The Playground Project
Lunds konsthall
Curator: Gabriela Burkhalter
5.2 - 8.5 2022

The Nature of the Game, Francis Alÿs
Belgiska Paviljongen, La Biennale di Venezia
Curator: Hilde Teerlinck
23.4-27.11 2022

Publicerad i Ord&Bild 2-3 2022

Av: Ann-Sofi Noring

Installationsbild *The Nature of the Game*. Foto: Biennale Venezia 2022/Roberto Ruiz

Installationsbild. The Playground Project, Lunds konsthall, 2022.

När jag öppnar porten till Lunds konsthall hörs barnröster redan i foajén, ett ovant ljud på konstinstitutioner där leken oftast förpassas till avsides belägna utrymmen, särskilt ägnade åt de unga besökarnas aktiviteter. Den här gången fylls istället konsthallens höga rymd av skratt, stoj och plötsliga utrop från något som visar sig vara ett modulbaserat lekobjekt, långa rörelement av polyester, sammanfogade av metallringar till en ringlande, ormliknande gestalt i klarlackat gult, orange och rött. Det är Iwan Pestalozzis Lozziwurm från 1972, ursprungligen formgiven för ett bostadsområde utanför Zürich som intagit konsthallens stora entréhall och därmed lockat barnen till att utforska sitt innanmäte med fantasi och rörelse. Jag närmar mig skulpturen för att granska den men påminns av gummimattan om att det här gäller att ta av sig skorna och ge sig hän. Med andra ord, området är inte lämpligt för vuxna. Undanträngda minnen ger sig tillkänna från lekplatser med massproducerade redskap där min vuxna kropp fastnat i luftlösa gummirör eller från nöjesfält med karusellgungor vars växelspel frammanat ett illamående som sent kan glömmas. Jag behåller därför vuxenskorna på och fortsätter in i den övriga utställningen, som visar sig ha en helt annan karaktär.

Det här är en utställning för vuxna, inte för barn, med ett genomgående didaktiskt tilltal i text och dokumentära bilder, med få föremål men desto fler beskrivningar och citat. Som besökare kan man välja att anamma utställningens riktning och gestaltning som är informerande, deskriptiv och vederhäftig, grundad i dokument, planer, citat och montrar med sjuttiotalets affischestetik som övergripande visualiseringsmetod. Det är det ena förhållningssättet, att inte låta sig tröttas av ännu ett svartvitt kapitel där boksidorna tycks uppklistrade på väggarna, utan att se utställningen för ämnets skull och för att man faktiskt lär sig någonting nytt och får andra perspektiv på samhällets omstrukturering genom att studera ett så negligerat ämne som lekplatsens historia och utveckling. Det andra förhållningssättet är att längta efter en annan typ av utställning som tar sig an samma ämne, men med helt andra medel och kanske bjuder in en konstnär eller fler att ansvara för gestaltningen. Innan jag går vidare i den av curatorn och stadsplaneraren Gabriela Burkhalters sjunde version av denna turnerande utställning, The Playground Project, känner jag en längtan åter till The Nature of the Game, Francis Alÿs utställning i den belgiska paviljongen i årets Venedigbiennal. Det är en orättvis betraktelse – en världskänd konstnärs tour de force på biennalernas biennal mot en ambulerande dokumentär om ett samhällsfenomen – men eftersom leken står i centrum för båda gör jag den kopplingen för att få kraften att beta av de fyra kunskapsdigra kapitlen i The Playground Project. Den kostnadsfria katalogen, vilken Lunds konsthall så förtjänstfullt producerar till alla sina utställningar, är också denna gång en god hjälp på vägen med sammanfattande texter och ett rikligt bildurval.

När barnarbete avvecklades vid förra sekelskiftet i delar av världen ställdes frågan om vad barnen skulle sysselsättas med, vid sidan av skolan, och fram växte platser för att främja deras hälsa och skydda mot brottslighet. ”Fri lek” blev ett begrepp med utgångspunkt i stadsplanering och landskapsarkitektur, psykologisk forskning och inte minst, i en samhällelig strävan att uppfostra de unga till goda medborgare. Den amerikanska lekplatsrörelsen var tidig i de framväxande storstäderna med att ge offentlig finansiering och standardiserade mått åt platser för barn, men det reella nytänkandet med idéer om progressiv barnuppfostran fick sitt starkaste fäste i Tyskland och sedermera i Skandinavien samt Nederländerna. En organisk övergång från entréhallens Lozziwurm blir utställningens avsnitt om lekskulptur med tonvikten lagd vi konstnären Egon Møller-Nielsens pionjärinsatser. Redan 1949 placerades hans skulptur Tufsen i Humlegården i Stockholm, att leka inuti och kring och verket kom att bli banbrytande inför konstnärers framtida medverkan i det vida leklandskapet. Tufsen var namngiven efter konstnärens dotter som längtat efter håligheter att krypa i och ytor att kana utför och blev den första abstrakta lekskulpturen under en tid då abstrakt konst inte var allmänt accepterad.

