Sommaren 2017 reste författaren Kristina Sandberg till Vermont i USA för att intervjua författarkollegan Jamaica Kincaid. Resultatet blev ett reportage i Vi läser, men också en känsla av att alla tankar och intryck inte fick plats. Det fanns mer kvar att skriva om.
Inför Kincaids Sverigebesök hösten 2019 skriver Kristina Sandberg den här texten för Ord&Bild – som en slags efterskörd. En personlig blick på ett författarskap men också på en särskild plats i tid och rum, med den avklarnade distans som endast åren som går kan ge.
Av Kristina Sandberg
I augusti 2016 sitter jag med kalendern och stryker. Vet att jag har ett halvår av sex kurer med sex olika sorters högdoscytostatika framför mig, efter årsskiftet operation, ta bort hela bröstet. Strålning. Och antikroppsprutor under ett år, antiöstrogen i tio. Om det inte har spridit sig. Jag mejlar, bokar av. Allt sådant som kräver långa resor med hotellövernattningar under hösten. Publika framträdanden. Och så där, samtalet med Jamaica Kincaid på Stockholm Literature i slutet av oktober. Det jag både sett så mycket fram emot, och bävat inför. I rädslan stryker jag det också. Vet ju inte hur jag kommer må där efter den tredje eller fjärde cellgiftskuren. Jag är sliten efter de intensiva åren med Majtrilogin. Så trött redan före behandlingsstart. Och bara några veckor före beskedet om aggressiva bröstcancertumörer har vi begravt min pappa, som helt oväntat dog i hjärtinfarkt den sista juni.
Men min man Mats hejdar mig. Du kommer att ångra det, säger han, det är ju en fantastisk chans att få träffa henne. Själv har han haft ett kort men mycket trevligt samtal med henne i en lunchkö på Waltics litteraturkonferens 2008, om Linnés lärjunge Anders Dahl. Och gjort en mejlintervju för Världsbibliotekets sajt Macondo.
Och det är också då, 2008, som jag börjar läsa Jamaica Kincaid. I slutet av 80- och början av 90-talet gavs några av hennes böcker ut på svenska. Birgitta Wallin och Karavanredaktionen gjorde ett strålande Jamaica Kincaid-nummer 2004. Och kanske är viljan att svara på en läsupplevelse, behovet att gå i dialog, det som verkligen visar att en text trängt sig in. När den berör och rör om. Det som uppstod direkt i mötet med Jamaica Kincaids texter. Herregud, så bra. Romanerna förstås, och den prosalyriska debutsamlingen ”På flodens botten.” Men också ”My Garden (Book)”, där hon skriver essäistiskt om sin trädgårdspassion. Den praktiska lyckan och mödorna lika mycket som det historiska och politiska arvet som finns kring i stort sett varje planta. Och så indirekt en vacker skildring av familjelivet i Vermont. Därför blir jag orolig när jag får reda på att Jamaica Kincaid har skilt sig. Har hon kunnat behålla sin stora trädgård?
Det blir så att Mats och jag tillsammans håller i samtalet med Jamaica Kincaid på Stockholm Literature. Det är fint att dela det av många skäl – det var han som började läsa henne och tipsade mig, och ifall cytostatikan gör min kognitiva förmåga alltför trög kan Mats ta vid.
Och trots att festivalen äger rum precis när cortisonet som ska hindra de värsta biverkningarna just gått ur kroppen och immunförsvaret dippar snabbt, så blir det så fint. Jamaica Kincaid är briljant. Den svenska publiken älskar henne. Signeringskön ringlar lång. Med från Tranans förlag är Johannes Holmqvist som gör ett fantastiskt jobb med att både återutge gamla titlar och ge ut nyöversatta böcker av Kincaid och ordna hennes besök i Sverige.
I den lättade och glada stämningen efteråt när vi äter tillsammans – och jag har fått veta att hon behöll huset och trädgården i Vermont efter skilsmässan – så väcker Johannes förslaget att Mats och jag borde resa dit och göra ett författarporträtt av Jamaica för Vi läser. Sommaren 2017. Det låter underbart – och storslaget. Bara behandlingen går bra. Bara jag blir botad. Jamaica säger att vi måste komma, att vi bestämmer det här och nu.
