Med utgångspunkt i Svante Nycanders bok Liberaler i asylkrisen sätter Johan Söderberg, docent i vetenskapsteori, det nyliberala engagemanget för fri migration i samband med friskolereformen. Han urskiljer en form av negativ socialpolitik byggd på Friedrich Hayeks tankar, som på sikt ökar polariseringen mellan olika grupper. När solidaritetsbanden i samhället försvagas blir det svårare att skapa uppslutning bakom demokratiskt beslutade ingrepp i marknadsekonomin. Så kan samröre med så tillsynes motsatta politiska krafter som SD fylla en funktion för nyliberala intressen.
Av Johan Söderberg
I boken Liberaler i asylkrisen (Dialogos, 2018) går den liberala publicisten Svante Nycander till storms mot de nyliberala tendenserna inom det egna, borgerliga blocket. Han skriver i frustration över en utveckling som han har följt på nära håll och under många år: Svenskt Näringslivs och Timbros långsiktiga och metodiska arbete för att via ungdomsförbunden infiltrera de borgerliga partierna. Inifrånperspektivet är både en styrka och en svaghet med boken. Argumentationen hade stått på stadigare ben om författaren också hade anknutit till den internationella forskningen om de nyliberala tankesmedjorna. Där skulle han ha hittat rikligt med dokumentation på dessas inblandning i allt från förnekandet av mänskligt orsakad global uppvärmning till trollfabriker.[1]
I det följande ska jag argumentera för att Nycanders centrala tes, att nyliberalerna spelade en avgörande roll för den politik som kulminerade i 2015 års asylkris, bör ses i ljuset av ett annat politikområde där nyliberalerna har utövat ett avgörande inflytande, nämligen den svenska skolpolitiken. En närläsning av vad Friedrich Hayek hade att säga om slopade gränskontroller, och Milton Friedman om det fria skolvalet, ger vid handen hur dessa två politikområden var tänkta att samverka i ett större, nyliberalt reformprogram. Genom att uppmärksamma detta samband hoppas jag skingra myten om att de svenska nyliberalerna, för sin generösa flyktingpolitiks skull, kan räknas till den ”anständiga högern”. På så vis avser jag underbygga och utveckla Nycanders misstanke, att nyliberalernas engagemang i flyktingfrågan bottnar i något helt annat än i en önskan om att hjälpa nödställda:
De flesta som verkar för en generös flyktingpolitik resonerar humanitärt, men nyliberalerna har ett konkurrerande motiv. Deras främsta mål sedan 1990-talet är att montera ner välfärdsstaten och i synnerhet att lagstifta mot strejker och bindande kollektivavtal. De hoppas att asylinvandringen ska lägga en hårdare press på politikerna än vad enbart saklig opinionsbildning förmår.[2]
I en artikel i Dagens Industri från den 1 mars 2018 försvarar sig de nyliberala debattörerna Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt mot Nycanders anklagelser.[3] Tidigare har de två opinionsbildarna tagit ställning för fri migration i den samförfattade boken Migrationens kraft (Hydra, 2012), och genom en rad mediala utspel kopplade till den liberala tankesmedjan Migro. I sin replik förnekar de att de skulle ha haft en dold agenda bakom dessa många debattinlägg, eftersom de aldrig förnekade målkonflikten mellan skattefinansierade omfördelningssystem och fri migration. Anmärkningsvärt nog ger de alltså Nycander rätt i vilket uppsåt som de har haft med sitt engagemang i migrationsfrågan, bara inte i att de skulle ha agerat konspiratoriskt. Deras medgivande gör det angeläget att debatten kring Liberaler i asylkrisen breddas till att involvera fler perspektiv än det hos de närmast berörda, det vill säga, hos de liberala och nyliberala debattörerna.
