Henrik Berggren

Bokförlaget Max Ström (2018)

Av Mia Gerdin

1960-talet – vilken fest, vilka färger, vilken orgie i frigörelse och hämningslösa utspel! P-pillret revolutionerade sexlivet, behån brändes, hippierörelsen fick igendammade institutioner att sätta blommor i sitt hår, världen skulle omdanas och ur askan av sega traditioner och föråldrade tankesätt skulle Den Nya Människan stiga upp: befriad, klarsynt och självklart vänster. Alla på 60-talet, i alla fall nästan alla, omfattade den revolutionära hängivelsen och med Vietnamkriget som katalysator skulle det efter folkets seger över USA-imperialismen vara slut på alla krig och atomvapnen skulle stoppas i säck för att aldrig användas. I denna anda av global solidaritet och genomlysning behövdes ingen Gud.

Och som en juvel i denna regnbåge av hopp och framtidstro ligger 1968.

Eller?

Henrik Berggrens omsorgsfulla 68 förvandlar effektivt myt till verklighet och han gör det genom att beskriva en samhällsutveckling som banade väg för det som kom att kallas 68-vågen. För en historiker vet att inget enskilt årtal kan förklara ett historiskt skeende, utan allt hänger samman: dåtid, nutid och framtid.

Boken är inget mindre än ett praktverk där bilderna ofta täcker hela sidor eller uppslag. Kring detta rikhaltiga bildmaterial gör Berggren sina analyser och ringar in olika aspekter i åtta kapitel – utbildning, sex, konst, arbete & fritid och så vidare.

Alla bilder är tagna under 1968 och effektivare än tusen ord sätter de nästan uteslutande svartvita fotografierna oss i en tidsmaskin. Genom dem får man svart på vitt hur mycket av allt ”det andra” som fanns kvar och hur bara en mycket liten skärva av det vi kallar vänstervågen stack in i det bestående samhället. Gubbarna – både de yngre och de äldre – bar fortfarande slips, tanterna bar kappa och hatt, frikyrkan engagerade långt fler ungdomar än vänsterrörelsen, den sexuella frigörelsen innebar att kvinnor kunde servera kaffe som topless servitriser medan männen satt runt bordet med alla kläderna på. På Kvällstoppen (som speglade skivförsäljningen i landet) låg Cliff Richard etta i maj 68 med Congratulations, tätt följd av Det börjar verka kärlek, banne mej med Claes Göran Hederström och Kring de små husen i gränderna vid hamnen med Anita Lindblom. Rolling Stones som släppte Street fighting man efter sommaren nådde som högst 14:e plats på Kvällstoppen.

Alla dessa bilder och alla dessa fakta blir under Berggrens skickliga lotsning viktiga bitar i det kalejdoskop som 1968 utgör, och han förmår göra en struktur som gör att vi fattar hur just det årtalet kom att bli symbolen för ett 60-tal som visserligen inte alls var så radikalt man i efterhand kan förledas att tro, men som var radikalt nog för att den franske presidenten de Gaulle faktiskt skulle tro att revolutionen var nära förestående och som därför flydde Frankrike under Parisrevolten i maj 68.

”Före 1968 hade talet om revolution mest syftat på livsstils- eller medvetandeförändringar, gärna med hjälp av droger: Turn on, tune in, drop out”, skriver Berggren, ”men efterhand blev revolutionsretoriken mer politisk”.

För att förstå 68 måste man förstå Västeuropas och USA:s utveckling efter andra världskriget. Då gick industrierna på högvarv, Europa skulle återuppbyggas. Det var högkonjunktur, låg arbetslöshet och unga människor fick möjlighet till högre utbildning tack vare nya typer av studielån. En helt ny sorts studenter kom till universiteten, unga människor hade pengar och självständighet på ett sätt som var nytt i historien. Tonåringen hade gjort entré, ungdomen var lönsam vilket genererade mode, musik och livsstil, och ett nytt medium – televisionen – kunde föra nya länder och världsdelar rätt in i vardagsrummet på ett sätt som inte varit möjligt tidigare.

