Asli Erdoğan
Requiem över en förlorad stad
Översättning Ulla Lundström
Rámus (2023)
Av Anna Remmets
2018 skriver den turkiska författaren Asli Erdoğan i Dagens Nyheter om hur regimen försökt radera hennes litterära gärning. På omslaget till de turkiska utgåvorna av hennes böcker har en stor del av hennes litterära CV raderats. Det blev hon varse när moderatorn för ett samtal som hon skulle hålla på ett FN-toppmöte för mänskliga rättigheter introducerade henne med att berätta att hon översatts till nio språk, fast den verkliga siffran var mer än tjugo. Detta skulle kunna låta som en kränkt klagosång från en paranoid och fåfäng kulturpersonlighet om det inte vore för att den turkiska regimen verkligen förföljer intellektuella och oppositionella, och att Asli Erdoğan – född 1967 och prisbelönt författare till ett antal romaner och politiska essäer – varit en av dess måltavlor i flera år. Erdoğan, som alltså ironiskt nog delar efternamn med Turkiets diktatoriska ledare, fängslades 2016 för att hon på olika sätt uttryckt stöd för den kurdiska befolkningen.
Försöket att radera någon som författare, som intellektuell, och som skrivande kvinna skulle kunna vara ett motiv från någon Erdoğans egna romaner, där död och upplösning av gränserna mellan jaget och dess omvärld, är återkommande motiv. I sitt förord till essäsamlingen Inte ens tystnaden är längre vår egen från 2016 kallar Elisabeth Hjorth Asli Erdoğan en nattens författare. I viss mån stämmer det. I bildlig bemärkelse innehåller såväl romanerna som de politiska essäerna en hel del mörker, då de skildrar ensamhet, sorg, alienering, hemlängtan och våld. Natten är också ett framträdande inslag hos Erdoğan rent bokstavligt. Romanerna, inte minst den senaste till svenska översatta Requiem över en förlorad stad, är fulla av beskrivningar av hur berättaren vandrar i nattliga städer eller från sin lägenhet tittar ut över desamma medan hon (för berättaren i Erdoğans romaner är oftast, men inte alltid, en hon) röker cigarett efter cigarett, dricker tekopp på tekopp och stirrar på sina pappersark (aldrig någon dator!) där hon försöker skriva. Men berättaren upprätthåller sig också ofta vid natten som sådan och besjunger den på ett sätt som påminner om romantikens poeter. Och precis som hos dem förknippas natten hos Erdoğan med tillvarons skuggsida, som i sin tur förknippas med kreativitet och frihet från konventioner men också med hot, våld och död. Även innan hon själv tvingades i exil 2017 präglades hennes romangestalter av en slags hemlöshet. De flackar omkring i städer som Genève, Rio de Janeiro och Istanbul och framstår på samma gång som utsatta och fria.
Så är även fallet i Requiem över en förlorad stad. Den är skriven mellan 2005-2020 och precis som Erdoğans andra böcker på svenska översatt av Ulla Lundström. Fotfästet i den mera konventionella handling som återfinns i tidigare romaner som Stenbyggnaden (2009), Den mirakulöse mandarinen (1996) och Staden i den röda kappan (1998) verkar nästan försvunnit helt.
Det finns ett ”jag” och ett ”du”, som ibland verkar syfta på jaget som talar till sig självt. Jaget som rör sig i ett nattligt Istanbul, eller sitter och försöker skriva medan hon röker och dricker te. Men lika ofta vandrar jaget i de surrealistiska, symbolladdade fantasilandskap som förkroppsligar hennes minnen och sinnesstämningar – mörka, skrämmande skogar och ödsliga öknar. Så här kan det låta:
”Regnmoln drar ihop sig över himlen och natten sänker sig tidigt över min barndoms skog. Jag promenerar fram över den porösa, doftande marken, den ligger uppsvälld som spädbarnsgravar, och jag betraktar förundrat vattnets alla vägar…”
Även den faktiska staden Istanbul glider in i (mar)drömlandskapen. I synnerhet stadsdelen Galata med sitt torn från 1300-talet. Asli Erdoğan beskriver ruiner, hemlösa döende katter, kvinnor i prostitution och andra nattens varelser. Det är stundtals mycket gotiskt. Inte minst eftersom just detta sätt att låta huvudpersonernas mörka sinnesstämningar och det omgivande landskapet speglar varandra så att det sistnämnda helt och hållet kan tyckas vara en projektion av det förstnämnda.