Innan jag ger mig i kast med att utveckla en sådan, extern kritik av (ny)liberalismen, måste jag ta omvägen via ekonomihistorikern Philip Mirowski. Han beklagar sig över att kritiker på vänsterkanten många gånger misskänner sin ideologiska motståndare, därför att de alltför snabbt likställer nyliberalismen med laissez-faire liberalism och/eller med neoklassisk ekonomisk teori. Det som utmärker nyliberalismen är dess sociologiska lyhördhet. Studiet av hur kollektiva identifikationsprocesser, ömsesidiga förtroenden, förpliktelser, normer och solidaritetsband växer fram och lägger grunden till ett samhälle, hör till sociologins hemmamarker. Vanligen ställs dylika resonemang i motsatsförhållande till nationalekonomins antaganden om rationella, atomistiska, egoistiska och nyttomaximerande individer. Men om samma invändningar reses mot nyliberalismen skjuter kritikerna helt bredvid målet.
Efter denna utvikning kan vi återgå till replikskiftet mellan Nycander, å ena sidan, och Norberg och Segerfeldt, å den andra, för att göra ett viktigt tillägg. Förvisso har de två nyliberalerna inte agerat konspiratoriskt i den meningen att de hela tiden har varit öppna med målkonflikten mellan välfärd och fri invandring. Däremot riskerar vi att missbedöma deras agenda om vi förutsätter att de menar att denna målkonflikt bottnar i nödvändigheten att hushålla med begränsade, ekonomiska resurser. Påståenden av typen ”pengarna tar slut” hörs ofta i mediedebatten om invandringen, och bemöts lika ofta med argument om att flyktingmottagandet kommer att bli lönsamt på sikt. Ironiskt nog hemfaller nyliberalerna inte åt sådan ekonomism. Det var på helt andra grunder som Friedrich Hayek resonerade sig fram till möjligheten att, genom att häva restriktionerna för migrationen, kunna sätta press på medborgarnas förväntningar på en statligt garanterad levnadsstandard som låg över den genomsnittliga, globala fattigdomsnivån.[4] Trycket mot de statliga försörjningsstöden skulle inte bero på resursbrist, utan på att solidaritetsbanden i samhället luckrades upp av olikheterna och mångfalden som då skulle uppstå.
Tydligast kommer denna tankegång till uttryck i en artikel från 1939 där Hayek förordade inrättandet av överstatliga federationer med landsgränser som gick på tvärs med de existerande, nationella identiteterna. Det som han ville motverka var nationalstatsbildningar där de administrativa indelningarna överlappar med hur territoriets invånare uppfattar sina egna kulturella, språkliga och etniska tillhörigheter. Genom en federal statsbildning kunde glappet vidgas mellan administrativa och identifikationsmässiga gränsdragningar. Ju större glapp, resonerade Hayek, desto mindre beslutsförmåga i den representativa demokratins institutioner.[5] Följaktligen minskade risken för demokratiskt beslutade ingrepp i marknadsekonomin:
”Planering, eller centraliserad styrning av ekonomiska aktiviteter, förutsätter att gemensamma ideal och värderingar föreligger; och i vilken grad planering kan genomföras begränsas av huruvida det är möjligt att uppnå överenskommelse om eller tillämpning av sådana gemensamma måttstockar. Det är uppenbart att möjligheten till en sådan samsyn kommer att stå i omvänd proportion till graden av homogenitet och likhet i livsåskådningar och traditioner hos befolkningen i ett område.”[6]