Så samtidigt som ökad konsumtion utmålades som ett sätt att nå lycka ökade även medvetandet om världen och därmed insikten om den globala orättvisan: i väst kunde unga människor njuta av en ny frihet och välja sina liv men det skedde på bekostnad av länderna i tredje världen. Göran Palms bok En orättvis betraktelse (som kom 1967) och uppföljaren Indoktrineringen i Sverige (1968) var för många en väckarklocka och en stridssignal: konsumtionssamhället och kulturimperialismen skulle bekämpas och länderna i tredje världen behövde sina befrielserevolutioner. I Latinamerika pågick uppror mot flera länders militärdiktaturer; Che Guevara ledde en gerilla i Bolivias djungler men sköts till döds hösten1967.

Televisionens snabbt ökade spridning av bilder och nyheter kan inte underskattas. Det gjorde att när kriget i Vietnam eskalerade från mångårig konflikt till öppet krig så blev det ”det första tv-sända kriget”. När Saigons polischef avrättar en nordvietnamesisk fånge på öppen gata sker det inför rullande kameror och bilden sprids över hela världen inom bara några timmar. En annan bild – en stillbild flera år senare – på den nakna flickan som springer på byvägen efter ett napalmangrepp över byn Trang Bang (1972) är även den en bild som man skulle kunna säga avgjorde kriget. Efter sådana bilder fanns inget försvar för fortsatt krigföring. Så Henrik Berggren skulle också kunna ha skrivit ett kapitel om just bildens sprängkraft som under 60-talet blev än starkare, och än mer betydelsefull, just för att spridningen var snabb och global.

Själv kom jag som utbytesstudent till Michigan i USA hösten 1967, och blev chockad över de brutala krigsbilder som sändes i kvällens nyhetsprogram. Inte nog med att bilderna visade sårade soldater och att man kallade FNL för Vietcong: blodet var dessutom i färg. Fram till dess hade jag inte sett annat än svartvit tv.

Kriget i Vietnam blev symbolen för alla koloniala och imperialistiska krig. I Sverige startade protesterna mot kriget och stödet till FNL (Sydvietnams nationella befrielsefront, eller Front National pour la Libération du Sud Viêt Nam), flera år innan 1968. Författare som Sara Lidman och Jan Myrdal höll oförtröttliga brandtal till den lilla nationens försvar och rätt till självbestämmande, och det var inte bara i Västeuropa som antikrigsrörelsen var stark, protesterna var minst lika intensiva inom USA. Det blev ofta brutala sammanstötningar mellan demonstranter och polis och även militär kallades in. Det skedde till exempel vid demokraternas konvent i Chicago 1968 och vid dödsskjutningarna vid Kent University i Ohio 1970.

Henrik Berggren konstaterar att:

1968 markerar slutet på det anarkistiskt lekfulla 1960-talet och början på det politiskt allvarsamma 1970-talet […] Det innebar inte att drömmen om fred, kärlek och förståelse hade dött ut. ’Fantasin till makten’, skrev de franska studenterna som slogs på gatorna i maj, kanske som en påminnelse till sig själva om att deras revolution inte skulle leda till nytt förtryck. Men 1968 blev de unga tvärsäkra radikala männens, som förklarade revolutionens nödvändighet så mycket mer spännande än de kristna medborgarrättsaktivister och Hare Krishna-nynnande hippies som predikade antivåld.

Och det som verkligen kom att markera övergången från lekfullhet till blodigt allvar var en rad händelser i Europa och i USA. Martin Luther King som var en centralgestalt inom den svarta medborgarrättsrörelsen och som förespråkat social förändring genom ickevåld blev skjuten i Memphis i april, vilket för många bevisade att en fredlig väg var omöjlig att ta när det gällde att nå rättvisa för svarta medborgare i USA. En våg av bränder och kravaller gick över landet och militanta grupper manade till uppror samtidigt som vågor av människor fortsatte marschera genom städerna för att på fredligt vis fortsätta i Kings anda. Hoppet om social rättvisa på politisk väg vändes nu mot Robert Kennedy som skulle bli demokraternas kandidat i kommande presidentval. När även han sköts till döds i juni förbyttes den försiktiga optimismen till misströstan och frustration.

Jag som kommit till USA mitt under ”Summer of love” fick under mitt år som utbytesstudent se en nation i förändring. Det politiska läget blev allvarligare. Jag bodde i ett helvitt samhälle, jag hade klasskamrater som hade pojkvänner, bröder och kusiner som stred i Vietnam och i just min high school fanns föga förståelse för den amerikanska antikrigsrörelsen. Upprördheten blev också stor då Sverige erbjöd sig att ta emot amerikanska desertörer och sådana som ville undkomma militärtjänstgöringen. När Olof Palme kort därefter gick sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör i en antikrigsdemonstration i Stockholm så kom Sverige för många amerikaner att framstå som ett kommunistiskt lydland där USA-hatet frodades.

