Stadens många namn

Slemani, Suleymanie, As-Sulaymaniyah. Den kurdiska staden Slemani har bara funnits i drygt 200 år men har hunnit vara kontrollerad av det ottomanska riket, ett kurdiskt emirat, det brittiska imperiet, nationalstaten Irak, Kurdistans regionala regering och är idag i utkanten av slagfälten där kriget mot Islamiska Staten/Daesh härjar. Genom stadens många namn tecknar Agri Ismaïl en historia över den kurdiska belägenheten under de senaste två seklerna.

Av Agri Ismaïl

Du är här

Från berget Pira Magroons spets har man en god utsikt över dalen nedanför, där den kurdiska staden Slemani breder ut sig. Berget är ett vallfärdsmål: det sägs att där finns en forntida jätte begravd vars gravsten uppfyller önskningar samt ett fertilitetsträd där kvinnor kan hänga sina klänningar (varför trädet behövs när stenen ska kunna uppfylla alla möjliga önskningar inklusive fertilitetsrelaterade sådana kan man givetvis fråga sig). Från denna mytomspunna plats där magi och vidskeplighet fortfarande råder framstår Slemani, som i flera sekel varit den kurdiska sekularismens och frihetskampens hjärta, ännu mer som en avart. Till skillnad från den flera tusen år äldre staden Erbil vars stadsplanerare byggde vägar i koncentriska cirklar verkar inte Slemani ha formats enligt någon egentlig plan: broar som ska koppla ihop olika områden sträcker sig ofärdiga upp mot skyn och ologiska smågator vinglar kring snäva hus. De sekelgamla basarerna fortsätter sälja tyger, guld och krimskrams i skuggan av nybyggda shoppingcenter. Denna blandning av det moderna och antika märks även i stadens bostäder: folk bor i en blandning av moderna skyskrapor, primitiva cementkonstruktioner, baklava-formade våningshus samt vita flyktingtält.

När jag går nedför berget blir staden stundvis osynlig på grund av diverse klippor och skiftande perspektiv, och det slår mig hur lätt det måste ha varit att få denna stad att försvinna från kartor och historieböcker. Till och med de källor som erkände stadens existens förvrängde verkligheten: en illustrerad karta från 1946 över kungariket Irak har förskjutit Slemanis många berg till andra sidan gränsen, och istället för de tecknade byggnader som fått illustrera Iraks andra städer har kartografen vid Slemani ritat tre får. En karta jag fann i ett hotellrum i Teheran 1997 hävdade å andra sidan att Slemani inte ens låg på den irakiska sidan av gränsen. När Slemani fick en flygplats efter 2003 och det blev möjligt att ta sig dit utan att behöva köra via illegala vägar genom Iran eller Turkiet så nämndes staden under flera år inte på någon skärm inne på Dubais flygplats för att inte förolämpa de länder som hävdar att kurder inte finns. Istället för Slemani stod istället en rad frågetecken, ”??????”, som om det vore en hemlig bana i ett tv-spel som upptäckts snarare än ett resmål. Än idag står inte de kurdiska städernas namn på de skärmar som är fästa på Turkish Airlines flygstolar, utan slutdestinationen förblir anonym, en pulserande röd prick på kartan är det enda tecknet på vart flyget är på väg.

En ny huvudstad

Det som ger en stad dess identitet, kanske ännu mer än dess byggnader, vägar och monument är invånarnas samlade minnen, vilka ofta strider mot bilden som målas upp och uppfattas utifrån. Denna dualitet mellan en lokal historia som bygger på det upplevda (som för den delen inte behöver vara objektiv Sanning) och den utomstående historieskildringen har problematiserats sedan antiken: redan Thukydides i Historia om det peloponnesiska kriget (431–404 f.Kr.) delade upp texten i “det som hände” och “det som sades”, där Thukydides källors levda erfarenhet fick stå emot de olika officiella narrativ som skapades.[1]

Men vad händer om en befolknings identitet i flera hundra år överröstats av utomstående berättelser om en viss plats? Om historien endast beaktar skrivkunniga kulturer, som Friedrich Kittler hävdat, medan det som är muntligt förpassas till det förhistoriska, är det ingen överraskning att staden Slemanis historia väsentligen består av det som skrivits av en lång rad erövrare.[2] Slemanis invånare är måna om att hävda stadens centrala roll i återupplivandet av den kurdiska litteraturen under 1900-talet, men blicken utifrån skildrar ett ociviliserat, djuriskt folk.[3] En majoritet av kurdernas egna skriftliga källor har gått förlorade efter hundratals år av etnisk rensning och de få texter som återstår har sällan översatts till främmande språk. Att redogöra för Slemanis historia är därför attpussla ihop en mångfacetterad sanning från skärvor av propaganda.