Med dessa ord lade Friedrich Hayek grundplåten till ett forskningsprogram, som i skrivande stund sysselsätter ekonomerna på Institutet för Näringslivsforskning. Det statistiska sambandet mellan, å ena sidan, kulturell och etnisk homogenitet och grad av tillit i en befolkning, och, å den andra sidan, storleken på de statliga omfördelningssystemen och skattetrycket i olika länder och regioner, beforskas ingående på Institutet för Näringslivsforskning. Däribland återfinns Niclas Berggren och Henrik Jordahl, tillika medlemmar i Mont Pelerin-sällskapet, och deras medförfattare, Andreas Bergh, för att bara nämna några namn.[7] Arbetshypotesen formulerar Bergh och Bjørnskoven som att en föreställning om samhörighet hos ett lands befolkning lägger grunden för ett omfattande och generellt välfärdssystem.[8] Till saken hör att samma författare i andra artiklar förordar en reducerad välfärdsstat och mer marknadslösningar.[9]
För att inte missbedöma skärpan i Hayeks resonemang måste han tillerkännas följande insikt: ingenstans förutsätter hans analys att de motstående gruppernas etniska och kulturella tillhörigheter bottnar i någon reell, bakomliggande essens. Analysen är alltigenom fenomenologisk.[10] En skillnad gör sig gällande så till vida som medlemmar och icke-medlemmar av en grupp uppfattar sig såsom åtskilda. Nya grupper uppstår och gamla omformas i en ständigt pågående process av identifikation och ömsesidigt erkännande. Faktum är att detta ställde Hayek inför en svårighet: Över tid tenderar samhörighetskänslor att konvergera med de politisk-administrativa indelningarna. Om invånarna i ett administrativt område – fastän denna indelning har uppkommit på ett helt godtyckligt sätt – delar liknande levnadsvillkor, skolas in i samma världsbilder, och har gemensamma ekonomiska intressen, då kommer de över tid att utveckla nya solidaritetsband med varandra. Efter detta konstaterande övergick Hayek till att diskutera hur den federala statsbildningen borde vara utformad för att förhindra en dylik identifikationsprocess från att äga rum inom det nybildade territoriet. Det var i detta sammanhang som han noterade den strategiska betydelsen av skillnader i utbildning.
Just därför att den nyliberala samhällsanalysen inte förutsätter några essentiella grupptillhörigheter, blir utformningen av utbildningssystemet avgörande för att vidga eller krympa skillnaderna i levnadssätt och världsbilder mellan olika grupper. Det globala nätverket av nyliberala tankesmedjor har framgångsrikt verkat för införandet av friskolesystem i en rad länder, däribland Chile och Nya Zeeland, och, förstås, i Sverige.[11] Enligt utsaga från den för friskolereformen ansvarige statssekreteraren under Carl Bildts regeringsår kom inspirationen till reformen från Milton Friedman.[12] Chicago-ekonomen lade fram det första utkastet till ett privat skolväsende år 1955. Det vill säga, året efter det att den federala domstolen hade slagit ner på lagstiftning i sydstaterna som upprätthöll rassegregerad undervisning. Skolor i privat regi omfattades dock inte av domslutet. Med en friskolereform kunde marknaden sköta segregeringen utan att politiska beslut behövde artikuleras och försvaras i offentlighetens ljus. Milton Friedman var helt tydlig med att det var detta som han ansåg som finessen med sin föreslagna friskolereform:
”Under ett sådant system kan det växa fram exklusivt vita skolor, exklusivt färgade skolor, och mixade skolor. Föräldrar kan välja vart de vill skicka sina barn.”[13]
Ingen har då anledning att förvånas över Skolverkets konstaterande, att segregationen i det svenska samhället förstärks av det fria skolvalet. Friskolereformens många avarter är flitigt omdebatterade: gymnasieskolor som går i konkurs, skattemedel som smusslas undan till skatteparadis, allmänt sjunkande skolresultat, och betygsinflation. Dessa frågor är viktiga, men om kritiken stannar vid de negativa konsekvenserna för utbildningssystemet och för eleverna, då förlorar vi ur sikte det som är mest radikalt med friskolereformen. Den utgör ett led i den pågående omförhandlingen av relationen mellan stat och medborgare.
