury, s. 74-77.
[8] Andrzej Stasiuk, Galizische Geschichten, 2002, s. 16.
[9] Philipp Ther, Europe since 1989. A History.
[10] Efter: Steffen Hänschen; ”Mitteleuropa redivivus? Stasiuk, Andruchovyc und der Geist der Zeit“, Osteuropa. Zeitschrift für Gegenwartsfragen des Ostens, 54 Jhg, Heft 1, Januar 2004.
[11] Juri Andruchowytsch / Andrzej Stasiuk, Mein Europa. Mittelöstlisches Momento (2004).
[12] Dubravka Ugresic, Smärtans ministerium, 2004, s. 255. Översättning: Djordje Zarkovic.
[13] Ugresic, Smärtans ministerium, s. 256.