Författaren och journalisten Joan Didion avled den 23 december 2021, 87 år gammal. Magdalena Sørensen har i många år haft Joan Didions texter nära sig: ”Vi går genom samma dörrar, hon och jag, samma dörrar vid olika tider i livet, i historien”, skriver hon i denna essä, som också handlar om Joan Didions brev till vännen Peggy LaViolette.
Foto: Bokförlaget Atlas
Breven, bron
Av: Magdalena Sørensen
(Tidigare publicerad i Ord&Bild nr 3-4 2019)
Tisdag 30 maj
Gigantiska träd som skruvar sig mot himlen. Barken ser ut att ha slitits av i långa sjok. På marken sitter en student med ett block. UC Berkeley. Ståtliga vita byggnader med stora versaler. BACTERIOLOGY. ZOOLOGY. PSYCHOLOGY. UNIVERSITY LIBRARY. Och bakom det, liksom i skymundan: Bancroft Library, arkivet.
Vakten på entréplan gör en ingående säkerhetskontroll, men kollar inte fickorna och kamera är tillåtet. Endast blyertspenna. Jag dirigeras en trappa upp, får visa legitimation, blir inskriven. Hänvisas till utlämningsdisken i salen intill. Ett fåtal personer sitter utspridda i en tystnad som endast bryts av personalen. Efter viss väntan får jag en låda med de första manusutkasten. Breven däremot, de håller på att katalogiseras, tyvärr.
*
Anteckningarna från Kalifornien inleds med en resa därifrån.
Första gången jag satte min fot i ett flygplan var 1955, då hade planen namn. Det här var American Airlines The Golden Gate. ”Det bekväma alternativet för resenärer mellan San Francisco och New York”. Jag var tjugoett och hade en vecka tidigare traskat runt i Berkeley i sneakers och grön regnjacka, men nu var jag en ”transkontinental resenär som serverades lunch uppe i det blå”, helstekt Beltsville-kalkon med fyllning och skysås. Jag trodde på Mörka Bomullsplagg. Jag trodde på Små hattar och Vita handskar.
Joan Didion tog detta första flyg till New York tillsammans med Peggy LaViolette. Väninnorna hade skickat in bidrag till tidningen Mademoiselles årliga tävling och valts ut som två av tjugo gästredaktörer. De fick tillbringa juni månad på Manhattan, vara del av redaktionen på Madison Avenue. LaViolette stannade sedan i New York medan Didion tog tåget tillbaka till Kalifornien via Boston, Quebec och Chicago. På sin röda Olivetti skrev hon brev som hon postade från tågstationerna. Brev som Peggy LaViolette donerat till Bancroft Library.
*
I anteckningarna jag översätter är det 1976, utanför är det 2017. Patricia Hearst står inför rätta, Joan Didion ska rapportera och jag befinner mig i Berkeley, i hasorna på Didion. Långt bortom mitt faktiska uppdrag.
Lådan är stor och vit, någon har skrivit ”Summer of Love” på ena sidan och stuckit in rosa papperslappar på olika ställen i mapparna. Jag tar plats vid ett bord och börjar från början. Run River, debuten från 1963. Tunna tunna papper med maskinskrift. Huvudpersonen Lily är en tystlåten och obekväm Berkeleystudent vars skolår summeras som några intressanta böcker och ett par roliga fester. Handlingsförlamad, snudd på apatisk låter hon sig bli gift med: en kille som tar hennes rädsla för ormar på allvar. Flortunna papper, ändringar och strykningar i bläck. Vogueredaktionen på dagarna och romanen på kvällarna. Jag kommer fram till inlagan. När hon fick den, hur kändes det? När texten var satt, gått från något eget pågående till alldeles strax bok, genrepet. Hon debuterade, gifte sig året därpå.
Hennes papper, de är så tunna, så sköra… och så messy.
De olika utkasten till Slouching Towards Betlehem (1968). Förordets avslutande ord: “Writers are always selling somebody out”.
Play It as It Lays (1970), roman nummer två. Anteckningar och utkast, tidningsklipp om skallerormar som haft ihjäl människor i öknen. Rattlesnake i rött bläck över en maskinskriven sida. Stycken inringade med blyerts. SAVE. Ormarna krälar runt i romanen. Människorna knaprar lugnande, sväljer förödmjukelser och motgångar med alkohol. Huvudpersonen Marias likgiltiga slutsats: det finns ingen logik och det spelar ingen roll. Maria som tar bilen och kör, bara kör på motorvägen när det inte går att andas.
Anteckningarna från Södern, hennes kommentar till de tv-tittande hemmafruarna hon möter: How about driving? Kör ni inte bil?
En inköpslista i hastig blyerts på ett skrynkligt papper: cigarettes, milk, eggs, butter, bread, soda, coffee, något oläsligt.