Kombinationen av nyliberalernas inspel i migrationspolitiken och deras upphovsmannaskap bakom friskolereformen (vars logiska slutpunkt är avskaffandet av skolplikten helt och hållet, à la Centerns idéprogram från 2012) kommer att få konsekvenser som är enkla att förutse: skiljelinjer mellan i landet bosatta grupper kommer att förstärkas och befästas över generationer. När skillnaderna i livsföring, traditioner och utbildning har växt sig tillräckligt stora, skrev Hayek i det att han pläderade för just en sådan utveckling, kommer det inte ens vara möjligt att nå enighet om ett förbud mot barnarbete, eller att via lagstiftningen begränsa längden på arbetsdagen.[14]
Efter asylkrisen 2015 har många inom borgerligheten, inklusive en del debattörer med nyliberala förtecken, intagit en mer restriktiv hållning i migrationspolitiken. Det motbevisar inte min tes. Tvärtom, det är bara ifall vi antar att nyliberalernas migrationspolitik aldrig syftade till att hjälpa nödställda, utan från första början hade som målsättning att skapa ett underlag för en ökad polarisering i samhället, som deras närmande till Sverigedemokraterna under senare tid blir fullt ut begripligt. Initiativet till ett sådant närmande togs när PR-byrån Kreab sammanförde Sverigedemokraternas partiledning med företrädare för Svenskt Näringsliv. [15] Företagsledarna fick löfte om att partiet inte längre skulle motsätta sig vinster i välfärden. I utbyte fick det högerpopulistiska partiet en ökad legitimitet inom borgerligheten. Exempelvis var det efter att denna överenskommelse hade ingåtts som en del borgerliga opinionsbildare började testa idén att Sverigedemokraterna skulle kunna ingå i ett framtida regeringsunderlag.
Men det finns mer att säga om detta närmande. Sverigedemokraterna behövs för att ge draghjälp åt det som var nyliberalernas målsättning med sin tidigare förda migrationspolitik: ökad polarisering. Rollen som nu tillkommer Sverigedemokraterna är att artikulera den friktion som, enligt Hayek, måste uppstå vid varje nytt försök att bedriva omfördelningspolitik i en federation. Det vill säga, i en statsbildning där föreställningen hos olika grupper om att de ingår i en större gemenskap saknas. Retoriskt ställde Hayek sig frågan, om den svenske arbetaren, som villigt lät sig bli beskattad för att höja levnadsstandarden för sina landsmän, också skulle gå med på att betala mer för sina apelsiner för att hjälpa en fattig odlare i Kalifornien. Svaret var ”nej”. De nationellt avgränsade, offentliga transfereringssystemen skulle kunna göras lika otänkbara som ett internationellt system var, om bara samma främmandeskap som svensken kände inför kaliforniern kunde återskapas innanför nationalstaternas hägn.
Läsaren kan nu tänkas vilja invända mot mitt resonemang att Sverigedemokraterna ofta appellerar till en nationell gemenskap, vilket var precis det som Hayek motsatte sig. Men appellen till nationell samling är i själva verket en ”identitetspolitik från höger.” Det är i nationens namn som den grupp mobiliseras, som har utelämnats ur vänsterns identitetspolitik (i.e. den infödda majoritetsbefolkningen). Från var sitt håll stabiliserar dessa två diskurser gränsdragningen mellan i landet bosatta invånare längs kulturella, etniska och religiösa skiljelinjer. Det vill säga, längs gränsdragningar som går på tvärs med de administrativa indelningarna för representativt-demokratiskt beslutsfattande och offentliga transfereringssystem.
En förvarning om vart det barkar hän kan man få av att läsa Arlie Hochschilds etnografi från den amerikanska södern.[16] Hon försöker förstå varför det republikanska partiet åtnjuter ett grundmurat stöd hos fattiga, vita arbetarväljare, trots att samma väljargrupper systematiskt missgynnas av partiets marknadsliberala politik. Priset för att ha röstat fram nyliberala politiker betalar väljarna inte enbart i försämrade socialförsäkringar. Mest slående i boken är beskrivningen av de miljö- och hälsomässiga katastrofer som invånarna i Mississippideltat dagligen genomlever, samtidigt som de kampanjar för politiker som lovar att helt avskaffa de statliga regleringarna av industrins utsläpp. Förklaringen finner hon i något som hon kallar för den ”djupa berättelsen”. Den djupa berättelsen tillhandahåller en tolkningsram med vars hjälp information och egenupplevda erfarenheter ges sina särskilda betydelser. Ur hennes många samtal och intervjuer utkristalliserar sig en djup berättelse, enligt vilken den egna, kulturellt, etniskt, och religiöst definierade gruppen blir negativt särbehandlad av det offentliga Amerika: vid antagning till eftertraktade universitetsutbildningar, när satsningar görs på arbetsmarknadsåtgärder, vid rekrytering till jämförelsevis drägliga jobb inom den offentliga förvaltningen, vid upprustning av bostadskvarter, etc. För dessa väljare framstår då marknaden som en mer neutral, och därför, mer rättvis, mekanism för att fördela ekonomiska resurser och inkomstmöjligheter.