Under den korta tid som Slemani funnits, knappt över 200 år, har staden varit kontrollerad av det ottomanska riket, ett kurdiskt emirat, det brittiska imperiet och nationalstaten Irak innan det blev en del av en ad-hoc stat styrd av Kurdistans regionala regering, ett område där den kalifat-strävande Islamska Staten idag härjar.  Staden har såväl då som nu varit under olika makters kontroll på samma gång, tvungen att ha flera identiteter samtidigt. Trots att kontrollen över staden skiftat går det att finna en beständig identitet bland stadens invånare genom åren: en näsvishet, ett intresse för kultur, en benägenhet till uppror.

Problemet med att försöka få ett grepp om staden börjar med dess namn, سلێمانی, som transkriberats i närmast oändliga variationer: Silêmanî, Süleymanie, Suleimaniyah, Sulaymāniyyah, As-Sulaymaniyah, och så vidare (relativt nyligen beslöt Kurdistans regionala regering att det skulle stavas “Slemani” på latinska alfabet). Något så enkelt som en Google-sökning kräver att man försöker med flera olika stavningar för att nå fram till det man vill: under flera år var man tvungen att gissa att Slemanis flygplats stavade det som “Sulaymaniyah” för att kunna komma fram till dess hemsida.

"Att slätten nedanför bergen valdes var därför en direkt följd av platsens fördelaktiga geografi: det fanns där tillräckligt med utrymme för staden att växa i alla riktningar i flera århundraden."

De olika stavningarna präglas av de imperier som haft kontroll över staden (As-Sulaymaniyah föredras av arabiska länder, Süleymanie av Turkiet, Suleimaniyah av britterna osv.), och att söka på olika stavningar är att se hur bilden av staden förvrängs i enlighet med den. “As-Sulaymaniyah” leder till hemsidor som beskriver detta som stadens “riktiga” namn, i enlighet med den arabism som i decennier hävdat att staden är arabisk, egentligen. Till följd av Turkiets policy att helt enkelt låtsas som att kurder inte finns leder en sökning på “Süleymanie” till sida efter sida om en moské i Istanbul istället. “Suleimaniyah”, som föredrogs av britterna, fick följande stycke från den välrenommerade reseguiden Iraq: The ancient sites and Iraqi Kurdistan att dyka upp:

”Suleimaniyah har inte Erbil eller Duhoks långa historia. Staden grundades 1784 av Suleiman Pasha, kung av Baban-emiratet. På den tiden var området uppdelat i små emirat som liknade stater, var och en med sin egen härskare. Legenden säger att en dag jagade kungen på berget Azmar när han såg en kvinna vid namn Malaka Khan på slätten nedanför. Kungen blev genast kär och började sedan bygga grunden till Suleimaniyah till hennes ära.”[4]

Det som är anmärkningsvärt i stycket är hänvisningen till en legend som inte går att finna någon annanstans. Vare sig de kurdiska källorna eller de som bor i staden verkar ha hört talas om denna legend i någon form. Berättelsen liknar visserligen de som återberättas i Sharaf al-Din Bitlisis bok Sharafnama som allmänt betraktas som den främsta källan till kurdisk historia, men den skrevs 1597, cirka två hundra år innan Slemani grundades.[5] Den primitiva syn på kurder som ”legenden” uppvisar är i enlighet med den syn som spreds när regionen var under brittiskt mandat, men det är inte den enda felaktigheten i stycket; se även påståendet att det var Suleiman Pasha som grundade staden när denne i själva verket dog flera år före 1784.

Det kurdiska Baban-emiratets roll vad gäller Slemanis uppkomst är dock högst relevant, om än inte på det sätt eller på grund av de människor som nämns ovan. Emiratet verkar dock inte ha skrivit ner mycket av sin egen historia och kronologin kring den styrande familjens ättlingar förblir oklar: i vissa texter hävdas det att Ibrahim Pasha (som de flesta tror var grundare till Slemani, och som fått ge namn åt diverse gator och moskéer i Slemani) var son till Suleiman Pasha, andra hävdar att han var sonson. Den vanligtvis pålitliga Encyclopaedia Iranica hävdar, i motsats till de flesta andra källor, att det var Ibrahim Pashas far Mahmoud Pasha som grundade staden, i ett stycke som idag ordagrant fyller diverse hemsidor om Slemanis historia, bland annat stadens Wikipediasida.[6]

Det lär inte ha varit i någon stormakts intresse att rita upp Baban-släktens familjeträd, det lilla vi har från ottomanska källor visar snarare på Baban-emiratets geopolitiska betydelse för ottomanska riket. I slutet av 1700-talet var nämligen ottomanerna inblandade i en utdragen kamp med Persien samtidigt som de stred mot stammar i Bagdad som motstod det ottomanska styret. Baban-emiratet visade sig vara både geografiskt välbeläget samt hade inflytande över både Persien och Bagdad, så i utbyte mot självstyre hjälpte det ottomanerna att stärka sitt välde över regionen. Baban-emiratet styrdes av kunniga strateger och spelade därför ofta en vågmästarroll inom regionen, vilket ledde till att området som idag omfattar den större Slemani-regionen var mer eller mindre helt under emiratets kontroll mellan 1750 och 1847. Emiratets förbättrade omständigheter innebar att dess gamla huvudstad, en by vid namn Qala Chwalan, inte längre ansågs vara tillräckligt stor. Ibrahim Pasha – om det nu faktiskt var han – som kom till makten 1783 efter sin fars död, bestämde sig därför att bygga en helt ny stad.

