The Three-Body Problem
The Dark Forest
Death's End
Liu Cixin
Översättning Ken Liu och Joel Martinsen
Tor Books, 2014, 2015, 2016
Av Andrés Stoopendaal
Samma år som science fiction-författaren Liu Cixin (familjenamnet är Liu) föddes i Yangquan, Shanxi1963, hade även Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna Sverigepremiär. I filmen dröjer sig några av besökarna i landsortskyrkan kvar efter att pastorn Tomas Ericsson förrättat högmässan. Fiskaren Jonas Persson och hans gravida hustru Karin vill tala med pastorn, för de har »gått och blivit villrådiga«. Men det är främst den tystlåtne Jonas som är villrådig. Karin berättar: »Jonas läste i tidningarna om kineserna. Det stod att kineserna fostras till hat. Det stod att det är en tidsfråga tills kineserna har atombomber. De har ingenting att förlora. Så stod det.« Själavårdarens svar, att man måste sätta sin tillit till Gud, lugnar inte Jonas. Hans depression och oro för vad kineserna kan tänkas ta sig till är så stor att han slutligen begår självmord.
Idag går det möjligen att få ett närmast komiskt intryck av fiskarens farhågor. Få betraktar nog kineser som ett folk som inte har något att förlora och inga tillförlitliga nyhetsmedium skulle påstå att de fostras till hat (även om man i svensk media nyligen kunna läsa om Rödaarméskolor där militär träning står på programmet och där ungdomar onekligen drillas och kanske eventuellt »hjärntvättas« åtminstone till att känna fosterlandskärlek och trofasthet till kommunistpartiet).
Men 1960-talets värld var trots allt annorlunda. Det var till exempel inte helt orimligt att dela upp världens nationer i I- respektive U-länder när över 50 procent av världens befolkning ännu levde i extrem fattigdom, det vill säga på mindre än 2 dollar per capita om dagen. En övervägande majoritet av Kinas befolkning levde i extrem fattigdom. Svältkatastrofen på landsbygden som blev resultatet av Stora språngets (1958-1962) centralisering av jordbruket ledde uppskattningsvis till mellan några miljoner och tiotals miljoner döda. Något som omvärlden fick höra talas om först på 1980-talet. Även Kulturrevolutionen 1966-1976 (temat i förra numret av Ord&Bild) skördade en stor mängd människoliv och förstörde livsmöjligheterna för åtskilliga. Men efter årtionden av Deng Xiaopings kapitalistiska marknadsekonomi »i kinesisk form« är den extrema fattigdomen i Kina nästan försvinnande liten.
I alla fall om man ska tro den statistik som den på senare tid starkt ifrågasatte Hans Rosling presenterade i boken Factfulness(2018) och som även går att se i bubbeldiagram på gapminder.org. Den binära världsbilden med det rika Nord och det fattiga Syd stämmer inte längre överens med hur det verkligen ser ut i världen.
Enligt Rosling är det rentav mycket som tyder på att den västerländska dominansen över världsekonomin är över inom kort. År 2040 lär 60 procent av världens rikaste konsumenter bo utanför väst, det vill säga i Asien och Afrika. Samtidigt är klyftorna i Kina fortfarande ofantligt stora. Eller som Lius kinesisk-amerikanska översättare Ken Liu beskrev saken i en intervju i Wired (10 juni 2016): »You had some of the most interesting mobile application advancements happening in some of China’s big tech cities, but you go just a few hundred kilometers away and you’re inside a mountain village where people are so poor that it might as well be 1850.« Kina befinner sig fortfarande i ett skede av enorma förändringar. Ekonomiska och teknologiska framsteg som i västvärlden framskridit under loppet av ett par århundraden, har Kina nått på bara några decennier.
Men det är trots allt inte så mycket just dessa samhällsrelaterade aspekter som Liu Cixin behandlar i sin monumentala science fiction-trilogi Remembrance of Earth's Past – eller bara Three Body som jag fortsättningsvis tänker kalla den. Three Body är ett exemplariskt exempel på hård science fiction, med tonvikten på tekniska och naturvetenskapliga detaljer, snarare än på samhällsvetenskap. En av Luis största influenser är legendaren Arthur C. Clarke, och det märks; både vad gäller det närmast fetischistiska teknikintresset, de storslagna miljöerna och nästan bibliskt hisnande perspektiven. Det är också i naturvetenskapen som Liu har sin bakgrund. Han utbildades på North China University of Water Conservancy and Electric Power och arbetade länge som dataingenjör på ett kraftverk i Shanxiprovinsen.
Ändå spelar just Kulturrevolutionens kaotiska epok en stor roll i verket. För Liu var dess verkningar högst påtagliga. Under revolutionens mer våldsamma skede skickades han för säkerhets skull från sitt föräldrahem i Shanxi (där hans föräldrar arbetade i en gruva) till sina släktingar i Hanan.
Det är också med Kulturrevolutionen som trilogin tar sin början. År 1967 tvingas astrofysikern Ye Wenjie bevittna hur hennes far, en professor i fysik, blir misshandlad till döds av unga rödgardister eftersom han inkluderat Einsteins relativitetsteori i sina introduktionskurser. Att han uppfattar relativitetsteorin som något fullständigt självklart att undervisa i hjälper inte.