Jetlag har övergått i PMS, då var jetlag att föredra. Det är min sista dag i Berkeley, jag kommer inte att hinna åka till hennes hemstad, Sacramento, eller gå över hennes bro, Golden Gate. Och breven förblir olästa. Breven, som aldrig har publicerats, inte finns tillgängliga någon annanstans. Vem var hon, före den offentliga rösten, uppdraget?
Golden Gatebron. Foto: Magdalena Sørensen.
Översättningen tar slut. Den trycks, den publiceras, recenseras. Men i mig fortsätter det mala. Breven, bron, breven, bron. Vem var hon, ensam på ett tåg, vem var hon med väninnan?
Måndag 8 januari
Regnet öser ner. Klockan 13 öppnar Bancroft igen efter juluppehållet.
Telefon, blyertspenna och max tre pappersark. Säkerhetsvakten räknar. I utlämningsdisken får jag vänta, tills de berättar att de inte hittar materialet jag beställt. Jag slår mig ner och väntar lite till medan tjejen som hjälper mig undersöker saken vidare. Fyra män utspridda i den stora salen och tystnaden. Utanför fönstret är campus tomt. Hon kommer till mitt bord, breven ska finnas nere i arkiven men står inte på sin hylla, viskar hon. Den mänskliga faktorn, någon kan ha läst dem och så har de hamnat på fel hylla, sånt händer. Men kanske går de att lokalisera, kanske dyker de upp, kanske redan i morgon, kan vi mejla dig? Absolut, men i övermorgon lämnar jag Kalifornien, svarar jag.
I en korridor hänger en ny utställning: ”Summer of Love”. Foton på Joan Didion i Golden Gate Park. Det maskinskrivna utkastet till ”Slouching Towards Bethlehem” och versionen som publicerades i Saturday Evening Post den 23 september 1967.
Jag går den röda bron. Fram och tillbaka. Golden Gate. Fram och tillbaka. Att gå över den var ett ideal, och hon gjorde det i sina första högklackade skor. Fram och tillbaka.
Tisdag 9 januari
Klockan 11:30.
Dear Magdalena Sorensen,
Joan Didion letters to Peggy LaViolette Powell,
this item is ready for use
Klockan 13:20 infinner jag mig. Telefonen, blyerts och de tre arken. Registrering. Tystnaden och utlåningsdisken. Breven? Det är någon annan som läser dem just nu, men du kanske vill slå dig ner och vänta lite. Vem är det, frågar jag, ska jag titta till höger eller vänster. Det blir lite konstigt, jag kan inte säga det, men han tittar på oss just nu.
Jag tar plats igen vid bordet mitt i salen, studerar de utspridda männen. En står upp och går igenom gamla tidningar. En annan bläddrar sakta i en enorm bok. En yngre kille sitter i ett hörn med något mindre material, han är det nog. Kommer på mig med att blänga. Ser oss som två hundar, ser hur vi drar i breven från varsitt håll, sliter tills de går sönder. Itu som ormen.
Till slut är han klar och jag kan ta över. En mapp med handskrift: Didion, Joan letters to Peggy LaViolette. Inuti: maskinskriven text på olika brevpapper. Dear Peggy. Jag börjar läsa men efter en sida blir det dimmigt av tårar. Börjar scanna dem med telefonen i stället. Breven ligger i fel ordning, jag börjar rätta till kronologin, men snart kommer en anställd fram och påpekar att jag måste läsa dem i den ordning de ligger. Ordningen får inte ändras. Jag scannar brev efter brev, tills det bara är ett icke-brev kvar: ett svartvitt negativ med en okänd bebis. Unidentified baby on floor.
Brevpapper: Hotel Statler Boston
Boston
Friday after dinner
Dear Peggy –
Hon skriver inte på tåget, snarare på hotellet. Hon berättar om avfärden från Grand Central i New York där tårarna kommer eftersom hon inte vet vart hon ska ta vägen, inte orkar bära sina väskor, inte får kontakt med några medmänniskor. Tågresan, ankomsten till Boston. Att hon absolut vill avbryta resan och flyga hem, men somnar innan hon hinner ringa mamma. Hon vantrivs i Boston, staden är henne grå och likgiltig. För akademisk.
Jag har kontaktat Didions agent, men hon vill inte att breven översätts eller publiceras. Det blir att jag översätter ändå, klär på mig Jaget och utför transaktionen i hemlighet. Det är så jag är van att umgås med hennes ord. Hennes röst, en del av min.
PLEASE WRITE och underskrift i snabbt bläck, tillägg som inte går att tyda.
Brevpapper: Canadian Pacific Hotels, Chateau Frontenac Quebec
Quebec
Tuesday afternoon, July 5
Dear Peggy –
Lördag kväll hade hon tagit ett tåg från Boston. Efter hjälpsam man på Grand Central och snuskig man i Boston Public Garden följer nu påflugna män på nattåg: man nummer ett vill få ensam resande kvinna att flyga hem till sin familj (tänkte hon något runt det faktum att det var modern som placerat henne på dessa tåg?), man nummer två gör närmanden, man nummer tre tycker inte heller att hon borde resa ensam och menar att om hon nu absolut ska kuska landet runt själv borde hon hålla sig vaken och se det.