De händelser i Europa som markerade övergången till ett skarpare läge var förutom de stora protesterna och demonstrationerna i Frankrike där studenterna fick stöd av arbetarna, också utvecklingen i Västtyskland där Baader-Meinhof-gruppen inledde krig mot samhället och fick ett krig tillbaka, samt att Tjeckoslovakien efter flera års försiktig frigörelse när det gällde inflytandet från den sovjetiska kommunismen, blev invaderat av sovjetiska tanks. Hoppet om att den sovjetiska kommunismen skulle kunna omvandlas till ett demokratiskt och mer vidsynt styre vad gäller basala fri- och rättigheter slogs definitivt i spillror.

Henrik Berggren beskriver allt detta på ett medryckande sätt – här fylls fakta med spännande liv och färg. Han förmedlar en närvarokänsla som är beundransvärd, eftersom det skulle vara lätt att drunkna i fakta och årtal. Men det är samspelet mellan text och bild som gör att när man läser boken får känslan av en nyfiket svepande ljuskägla som rör sig över olika fält – 1968 blir en cirkel, uppdelad i olika tårtbitar. Där blandas storpolitik med kafferep, en roddtur med Kosygin på Harpsund med ett Maranatamöte, en ikonisk Undergroundaffisch med en naken, haschrökande blondin bredvid ett retuscherat foto från västernserien High Chaparral, en ung Stellan Skarsgård i tv-serien Bombi Bitt och jag med demonstrationer i samband med världskyrkomötet i Uppsala, en bild på Hansson & Karlsson vars musik tänjde på pop-begreppet bredvid en bild på en automat som sålde Durex kondomer.

Trots en heltäckande ambition där populärkulturen tar sin givna plats i historiebeskrivningen, är det ändå en aspekt jag tycker inte blir tillräckligt uppmärksammad i Berggrens genomgång, och det är musiken. Jag ser popmusiken som en nästan ursinnig kraft som drog med sig så mycket annat – mode, livsstil och ATTITYD – och som grävde tunnlar långt in under det beståendes murverk. Brittiska The Who gav ut My Generation 1965. Gitarristen Pete Townshend har på omslagsbilden en kavaj sydd av Union Jack. Var detta att skända flaggan? eller var det att upphöja den till dess rätta värde? Carl Johan de Geer skrev 1967 ”kuken” på sin flaggmålning och uppmanade till vapenvägran och att protestera mot USA:s krig i Vietnam. Konstverken beslagtogs och konstnären bötfälldes. Här rådde ingen tvekan: rikssymbolen hade skymfats.

The Beatles albumdebuterade 1963 och flyttade fram sina positioner – musikaliskt, estetiskt och attitydmässigt för varje album. Rolling Stones med sina tydliga rötter i tung, amerikansk blues gjorde att amerikanska svarta bluesmusiker fick en renässans, inte bara i USA utan i hela västvärlden. Samma gällde för John Mayalls Bluesbreakers och Aleksis Korner – brittiska band som blev plantskolor för hungriga gitarrister och andra musiker som fortsatte i andra band som Cream, Yardbirds med flera. I USA formulerades samhällskritik i vassa låttexter – Bob Dylan, Phil Ochs, Joan Baez, Peter, Paul & Mary, där fanns en våg av protestsångare och i Los Angeles fanns Frank Zappa vars band Mothers of Invention gick till attack mot USA:s medelklass.

Jimi Hendrix uppträdde i London 1967 och albumdebuterade samma år – jag såg honom på hans allra första Sverigebesök i maj 1967, och hans variant av blues, tunga riff och ett gudabenådat gitarrspel skapade större svängningar i unga människors sinnen än ett aldrig så begåvat och eldigt politiskt tal. Rock- och popmusiken var själ, kön och kraft när den var som bäst. Slätstruken, ängslig och urvattnad när den var som sämst. Och det var ingen tvekan om vilken sort som sålde bäst. Men jag vill ändå hävda att den banade väg – eller fungerade som en konservöppnare – när det gällde få unga människor att tänka nytt; att skita i konventioner och i stället bejaka både det androgyna och det revolutionära inom sig. När pop- och rockmusiken var som bäst vädrade den ut det ängsliga, hämmade och stillastående och lät i stället kroppen bulta av energi och lungorna fyllas med luft. Den var viktigare än vad som framkommer i 68.