Att slätten nedanför bergen valdes var därför en direkt följd av platsens fördelaktiga geografi: det fanns där tillräckligt med utrymme för staden att växa i alla riktningar i flera århundraden.[7] Det påstås att Ibrahim Pasha växte upp i Bagdad, och vissa historiker tror därför att det påverkade hans syn på hur huvudstaden skulle se ut: istället för en traditionell by ville han skapa ett finanscentrum för att visa emiratets inflytande.[8] Det är i alla fall allmänt accepterat att det första som byggdes, innan husen eller ens Pashans eget palats, var stadens basar, som fortfarande finns kvar, tämligen orörd. Anledningen till att staden heter som den gör är, som så mycket annat, omtvistat: vissa hävdar att den fick heta Slemani av politiska skäl, för att hedra Sulayman Pasha den Store, Bagdads guvernör på den tiden, medan andra hävdar att det var för att hedra farfadern (eller fadern) Sulayman Pasha.[9] En tredje teori som återfinns i en bok av historikern Hussein Nazim Beg är att namnet stod på en gammal skylt som grävdes upp när de skulle bygga basaren.[10] Det tog knappt ett år att bygga basar och badhus, och snart bjöds invånarna i Qala Chwalan att flytta till sin nya huvudstad (huruvida denna flytt var frivillig är oklart). Med urbefolkningen på plats fortsatte staden att växa och hade efter kort tid över 10 000 invånare, skolor, moskéer och banker samt visade “alla tecken på ett lokalt självstyre”.[11]

Imperiet & Rebellerna

Sulh, vilket är det arabiska ordet för fred, är inom islamisk rätt en metod att lösa tvister genom förlikning, istället för att förlita sig på domstolar och lagar. Än idag är denna metod väldigt populär i Irak, särskilt bland landets olika stammar. Har någon från en stam mördat någon från en annan stam? En betalning motsvarande två miljoner svenska kronor brukar lösa det. Någon som har våldtagit en kvinna? Då kan lösningen vara att våldtäktsman och våldtäktsoffer tvingas gifta sig med varandra. Stammarnas inflytande över samhället har varit en av de givna anledningarna till att situationen i Irak förblir kaotisk och freden svåruppnåelig. I boken War and Peace in Islam: A Critique of Islamic/ist Political Discourses av Farid Mirbagheri nämns just stammarna som det som hindrar att “västerländsk demokrati har en rimlig chans att lyckas”.[12] Tribalism ses som en primitiv kvarleva, oförenlig med modernitet, ännu ett av skälen till att ”de” aldrig kan vara som ”oss”. Men i början på 1900-talet sågs stammarna som förlegade, särskilt i Slemani-området.[13] Det kurdiska samhället hade börjat röra sig från de tidigare stamtillhörigheterna mot en bredare kurdisk identitet. De återinfördes dock av britterna under tiden regionen var ett brittiskt mandat.[14] Det är inte en slump att den första kommunikén efter att Baath-partiet tog makten 1968 beskrev tribalism som en föråldrad ”kolonialistisk kvarleva”: det var inom Irak välkänt att detta hade återinförts av främmande makter.[15]

Att britterna avsiktligt skapade dessa friktioner framstår tydligt i de brev administratörerna skrev till varandra, och denna process började i stort sett så snart de tog kontroll över regionen. När det ottomanska riket upplöstes i slutet av första världskriget delades området in i diverse nationalstater av de segrande. Britterna föreslog att de skulle få ett mandat för Mesopotamien, och även om freden i Sèvres 1920 erkände att kurderna skulle få en egen stat genomfördes detta aldrig. I samband med att Lausannefördraget undertecknades 1923 delades det område som kallas Kurdistan upp mellan Iran och de nya nationalstaterna Turkiet, Irak och Syrien. Slemani fann sig därmed plötsligt vara en del av Kungariket Irak under brittisk administration.

"Staden Slemani var ovillig att acceptera såväl brittiskt som irakiskt styre."

En stor del av diskussionerna med de övriga allierade kring de befogenheter britterna skulle få i regionen handlade om oljan som nyligen hade upptäckts. Innan det ottomanska rikets kollaps hade det brittiskt styrda Turkish Petroleum Company oljerättigheterna för provinsen Mosul. När oljefälten kring Mosul blev en del av det nya landet Irak, krävde den tillsatta irakiska kungen 20 procent av ägandet i Iraq Petroleum Company, samma andel som en gång beviljats ottomanerna. Britterna vägrade och hotade att ge hela Mosul-området till Turkiet i stället, vilket till slut ledde till att Irak skrev på ett koncessionsavtal som inte innehöll några av kungens krav.