Egon Møller-Nielsen, Tufsen, 1949. Från Arkdes samling. Foto: Sune Sundahl

Nästa kapitel, äventyrslekplatsen, utgick från övertygelsen om att naturlig lek var det bästa för barnen och den lyfte fram den tyska sandlådeleken som en föregångare. Till sand och vatten som naturliga beståndsdelar lade den danske landskapsarkitekten Carl Theodor Sørensen till skrot som ett kreativt element och skapade så den första skrotlekplatsen, senare benämnd äventyrslekplatsen, 1943 i Emdrup i Köpenhamns utkant. Att anamma Sørensens idéer och erbjuda barnen äventyr i leken blev sedan en stark trend, till dess att säkerhetsnormer och allmänna föreskrifter hämmade vidare utveckling.

”Where do the children play?” frågade sig musikern Cat Stevens redan på sextiotalet och i sin låt med samma titel besjunger han lastbilarnas ändlösa färder på motorvägarna som kringskär stadsrummet medan skyskraporna skjuter i höjden och punkterar molnens flykt. Min association till Cat Stevens kommer opåkallat i utställningens tredje del, där ambitionerna att vidga barnens lekmöjligheter ytterligare ett steg landar i idén kring naturlekplatsen. Isamu Nogushi, den kände skulptören och formgivaren av amerikansk-japansk börd, var dess främsta förespråkare genom att helt avstå från lekredskap till förmån för jordmassor, sand och vatten i stor skala. Inga av hans förslag kom att förverkligas men de verkade som inspiration för andra konstnärer och arkitekter. Nogushis modeller ställdes ut på Museum of Modern Art i New York och fler konstinstitutioner kom att intressera sig för konstnärernas ”lek med leken”. Pestalozzis lekskulptur stod 1970 utanför den stora konstmässan i Basel, samma år ägnade Venedigbiennalen ett stort utrymme åt barnen och redan 1968 genomförde Moderna Museet i Stockholm den legendariska utställningen Modellen med aktionsgruppen Aktion samtal i samarbete med den danske konstnären Palle Nielsen. Aktion samtal använde sig av gerillateknik för att förändra stadsmiljön i Stockholm, fredliga aktioner framförallt inspirerade av danska aktivister. Även om Modellen blev kortvarig i museets stora sal, där statsministern sågs hoppa jämsides med barnen i skumgummihavet, har utställningen skapat historia genom att förena unga och äldre i kreativ lek.

Aktivism var en genomgående taktik i det politiska arbetet vid tiden för Modellen, och såväl skolan som leken och barnens rätt i samhället stod i centrum för debatten. Bland de starkaste bidragen i utställningen på Lunds konsthall står dokumentärfilmaren Mats Eriksson Dunér med sin film Aktivering Samtal (2020) som levandegör utställningstexternas torrare historieskrivning. Som besökare undrar man över hur mycket senare tiders rigida säkerhetstänkande har hämmat det möjliga engagemanget hos vuxna för att ge barnen plats. Eller om det snarare är så att vi numer tummar alltför mycket på byggnormer som en gång stadgats för att skydda barnens rättigheter för att kunna förtäta och ekonomisera. The Playground Project är, trots sina brister och sin relativa torftighet, en utställning som inbjuder till tankar kring det samhälle vi lever i, vilka grunder för utvecklingen som har funnits och vad som nu står på spel.

Om mitt besök i Francis Alÿs utställning i den belgiska paviljongen på årets Venedigbiennal inleddes av ljudet av barnröster, i likhet med The Playground Project, så slutar likheterna där. The Nature of the Game är en renodlad konstutställning, en separatutställning av den belgiske konstnären och världsmedborgaren Alÿs som här kombinerar en lång svit med små målningar från 1994 och fram till idag med nära ett dussin korta videofilmer från de senaste åren i stort format, med utgångspunkt i barnens lek världen över. Utställningen i Lund är deskriptiv, historiskt och dokumentärt sammanställd med få originalkonstverk. Dock är det hos Alÿs som jag känner av lusten, glädjen och den samhällsomdanande potentialen i barnens lek. I Lund stannade den som en förhoppning om en bättre värld, en stukad vuxenvision i vilken barnen själva sällan tycks passa in.

Stillbild. Francis Alÿs, *Children's Game #29, Nzango, Tabacongo, DR Congo*, 2021. 5:41 minutes. I samarbete med Rafael Ortega, Julien Devaux och Felix Blume.