Och det råder inget tvivel om att det är ett plågat jag som för ordet, även om plågan aldrig riktigt konkretiseras i alla poetiska bilder som avlöser varandra. Här och där skymtar en mor fram, som kanske ville abortera jaget, här och där vänner och älskare som försvunnit, lämnat eller dött. Men här finns också, kanske ännu mer framträdande, skrivandets vånda. ”Blod” och ”ord” är ord som ständigt återkommer, och det är tydligt att det förra är insatsen för att knåda fram det senare. Stämningen i de ödesmättade och bistra landskap som beskrivs genom drömlika bilder utan tydlig inbördes samhörighet genomsyrar också de något mer prosaiska styckena i vilka vi möter en kämpande och plågad författare framför sina ”pappersark”.
Det kan vara en fallgrop att göra en slentrianmässigt biografisk läsning och tillskriva författarens egen oppositionella ställning i hemlandet allt detta. Men inte desto mindre är det ett faktum att vissa i högre grad än andra skriver med blodet som insats. Det innebär inte att det är så enkelt som att blodet som spills, kampen för orden, enbart handlar om att få skriva obehindrat och fritt i en diktatur. I Requiem över en förlorad stad verkar det också vara en fråga om att skriva ”sant” i litterär mening: att knåda de vardagliga orden tills de till slut visar världen på ett nytt och eventuellt ”sannare” sätt.
Vissa författare strävar mot detta genom att skala av lager efter lager i språket och karva fram en slags minimalistisk kärna. Asli Erdoğan öser istället på med allt. Språket nästan bågnar av alla symboler och liknelser. Ofta är det svårt att följa och jag får läsa om när jag tappar bort vad de många liknelserna i flera led från början syftade på.
Men kanske är poängen att sluta försöka och helt enkelt följa med i den labyrint av intryck som Erdoğan leder läsaren genom, från gotiska ruiner och vad som känns som morbida barockmålningar till antika egyptiska gravar. Kanske är detta ett sätt att hitta fram till en kärna i språket och tillvaron, att tynga språket tills det nästan upplöses. En passage som denna skulle kan ses som en slags avsiktsförklaring:
”Det finns stunder när verkligheten är mer påtaglig än annars. När den är avskild från alla platser, all tid och alla rum, från allt som händer just då, och allt som tidigare hänt. /…/ Som när en ridå dras upp framför de åskådare som tålmodigt väntar i salongsmörkret. Skarpa strålkastare lyser upp scenen från fyra håll och gör varje scenbild unik.”
Om man vill läsa en sådan ansats politiskt återfinns samma sorts språk i ”Fascismens dagbok: Idag”. Texten finns med i essäsamlingen Inte ens tystnaden är längre vår egen, men titeln är det mest konkret politiska i en text som annars påminner mer om den febriga, lyriska prosan från Requiem över en förlorad stad och Stenbyggnaden. Är det vildvuxna, (eller om man så vill ”degenererade”) språket ett motstånd mot fascismen, ett poetiskt sätt att göra den ”mer påtaglig” och att blixtbelysa den? Eller blir ett upplöst språk fullt av snåriga liknelser det enda möjliga under fascismen?
Framförallt: Är det ett lyckat litterärt grepp? Mitt korta svar blir ”njae”. På några ställen levereras, trots all metalitterär vånda som beskrivs över att få orden att betyda, riktiga plattityder som knappast riktar någon ”strålkastare” mot tillvaron. ”V/ar dag skulle en gud strypa en annan gud inom oss” får mig till exempel att tänka på det fåniga och numera meme-fierade ordspråket ”inom dig har du två vargar…”.