Exempel på att samma djupa berättelse håller på att slå rot i den svenska politiska kulturen saknas inte. Det är i detta ljus som man ska se överenskommelsen mellan Svenskt Näringsliv och Sverigedemokraternas partiledning, varmed en riksdagsmajoritet för vinster i välfärden har säkrats för en överskådlig framtid. Var och en av parterna i denna uppgörelse har en roll att spela i att driva på den självförstärkande rundgången mellan polariserade grupptillhörigheter och marknadslösningar. När staten gör satsningar på utsatta områden och lågpresterande skolor avleds lejonparten av skattemedlen till de vinstdrivande mellanhänderna,[17] samtidigt som frustrationen över den försämrade servicen kanaliseras i motsättningar mellan diverse majoritets- och minoritetsgrupper. Åtskilda längs identitetspolitiska linjer kommer respektive grupp att missunnsamt bevaka privilegierna som de andra åtnjuter från det offentliga. På så vis undermineras det givande-och-tagande som är den offentliga förvaltningens och politikens grund. Polariseringen göder det allmänna motståndet mot politisk styrning av ekonomin överhuvudtaget, vilket öppnar upp för fler marknadslösningar (och fler mellanhänder). Skol- och hälsomarknaderna skiktar utbudet och förstärker skillnaderna i livsföring och världsbilder, vilket urholkar grunden för identifikation och solidaritet ytterligare, varpå motståndet mot utjämnande omfördelningspolitik får en ny skjuts. Tills en dag vi vaknar upp i ett land där ingen höjer på ögonbrynen över barnarbete och 14 timmars arbetsdag.
Min läsning av Liberaler i Asylkrisen är att nyliberalerna har omskolat sig till sociologer, om än bara för att på ett mer grundligt plan kunna rycka upp marknaden ur dess inbäddning i samhället. På vilken väg har de kommit i kontakt med de sociologiska insikterna, givet att inga sådana står att finna inom den neoklassiska teoribildningen? Avslutningsvis ska jag försöka mig på en gissning. Parallellt med den neoklassiska, ekonomiska teorin, som nyliberalerna gärna hänvisar till och ofta förknippas med, kan de förmodas stå i nära förbindelse med en tillämpad gren av företagspsykologin. Lärdomar från denna vetenskap, exempelvis studiet av hur in- och utgrupper bildas, har ibland omsatts i fackföreningsbekämpande insatser, vad som på engelska går under namnet ”unionbusting”. En väl beprövad metod inom denna praktik är att använda utsocknes till strejkbrytare, gärna från någon illa sedd minoritetsgrupp. I arbetarlitteraturen, som exempelvis i Upton Sinclairs klassiska The Jungle, finns rikligt med vittnesmål på hur utbredd denna strategi var under arton- och nittonhundratalets industriella konflikter. Det tycks som att samma strategi som tidigare användes för att förekomma organisering på arbetsplatserna, har överförts till den representativa demokratins organisatoriska nivå.
NOTER:
[1]Mirowski, P. 2013. Never let a serious crisis go to waste. Oreskes, N. & Conway, E., 2010, Merchants of Doubt.
[2]Nycander, S. 2018. Liberaler i asylkrisen. s.59.
