”Sen Palme gick på bio har allting blivit som på film”
Stefan Sundström, Nån har slagit upp ett hål, 1994
I det allmänna medvetandet är mordet på statsminister Olof Palme en brytpunkt, en skiljelinje i Sveriges moderna historia. För många svenskar finns det ett tydligt före, och ett lika tydligt efter skotten på Sveavägen i februari 1986. Många skulle nog säga att landet aldrig blev sig riktigt likt efter denna händelse.
Tidigt uppstod konspirationsteorier kring mordet. Det var som om brottets magnitud krävde en omfattande och hemlig komplott, en sammansvärjning av någon dold grupp som ville förändra det land som Olof Palme och socialdemokratin stod för.
Den här texten handlar om brytpunkter, om de där situationerna när historien står och väger och tiden byter fot. Det är ett ämne som fångat historiker, filosofer och författare under århundraden, framför allt sen Franska revolutionen och dess tydliga brott med dåtiden, med l'ancien régime. Åtskilliga teorier har formulerats med avstamp i omvälvningarna i Frankrike och övriga det Europa efter 1789. Utan Franska revolutionen hade förmodligen Karl Marx teorier om historiens drivkrafter sett annorlunda ut – bara för att ta det mest uppenbara exemplet.
Nåväl, det ska handla om brytpunkter, men det ska inte handla om de ”stora” tänkarna och deras syn på omvälvningens väsen. Nej, det här är inte en artikel i gängse mening, utan snarare en introduktion till en handfull andra texter på temat brytpunkter. Jag har sökt igenom gamla nummer av Ord&Bild efter artiklar som på ett eller annat sätt kan belysa temat, gärna från ett oväntat håll. Det är därför den här texten börjar med mordet på Olof Palme och konspirationsteorierna som följde på detta.
Konspirationerna
1990 skriver författaren Gunnar Pettersson under rubriken ”Slumpens långa arm” i Ord&Bild. Det är en lång och vindlande text som tar avstamp i mordet på Olof Palme för en diskussion kring förhållandet mellan historiska omvälvningar och konspirationstänkande. Gunnar Pettersson menar att konspirationsteorierna har blivit en naturlig del av det moderna samhället alltsedan 1789: ”Det är just med upplysningen, och särskilt Franska revolutionen, som den globala konspirationsteorin blir ett systematiskt återkommande fenomen. Bakgrunden är naturligtvis att den politiska verkligheten hade förändrats radikalt: från 1789 ’accelererade’ historien och slet i farten sönder tidigare kategorier. Verkligheten blev oöverblickbar, dvs ’modern’, och krävde explikation, förenkling, kontextualitet.”
För Gunnar Pettersson är konspirationen ett naturligt och mänskligt svar på snabba förändringar – framförallt i moderna samhällen med ”överflöd på information”. Därmed talar hans nästan trettio år gamla text även till vår tid. Vi lever som bekant i en brytningstid där konspirationer av alla slag åter fått en framskjuten position.
Systemskifte
Gunnar Petterssons tes är enkel: Ett stabilt samhälle har alltid någon eller några gemensamma föreställningar som binder det samman. Det är dessa berättelser som ifrågasätts och förlorar giltighet under stora omvälvningar, och det är i tomrummet efter dem som konspirationerna lever.
Åttiotalet var ett omvälvande årtionde och mordet på Olof Palme blev en symbol för systemskiftet från vänster till höger. I brist på andra händelser som kunde förklara förändringen blev mordnatten en brännpunkt. ”Om bara inte Palme blivit skjuten…”
I verkligheten, bortom konspirationerna, hade mordet naturligtvis inget med omvälvningen att göra. Systemskiftet var resultatet av ett målmedvetet opinionsarbete från höger under mer än tio år. Med inspiration från USA hade den svenska arbetsgivarorganisationen, SAF, sen början av sjuttiotalet arbetat aktivt och målmedvetet med att förskjuta mitten i svensk politik. I den andra texten i det här urvalet, från Ord&Bild 1981, beskriver journalisten Karine Mannerfelt hur det här arbetet såg ut i praktiken i början av åttiotalet.
Det är en rak och enkel text som erbjuder skarpa tidsbilder. Det arbete som Karine Mannerfelt beskriver hade sin motsvarighet i övriga västvärlden och kan enklast förstås som en motrevolution. Nyliberalismen, med alla sina tankesmedjor, tidskrifter och reklambyråer, var högerns svar på 1968. Och, måste man nog påstå, ett mycket framgångsrikt svar. Drygt tre decennier senare lever vi fortfarande i en värld som präglas betydligt mer av det nyliberala systemskiftet än av sextiotalets drömmar om en ny, rättvis och radikal värld.
År 1986 och 1968 kan alltså fungera som varandras speglar. Två brytpunkter, två mytologiska årtal – tydligt förknippade med omvälvning.
Fantasin vid makten
Den tredje texten i det här urvalet är just en tidsbild från 1968. Den kommer ur ett temanummer om revolt och är ett kort samtal mellan författaren och filosofen Jean-Paul Sartre och studentledaren Daniel Cohn-Bendit. Samtalet visar tydligt vilka drömmar och förhoppningar som samtiden förknippade med studentupproret. Under rubriken ”Fantasin vid makten” talar de båda männen om ”okontrollerbar spontanitet” och om ”en utvidgning av det möjligas område”. Samtidigt är texten ett tydligt exempel på de föreställningar om historiens brytpunkter som länge dominerat det västerländska tänkandet. Här sitter två välkända män i Paris och samtalar om studenternas situation på Sorbonne som om det angick hela världen. Det är eurocentriskt, fallocentriskt och faktiskt ganska borgerligt.