Staden Slemani var ovillig att acceptera såväl brittiskt som irakiskt styre. I en rapport skrev Sir Percy Zachariah Cox, Storbritanniens högste diplomatiske representant i Irak, och Gertrude Margaret Lowthian Bell, en Oxford-utbildad historiker som utsågs till Iraks främsta kontaktperson, att ”bortsett från Slemani vill alla kurder vara en del av Irak.”[16] Även om detta må vara en överdrift (Cox var stark motståndare till kurdisk nationalism), är det tydligt att oppositionen mot det brittiska mandatet var mest uttalad i Slemani. Kanske var det åren av relativ självständighet som ledde till det ihärdiga föraktet för utomstående härskare? När britterna genomförde en folkomröstning för att installera sin valda monark över Kungariket Irak, bojkottade hela staden Slemani den, eftersom de inte ansåg att valet var legitimt.

För att krossa det uppror som sakta sjöd bland stadens invånare belönades lojala shejker och stamhövdingar, som även gavs en gnutta auktoritet. Dessa spelades sedan ut mot varandra så att ingen enskild grupp skulle bli tillräckligt stark för att organisera ett uppror. Folket blev tvungna att vända sig till stamhövdingar, eftersom britterna använde dessa som kontaktpersoner för hela befolkningen. Detta var en direkt kopia av den metod som britterna använt för att framgångsrikt kontrollera den indiska kolonin, men även om beroendet av personer som britterna definierade som “naturliga ledare” ledde till stammens förnyade betydelse i det kurdiska samhället fick det även oönskade konsekvenser för britterna själva, främst på grund av mannen som kallade sig själv för Kurdistans första kung: Sheikh Mahmoud Barzanji.

Sheikh Mahmoud var ett uppenbart val av en av dessa “naturliga ledare”: han var den enda i regionen som snabbt kunde mobilisera en armé stor nog att skydda Mosulprovinsen från den turkiska armén och britterna försökte således muta honom med både pengar och (begränsad) makt. I breven från brittiska administratörer beskrivs han nästan genomgående i negativa termer, han var “ett djur, en tjuv, en grym och oförutsägbar tyrann”, men när Arnold Wilson, vice föreståndare vid brittiska imperiets kolonialkontor för Mesopotamien faktiskt träffade Mahmoud omskrevs han i mer positiva termer som ”en man som citerade president Woodrow Wilsons fjorton punkter ordagrant och bar en kurdisk kopia av Freden i Sèvres, med sidor från Koranen, som en talisman virad runt armen.”[17]

I brev till Churchill (som då var Storbritanniens ”krigsminister” och som förespråkade användandet av gas för att kontrollera den ”ociviliserade” kurdiska befolkningen[18]) beskrevs Sheikh Mahmoud som en man som kunde användas för att kväva upproren i Slemani en gång för alla. Detta visar hur lite britterna förstod honom, för blott någon månad senare hade Sheikh Mahmoud deklarerat det självständiga kungadömet Kurdistan, med sig själv som kung och Slemani som huvudstad. Detta kunde givetvis inte accepteras av Storbritannien som skickade en stor armé för att ta tillbaka staden knappt ett år senare. Under denna korta tid av självständighet började dock den kurdiska nationalismen få sitt fäste i staden: Sheikh Mahmoud inledde publiceringen av en kurdisk tidning, Roji Kurdistan, samt samarbetade med stadens intellektuella och poeter och uppmuntrade dessa att inkludera kurdisk symbolik i sina verk.

Efter att britterna tagit tillbaka staden och fördrivit Sheikh Mahmoud till södra Irak fortsatte Slemanis invånare att sträva efter självständighet såväl militärt som politiskt och förhandlade med såväl britterna som den irakiska regeringen. Detta politiska arbete började leda till resultat och när Abdul Mohsen Al-Sadoun, Iraks agerande premiärminister under kung Faisal, talade till nationalförsamlingen 1926, sa han:

“Vi bör ge kurderna deras rättigheter. Deras tjänstemän bör vara kurder: deras språk bör vara deras officiella språk och deras barn ska lära sig språket i skolorna. Det åligger oss att behandla alla medborgare, vare sig de är muslimer eller icke-muslimer, med rättvisa, och ge dem deras rätt.”[19]

