2017-03-08 09:28 skrev Marit Kapla:
Hej Ann,
Okej, då kör vi det här krönikeexperimentet! Jag sitter på ett hotellrum i Stockholm och sprättade precis bort plasten runt katalogen till Marina Abramovics utställning The Cleaner på Moderna museet. Jag såg den igår eftermiddag och i stället för att låta utställningens omfattning och allt som sagts och skrivits om den avskräcka från att säga något ytterligare, kan vi väl börja med att berätta vad som stannade kvar hos oss när vi sett den? Jag har två saker: filmen The Lovers som bygger på Abramovics och Ulays performance Great Wall Walk, och så den där publikworkshopen i foajén, Counting the Rice. Skriver mer om dem sen men är först nyfiken: vilka har du?
/Marit
2017-03-08 09:50 skrev Ann Ighe
Hej Marit,
Först: Fan, jag såg utställningen för en dryg vecka sedan men jag köpte aldrig katalogen. Det kanske var snålt? Det allra första som stiger fram ur minnet är knivarna. De som ersatte stegpinnarna och var det som skilde publiken från konstnären i The House with the Ocean View. Knivarna stannade kvar hos mig, jag kunde inte låta bli att lite tvångsmässigt fundera över hur det skulle kännas att kliva på dem. Dessutom så måste jag säga att hennes kanske största hit, The Artist is Present också just stannade kvar. Jag har, som så många andra sett filmer från MoMa på Youtube, inte minst det klippet, dränkt i förfärlig sirapsmusik, där Ulay kommer och sätter sig framför Abramovic. Det fick mig dessutom att gråta, vilket egentligen borde betyda att jag skulle hata hela verket. Men det jag slogs av nu var att i versionen här i The Cleaner stod de allra flesta människorna och tittade på de många ansikten som satte sig mittemot Abramovic, snarare än på henne. Mängden av ansikten blev mer intressanta än hennes. Och vem var mannen som verkade komma tillbaka om och om igen? I nya kläder, han måste ha kommit tillbaka många gånger om och köat. Varför då? Kan vi ta detta vidare? Nu känner jag att jag har mer att säga, fast jag inte trodde det först!
/Ann
Marina Abramović, The House with The Ocean View, 2002 Performance, 12 days
Sean Kelly Gallery, New York, 2002
© Marina Abramović/Bildupphovsrätt 2017
Photo: © Attilio Maranzano
Courtesy of the Marina Abramović Archives
2017-03-08 10:17 skrev Marit Kapla:
Hehe, roligt att du tar tårar som tecken på dålig kvalitet! Eller i alla fall blir provocerad om ett konstverk har den effekten. Jag är nog lite tvärtom: jag är hopplöst fast i att använda min egen kropp och dess reaktioner som en termometer, kanske inte på hur bra det är men i alla fall som ett tecken på att här uppenbarligen finns något att undersöka för mig. Så jag blir snarare upplivad av tårarna, även om jag ibland fattar att jag är utsatt för grav manipulation. Jag har sett filmen The Artist is Present förut så jag hoppade över den där scenen med henne och Ulay nu. Men grät ändå på utställningen, just till filmen The Lovers som jag nämnde i början. Det är ju en film som visar performanceverket Great Wall Walk. Abramovic och Ulay går mot varandra längs hela den kinesiska muren, den ena börjar i ena änden, den andra i den andra. Filmen sammanfattar 90 dagar på 15 minuter. Därför blir den mindre av en dokumentation av ett performance än några av de andra filmerna som rullar i utställningen. Det kanske är därför jag tyckte den funkade. Inför andra filmade performance kände jag det ungefär som att titta på andra som har sex - det verkar betyda något för de inblandade men är ganska tråkigt för mig. Eller så funkar The Lovers för att det finns en dramaturgi. De går och går och går och går, mot varandra, man vill att de ska komma fram, man vill att de ska mötas och PANG så möts de. Då började jag gråta. Det var som att se en romantisk film på snabbspolning. Och det som fick mig att fortsätta gråta var att jag tolkade deras ansiktsuttryck som sorg, eftersom jag läst att det här innebar slutet på deras förhållande och konstnärliga samarbete. Jag såg något slags existentiellt drama om att längta intensivt efter något och sedan inte kunna hantera det när drömmen går i uppfyllelse. Hur man är dömd att förvandla sina drömmar till aska och dömd att leva i den askan. Tänkte du något om just The Lovers, eller om hela grejen att bygga en retrospektiv på performancekonst? /marit
2017-03-08 11:22 skrev Ann Ighe
Åh, jag känner mig nu avslöjad. Men det är väl det konversationen är till för, då kan jag inte dölja samma saker som jag skulle kunna i en egen text? Är mina tårar ett tecken på dålig kvalitet? Uppenbart tänkte jag det som att det är ett tecken på dålig kvalitet - "smak" - hos mig själv. Och det behöver vi inte prata vidare om! Men, i själva verket så vet jag, precis vad det var som berördes i mig. Dels det spontant dramatiskt romantiska i upplägget: hon visste det inte, men nu kommer han där och sätter sig, nu höjer hon blicken och ser! Men också att få fortsätta betrakta den där blicken dem emellan. Känslan av att den säger: Allt detta som har varit, att den uttrycker tiden, men också möjligheten att resa sig upp och gå. Om hela grejen att återuppföra performances: Jag läste en recension av utställningen i Kunstkritikk (http://www.kunstkritikk.no/kritikk/perversion-utan-motiv/) där Lars-Erik Hjertström Lappalainen menade att just att återuppföra The Artist is Present inte alls fungerade. Jag håller alltså inte med. Men samtidigt tror jag, som han, att det fungerar olika med olika verk. Jag ska erkänna att jag inte stannade för att se igenom hela The Lovers. Det blev som att jag ekonomiserade med tiden där, utgick ifrån att jag visste hur det skulle gå, och slarvade. Men jag tycker ändå att det talar till mig om samma sak,som jag skrev om ovan - det blir som en studie både i att ta beslut och av tiden. Att med ögonen följa människor som har tagit ett beslut, som de sedan måste leva med. Men som du säger: Det innebär inte att vi därmed har befäst en sorts monolitisk individ som fattar beslut och står för dem. Vi är människor som lever i askan.