Söndag eftermiddag var hon framme. Hade inte dusch på rummet, fick tvätta håret hos en kvinna hon träffade på hotellet. Måndagen tillbringade hon i Quebec, ensamt promenerande. Nu ska hon strax ta tåget till Montreal, fylld av iver att nå Chicago och tåget till Kalifornien.
Ingenting om att läsa eller skriva på tåget, ingenting om landskapet. Kanske var det så när man var tjugo.
more later –
Joan
Tåg i Quebec. Foto: Magdalena Sørensen.
Brevpapper: La Salle Hotel
Chicago
Wednesday evening
Dear Peggy –
Sådan intensiv rapportering till väninnan. Hon kommenterar det med att hotellbrevpapper får henne att genast vilja skriva brev. Chicago gillar hon. Sista sträckan, Chicago-Sacramento, kommer att ta tre dygn. Hon skriver om skuld, en skuld belägen hemma. Ogrundad sådan, som likväl plågar henne, så fort hon börjar närma sig Kalifornien. Hon antar att han inte är medveten om vad han gör, det skulle vara omänskligt vidrigt. Hon nämner en film med Ingrid Bergman och läser äntligen något, en bok hon köpt på Harvard Coop.
Vi går genom samma dörrar, hon och jag, samma dörrar vid olika tider i livet, i historien.
Kaffet, kaffet, som de vita stenarna i Hans och Greta, små ljuspunkter på vägen, nödvändiga. Kalifornien, Kalifornien, platsen hon längtar hem till, sedan längtar bort från, nödvändigtvis.
Thank God for California.
Joan (i bläck)
Söndag 21 januari
Första gången jag satte min fot i New York var 1989, då bodde vi på YMCA. Det var mamma och jag, långa betongkorridorer, en ful stad. Det finns ett foto på mig, nypermanentad med frihetsgudinnan i bakgrunden. Det finns en dagbokssida med stora bokstäver: I speak English. Bara engelska, jag var annan nu. Med ceriserosa Converse och nytt hår. Ville inte åka hem, har aldrig velat åka hem.
Joan skriver igen sen, hemifrån Sacramento, där allt tycks stå stilla. Hon skriver om händelselöshet och PMS, om längtan tillbaka till New York. Hon skriver att hon erbjuds ett tryggt jobb men tackar nej, det vore för enkelt. Hon vill bort, hon vill göra något eget.
Sommaren därpå var hon äntligen klar i Berkeley, fri att fortsätta framtiden. Hade tack vare ännu en vinnande text fått plats på Vogues redaktion och satte sig på flyget igen.
Från Kalifornien har jag rört mig till Kanada: Montreal och tåget till Quebec, fram och tillbaka. Tåget vidare till New York, där jag promenerar. Promenerar och promenerar. Det är inte 1955 eller 1956, det är 2018 och ingen av oss blev någon annan. Jag promenerar i Central Park, jag promenerar till Grand Central. Från dagsljus till skymning till natt. Promenerar och promenerar. Fram och tillbaka över citatet som är graverat i asfalten: ”A word is dead when it is said, some say. I say it just begins to live that day.” Emily Dickinson
En dag utan skrivande är känslan att dagen inte har rört på sig. Man har funnits i onödan.
Hur hanterade du dessa dagar?
Dear Joan,
Jag vill berätta att dina meningar pulserar i mig. Att jag ser telefonkiosker i Aten och Montreal och det ekar: It was a true earlier time. Att jag har på tungan när folk frågar om min resa: I’m a writer, I like to go to new places. Ord du antecknade för många år sedan.
Jag vill berätta att jag också har en röd Olivetti nu. Din verkar vara från 1953. Min från 1963. Den tillhörde min far, vars nervositet ekar i din far. Ormfobin, allt som inte håller, det saknade manuset för livet, så mycket vi skulle kunna prata om. Grävandet.
Längst in ser jag ensamma flickor som blir unga kvinnor som vill iväg. Man lämnar inte en gång, lär de sig sen, man lämnar gång på gång. Som du beskriver det i ”Good Bye to All That”, plötsligt är man klar med en plats, med den man varit där. Plötsligt var du klar med New York.
Detta att vilja någon annanstans, att behöva lämna, minns du när det började?
Jag vill prata om att skriva sig en början, en väg ut. Skriva för att slutet skönjs. Du skriver om Sophia Loren i Blue Nights när du saknar sextiotalet. En person från den tiden som fortfarande lever. Ni är födda samma år, vilket ger dig något slags hopp; hennes sätt att åldras, en känsla av möjlighet. Såsom vi tittar i skyltfönster, speglar, kan det finnas någon där, någon att se sig i. Hur ser du på längtan nu?
Tar du fortfarande anteckningar?