Av Shora Esmailian
Det finns något allmängiltigt i årets fredspris som går till den iranska människorättsaktivisten Narges Mohammadi ”för hennes kamp mot förtrycket av kvinnor i Iran och hennes kamp för att främja mänskliga rättigheter och frihet för alla”. Det är en glädjande nyhet, framförallt för Mohammadi som sedan 2001 fängslats 13 gånger av den islamiska republiken Iran och dömts till sammanlagt 31 års fängelse och 154 piskrapp. Genom att ge priset till Mohammadi hedrar Nobelkommittén också rörelsen zan, zendegi, azadi – kvinna, liv, frihet – men årets pris angår, mer än vi först anar, också oss här i Sverige.
Årets fredspris sätter strålkastarljuset på de miljontals iranier som försöker att befria sig från islamisternas fyrtiofyraåriga diktatur, men ger även alla oss som försöker skaka av oss fascistisk politik förvissning om att det vi gör är rätt. Kamp för frihet, jämlikhet och rättvisa är universell och går inte att isolera till en plats, bäst illustrerad i att iranska aktivisterna – i och utanför fängelserna – stämmer upp i den italienska antifascistiska sången Bella ciao.
Ill. Niklas Elmehed © Nobel Prize Outreach
Denna kamp är global och lika viktig vare sig man väljer att gå klädd som man vill i offentligheten eller protestera mot att statsministern pekar ut invandrare som grund för samhällets alla problem. Vare sig den handlar om att uttrycka sig fritt eller att arbeta mot politiker som vill ställa människor mot varandra genom att tvinga offentliganställda att ange samhällets mest utsatta. Vare sig man arbetar mot dödsstraff eller kämpar mot statens övervakning och ökade kontroll. Glöm inte att det senaste landet som satte upp ansiktsigenkänningskameror i stor skala var den islamiska republiken Iran – en metod både kopierad och inköpt av diktaturen i Kina. En metod som den svenska blåbruna regeringen nu vill införa här.
Det har gått åtta år sedan Narges Mohammadi fick hålla om sina tvillingar som nu är 16 år och lever i exil. Hon har torterats, satts i isoleringscell och genomlidit en hjärtinfarkt under sina många år i fängelse. Ändå räds hon inte att fortsätta sin kamp för frihet och demokrati. Mohammadi har i många år varit de ohördas röst, vittnat från de extrema omständigheterna i fängelserna, bland annat genom boken ”Vit tortyr” (Baran) där hon intervjuar fängslade kvinnor och fortsatt att kämpa trots att rättighet efter rättighet tagits ifrån henne. Hennes mod är inte bara beundransvärt – senast för en månad sedan smugglades ett av hennes brev ut för att publiceras i New York Times – det är också hoppingivande. Medan vissa iranier i exil försöker att skjuta fram sina positioner och utnyttja upproret i Iran för egen vinnings skull gnetar sådana som Mohammadi på. Men den dagen den islamiska regimen faller är det Mohammadi och hennes kamrater som kommer att leda det fria och jämlika Iran.
Det finns inga indikationer på att den pågående revolutionen i Iran har kommit till ända. Periodvis må den gå i dvala när repressionen blir för hård, men, som Mohammadi uttrycker det: ”ju fler av oss de låser in, desto starkare blir vi”.
Grattis till årets fredspris, Narges Mohammadi. Grattis alla iranier som kämpar för ett fritt Iran. Och grattis till alla – inspirerade av Mohammadi och andra föregångare – som kämpar för ett annat samhälle här i Sverige.
Kampen för kvinna, liv, frihet angår nämligen oss alla.
Not: I april -22 gjorde Ord&Bild ett temanummer om Iran, med Shora Esmailian som gästredaktör. Läs mer om numret här