Väldigt lite av det Al-Sadoun förespråkade blev verklighet. Dock började kurdiska undervisas i bland annat Slemanis skolor. Detta förbjöds snabbt igen, när det visade sig att detta utbildade en ny generation i kurdisk nationalism. 1930 var britterna mer än redo att lämna Irak: administrationen av landet hade visat sig orsaka mer problem än det var värt (de hade numera rätt till vinsterna från Iraq Petroleum Company under 75 år framåt i tiden, oavsett om de var ansvariga för landet eller ej). Men de hade målat in sig i ett hörn: rapporterna till Nationernas Förbund hade inte innehållit minsta tecken på de ständiga upproren i Slemani-området. Britterna avsåg att lämna över suveränitet till Irak 1932, men Nationernas Förbund kunde ogilla detta förslag om Irak ansågs vara ”inkompetent”.[20] Lösningen blev att ta tillbaka alla löften till kurderna och i stället stödja den irakiska regeringen som visste att britterna var angelägna om att lämna över ansvaret. Folket i Slemani fick, efter att ha gått fram och tillbaka mellan ett kurdiskt kungarike och det brittiska imperiet, nu bli Iraks problem.

Folkmord & revolutioner

De första åren efter att Irak blev självständigt från det brittiska imperiet försökte de kurdiska partierna, som nu samlats under benämningen Kurdistans Demokratiska Parti (KDP) att förhandla med regeringen i Bagdad för att få en viss grad av autonomi, men samtalen bröt samman en gång för alla 1974 vilket ledde till att kurderna tog till vapen och flyttade från städerna till bergen för att bekämpa de irakiska styrkorna.

Under Saddam Husseins regering var Iraks svar på denna rörelse en folkmordskampanj. År 1987 utfärdades direktivet SF/4008 som bestämde att ”alla personer som fångas i dessa byar ska kvarhållas och förhöras av säkerhetstjänsten och de som är mellan 15 och 70 år gamla skall avrättas efter att all användbar information har erhållits från dem”.[21] Mellan 100 000 och 180 000 civila avrättades, 4 000 byar förstördes och en ”arabiserings”-process genomfördes som tvingade invånare i kurdiska städer att flytta till den södra delen av Irak. Kurder gick från att vara i majoritet i städer som Mosul och Kirkuk till en minoritetsbefolkning och kurdernas senare krav på att dessa städer skulle ingå i den autonoma kurdiska regionen kunde avfärdas med att dessa inte längre var kurdiska städer. Även Slemani utsattes för många slumpmässiga massavrättningar men ”arabiseringen”, som den kallades av Saddams regering, genomfördes inte eftersom staden var etniskt homogen och nästan uteslutande bestod av kurder, i motsats till Erbil, Kirkuk och Mosul. För att effektivt förändra stadens befolkningssammansättning till förmån för icke-kurder skulle Saddam Husseins regim behövt få bort så gott som alla.

"Med vetskap om att stadens invånare var upprorsbenägna hade Saddam Husseins regering byggt ett ökänt fängelse i Slemani.

I upptakten till Gulfkriget 1991 försökte CIA trumma upp missnöje mot Saddam från shiiterna i söder och kurderna i norr. Löftet var att om de stod upp mot Saddam, skulle USA ge dem sitt stöd. (George Bush sa i ett tal att ”det finns ett annat sätt för blodbadet att sluta, om den irakiska militären och det irakiska folket tar saken i egna händer för att tvinga Saddam Hussein, diktatorn, att stiga åt sidan.”[22]) Stödet visade sig aldrig komma: USA fruktade att Iran skulle få ökat inflytande efter att Saddam försvann och ett maktvakuum uppstod i regionen, så de valde till slut att mannen som Donald Rumsfeld, försvarsminister under Ford och W. Bush, kallat “our son of a bitch” fick vara kvar vid makten.[23]  Några månader efter kriget påbörjats sa en företrädare för utrikesdepartementet att Bushadministrationen aldrig hade ”uppmanat irakiska folket att sätta sina liv på spel för att störta den nuvarande regeringen.”[24] Kurderna vägrade dock backa vilket kulminerade i ett slag i Slemani den 8 mars 1991. Med vetskap om att stadens invånare var upprorsbenägna hade Saddam Husseins regering byggt ett ökänt fängelse i Slemani. Under hela 1980-talet ledde minsta tecken på att någon var politiskt aktiv till fängelsestraff och tortyr. För att hålla befolkningen på plats utgavs ofta slumpmässiga edikt, som exempelvis förbud mot att ha på sig vita strumpor, bära radband, samt diverse utegångsförbud. Att slaget i Slemani avslutades med ett anfall mot fängelset där högre tjänstemän barrikaderade sig efter att kurdiska peshmerga började attackera regeringsbyggnader var således nästan poetiskt: symbolen för regimens brutalitet blev även platsen där den kom att besegras. Efter att kurderna hade återtagit Slemani och andra kurdiska städer började Irak mobilisera för motanfall, vilket ledde FN till att införa så kallade no-fly zones för att försvara den kurdiska befolkningen, men det var en begränsande frihet: kurderna kunde nu inte själva lämna området på lagligt vis.

