Sakprosaåret 2024
Av: Karin Pettersson
En dag när Robert Caro – världens bästa nu levande journalist och sakprosaförfattare – kom hem från jobbet så stod hans fru Ina på garageuppfarten. ”Jag sålde huset idag”, sade hon. Ina älskade deras hem på Long Island men de hade inget val längre. Arbetet med Robert Caros bok om New York-politikern Robert Moses var flera år försenat och förskottet var slut sedan länge. Paret flyttade till en liten lägenhet i Bronx, och några år senare kom boken The Power Broker ut, den kanske bästa bok om makt som någonsin skrivits.
Anekdoten finns i Caros självbiografiska Working, en bok om skrivande. Jag brukar ta fram den ibland när jag själv tappar sugen. Den är rolig, inspirerande och på många sätt helt vansinnig. I tre år bodde Robert och Ina till exempel i södra Texas för att göra research till ett enda kapitel om president Lyndon B. Johnsons barndom. Är det där ribban ligger för att skriva en riktigt bra bok?
Robert Caro är idag 89 år gammal, men som ung jobbade han på olika nyhetsredaktioner. Han var bra på det han gjorde, men på något sätt var det som att texten rann ur honom för lätt. Det var först när han började skriva böcker som han insåg hur lite han egentligen hade förstått av det han skrivit om. Själva långsamheten i bokskrivandet tvingade honom att stanna upp, att tänka.
Vad är en bra fackbok, och hur mår den svenska sakprosan? Om detta uppstod det i höstas en märklig debatt på svenska kultursidor. Kulturskribenten Björn Werner, hävdade att kvaliteten i den svenska fackboksutgivningen var för låg. Som bevis framlades dock inget som Werner hade läst, utan bara statistik på att försäljningen gått ner. Det var en indiciekedja så svag att det aldrig hade hållit ens för en AI-skriven deckare, och det underligaste var kanske att debatten sedan bara rullade vidare, i stort sett tom på konkretion.
Ändå var den intressant att följa, eftersom den på sitt tafatta sätt försökte få fatt på något. Vi är just nu i ett dramatiskt skifte från en tid då texten stod i centrum av vår kultur till en där den rörliga bilden suger åt sig alltmer av människors uppmärksamhet. Det förändrar på djupgående sätt både samhället och människan. Offentligheten blir mer fragmentarisk, känslostyrd och jagcentrerad. Vad gör detta med sakprosan, med bokbranschen?
Det kan tyckas paradoxalt, men faktum är att det ges ut fruktansvärt många fackböcker idag. Många kommer i mycket små upplagor, ofta med huvudsyftet att fungera som marknadsföringskanal för en föreläsningsserie.
Jämfört med för tio eller tjugo år sedan är det idag svårare för en enskild titel att få den kritiska massa av uppmärksamhet som krävs för att tränga igenom bruset. Trösklarna är högre, konkurrensen om vår tid större. Det skapar en frustrerande situation, där många anser att vissa böcker inte får det strålkastarljus de förtjänar, eller skulle ha fått för bara några år sedan.
Till dessa nya förutsättningar förhåller sig branschen. Förlag som Fri Tanke, Volante och Mondial publicerar många titlar som ligger nära debattfåran, ofta snabbt framtagna för att fånga en flyktig tidsanda. Ibland blir det väl tunt och spekulativt, men faktum är också att många av de mest intressanta titlarna ges ut här; Eva Ekselius mästerliga Vakna mitt folk kom på Volante 2023, liksom reportageboken Imperiets barn av Liza Alexandrova-Zorina. Mondial har gett ut journalisten Diamant Salihu, kanske den bäste skildraren av de svenska gängkrigen.
Jag var i början av 00-talet med och startade ett nyhetsmagasin (den numera högerradikaliserade tidningen Fokus) där själva syftet var att försöka återuppliva och förnya den svenska berättande journalistiken. Vi hade i ungdomen läst – möjligen förläst – oss på Tom Wolfe, Joan Didion och Guy Talese. Detta var en tid när politikbevakningen nästan helt dominerades av den mördande tråkiga och fördummande utspelsjournalistiken. Vår fråga var om det med en annan slags text gick att göra makten och politiken mer levande och begriplig? Sedan dess tycker jag att mycket har hänt.
