Nietzsches samlade skrifter i 10 band (11 böcker)
Bokförlaget Symposion, 2000–2021
Red. Thomas H. Brobjer, Ulf I. Eriksson, Peter Handberg och Hans Ruin
Översättning: Jim Jakobsson
Av Arne Melberg
Det tappra bokförlaget Symposion har nu nått slutet på utgivningen av Nietzsches verk på svenska: verken är klara och det tionde bandet, som bestod av ett brevurval i två delar om drygt 1000 sidor, kom för några år sedan. Och nu kommer band 9, ”Efterlämnade anteckningar”, om närmare 600 sidor. Samtidigt ger förlaget ut Hans Ruins essäer om Nietzsche med titeln I förnuftets skugga. Ruin har varit redaktör för hela projektet tillsammans med Thomas H. Brobjer, Ulf I. Eriksson och Peter Handberg. Den senare stod för urval, översättning och kommentar till brev-volymerna; till ”Efterlämnade anteckningar” bidrar han med ett utförligt och intressant efterord. Urval och översättning har gjorts av Jim Jakobsson, som därmed ytterligare förstärker sin position som en av våra främsta översättare, i synnerhet av filosofi; han har översatt Kant, Heidegger, Arendt och mycket mer.
Den storslagna utgivningen heter ”Samlade skrifter” och motsvarar också Nietzsches samlade arbeten. Nästan! Går man till den tyska utgåvan – Kritische Gesamtausgabe / Kritische Studienausgabe – hamnar man istället på 21 band plus två kommentardelar. Det som skiljer är breven och de efterlämnade anteckningarna som i den tyska utgåvan är ungefär lika omfattande som de arbeten som Nietzsche kunde ge ut som verk under sin livstid. Nietzsche skrev med andra ord i tre register – verk, anteckningar, brev – i ungefär samma omfattning, dessutom samtidigt: om vartannat. Dessa tre register står i ett intressant förhållande till varandra. Breven omfattar 1256 nummer i Kritische Studienausgabe. Dessa är, som man kan vänta sig, mer personliga och vardagliga än verken och anteckningarna. Men de är ofta lika spänstigt provokativa och ibland exalterade som allt annat. Brevet har ju alltid en mottagare som Nietzsche vill göra intryck på: han ömkar sig för mamman, raljerar med systern om han inte skäller på henne, bröstar sig för beundrare, ömmar för vännerna, läxar upp förläggare och andra som inte förstår hans bästa. Det är inte lätt, som Handberg skriver i sitt efterord, ”att avgöra om han i breven – precis som i sina skrifter – experimenterar med tanken eller uttalar en verklig åsikt, polemiserar eller rent av är taktisk”.
Nej, man kan aldrig riktigt veta var man har Nietzsche: uttalar han en bestämd mening i ett brev är det lätt att hitta motsatsen i ett verk eller i en anteckning. Och när det gäller anteckningarna frestas man säga att de består av just motsägelser: jag tror det är omöjligt att hitta en bestämd och genomgående hållning eller åsikt eller mening. De verk han fick publicerade är förstås mer sammanhållna, de utvecklar och fullföljer resonemang och argumentation. Men enhetliga och avslutade kan man inte kalla dem; Nietzsche plockade gärna fram dem igen för att lägga till och dra ifrån: Den glada vetenskapen, först publicerad 1882, fick nytt förord och en femte del 1887 som går på tvärs mot de föregående. Nietzsche var i själva verket skeptisk till ”verk”, till det fullbordade, avslutade och enhetliga. Konst skulle inte fastna på muséer, musik hörde inte hemma i konsertsalar, litteratur skulle inte spärras in i böcker. Konst är till för att praktiseras. I andra delen av Mänskligt, alltför mänskligt finner vi rubriken Mot konstverkskonsten. Konstens uppgift är framför allt att försköna livet, heter det. Och ”enligt denna stora, ja alltför stora uppgift för konsten är den så kallat egentliga konsten, konstverkskonsten, blott ett bihang”. Process, aktivitet, verksamhet passar bättre för att beskriva det han gör och publicerar: Nietzsche uträttar filosofi. Han är en performance-artist och hans samlade verk en ”provscen” (med Rüdiger Safranskis term). Människan är, skriver Nietzsche i Bortom gott och ont, ”det ännu icke fastställda djuret.” Det träffar kanske inte honom själv men det träffar allt han skriver.