Slemani växte under dessa år till en stad med över en miljon invånare: kurder som flytt de förstörda byarna blev nu stadsbor och många som bodde i Irak-kontrollerade städer flyttade till Slemani och Erbil för den relativa friheten som kunde åtnjutas där. Slemani var dock egentligen aldrig en del av flygförbudszonen: den linje som utgjorde gränsen över vilken Saddams styrkor inte fick gå skar direkt norr om staden. Ändå var det underförstått av alla parter att de regler som tillämpades i flygförbudszonen även skulle tillämpas på Slemani. För varken första eller sista gången i stadens historia var Slemani två saker på samma gång: inofficiellt en del av den autonoma kurdiska regionen, men egentligen fortfarande under irakiskt styre.

Ett försök till demokrati

Till följd av den nyvunna autonomin beslöt kurderna att forma en egen regional regering, samt hålla val för första gången 1992. KDP, Kurdistans Demokratiska Parti, hade splittrats 1975 efter interna konflikter och istället fanns ett nytt KDP under den tribalistiska och populära ledaren Mullah Mustafa Barzani och Kurdistans Patriotiska Union (PUK) som leddes av det tidigare partiets intellektuella och marxist-leninistiska bas. Valet visade sig vara en unik möjlighet att mäta de olika partiernas popularitet.

Att ordna val i en region där det inte finns registrerade invånare eller en lista på röstberättigade, och än mindre elektroniska möjligheter att kontrollera röstningen, visade sig dock vara oöverstigligt komplext. Med hjälp av olika FN-organ skulle de som ansvarade för genomförandet av valet se till att valresultaten inte skulle kunna manipuleras, och den lösning som FN rekommenderade var den samma som använts i Indien i flera årtionden: efter att varje person avlagt sin röst skulle de doppa sitt högra pekfinger i en flaska med specialutvecklat bläck som skulle färga varje röstares nagel i flera dagar. Men antingen till följd av solexponering eller direkt manipulering, visade sig bläcket vara lätt att tvätta bort och jag minns hur människor efter valet med stolthet hävdade att de hade röstat flera gånger i olika distrikt. Resultaten gynnade KDP med en snäv majoritet, de fick av 51% av parlamentssätena och PUK resterande 49%, men eftersom det fanns så många anklagelser om utbredd röstmanipulering lämnade KDP över en av sina platser till PUK. Båda partier kände sig lurade, och trodde att det andra partiet hade fuskat till sig röster.

Deras förhållande blev inte bättre med tiden: PUK hävdade att KDP undanhöll tullintäkter från gränsen mot Turkiet och dåvarande ledaren för KDP, Massoud Barzani (son till Mustafa Barzani), ingick 1996 en pakt med Saddam Hussein för att med våld återta staden Erbil som var under PUK:s kontroll. Med irakiska stridsvagnar till förfogande, tog KDP även över Slemani och PUKs ledning tvingades tillbaka till bergen. PUK tog tillbaka kontroll över Slemani några månader senare, men många flyktingar hade redan lämnat regionen. Striderna mellan de två politiska partierna innebar att de som identifierade sig som PUK-anhängare flyttade till PUK-kontrollerade områden, och de som var lojala mot KDP flyttade till KDP-kontrollerade områden. Städernas befolkning var nu skilda åt enligt politisk tillhörighet. Inte ens de olika städernas mobiloperatörer kunde nå varandra: de som reste mellan de två städerna fick ha två SIM-kort. Att kommunicera med någon från den andra staden blev närmast omöjligt, och många använde släktingar som bodde i Europa som mellanhand eftersom dessa kunde ringa båda städer utan problem. Den bräckliga fred som till slut uppstod ledde till att det skapades två parallella regeringar, en med ett parlament i Erbil och en i Slemani, med två uppsättningar av ministrar. Allt som fanns i den ena staden skulle finnas i den andra.

Utöver rivaliteten med Erbil började Slemani även försöka profilera sig som “Kurdistans kulturella huvudstad”, då huvudstadsaspirationerna fått ge vika åt Erbil. Ständigt detta sökande efter en identitet, något som kan kvarstå även då stadens omständigheter ändras gång på gång.