Rödgardisterna betraktar Einstein som »en reaktionär akademisk auktoritet«: »He would serve any master who dangled money in front of him. He even went to the American Imperialists and helped them build the atom bomb! To develop a revolutionary science, we must overthrow the black banner of capitalism represented by the theory of relativity!« Även professorns fru, som också undervisar i fysik, tar avstånd från maken: »You covered my eyes with your reactionary view of the world and science! But now I am awake and alert. With the help of the revolutionary youth, I want to stand on the side of the revolution, the side of the people!«
På grund av denna händelse tappar Ye fullständigt förtroendet för mänskligheten. Hon blir stämplad som förrädare och deporterad till en arbetsbrigad i Inre Mongoliet. Där arbetar hon ett par år innan hon slutligen hamnar på en bas där man i hemlighet ägnar sig åt SETI (Search for extraterrestial intelligence), eftersom det vore en skam för den marxist-leninistiska enpartistaten om USA är de enda som sprider sin Weltanschauung till stjärnorna med radioteleskop. Efter en tid upptäcker Ye ett sätt att förstärka radiomeddelanden genom att låta signalerna studsa mot solen. Hon skickar ut ett meddelande och får svar åtta år senare. Svaret kommer från en pacifistisk invånare på planeten Trisolaris i Alpha Centauri-systemet fyra ljusår från jorden. Utomjordingen uppmanar henne att inte besvara meddelandet eftersom det skulle röja jordens position för invånarna på Trisolaris, som därefter inte skulle dra sig för att invadera. Eftersom Ye föraktar mänskligheten hörsammar hon inte varningen. Istället välkomnar hon de teknologiskt överlägsna trisolarianerna.
Detta är en tämligen dålig idé, för hela mänskligheten, som det kommer att visa sig. Trisolaris är en planet med tre solar och boktiteln The Three-Body Problem, Trekropparsproblemet, syftar på svårigheten med att förutsäga rörelser – lägen, hastigheter och riktningar – hos tre objekt vars gravitationsfält korsar varandra. Att ha tre solar med fullständigt oförutsägbara rörelser är minst sagt ett gigantiskt problem för Trisolaris invånare. De lever omväxlande i så kallade »stabila epoker«, då allt är bra, och i »kaotiska epoker« då allt är ganska dåligt; befinner sig solarna för nära planeten brinner de upp, befinner sig solarna för långt bort fryser de till is. Att istället kunna leva på en blå planet med en (1) sol framstår därför som något mycket lockande för dessa utomjordiska intelligenser.
De förbereder invasionen, men skickar först sina superdatorer, så kallade »sophons«, till jorden. Dessa spelar en stor roll i Three Body och jag misstänker att Liu till en viss del influerats till dem av Clarkes svarta monoliter i Rymdodyssérna. På jorden fyller trisolariernas superdatorer – som existerar i elva dimensioner (!) och som i den tredimensionella »verkligheten« bara har samma volym som en proton – en rad olika funktioner. Förutom att spionera på allt och alla saboterar de även all avancerad forskning i partikelfysik (typ CERN). På så vis är de tänkta att förhindra mänskligheten från att göra några verkligt stora teknologiska framsteg under de drygt 400 år det kommer att ta för deras invasionsflotta att ta sig till Jorden. Superdatorerna kommunicerar med Trisolaris genom »kvantsammanflätning« (quantum entanglement), i realtid eller snabbare än ljusets hastighet (»Superluminal communication«), men deras rymdskepp kan endast färdas med en hundradel av ljusets hastighet.
Även om Liu ganska omgående lämnar Kulturrevolutionens 1960-tal för att låta handlingen utspela sig både 40 år senare (samtid) och sedan flera hundratals och till sist hela 18 906 416 år in i framtiden, slår ändå den historiskt förankrade inledningen an en ton av allvar och seriositet som färgar av sig på Three Body i sin helhet. Verket är så ambitiöst och utomordentligt kreativt att det, enligt min mening, faktiskt övertrumfar en hel del av det som Clarke skrev. Men dess enorma episka vidd gör den också helt omöjlig att sammanfatta här. Den som är verkligt intresserad av science fiction rekommenderar jag ändå att läsa den.
Vissa saker i böckerna är möjligen lite fåniga eller på gränsen till misogyna. Som att männen några hundra år in i framtiden är så pass femininiserade – långhåriga, slanka, sminkade och i stort sett omöjliga att särskilja från kvinnor – att de blivit helt inkapabla att hantera svårigheter. Men om man inte köper nördkulturens idiosynkrasier ska man kanske inte läsa science fiction över huvud taget?… Brister i psykologisk gestaltning och den rikliga förekomsten av högst stereotypa karaktärer hör nog tyvärr till genren, misstänker jag, i alla fall i synnerhet när författarnas intresse ligger på vetenskap. För övrigt är erotik och sexualitet något som lyser med sin frånvaro i Three-Body.
Jag är ändå högst beredd att hålla med Nick Richardson i London Review of Books om att Three Body-trilogin är »one of the most ambitious works of science fiction ever written«. Att den första boken i serien belönades med Hugopriset 2015, som den enda asiatiska science fiction-romanen någonsin, är inte överdrivet överraskande. Kina må vara en totalitär och bitvis oroande nation, samtidigt kan jag inte låta bli att uppfatta det som ett framsteg att en son till en gruvarbetare i ett för inte så länge sedan mycket fattigt och underutvecklat land kan bli en av världens mest namnkunniga författare av hard science fiction. Min kanske inte särskilt kontroversiella hypotes är att det finns ett uppenbart samband mellan ett lands ekonomiska resurser, dess teknologiska utvecklingsgrad och dess medborgares förmåga att producera sofistikerad och universellt appellerande science fiction av just den här typen. Så oavsett vad man tycker om Hans Rosling kan man nog ge honom rätt i att alltfler av jordens invånare, tack och lov, får alltmer att förlora.