1968 är en brytpunkt, det är ingen tvekan om detta, men förmodligen bara ur ett snävt perspektiv.
”En allvarlig brist i det manliga vänstertänkandet är tendensen att ersätta verkliga mål med taktik. Sitt-in-tillställningar […] med deras tillhörande antifeminism var gerillaskådespel. Det var god teater, och vi applåderade alla framför TV-n. Men där saknades en ton av målmedvetenhet och väsentlighet, som måste tillkomma i fortsättningen.”
Orden tillhör den amerikanska feministen Judith Brown och är hämtade ur samma nummer av Ord&Bild som samtalet mellan Jean-Paul Sartre och Daniel Cohn-Bendit, men har en helt annan ton. Judith Browns text, om en kvinnlig befrielserörelse, är en skarp uppgörelse med studentrevoltens manliga ledare, och samtidigt ett program för könslig frigörelse som fortfarande känns aktuellt och radikalt. Texten brinner av engagemang och ilska.
Den bortglömda revolutionen på Haiti
Precis som 1968 ter sig olika från olika positioner och platser i samhället kan sjuttonhundratalets stora revolutioner relativiseras. I historieböckerna har de franska och amerikanska revolutionerna en given plats, men inte den haitiska, trots att den på många sätt fullbordade de två tidigare revolutionernas tankar om alla människors lika rättigheter. Den haitiska revolutionen 1804 är den enda revolt där slavar inte bara utmanade slaveriet utan även avskaffade det och dessutom grundade en självständig stat.
I den text som finns med i det här urvalet berättar sociologen Carl Wilén om upptäckten av den haitiska självständighetsdeklarationen i ett brittiskt arkiv 2010. Det är en text som på litet utrymme lyfter flera viktiga frågor kring den allmänna synen på historien. Framför allt pekar Carl Wilén på behovet av att läsa historien transnationellt: ”När vi försöker begripa på vilka sätt den amerikanska och franska revolutionen bidrog till det moderna samhällets uppfyllda och ouppfyllda löften om frihet, jämlikhet och demokrati måste vi därför komma ihåg att det inte skapades och formades av isolerade nationalstater, utan snarare inom den konfliktfyllda atlantiska helhet där den amerikanska, den franska och haitiska revolutionen ingick som viktiga delar.”
Var finns Historien?
Dessa senare texter, av Judith Brown och Carl Wilén, visar båda på behovet av att tänka och skriva historia från flera olika positioner. De tre avslutande texterna i detta urval tematiserar alla behovet av att fånga historiens brytpunkter ur alternativa synvinklar – och att i förlängningen tänka historien på nya sätt.
Den första är en lång och bitvis tung text om förhållandet mellan teknik och revolution av fredsforskaren Ola Tunander, publicerad i Ord&Bild 1980. Texten är intressant av flera anledningar, dels för att den så tydligt och konsekvent beskriver teknikens betydelse för samhällsförändring, dels för att den tidigt fångar den digitala revolutionen på ett sätt som fortfarande känns aktuellt: ”Problemet är knappast att förstå den enskilda elektroniska maskinen, utan snarare att vi inom en nära framtid tycks komma att ställas inför en helt elektronisk maskinvärld, som antingen kommer att sluka vårt förstånd eller helt skilja oss från vår egen naturgrund.”
Den andra texten är en underhållande och tankeväckande text om behovet att ”förfrämliga” det förflutna och att ha en alternativ och ”queer” syn på tid och temporalitet. Texten, skriven av genusforskaren Kristina Fjelkestam, utgår konkret från doften av parfymen ”Västerlandets undergång” som lanserades på 1920-talet, men handlar framför allt om behovet av att ständigt aktualisera dåtiden på nya och oväntade sätt. Vår förståelse av det förgångna får aldrig stelna till norm, menar Kristina Fjelkestam, utan måste ständigt vara föremål för diskussion. Eller annorlunda uttryckt: Historien med stor H är en konstruktion som alltid måste utmanas från nya angreppspunkter.
Det sista bidraget till det här jubileumsbiblioteket är just ett försök att tänka historia, utveckling och tid på nya sätt. Under den suggestiva rubriken ”Lava, kött och memer” introducerar sociologen Karl Palmås den mexikanska hackern och filosofen Manuel DeLanda. Det är en text som kräver koncentration och uppmärksamhet av sin läsare, men som i slutändan ger mycket tillbaka. Manuel DeLanda vill inget mindre än att förändra vår syn på den linjära historieutvecklingen. Manuel DeLanda, som bygger sina tankar på erfarenheter från hackervärlden, kaosteorin och kontinentalfilosofin, menar att vi måste förstå att små tillfälligheter kan få stora konsekvenser. Historiska brytpunkter är inte alltid resultatet av tydliga orsaker som pekar framåt, utan lika gärna sprungna ur små händelser: ”Vid vissa tillfällen i historien kan små, av varandra oberoende företeelser, haka i varandra, för att skapa det som komplexitetsteoretikerna kallar en emergent helhet. Att skriva en icke-linjär historia är att berätta om de processer som gör att det historiska utfallet blir så mycket större än summan av de små händelser som förorsakat skeendet.”
Eller med andra ord: Historien och dess brytpunkter finns där vi minst anar dem. Och därför blir vi aldrig någonsin färdiga med dåtiden.