December och den sista cellgiftskuren strax före nyår. Uselt blodvärde, alla svåra symptom. De tunga värkande benen, yrseln, minnet som sviker. Såren och blåsorna i munnen, svalget, tånaglar som lossnar, tår som blöder. Ständiga vaglar i ögonen. De rinner, näsan rinner, oavbrutet. Alla slemhinnor som kan blöda blöder. Tröttheten, orden som försvinner. Oförmågan att fokusera på text. Det våldsamma klimakteriet förtätat till veckor. Slungas runt av värmevallningar, frossa. Svårigheten att sova. Men behandlingen har gett mycket bra resultat, tumörerna kan inte längre synas på röntgen, och i slutet av januari blir det operation.
I Moliden, Ångermanland, står pappas hus, hans föräldrahem, övergivet. Sorgen inkapslad, i väntan på… plats. Har inte orkat, kunnat resa upp dit under behandlingen. Och våren blir en oförberedd vandring djupare ner i ångest, rädsla. Hur ska jag kunna läsa min opålitliga kropp? Lita på den. Alla människor jag möter, främlingar i mataffären, på pendeltåget – ni bär också döden i era kroppar. Som om de ser på mig och ber – bär vårt lidande också.
Men så kommer resan till Vermont upp på nytt. Vi läser ställer frågan: ”om ni ändå är på östkusten – i USA – skulle ni då vilja göra ett porträtt av Jamaica Kincaid?”. Bidrag till resa för en person och arvode för artikeln. Snabbt inser vi att en USA-resa för fyra blir mycket kostsamt. Men så här snart efter sjukdomen är det omöjligt för mig att tänka att jag skulle resa iväg själv. Jag vill aldrig mer resa ifrån mina barn, som då är 13 och 10. Jag vill inte vara i USA utan Mats och dem. Trump har vunnit valet. Och jag lider fortfarande av fatigue, extrem trötthet som ofta kommer efter en cellgiftsbehandling, ett slags biologisk och mental utbrändhet. Vi brukar förstås inte befinna oss på USA:s östkust så där en passant, men det vore en dröm att besöka Jamaica Kincaid i hennes hem.
Och så helt överraskande – ett litterärt pris, och vi bestämmer oss. USA i juli. Nu har vi råd. Jamaica Kincaid skickar bilder från sitt hus och sin trädgård, sittande bland tusentals narcisser, daffodils – sådana som hennes huvudperson Lucy i romanen Lucy ser med sådan vrede när hennes arbetsgivare Mariah ska visa vacker vårblom i USA. Lucy som tvingats läsa Wordsworths dikt i skolan på Antigua, under brittiskt kolonialvälde, i ett klimat där påskliljor inte förekommer. Men Jamaica Kincaid tycker mycket om gult och Vermonts årstider är perfekta för lökväxter, med kalla vintrar och varma somrar. I mejlet bjuder hon in oss att bo hos henne, och vi svarar artigt att vi gärna besöker henne för intervjun och fotografering, men att vi kommer hela familjen och kan självklart hitta boende i närheten. Men inbjudan kvarstår, Jamaica skriver att hennes hus är stort nog att rymma många gäster.
Det blir en märkvärdig tid i Vermont. Magisk? Och samtidigt så jordnära. Hur samtalet börjar, och bara pågår i dagar. Med Jamaica, och med Trever, hennes unga allt i allo som bor i ett eget hus på den stora tomten. Han sköter grovjobbet i trädgården, och när han är ledig jagar och fiskar han, och tillverkar egen lönnsirap. Jamaica stöttar honom, hjälper honom. Kanske är han mer som en son i huset, nu när Jamaicas egna barn har flyttat hemifrån. Huset från 1930 talet står på en höjd, med ett stort blomsterrum på gaveln med vackra fönster, där Jamaica har sin enorma samling trädgårdslitteratur, främst idéhistorisk, botanisk och filosofisk, och en särskild bokhylla med sina favoritförfattare oavsett genre. En arbetsplats med skrivbord, och en divan. Där äter vi också middag när mörkret lägger sig. Vi hjälps åt med hushållsarbetet, Jamaica arbetar sina timmar med skrivande och läsning i sitt sovrum på övervåningen, Trever jobbar med sitt och vi andra gör utflykter dagtid, men till frukost och middag sitter vi ner tillsammans och samtalar. Vid frukosten i det solgula köket – målat inspirerat av Monets kök i Giverny – på kvällarna på terrassen, omgiven av dahlior, stora blåklockor, madonnaliljor – och mygg. Dagligen avhandlas tillståndet i USA – hur Jamaica Kincaid förstår Trumps seger och läget som råder nu. Att Clintons alltför mycket kommit att bli en politisk maktelit i USA och därför var det så många som inte hade förtroende för Hillary. Både i köket och vardagsrummet hänger signerade fotografier av Jamaica och Obamas, hon stöttade Barack Obamas kampanj, men har också träffat honom på Harvard där hon är professor. Jamaicas resonemang går brant, djärvt. Analyserna bygger på de långa perspektiven, fastnar inte i nuets kaotiska turbulens – eller närsynthet. Hon menar till exempel att den amerikanska romanen ”The great american novel” av framförallt manliga författare har en blind fläck i sin upptagenhet av det personliga misslyckandet. För hur kan någon egentligen ”lyckas” i en nation som så att säga har misslyckandet inskrivet i sin konstitution – när friheten från början bara var till för några få? När man tillät och byggde sin ekonomi på erövrandet, slaveriet och diskrimineringen? Hon menar att man måste göra upp med den frågan, istället för att fastna i den personliga berättelsen, där själva idén om att ”lyckas” eller ”misslyckas” leder människor snett.