Francis Alÿs började att studera till arkitekt, men övergick snart till att ägna sig åt konst sedan han lämnat sitt hemland Belgien 1986 och bosatt sig i Mexico City. Sedan dess har världen varit hans arbetsplats och han har under ständiga resor, ofta till fots, gjort sina pregnanta och inträngande observationer i teckning, målning, film och genom performance. Alÿs har vistats i många krigszoner och med sin skarpa blick för människans utsatthet har han förmått lyfta krigets vardag till en nivå där poesin och färgen åter görs möjliga. Hans skissblock och videoupptagningar vittnar om att det mitt i det omöjliga ändå växer livslust och lek, inte minst bland de unga.

Stillsbild. Children’s Game #15: *Espejos,* Ciudad Juárez, Mexico, 2013, 4’53”, In collaboration with Félix Blume and Julien Devaux.
Bild: Francis Alys, Courtesy Galerie Peter Kilchmann, Jan Mot and David Zwirner Gallery

Utställningen i den belgiska paviljongen är installerad med de vykortstora målningarna, utförda på plats i Kabul, Tanger, Ciudad de Juárez och andra konflikthärdar, hängda likt en tudelad fris på ömse sidor om ingången. Videofilmerna har placerats i den centrala hallen, på LED-skärmar och mot väggar i en labyrintliknande formation så att man som betraktare kan se mer än en film åt gången. Ljudet är starkt, kakofonikt, en sammansmältning av många röster från fyra kontinenter till en enda global lekplats. På en biennal är barnröster, med få undantag, inte välkomna, men här är de placerade i centrum. Allra starkast är nog imitationerna av myggornas surr från en svärm av pojkar i en by i Kongo, som med sina uppåtvända ansikten betvingar insekternas flykt mot den djupblå himlen. Filmerna är huvudsakligen gjorda under pandemin i Mexiko, Hongkong, Kanada, Afghanistan med flera länder och dokumenterar med integritet, respekt och poetisk sensibilitet barnens lekar tillsammans eller på egen hand. En pojke rullar ett däck uppför en hög kulle, för att rulla ner från kullen gömd inuti däcket och sedan rulla däcket upp igen, oavlåtligen; en flicka hoppar glatt genom staden utan att nudda sprickor i asfalten och en grupp barn arrangerar på en bakgård ett lopp mellan sniglar, med oviss utgång. Leken visar nödvändigheten av att spendera tid och samtidigt förlora den, allt i ett intensivt nu medan utställningsbesökarens tankar inte är långt borta från världens stora problem, dock utan att konstnären explicit nämner dem. Leken har sin egen logik, den är intuitiv och bygger ofta på samarbete med andra eller platsen och man känner endast av reglerna när man ställer sig utanför. Målningarna komplicerar bilden, här ser man var barnen befinner sig när de är inneslutna i sin lek, på trots mot omgivningen. Krigshärdar, lägerplatser, kåkstäder, oavsett omgivningen flyger den afghanske pojken sin drake, flickorna rullar sina rockringar och leken ”inte nudda rännstenen” omvandlar slummen till en egen imaginär värld där drömmar kan bli verklighet.

Francis Alÿs observerar och dokumenterar alltså barnens lekar på en mängd olika platser, ofta påvra och inte sällan farliga för obehöriga. Leken uppstår utifrån barnens egen verklighet, i en vardag som kan vara präglad av såväl fattigdom som konflikter utan att det hindrar utövarna från att med koncentration och energi ägna sig åt sina aktiviteter. Ibland får jag hjärtat i halsgropen, som när pojken rullat upp sitt däck och sätter fart nedåt stupet, på en plats som är en veritabel soptipp. Eller som när ett killgäng intar en grupp övergivna hus och med skärvor av glas kastar solkatter mot varandra. Ett imaginärt krig där barnet som träffats av solens reflektion faller ner på marken och när jag föreställer mig fortsättningen på Alÿs film, bortom sista bildrutan, tar det verkliga kriget vid och utplånar leken. Sopberget är ostadigt och fullt av dolda faror, husgruppen kan i nästa stund omvandlas till en verklig krigsskådeplats.

Stillbild. Children’s Game #10: Papalote, Balkh, Afghanistan, 2011, 4’13”, In collaboration with Félix Blume and Elena Pardo.
Bild: Francis Alys, Courtesy Galerie Peter Kilchmann, Jan Mot and David Zwirner Gallery.

I The Playground Project visas en rad exempel på exemplariska lekplatser men det tycks som om man oftast glömt barnen själva i sin iver att förbättra samhället, i teori och i praktik. Konstnären Alÿs visar å sin sida barnens ostörda lek oavsett omgivning, men här finns istället en idealistisk tro på den ofördärvade barndomen, bortom livets realiteter och samhälleliga krav. Lekplatserna i The Playground Project utrustar barnen för vuxenvärlden medan Francis Alys observationer återför barnen till centrum för vår uppmärksamhet och låter dem förbli barn. I båda fallen kan vi dock sörja, oavsett om det handlar om godartad stadsplanering eller stor konst, att den så kallade utvecklingen ständigt och i tilltagande takt begränsar barnens lek världen över.