Det finns förvisso i Sverige inga skildrare av Robert Caros kaliber, för detta är vårt språkområde helt enkelt för litet. Inga förlag har de resurser i form av redaktörskap, pengar och tålamod som krävs för den studie av Lyndon B. Johnson som Caro ägnat sig åt de senaste 43 (!) åren och ännu inte avslutat.
Men reportageboken står stark i Sverige, och förra året kom det flera sådana titlar av hög kvalitet.
En sådan är Flickan i korridoren (Mondial), där journalisten Elinor Torp skriver om den autistiska flickan Karolina som tog sitt liv efter att hennes skola misslyckats med att ge henne det stöd hon behövde. Torp är en av landets bästa skildrare av klass och utanförskap och det slavsamhälle som vuxit upp i samhällsmarginalen. I Flickan i korridoren är ingången personlig – Torp har själv en dotter som stångas med det svenska skolsystemet – men analysen är skarp. Fram träder en bild av skolan som en trasig maskin som skadar barnen. Det är socialreportage, politisk anklagelseakt och personligt vittnesmål i ett.
Mina gamla Fokus-kollegor Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg fördjupade sig i boken Högt över havet i den svenska Nato-processen, både dess historiska rötter och de senaste årens dramatiska turer. Kulturjournalisten Johan Hilton berättade i Den siste teaterdirektören levande om en avgörande period i svensk teaterhistoria, genom Benny Fredrikssons livsgärning och tragiska självmord. Den berättarbågen varvades med mediekritik i spåren efter #metoo och kombinationen bar hela vägen till Stora journalistpriset. Olle Lidbom beskrev i Skolplattformen (Fri tanke) detaljerat och engagerat ett byråkratiskt haveri som kostade skattebetalarna miljardbelopp. Som sagt, det är mycket bra som ges ut, och detta är ändå bara ett litet axplock.
En av mina favoritgenrer är böcker i gränslandet vetenskap/essä, och här hävdar sig den svenska utgivningen väl. Jag tycker om att läsa den eftertänksamme professorn i teoretisk fysik, Ulf Danielsson, och hans välskrivna, folkbildande böcker. Förra året kom En sekund i evigheten och andra betraktelser på Fri tanke, kanske inte hans allra bästa, men den håller hög nivå. En person ur den yngre generationen som också skriver i skärningspunkten fysik/filosofi är teknikhistorikern och ingenjören Julia Ravanis, vars bok Skönheten i kaos drabbade mig när den kom ut 2021. Förra året kom hennes andra bok Emmys teorem, om den kvinnliga matematikern Emmy Noether. Boken undersöker hur kroppen och den mänskliga erfarenheten påverkar vår kunskap, den är skriven sökande och öppet. En annan sakprosaförfattare som håller hög internationell klass är litteraturprofessorn Sven Anders Johansson, tillika kritiker på Aftonbladets kultursida. Förra året kom Till ambivalensens försvar (Glänta Hardcore), den tredje delen i hans serie undersökningar av det moderna tillståndet via litteraturen och filosofin. Korta böcker med hög densitet, som ändå är lättillgängliga och öppna mot läsaren.
Den översatta sakprosan är ett särskilt kapitel, då kvaliteten på översättningarna ofta är usel. Jag läste två av 2023 års mest intressanta fackböcker på både engelska och svenska – Walter Isaacsons rätt misslyckades biografi över Elon Musk (Fri Tanke) och Naomi Kleins mästerliga Doppelgänger (Ordfront). Båda misshandlades tyvärr rejält i de utgåvor som gavs ut på svenska. Jag inser att detta är en svår genre för förlagen, eftersom det är dyrt att översätta och många idag redan har läst de mest uppmärksammande titlarna när de väl kommer, särskilt om originalspråket är engelska. Men tyvärr undviker jag idag så långt jag kan att läsa sakprosa i översättning.
Den tid vi lever i är övertydlig och kaotisk, brutal och våldsam. Kanske är det därför sakprosan känns potentiellt viktigare än någonsin. Den svarar mot behovet av att slita blicken från flödet i våra telefoner, men vill ändå att vi stannar i världen.