Jag har nu summerat några av de intryck jag fick när jag för drygt 20 år sedan läste mig igenom Nietzsches samlade produktion för att skriva Försök att läsa Nietzsche (också den på Symposion 2001). Jag inledde där med att försöka säga något om Nietzsches skrivsätt och tog upp just hans skepsis till ”verket” – detta föreföll mig nödvändigt eftersom Nietzsche-bilden under 1900-talet i hög grad bestämts av den sammanställning ur anteckningsböckerna som gavs ut 1901 av Nietzsches syster Elisabeth med titeln Der Wille zur Macht – och Elisabeth ville att detta skulle uppfattas just som ett verk, rentav som broderns huvudverk. Titel och innehåll var förstås inte tagna ur luften: första gången dyker Viljan till makt upp i anteckningsböckerna från 1885 med denna underrubrik: Försök till en ny utläggning av allt som sker (denna anteckning har inte tagits med i det aktuella urvalet). Bland många andra titelförslag återkommer Viljan till makt åtskilliga gånger (gärna med varierande innehållsförteckningar) och periodvis (särskilt våren 1888) får man ett intryck av att Nietzsche faktiskt siktar till ett filosofiskt ”huvudverk”. För sista gången återkommer Viljan till makt i augusti 1888 (i urvalet s. 528) nu med underrubriken ”Vi hyperboréer. Grundstensläggning för problemet.” Samt en detaljerad innehållsförteckning. Under den intensiva sista hösten innan sammanbrottet i januari 1889 blir det andra titelförslag, som verkar gå i nya riktningar och i alla händelser sakna systematik.
Elisabeth har inte ändrat någonting genom att modifiera eller lägga till (till skillnad från hennes utgåva av Ecce homo några år senare, där hon tycks ha suddat i broderns familjehistoria). Men hon har sorterat i det överrika materialet, valt ut anteckningar för att passa in i underrubriker. Det är också den viktigaste invändningen mot hennes urval och den sammanfaller med att hon ersätter kronologi med ett slags systematik. Den motsägelsefulle och motsägelseälskande processtänkaren Nietzsche förvandlades till en systematiker med något att lära ut. Det skulle dröja till 1960-talet innan man kunde läsa anteckningarna någorlunda fullständigt och kronologiskt ordnade i den Kritische Gesamtausgabe som på 1980-talet blev Kritische Studienausgabe. Det hör till Nietsche-historiens ironier att det var två italienska filosofer, Giorgio Colli och Mazzino Montinari, som stod för den filologiska bragden. Allt Nietzsche-material fanns arkiverat i östtyska Weimar men den officiella östtyska uppfattningen var att Nietzsche var förnuftets och därmed folkets fiende. Det krävdes därför italienare – med goda försänkningar i kommunistpartiet – för att arkivet skulle komma till användning. Numera kan man skaffa sig en uppfattning om Nietzsches anteckningsböcker på digital väg: (http://www.nietzschesource.org/DFGA/) Minsta blick i detta material visar vilken mäktig uppgift som utgivarna tog sig an.
Den nu aktuella svenska översättningen kallas ”Efterlämnade anteckningar” och omfattar drygt tio procent av urvalet i Kritische Studienausgabe. Tonvikten ligger på anteckningar från de två sista produktiva åren: 1887–88. ”Anteckningar” är en neutral och välvald beteckning. I den tyska utgåvan kallas de ”Kritische Fragmente”. Nietzsche själv leker några gånger med andra begrepp för att beskriva det han skriver, till exempel så här: ”I aforismböcker som mina står mellan och bakom korta aforismer idel förbjudna långa ting och tankekedjor; och en del frågor som kunde vara värdiga Oidipus och hans sfinx. Avhandlingar skriver jag inte: de är för åsnor och tidskriftsläsare.” (I urvalet s. 103). Han föraktar tydligen ”avhandlingar”, dvs just en sådan som Elisabeth försökte ställa samman med Der Wille zur Macht. Men Nietzsche är förstås inte konsekvent i detta, lika lite som i något annat hugskott: några år senare beskriver han innehållet i Till moralens genealogi som ”tre avhandlingar”. Kanske det viktigaste i den citerade anteckningen är orden ”mellan” och ”bakom”: Nietzsche låter förstå att han döljer mer än han visar i sina ”aforismer”.