/A
2017-03-08 12:57 skrev Marit Kapla:
I all hast, nu ska jag snart in på ett möte. Men du skriver om tid, ja, det är absolut det som många verk handlar om uppfattar jag det som. I foajén finns en workshop uppställd som publiken bjuds in att delta i. Den heter Counting the Rice och är från 2015. Hon skriver i texten att tanken är att ge människorna som deltar tid, att skapa ett tillfälle för en slags meditativ syssla. Man ska helt enkelt ta en näve av de blandade riskorn och linser som ligger i en ränna längs hela bordet, och sätta sig och skilja dem åt och sedan räkna dem. Alla får ett par hörselkåpor för att skärma av ljudet runtomkring. Eftersom jag missade dagens performance och alltså bara såg den där personen som tvättar ett skelett i utställningen, ville jag komma så nära själva performancekonsten som möjligt och alltså delta i det som erbjöds. Jag bestämde mig för att leta efter magin i verket. Alltså hitta något magiskt med antalet riskorn och linser, eller på något annat sätt ta till vara det som uppstod. Att betrakta sittningen som en tarotläggning eller spådom. Lite barnsligt kanske, men det var så jag motiverade mig. Det som hände var att jag blev besatt av att räkna klart riskornen och linserna. Det blev oerhört tidspressad på slutet när jag såg klockan närma sig tidpunkten för min middagsträff och fortfarande hade massor av riskorn kvar. Ingen mindfulness, som Abramovic tänkte. Det säger väl i och för sig mer om mig än om henne, det är lite tragikomiskt tycker jag, att jag inte kunde låta bli att prestera även i den här situationen. Precis när jag verkligen var tvungen att gå, hade jag räknat klart. Det var 1642 riskorn och linser totalt. Det kan ju vara år 1642. Alltså Ann, du som är historiker får gärna hjälpa mig att hitta något magiskt i det årtalet! Jag googlade. Det som hände var bland annat att Säter och Kristinehamn fick stadsprivilegier. :-D Och om man lägger ihop siffrorna blir det talet 13. Vad gör jag med den informationen? Som Abramovic: tatuerar in den på magen med ett rakblad? :-D Räknade du riskorn?
/marit
Counting the Rice, 2015. Övning med publikdeltagande ur en serie workshopar betitlade "Cleaning the House" (1979–). I bakgrunden kön till Marina Abramovics signering av självbiografi och utställningskatalog, Moderna Museet i Stockholm den 8 mars 2017.
2017-03-08 17:27 skrev Ann Ighe
Ah, du ställer mig mot väggen, årtal? Det ska genast sägas att jag gick förbi Counting the Rice utan att egentligen vilja delta. Men det var det andra som gjorde. Vari ligger magin med 1642? Ja, det vet jag egentligen inte. Galilei dör, Rembrandt får till Nattvakten (men han hade kanske jobbat i flera år?) och Abel Tasman inleder en europeisk invasion av Tasmanien, som kom att leda till en fullständig utrotning av människorna som levde där. Vari ligger magin med 1642? Jag vet inte det, men det är väl i själva verket så att just tiden ändå är magisk, och vårt sätt att katalogisera den, att göra den kronologisk, är en besvärjelse. Tatuera inte in året för att göra som Marina...:-) Men det är klart, hon liksom många andra performancekonstnärer har ju gått helt rakt motsatt väg än vad många av oss gör, när vi inlärt eller mer eller mindre instinktivt skyddar oss mot smärta. De upplåter sina kroppar, för smärta eller bara andras godtycke. Samtidigt så känns det idag ganska "gjort". Och ändå måste jag också ta upp filmupptagningen/fotografierna från ett performance i Neapel på 1970-talet. Där står hon, den unga kvinnan från Jugoslavien, och låter sig hanteras av ett gäng män, i en lokal i Neapel. Fotografiet är svartvitt, de har skinnjackor, och jag kan inte låta bli att föreställa mig att någon av männen kan vara en av karaktärerna i Ferrantes böcker. Tiden är magisk.