En planskild korsning

”Denna fula stad” kallar författaren Bakhtiyar Ali Slemani i romanen Ghezelnus u Baxekani Xeyal, som 2017 blev den första kurdiska romanen att översättas till engelska. ”Denna falska stad” med dess ”falska flygplatser”. Och om man för blicken ned från horisontens dramatiska skyar och berg som gjorda för att pryda vykort så är Slemani, själva staden, inte så imponerande. Rudimentära cementhus trängs bredvid höghus med fasader av ett billigt, blänkande material. Fönstren är täckta med flagnande, blå, reflekterande plast, ”som i Dubai”. Varje hushåll som har råd har en bullrande generator vid en vägg eftersom den statliga elen inte är tillgänglig mer än några timmar om dagen. Till och med stadens tänkta ikonbyggnad, det Burj al-Arab-inspirerade Grand Millenium-hotellet som stiger långt över resten av staden har en kitschig roterande restaurang längst upp; en flera decennier gammal vision av vad som är modernt. Öppna avloppsrör rinner nedför de trånga basarpassagerna som döpts efter de yrkesgrupper som en gång hållit till där: ishuggarna, skräddarna och så vidare. Men det finns även lycka bland allt det fula: på bergen omkring dansas det varje fredag och i ”Frihetsparken”, Azadi, där en militärbas tidigare låg, tillbringar folk nu tid på en mängd barer, restauranger och lekplatser. De som är yngre än 25 har aldrig känt till något annat än denna park, militärbasen har blivit en myt bland andra myter.

"Äntligen var staden en del av en stat som inte ville döda eller förtrycka dess invånare [...]".

Men vi har sett så mycket död och förstörelse på nyhetsklipp från Irak de senaste åren att bilden av landet som i konstant kaos och konflikt etsat sig fast på människors näthinnor. Vi tror oss veta, vi tror att bilden är hel. Att, som jag gör, spendera flera månader om året i Slemani (”Var ligger det?” ”I Irak.” ”Oj!”) leder till många förvirrade samtal på flygplatser runtom i världen; den enda anledningen till att man kan antas frivilligt vilja åka till Irak är att man vill kriga med IS eller något dylikt.

Det finns barn i Slemani idag vid namn Bawer (en bastardisering av det befintliga kurdiska namnet Bawar som en hyllning till Kiefer Sutherlands karaktär Jack Bauer från TV-serien 24), Bush och till och med Trump. Det finns få städer i Mellanöstern där bilder av George W Bush säljs som souvenirer istället för porträtt att bränna under demonstrationer, eller där folk allmänt tycker att Irakkriget 2003 var positivt, men så är fallet i Slemani. Äntligen var staden en del av en stat som inte ville döda eller förtrycka dess invånare, och kurder i Slemani började för första gången att hänvisa till landet där de levde som ”Irak”.

Även denna identitet var kortlivad. Efter att efterkrigsåren präglats av relativ säkerhet och ekonomiska möjligheter, ledde bildandet av IS i kombination med en tvist med den centrala regeringen i Bagdad över fördelningen av landets budget till en humanitär och ekonomisk kris, vilket förvärrats av korruption bland kurdiska politiker samt av fallande oljepriser. Slemanis invånare känner sig inte längre hemma i nationalstatskonceptet “Irak”, och många som har råd flyr staden i hopp om bättre utsikter någon annanstans. Runtom staden bor idag istället hundratusentals internflyktingar som flytt IS-kontrollerade områden och Slemanis kvarvarande befolkning har återfunnit sin upproriska ådra och börjat demonstrera igen, denna gång på grund av obetalda löner för statligt anställda (som utgör en femtedel av stadens befolkning).

Att det irakiska projektet, denna kvarleva från första världskriget, skulle lyckas verkar idag osannolikt. Gränserna runt Slemani kommer snart att förändras ännu en gång, och även om de tillräckligt rika eller desperata har lämnat staden har även många människor flyttat dit, de som inte har möjlighet att ta sig ur landet, lockade av stadens säkerhet under dessa kaotiska tider. Befolkningen förändras och frågan är om själen kommer att leva kvar. 

***

För vad är det som ger en stad dess identitet? Roland Barthes skrev om den grekiska legendens skepp Argo, att argonauterna bytte ut delar av skeppet allteftersom, tills det inte fanns någonting kvar av det som ursprungligen var Argo, fastän skeppet fortfarande hette så; dess enda identitet låg i namnet.[25] Men tänk om varje argonaut kallade skeppet vid ett annat namn? Vad skulle återstå av skeppets identitet då? سلێمانی får ju trots allt inte vara en stad, utan tvingas vara flera: Slemani, Suleymanie, As-Sulaymaniyah …

Texten publicerades första gången i Ord&Bild nr 2-3 2017 med tema "På plats".

Noter:

[1] W.J.T. Mitchell, Cloning Terror: The War of Images, 9/11 to the Present, University of Chicago Press, 2011, s. ix–

[2] Friedrich Kittler, Gramophone, Film, Typewriter, Stanford University Press, 1999, s. 4.

[3] Cengiz Gunes, Welat Zeydanlioglu, The Kurdish Question in Turkey: New Perspectives on Violence, Representation and Reconciliation, Routledge, 2013, s. 18.

[4] Geoff Hann, Karen Dabrowska, Tina Townsend-Greaves, Iraq: The ancient sites and Iraqi Kurdistan, Greaves, 2015, s. 403.

[5] Det är ett tecken på hur historiskt fattigt det kurdiska språket har varit att Sharafnama ursprungligen skrevs på persiska och inte blev översatt till kurdiska förrän 1972, över ett sekel efter att boken översattes till franska.