Men detta innebär inte att lite gotisk kitsch kan göra sitt jobb. Vissa passager är klyschiga, men inte desto mindre effektiva. ”En vind blåser plötsligt upp bland de jättelika stenarna i ensamhetens ändlösa öken. En fackla fattar eld och lyser upp de tomma gravarna…/…/ Stenkvinnan öppnar sina vingar/…/” är till exempel både kitschigt, klyschigt och kusligt.
Och åter andra är riktigt bra. Mina favoritstycken är nog vandringarna i ett ”gotifierat” nattligt Istanbul med dess ”byggnader i ruiner/…/ Portar täckta av rost, en fontän som stått torrlagd i decennier/…/en katt som försiktigt rör sig över de trasiga takpannorna”.
Betydelsen av att det i Requiem över en förlorad stad, liksom i merparten av Asli Erdoğans texter, är genom en kvinnligt kodad berättares blick vi får möta staden och natten ska heller inte underskattas. Städer om natten förknippas fortfarande med den manliga flanören som kan ta den i besittning, medan natten tvärtom gör kvinnan till villebråd. Det är därför ”anständiga” kvinnor historiskt inte har ansetts ha något att göra i det offentliga rummet vid den tiden på dygnet. I Den mirakulöse mandarinen är detta fyndigt gestaltat genom att huvudpersonen, som också är författare, får en sjukdom i ögat och måste gå omkring halvblind med en lapp för det sjuka ögat. Förutom att det gör omgivningen både upphöjd och spöklik, (lite likt hur den ter sig i Requiem över en förlorad stad) verkar det också delvis skydda henne mot kvinnlig utsatthet. Lappen för ögat gör henne till en av nattens ”monstruösa” existenser istället för ett lovligt sexuellt villebråd.
Också i Requiem över en förlorad stad (för vem är den förlorad, och hur förlorades den?) anlägger berättaren en flanörsblick på natten och staden. Hon inte bara vistas i natten utan skapar också konst under dess timmar, något som är ytterligare en överträdelse av den kvinnliga könsrollen. Men här kompliceras flanörperspektivet av att de gotiska beskrivningarna av omgivningarna är så tätt sammanbundna med berättarens eget känsloliv. Hon är ingen kylig iakttagare och tycks snarare genom sin egen febriga sinnesstämning skapa sin omvärld, precis som de gamla gotiska romanernas hjältinnor.
Ändå är det alltså svårt att komma ifrån att alla de stämningsfulla bilderna stundtals känns lite platta som surrealistiska vykort. Det finns ett mod i att som författare ge sig hän så totalt åt det svårgenomträngliga och stundtals obegripliga, men när övergår språklig kompromisslöshet i tomma poser? Asli Erdoğan är ingen debutant som av bristande övning öser på med språkligt överdåd och alla poetiska liknelser som finns i jakten på det ”skimrande språk” som tycks vara riktmärket för många nybörjare. Tvärtom har hon ju i tidigare böcker visat att hon kan hålla tyglarna betydligt stramare och skala av. Detta utan att de förlorar sin mystik och gotiska underton. Samtidigt finns det en humor som den – i alla bemärkelser, med tanke på upptagenheten vid ruiner och död – gravallvarliga Requiem över en förlorad stad saknar.
Jag vet inte varför Asli Erdoğan, för att använda hennes eget vandringsmotiv, har gett sig in på sin nuvarande litterära väg. Men i den nya romanen är skrivandet en kamp, och ibland irrar man bort sig i dess gränder. Jag hoppas att hon hittar tillbaka till formen hon uppvisade i Den mirakulöse mandarinen och Staden i den röda kappan. Men framförallt hoppas jag att hon och alla andra förföljda konstnärer i världen får fortsätta göra konst. Lyckad eller ej.