/Ann
2017-03-09 12:19 skrev Marit Kapla:
Ja, du menar verket Rhythm 0? Där hon lade upp 72 föremål på ett bord, bland annat en kniv och en pistol, och människor fick använda dem på henne efter behag? I katalogen finns en bild där hon står naken med tårar i ögonen på den utställningen och man ser hur folk har skrivit på hennes kropp och ristat fram blod ur hennes hud. Det finns ju ett mått av våld i många av hennes verk, och som du säger, smärta. Hon pratar om det i en intervju i katalogen: ”Smärtan är hemligheternas port.” Det verkar som att hon genom smärtan vill förflytta sig och sitt medvetande någon annanstans. Att genom konsten nå ett annat tillstånd, en annan värld. Och fast jag skämtade om att rista in en slumpmässigt genererad siffra med ett rakblad, som hon gjorde i performanceverket Lips of Thomas, fast hon ristade in ett pentagram givetvis (jag känner att det är lätt att börja raljera om de här verken fast jag inte vill), så är det något sådant jag själv också är ute efter. En desperat längtan efter att kliva ut ur sig själv, att något ska hända. Och i samma stund som jag tänker den tanken, så känns den pinsam och meningslös. Att ha det så bra att blod och explosioner är det man längtar efter. Jag tänkte på det också när jag räknade mina riskorn. Rörelserna jag gjorde påminde om att rensa lingon. Det var länge sedan jag gjorde det men det är ju en verklig syssla, inget man gör för att få sinnesfrid och nå nirvana utan något man gör för att kunna koka lingonsylt och äta den. Det finns många i världen som utför liknande rörelser i sina arbeten och här sitter jag och lyxräknar riskorn på ett konstmuseum. Inget av det jag säger nu tar egentligen bort det konstnärliga värdet från hennes verk, jag tror det är meningen att jag ska börja tänka på lingon, 1642 och vad jag nu vill tänka på. Som hon säger i samma intervju: ”publiken är mitt verk”. Jag gillar det.
Om vi nu ska försöka hitta en avslutning på det här innan det blir för långt så vill jag gärna hinna prata lite om att hon är kvinna och lite saker jag tänkte på i samband med det.
Jag tänkte ganska mycket på hur oerhört snygg Marina Abramovic är och vilken vacker kropp hon har. Och att jag funderar på om en mindre bildskön person skulle kunna ha gjort samma sak som hon. Framför allt en mindre bildskön kvinna? Jag svarar nu på min egen fråga direkt: nej. För nyss när vi valde bild till den här krönikan så tog vi ju pressbilden för verket The Artist is Present för att det är så emblematiskt för henne men också för att det är en bild man gärna tittar på. Ögat tycker om harmoni och symmetri. Skönhet. Hon är konstnär men hon är också det som ställs ut. Att hon har ett visuellt tilltalande yttre är inte oväsentligt. Det stör mig lite, men jag vet samtidigt inte hur det skulle kunna vara på något annat sätt.
I samband med vem hon är, vilken slags kropp hon har, så vill jag också säga hur glad jag är att kvinnliga konstnärer tar och får den här platsen. Det här låter kanske banalt men ju äldre jag blir desto mer inser jag den stora, stora vikten av att det finns förebilder att identifiera sig med, oavsett vem man är.
Vad har du som du vill få med innan vi drar strecket?
/Marit
2017-03-09 18:09 skrev Ann Ighe:
Ja, precis det: Rythm 0. Jo, publiken blir hennes verk, som du säger, och kanske är det det jag vill avsluta med, runda av med, att det här är verk som _kan_ röra sig mellan henne/konstnären och en mycket liten publik. Men sedan har den här megastorleken uppstått, när så många blir engagerade, så många köar, så många vill vara med.
De allra flesta av verken vi kan se nu på Moderna - ja egentligen alla jag såg, eftersom jag inte deltog i någon av de performances som hon faktiskt gör på plats, utan "bara" såg denna ganska massiva retrospektiv, är som sagt "reperformances". Om tiden är något hon undersöker så blir den här utställningen väldigt mycket något ackumulerat över tid, det är helt klart. Det massiva, återupprepandet är nog ändå intressant tycker jag. Kanske är det något vansinnigt med detta vallfärdande till en utställning och till hennes performances, kanske har hon blivit någon sorts konstvärldens Bruce Springsteen. Men jag tror att det är bra för oss, att öva på att göra saker som andra gör, och ändå våga reagera på djupt personliga vis.
/Ann
Bild av del av verket The Artist is Present, 2010.