Men samtidigt värjer sig Jamaica Kincaid mot idén att det skulle finnas någon specifik ”svart identitet” – i samtalet använder Jamaica ordet black och blackness. Hon menar att definiera människor efter hudfärg bara är ett av sätten att utöva makt – därför kan man inte gå med på att hudfärgen rymmer något essentiellt. Att skriva om maktutövningen, rasismen, orättvisorna och våldet är en annan sak – det är vad människor gör mot andra människor. Och hur maktutövningen ser ut när den legitimeras utifrån föreställningar om ras och hudfärg.
Jamaica säger att den fasta identitetstanken riskerar att stänga in och omöjliggöra förändring. Hon jämför också uppväxten på Antigua med USA. Att vara svart på Antigua var att tillhöra majoriteten. Det var andra saker som skiktade samhället, men det var först i USA orättvisorna så markant baserades på hudfärg.
Hon menar också att människor flyr till USA när livet har gått sönder, av olika skäl. När man måste börja om. Hon konstaterar att människans intelligens kan ta sig många olika uttryck, i sin förmåga att överleva de mest skilda villkor och historiska tidsperioder.
Ofta talar vi om hennes böcker, skrivandet. Hon visar fotografier av sin familj, lagar rätter efter sin mamma Annies recept. Vi pratar om familjen Shawn, som betytt så mycket för hennes skrivande. William Shawn var legendarisk redaktör på The New Yorker och fick tidigt upp ögonen för Jamaicas unika talang. Det var också där den ikoniska texten Girl publicerades för första gången, och Shawn var hänförd. Så här långt senare minns Jamaica hur de alla ville bli lästa av honom, att hans beröm var åtråvärt men sällsynt. Hon gifte sig med hans son, kompositören Allen Shawn. De flyttade så småningom från Manhattan till North Bennington i Vermont, med sina två barn Harold och Annie.
För Jamaica var det avgörande för att börja skriva att inse att hon bara kunde skriva ner det hon tänker. Att skrivandet är hennes tankar i skrift.
Vi talar en del om mottagandet av den senaste romanen, Se Nu Då – hur kritiken delades i hyllningar eller totalt avfärdande. Kincaid själv tror att hon tillåts skriva inom ramen för ”svart identitet”, som en talesperson för ett ärende, men när hon skriver med en allvetande omnipotent röst om ett amerikanskt äktenskap som går sönder i mytologisk och filosofisk språkdräkt – från en kvinnas perspektiv – då tar hon sig för stora friheter. Men det är en roman skriven utifrån Mrs Sweets totala förlust. En vrålande sorg.
Vi rör oss kring händelserna i livet som gett upphov till text. Barndomen på Antigua. Mamma Annie. Ungdomstiden i New York. Umgänget i kretsen runt Andy Warhol. Den unga kvinnan som fotograferade Jamaica och Allen när de gifte sig, hon som tog sitt liv, bara en kort tid efter. Familjehistorierna utifrån fotografierna. Sorgen över ett äktenskap som gick sönder.
Att människan måste vara så påhittig för att överleva allt hon kan utsättas för.
Vi pratar läsning.
Vi pratar om mödrar.
Vi pratar om fäder.
Vi pratar om föräldraskap.