Detta samspelar med en sekvens, nr 289, i Bortom gott och ont / Till moralens genealogi (band 7) där Nietzsche presenterar den filosofiska Einsiedler – ensling, eremit – som inte tror att en filosof någonsin kan uttrycka sina ”egentliga och yttersta meningar” i sina böcker:
Skriver man inte böcker just för att dölja det man håller gömt? – ja, han [eremiten] betvivlar att en filosof över huvudtaget skulle kunna ha ’slutgiltiga och egentliga’ meningar, om det inte bakom hans håla ligger och måste ligga ännu en djupare håla – en omfångsrikare okändare rikare värld ovan ytan, en avgrund bakom varje grund, under varje ’begrundelse’. Varje filosofi är en förgrunds-filosofi – så lyder eremitens dom: ’det är bara tillfälligheter som gör att han stannade upp här, såg tillbaka, såg sig om, att han lade undan sin spade och inte grävde djupare just här.’ Varje filosofi döljer också en filosofi; varje mening är också ett gömställe, varje ord också en mask. (Min övs.)
Det aktuella urvalet av Efterlämnade anteckningar har försetts med en underrubrik i form av ett citat: ”Jag är ensamheten som människa”. Därmed kan man föreställa sig Nietzsche just som en ”eremit” och att han i enlighet med den citerade eremit-funderingen skulle dölja mer än han visar i det han skriver – eller kanske visar genom att dölja – och alldeles oberoende om han skriver aforismer eller fragment eller verk eller bara ”anteckningar”. En som hörsammat detta är Jacques Derrida i Éperons (Sporrar, 1978) där han fäster sig vid en anteckning från 1881: ”ich habe meinen Regenschirm vergessen” – ”jag har glömt mitt paraply”. (Ej i urvalet men nämnd i Handbergs efterord). Derrida visar att denna märkliga anteckning kan tas som en ren tillfällighet bortom all meningsorienterad tolkning – men också som en innehållsrik vink med psykosociala och metapoetiska meningsdjup. Anteckningen kan vara både meningslös och meningsfull, något som Derrida generaliserar till att gälla hela Nietzsche: ”hur långt man än driver den mest omsorgsfulla tolkning undkommer man inte möjligheten att Nietzsches text i dess helhet på något monstruöst vis är av typen ´jag har glömt mitt paraply´.” (Min övs. från s. 133 i utgåvan Chacago UP 1978).
Peter Handberg är inne på liknande tankar några gånger i sitt efterord: ”Själva motsägelsen är Nietzsches livsluft”; ”Flera av Nietzsches berömda satser kan lika gärna uppfattas som tvärtom än vad som är gängse.” Men han är samtidigt oroad över det han kallar ”Nietzsches bisarra excesser i våldsbilder” och finner ”vissa av Nietzsches påståenden otäcka och skrämmande, motbjudande och utpräglat sinistra, inte minst med tanke på de erfarenheter som mänskligheten gjort under 1900-talet.” Nazisterna förvanskade förvisso Nietzsche för egna syften men Handberg lutar åt att Nietzsche gav dem ett gott underlag och att en Nietzsche-läsning därför inte kan nöja sig med att ”isoleras i den estetiska-litterära-filosofiska höga sfären.”
När jag första gången läste mig igenom anteckningarna / fragmenten fann jag dem oerhört stimulerande: jag fick följa Nietzsche på hans vindlande tankeväg – och något liknande känner jag vid omläsningen av den svenska utgåvan. Men jag erkänner att Handbergs bistra slutsats gjort mig betänksam: kanske har jag läst alltför lättsinnigt, alltför så att säga franskpåverkat (utifrån Nietzsche-bilden hos Deleuze, Derrida, Blanchot)? Eller kan det vara så att Handberg faller tillbaka på en moraliserande läsning som påminner om den som en gång utnämnde Nietzsche till förnuftets förstörare?