[6] Författare okänd, “Baban”, Enyclopaedia Iranica, http://www.iranicaonline.org/articles/baban-2. Detta kompliceras ytterligare av att historikern Stephen Hemsley Longrigg hävdar att Mahmoud var Ibrahims farbror, se Stephen Hemsley Longrigg, Four Centuries of Modern Iraq, Oxford University Press, 1925, s. 207.

[7] وه‌زاره‌تی ناوخۆی هه‌رێمی كوردستان پارێزگاری سلێمانی، سالنلمه‌ی ١٩٩٨ی سلێمانی، 1998, s. 48.

[8] Abdulxalid Sabr, شاره‌خه‌ره‌ی بنه‌مالا دێرینه‌كانی سلێمانی له‌ نێوانی ١٧٨٤-١٩١٤ andra utgåvan, s. 24

[9] ibid.

[10] Se Hussein Nazim Beg, تاریخ الاماره‌ البابانیه‌, مؤسسه فرهنگی تحقيقاتی اخوان دستمالچی, 1960. Även om denna ursprungsmyt verkar mindre sannolik än att namnge staden efter två personer som var inflytelserika för Ibrahim Pasha, är det en påminnelse om att detta inte var en tom plats, redo att förvandlas till en stad. Folk hade alltid bott där: dalen beräknas ha varit platsen för ”tusentals” antika städer och under den tid då Sharafnama skrevs var området sedan länge befolkat och kallades Zamwa (även i Gilgamesheposet finns en hänvisning till ”Zamwa”, men det är oklart om det avser samma plats). Det är ganska troligt att denna nya stad inkräktade på många människors existerande hem och stadens uppkomst innebar förmodligen slutet för någon annan civilisation som sedan glömts bort.

[11] Författare okänd, “Baban”, Enyclopaedia Iranica, http://www.iranicaonline.org/articles/baban-2

[12] Farid Mirbagheri, War and Peace in Islam: A Critique of Islamic/ist Political Discourses, Palgrave Macmillan, 2012, s. 148–149.

[13] Jordi Tejel Gorgas, “Urban Mobilization in Iraqi Kurdistan during the British Mandate: Sulaimaniya 1918–30”, Journal of Middle Eastern Studies, Vol. 44, No. 4 (Jul., 2008), s. 544.

[14] Quil Lawrence, Invisible Nation: How the Kurds' Quest for Statehood Is Shaping Iraq and the Middle East, Walker Books, 2009, andra utgåvan, s. 14.

[15] Amatzia Baram, “Neo-Tribalism in Iraq: Saddam Hussein's Tribal Policies 1991-96”, International Journal of Middle East Studies, Vol. 29, No. 1 (Feb., 1997), s. 1. Det är dock värt att påpeka att under Saddam Husseins tid vid makten använde han ofta stammarnas inflytande till egen gagn samt gav förmånlig särbehandling åt sin egen, samtidigt som han fortsatte retoriken om att tribalism var obsolet.

[16] Saad Eskander, Southern Kurdistan under Britain's Mesopotamian Mandate: From Separation to Incorporation, 1920-23, Journal for Middle Eastern Studies, Vol. 37, No. 2 (Apr., 2001), s. 154.

[17] Quil Lawrence, Invisible Nation: How the Kurds' Quest for Statehood Is Shaping Iraq and the Middle East, Walker Books, 2009, andra utgåvan, s. 14.

[18] Winston Churchill, Notis från Krigsministeriet, 1919-05-12. https://www.nationalchurchillmuseum.org/churchills-1919-war-office-memorandum.html

[19] David McDowall, A Modern History of the Kurds, I.B. Tauris, 2004, 3e utgåvan, s. 182–194

[20] T.E. Lawrence, “A Report on Mesopotamia”, Sunday Times, 1920-08-22

[21] Human Rights Watch, Endless Torment: The 1991 Uprising in Iraq And Its Aftermath, 1992, https://www.hrw.org/legacy/reports/1992/Iraq926.htm#_ftn92

[22] Se “Baghdad's Offer and Conditions for Ending War Over Kuwait” samt “Excerpts From 2 Statements by Bush on Iraq's Proposal for Ending Conflict”, The New York Times, 1991-02-16

[23] Adrian Hamilton, “The obscenity of bickering over death and torture”, The Independent, 2003-04-10, http://www.independent.co.uk/voices/commentators/adrian-hamilton/the-obscenity-of-bickering-over-death-and-torture-114656.html

[24] Human Rights Watch, Endless Torment: The 1991 Uprising in Iraq And Its Aftermath, 1992, https://www.hrw.org/legacy/reports/1992/Iraq926.htm#_ftn92

[25] Roland Barthes, övers. Richard Howard, Roland Barthes on Roland Barthes, University of California Press, 1994, s. 46.