I Sverige finns sedan länge vänsterförlag som Ordfront och Atlas, och lilla Verbal förlag. De har en ofta vass utgivning som försöker matcha internationella förlagor som Londonbaserade Verso Books. Verbal gav förra året ut forskaren och journalisten Jonas Elvanders utmärkta bok Disciplinerad demokrati. Den skildrar EU-projektets politiska och filosofiska rötter, och hur dessa idéer påverkar dagens Europa. Den är skriven av en författare som är inläst på och förhåller sig till den nya generation intellektuella som nu sätter sin prägel på den internationella debatten. Den borde ha fått större utrymme på svenska kultursidor.
Från Verbal kom också den intressanta essäsamlingen Rörelsesocialism av Toivo Jokkala och Per-Ander Svärd, som försöker hitta en politisk väg framåt i en mörk och stängd tid. Verbal gav även ut Shora Esmailians (även hon skribent i Aftonbladet) kunniga och rasande bok Gaza, snabbt skriven men med hög kvalitet.
Apropå Gaza så var en av årets mest drabbande böcker Johannes Anyurus Faktan (Clandestino Institut), bestående av ett litet häfte på 54 sidor. Där sammanfattas Sydafrikas anklagelseakt hos Internationella domstolen i Haag om att Israel begår folkmord i Gaza. Det görs på en koncentrerad prosa med nästan outhärdliga beskrivningar av tortyr, hunger och ofattbart lidande. Dessa fakta varvas sedan med diktrader som blir som ett slags fönster mellan siffrorna och människan, mellan lidandet och vardagen.
Min uppfattning är att det är mycket som ges ut som håller hög kvalitet. Det jag saknar i bokfloden är ändå den radikala civilisationskritiken, framtidsvisionerna, uppgörelserna. Vreden och visionerna. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka drar visserligen ett tungt lass för att blotta ekonomiska orättvisor och maktstrukturer, boken Girig-Sverige blev en ögonöppnare för många när den gavs ut 2021. Förra året kom uppföljaren Fuskbygget, om den dysfunktionella bostadsmarknad som är vår samhällsekonomis ruttna hjärta. Här finns en vass och samtidigt folkbildande ekonomisk analys som sällan får utrymme i traditionella medier. Även Nina Björks intellektuella självhjälpsbok Medan vi lever: Tankar om existensen håller hög nivå. Men det är mycket som saknas i utgivningen när det gäller vrede, vision, angelägenhetsgrad.
Det är lite känsligt att skriva den här texten, för jag sitter själv i slutfasen av arbetet med en fackbok, och jag känner mig träffad av mina egna reflektioner. Jag har inte offrat tre år på ett enda kapitel, i stället har jag skrivit snabbt, rafsat åt mig några strötimmar här och där. Det jag ändå är säker på är att själva arbetet gjort något med mig. Det har tvingat mig att fokusera, att inte hela tiden hasta vidare till nästa tanke. Det är den fördjupningen en bra fackbok i bästa fall skapar. Hos den som skriver och den som läser, och i mötet dem emellan.
Litteratur:
Imperiets barn, Liza Alexandrova-Zorina, Volante 2023.
Faktan, Johannes Anyuru, Clandestino Institut 2024.
Medan vi lever: Tankar om existensen, Nina Björk, Wahlström & Widstrand 2024.
The Power Broker, Robert Caro, Knopf 1974.
Working, Robert Caro, Knopf 2019.
Fuskbygget, Andreas Cervenka, Albert Bonniers Förlag 2024.
En sekund i evigheten och andra betraktelser, Ulf Danielsson, Fri tanke 2024.
Vakna mitt folk, Eva Ekselius, Volante 2023.
Disciplinerad demokrati, Jonas Elvander, Verbal förlag 2024.
Gaza, Shora Esmailian, Verbal förlag 2024.
Den siste teaterdirektören, Johan Hilton, Natur & Kultur 2024.
Elon Musk, Walter Isaacson, Fri tanke 2023.
Till ambivalensens försvar, Sven Anders Johansson, Glänta Hardcore 2024.
Rörelsesocialism, Toivo Jokkala & Per-Ander Svärd, Verbal förlag 2024.
Doppelgänger, Naomi Klein, Ordfront 2023.
Skolplattformen, Olle Lidbom, Fri tanke 2024.
Skönheten i kaos, Julia Ravanis, Natur & Kultur 2021.
Emmys teorem, Julia Ravanis, Natur & Kultur 2024.
Högt över havet, Maggie Strömberg & Torbjörn Nilsson, Albert Bonniers Förlag 2024.
Flickan i korridoren, Elinor Torp, Mondial 2024.