[3]Ett flertal borgerliga debattörer har avfärdat Liberaler i asylkrisen med att boken är konspiratorisk. Se exempelvis Janerik Larsson, ”Svante Nycander och nyliberalerna” SvD 27 februari. Redan etiketteringen ”nyliberal” brukar bemötas med protester mot konspirationstänkande. För en ingående studie av hur de som en gång kallade sig för ”nyliberaler” övergav beteckningen när den inte längre var politiskt gångbar, se: Mirowski, P. 2018. ”Neoliberalism: The movement that dare not speak its name.” American Affairs. Tillgänglig: https://americanaffairsjournal.org/2018/02/neoliberalism-movement-dare-not-speak-name/
[4]Hayek, F. The Political Order of a Free People, 1979, p.56f.
[5] Hayeks fientlighet till det demokratiska styrelseskicket bottnade i att detta system gav den fattiga majoriteten beslutsmakt över den rika minoriteten. Hans anti-demokratiska hållning är vida omvittnad. Exempelvis sa han sig föredra en liberal diktatur framför en icke-liberal demokrati, ett uttalande som får särskild tyngd av att orden fälldes under ett officiellt besök i militärdiktaturens Chile. Citerad i: Greg, G, 2006. Empire's Workshop: Latin America, The United States, and the Rise of the New Imperialism. s.172.
[6] Hayek, F. 1939. “The Economic Conditions of Interstate Federalism” New Commonwealth Quarterly, 5 (2) s.131–49. Min översättning. Tillgänglig: https://fee.org/articles/the-economic-conditions-of-interstate-federalism/
[7] Mont Pelerin-sällskapet bildades av Hayek 1947. Under decennier har MPS utgjort navet i ett komplex av nyliberala tankesmedjor och dollarmiljardärer. Medlemskap i MPS är mycket selektivt. De två namnen finns med på en lista över MPS medlemmar från år 2013 som har läckt till allmänheten. Tillgänglig: https://www.desmogblog.com/sites/beta.desmogblog.com/files/Mont%20Pelerin%20Society%202013-membership-listing_Redacted.pdf
[8]Se: Bergh, A. och Bjørnskoven, C. 2011. ”Historical Trust Levels Predict the Current Size of the Welfare State.” Kyklos 64 (1), 1–19. I sina riskbedömningar låter dessa forskare förstå att det även kan finnas negativa ekonomiska konsekvenser av en uttunnad tillit i ett samhälle, som exempelvis ökade transaktionskostnader. Se: Bergh, A. 2017. "Hotas tilliten i Europa av ökad migration?" Tilliten i EU vid ett vägskäl.
[9] Se exempelvis Bergh, A. ”Vad har invandrare, frihandel och robotar gemensamt?” Svenska Dagbladet, 29 januari 2017.
[10]I sin klassiska föreläsningsserie om nyliberalismen gör Michel Foucault en koppling mellan dess anti-naturalism och det faktum att flera av de tyska ordoliberalerna under sina studieår hade kommit i kontakt med Husserls läror. "Biopolitikens födelse", 7 februari, 1979, s.121.
[11] Ward, S. 2012, Neoliberalism and the Global Restructuring of Knowledge and Education. London: Routledge.
[12]Wennström, J. 2015. ”New Public Management also came from the Left: The Case of Swedish Primary and Secondary Eduction.” Working Paper No. 1087. Institutet för Näringslivsforskning, s.21
[13]Friedman, M. 1955. ”The Role of Government in Education.” Tillgänglig: https://la.utexas.edu/users/hcleaver/330T/350kPEEFriedmanRoleOfGovttable.pdf
För en ingående studie av hur Milton Friedman och James Buchanan utarbetade sina friskolereformer som ett svar på medborgarrättsrörelsens utmaning mot sydstaternas ”åtskilda men likvärdiga”-skolpolitik, se: MacLean, N. 2017. Democracy Chained.
[14] Hayek, F. 1939.
[15] ”Kreab bakom SD:s högersväng.” Dagens Industri. 15 september 2015. Tillgänglig: https://www.di.se/di/artiklar/2015/9/15/kreab-bakom-sds-hogersvang/
[16]Strangers in Their Own Land: Anger and Mourning on the American Right. 2016.
[17]Svensson, S., Wingborg, M. & Suhonen, D. ”Regeringen bekämpar symptom för sex miljarder kronor.” Svenska Dagbladet, 17 september, 2017.