I slutet av 1968 fyllde jag 18, det är mitt politiska uppvaknande och delar av min historia som Berggren berättar och jag känner igen mig i den. Jag uppskattar att Berggren på flera ställen i boken betonar att trots sexuell frigörelse och kvinnans ökade plats i samhällsdebatten, så är det James Browns ord som gäller: ”It’s a man's world”. Varken inom vänstern eller i den efterföljande svenska musikrörelsen som jag engagerade mig i, fanns kvinnorna med på lika villkor. I princip var hem, barn och allmän markservice något som uteslutande föll på kvinnornas lott, medan männen kunde uträtta sina viktiga arbeten och verk.

Jag känner också igen mig helt oväntat, på ett mer chockartat och personligt plan än vad jag kunde ana. För Henrik Berggren har valt en ung dåtida författares roman att representera tankegångar och stämningar från 1968. Romanen som Berggren återkommer till och citerar på flera ställen är Anpassad i konform, skriven av Olof Moberg. Boken beskrivs i baksidestexten som ”en bred, oerhört vital och fantasifull roman som aldrig sätter några fasta gränser mellan bl a moral, kärlek och politik”. Berggren skriver hur han fångades ”av vreden och den existentiella intensiteten, pendlandet mellan hippiekulturens utlevelse och den politiska radikalismens puritanism”.

Olof Moberg var – förutom allt annat – mitt livs första stora kärlek och vårt förhållande inleddes 1968. Då hade hans första roman, Demonstrant! precis blivit antagen, den kom ut på Bonniers året därpå. Den följdes av diktsamlingen, FramFörAllt där han skriver:

Du poet!

vad heter du egentligen?

Vilket är ditt verkliga,

ditt sociala namn?

Och ditt yrke

är det utsugning

eller befrielsekamp?

Är du bror till svälten,

nära släkt till utsugningen?

(ur dikten ”Frihet och rättvisa” skriven i juli 1968),

Romanen Anpassad i konform som kom ut 1970 (med omslag av Carl Johan de Geer) beskrivs av förlaget så här: ”Samhället är Göteborg i slutet av 1960, enligt författarens mening en del av ett kapitalistiskt samhälle på väg in i fascismen”, och det är huvudpersonen André Hall som betraktar sina föräldrar som UFO:n från en annan värld som inte begriper något av vare sig politik eller haschrökande.

Berggren skriver ”I dag slås jag snarare av hans arrogans, hans orättvisa och oförsonliga angrepp på sina föräldrar, hans djupa förakt för kvinnor.” Jag väljer att tro att Berggren syftar på romanpersonen och inte författaren.

Olof slutade på journalisthögskolan, delade ut tidningar och jobbade ett kort tag på Volvo, samtidigt som han skrev och tände på. Politik, droger i kontrollerade mängder, musik och litteratur – fyra hörnstenar som våra liv byggde på vid den här tiden. Diskussionerna tog aldrig slut. – Jo, de gjorde ju faktiskt det. En dag tog de tvärt slut. Olof tog sitt liv bara en dryg månad efter det att Anpassad i konform kommit ut. Ett trauma för alla oss som älskade honom.

För det 13e:

Kommer man att kastrera mig

Genom att kalla det jag skriver

För konst

(ur dikten ”Andra Attacken Av Den store Olew Ott av Estonskaja”, skriven 1968)

Inte kunde jag drömma om att året 1968 en gång i framtiden skulle sammanfattas i en praktfull coffee table-bok som kort och gott skulle heta ”68” och som då, när jag bläddrade i den skulle framstå som om den handlade om en tid så avlägsen att det nästan var före vår tideräkning. Men så är det ju inte. Henrik Berggrens praktverk visar att mycket av det som tänktes och sades då, otåligheten över att all förändring sker så långsamt när man vill ha Allt Genast!, visar stora paralleller med idag trots att det homogena samhälle som fanns då har ersatts med ett helt annat. ”68” skildrar trots det en tid som är blott ”a kiss away”.