Det som gör sådana frågor svåra att avgöra är Nietzsches motsägelselusta, som inte minst drabbar honom själv. Så här kan det låta i en sen anteckning: ”En sådan experimentalfilosofi som jag lever föregriper på försök rentav möjligheterna till en principiell nihilism: därmed inte sagt att den stannar vid ett nej, en negation, en vilja till nej. Tvärtom vill den tränga fram till det omvända – till ett dionysiskt ja-sägande till världen, sådan den är, utan avdrag, undantag eller urval” (urvalet s. 519).
Nietzsche vill säga både ja och nej. Han experimenterar med båda, efter varandra och mot varandra. Också hans våldsmetaforik kanske kan uppfattas ”tvärtom”, som att den döljer något annat än den säger? När Nietzsche filosoferar ”med hammaren” kanske han syftar på det försiktiga slaget med stämgaffeln, den som ska ange den rätta tonen. När han entusiastiskt noterar att en recensent kallar ett av hans verk för ”dynamit” kanske han tänker grekiskt: dynamis. När han åberopar ”kriget” kanske han återigen – och som vanligt – tänker grekiskt: ”kriget” som polemos, som argumentation, motsägelse, polemik. Liknande gäller hans socialpolitiska meningar. Nietzsche intresserade sig förvisso för Francis Galtons eugenik: i anteckningarna leker han med tanken att brottslingar och syfilitiker borde kunna kastreras för mänsklighetens bästa. Men han reagerar mot det önskemål som han tillskriver Schopenhauer: att också ”skurkar och dumbommar” skulle snöpas (urvalet s. 326) – det skulle nämligen strida mot en annan tanke, nämligen att klokhet och dumhet hör ihop och betingar varandra. Som ja och nej. I samma anda pläderar han för ”blandäktenskap” och den ”gode europén”, som går igen i både skrifter och anteckningar, är just en ”blandmänniska”. Han är skeptisk till kvinnors utbildning men jobbade på ett av de få universitet som släppte in kvinnor. Han vurmade förvisso för manlighet och kunde vara sarkastisk mot kvinnor men en av hans sena väninnor, Resa von Schirnhover, beskriver honom i efterhand så här: ”Den hämningslöse tänkaren Nietzsche var som människa av utsökt sensibilitet, ömsint och gentemot kvinnokönet av utstuderad artighet i hållning och manér.” (Nietzsche Chronik, 2000, s. 581, min övs.) Visst hyllar han ”övermänniskan” men han argumenterar också för att subjektet, liksom tinget, är ”fiktion”.
Att rekrytera Nietzsche till en eller annan ideologi stöter på motstånd: han säger emot sig själv och är skeptisk till all systematik. Nr 26 i Avgudaskymning: ”Jag misstror alla systematiker och undviker dem. Viljan till system är en brist på rättskaffenhet.” Nazistfilosofen Ernst Krieck såg med skepsis på försöken att göra honom till nazist: ”Nietzsche var motståndare till socialismen, motståndare till nationalismen och motståndare till rastänkandet. Bortser man från dessa tre hållningar så kanske han kunde ha blivit en utmärkt nazist”. (Manfred Riedel, Nietzsche in Weimar, 2000, s. 131, min övs.). T rots hans hyllningar av den ”gode europén” är det knappast möjligt att göra honom till ambassadör för ett förenat Europa. Trots hans kunskapsteoretiska ”perspektivism” och subjektskritik är det lika svårt att göra honom till en postmodernist avant la lettre. Själv kan jag fortfarande glädja mig åt det äventyr som det är att följa hans ”experimental-filosofi” genom verk, brev och anteckningar – samtidigt som jag oroar mig för att jag därmed negligerar eller rentav närmar mig den ”avgrund” som Handberg – efter Safranski – ser öppna sig i förlängningen av Nietzsches tänkande.