Vi pratar om mat. Om trädgård. Vi delar åsikten att den andra vågens feminism i viss mån övergav kvinnors liv och ”the female experience” som barnafödande och hushållsarbete, för den viktiga strävan att nå alla manliga privilegium i samhället. Hon menar att skapa ett hem är en historia om världen. Politiken och samhället pågår även i hemmet – i maten, i möblerna, i tygerna, i skillnaderna mellan fattig och rik. Och i trädgården, förstås. Jamaica säger också att det var ett misstag att lämna kontrollen över kvinnors kroppar till läkarvetenskapen, till männen. Graviditeter, abort. I hennes barndom på Antigua skötte kvinnorna om det, utan att blanda in männen. Och se nu, hur männen får makt över kvinnors kroppar med lagstiftning och bristande aborträttigheter, med kontrollen över barnafödande, påpekar hon lakoniskt.
Jamaicas arbete i trädgården är hennes skrivande, menar hon. Vem har namngivit plantorna, och vad säger det om vår historia? Hur kommer det sig att människan åtrår det som är sällsynt i sin närmiljö så mycket att hon reser ut i världen för att erövra och ta det hon vill ha? Jamaica deltog i en strapatsrik växtjägarresa till Himalaya. Där fick hon se lokala bönder komma med stora lass med grenar från rododendronbuskar för att ha som djurfoder – medan rododendron i Europa och USA har varit och är exklusiva trädgårdsväxter. I de egna trädgårdarna odlade de exotisk tagetes – från Mexico.
I Jamaicas trädgård finns också en mejram, Za’taar, som gestaltar konflikten mellan Israel och Palestina – vem ”äger” plantan, vart hör den hemma, vad är dess ”rätta” namn?
Emellanåt grottar vi ner oss i själva lusten till olika växter, vilka som fungerar och är extra odlingsvärda. Hennes egen trädgård fick formen av en karta över Karibien – stora planteringar som öar i havet av gräsmatta. Idag kan hon inte leva utan bergen och årstiderna i Vermont – det landskap som var så främmande när hon först kom hit.
Vi pratar om depressioner. Om den djupt sorgsna läkaren som i slutet av 1800-talet trampade upp en stig i skogen alldeles här i närheten av hennes hem som var en mile lång. Idag finns stigen kvar som ”the One Mile Walk”. Han tvingade sig att gå rundan varje dag, och så småningom lättade depressionen. Jamaica tror inte på lidandet. Inte det självpåtagna lidandet eller offret. Lidandet kommer ändå, så man måste göra vad man kan för att slippa det.
Vi får följa med till hennes framträdande på University of Saratoga, där studenter går en sommarkurs i Creative Writing. Dagen före har Joyce Carol Oates varit där och föreläst. Förr om åren återkom även Susan Sontag och Philip Roth. Hon får de vanliga frågorna om sina personer i böckerna, om de är sympatiska eller inte och hon vänder på frågan ”Vem är sympatisk? Är din mamma sympatisk? Och ska jag be om lov hos kritiker först för att tillfredsställa deras åsikter om vad de tycker är sympatiskt innan jag skriver mina texter?”
Hon är verkligen en stor litterär stjärna i sitt hemland. Och min känsla efter alla de många timmarnas samtal är att Jamaica framförallt hävdar sin rätt att skriva precis vad hon behagar. Hennes texter blir djupt personliga och politiska, men uppdraget är mot texten, att skriva det hon vill och måste, oavsett hur det tas emot. Det finns ett envetet hävdande som kan vara våldsamt, men också rymma en oändlig sorg. Språket i sig är det som bär all komplexitet, allt våld, all skönhet. Det historiska arvet.
Med oss hem i resväskorna har vi frön och trädgårdsredskap. Vi har talat om hur man kan förlora förmågan att arbeta i trädgården, och efter många år är Jamaica nu ”back in the game” i sin trädgård. Där hemma hos oss väntar en vildvuxen oreda, men till våren ska jag sätta Jamaicas frön i jorden. Bland annat de vackra frökapslarna från hennes sammetsröda Linnétagetes.
Jamaica Kincaid föddes 1949 på den karibiska ön Antigua. Hon kom som tonåring till USA, där hon fortfarande lever och verkar, dels som författare, dels som professor på Harvard. Hon debuterade 1984 med “På flodens botten”. Hennes senaste roman är “Se Nu Då” från 2015.
Kristina Sandberg är född 1971 och uppvuxen i Sundsvall. Hon debuterade 1997 och har skrivit en rad romaner. Trilogin om hemmafrun Maj från Örnsköldsvik blev hennes stora litterära genombrott och den avslutande delen “Liv till varje pris” fick Augustpriset 2014.