Fru Gregorius
Åsa Nilsonne
Natur & Kultur (2024)
Helga
Bengt Ohlsson
Albert Bonniers förlag (2024)
Av: Maria Ramnehill
Vad som är litteraturens främsta material varierar i olika tider, genrer och litterära rörelser. För vissa kan det vara språket självt. För andra är det verkligheten i form av till exempel sociala och materiella relationer, naturens krafter eller själens nycker. För samtidens autofiktion är berättelsen eller fiktionen om jaget och det egna livet, det primära materialet för litteraturen.
Men det alla författare av nödvändighet använder för att skapa sina verk, är andra författares böcker. ”Litteratur lever av litteratur” skrev till exempel Kerstin Ekman i romanen Mordets praktik från 2009 och fortsatte ”och personer ur Söderbergs böcker lever ibland upp på nytt”. Ekmans roman är en av många som livnärt sig just på Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas från 1905. All litteratur består av andra texter, som en enorm väv av gamla trådar vävs en roman samman genom att plocka lite här och lite där till någonting annorlunda. Julia Kristeva kallade detta grundläggande sätt för litteraturen att gå i dialog med sig själv intertextualitet, men det är inte alltid lika tydligt som när Cervantes plockade element från medeltidens riddarromaner till Don Quijote eller när Karin Boye byggde romanen Kris på Almqvists Drottningens juvelsmycke.
Den sistnämnda är möjligtvis en av få svenska romaner som kan tävla med Doktor Glas i att ha gett upphov till flest arvingar. I höst kommer två till: Bengt Ohlsson (som redan tidigare skrivit en roman om pastorn, Gregorius från 2004) återvänder till historien med den nya romanen Helga och Åsa Nilsonne skriver om samma figur i Fru Gregorius. Även om litteratur alltid lever av litteratur, är det lätt att börja fråga sig vad det är med Doktor Glas som är så fantasieggande för senare författare. Alla böcker blir inte lika omtuggade, och få, eller kanske ingen annan svensk roman har blivit lika idisslad som just Doktor Glas. Vad gör den så speciell?
Hjalmar Söderbergs roman är uppenbarligen tillräckligt rik på tematik, tillräckligt komplex i sin skildring av moral och livsfrågor, för att om och om igen kunna ge upphov till nya litterära fantasier kring samma romanfigurer. Romanen väckte stor uppmärksamhet och förstämning när den gavs ut 1905. Den intima skildringen av en mördares tankevärld var ingenting som man var van vid, långt innan deckargenrens explosion och vår samtida fascination av true crime. Men Doktor Glas var inte utan föregångare, utan hämtade sin idé att skildra mördarens inre från Fjodor Dostojevskijs Brott och straff.
Läkaren Tyko Glas är i Söderbergs roman en ensam ångestriden läkare, besatt av äckel och renhet, besatt av att göra en Stor och Viktig Handling. Hans moral är full av motsättningar. Han verkar drivas till mordet på Gregorius lika mycket av personligt äckel inför pastorn, som av önskan att hjälpa eller rädda Helga Gregorius från sin make. Han har däremot inte minsta intresse av att till exempel hjälpa en ung kvinna som blivit gravid med att göra abort.
En central tematik i Söderbergs roman, som plockas upp och utvecklas i både Bengt Ohlssons Helga och Åsa Nilssones Fru Gregorius är lögnen – medveten och beräknad lögn eller omedveten och slumpmässig livslögn. Hur en känsla, en längtan eller ett begär kommer till oss någonstans ifrån som vi inte riktigt vet och får oss att handla – och hur vi sedan efteråt finner på skäl för denna handling, och kan bygga en berättelse om vår identitet och vem vi är utifrån denna handling och dess efterhandsrationalisering. En livslögnens performativitet, om man så vill.
Till skillnad från när Bengt Ohlsson i Gregorius skildrade händelserna i Doktor Glas ur pastorns perspektiv, utspelar sig Helga långt senare. Den förra romanen förmänskligade pastor Gregorius i relation till skildringen i originalet. Ohlssons nya roman tar istället vid drygt tre decennier senare. Den utspelar sig mot en fond av ett oroligt Europa, där en livskraftig fascism och det spanska inbördeskriget ständigt återkommer i romanfigurernas samtal – på ett sätt som har kusliga ekon i vår tid. Helga Gregorius är en gift trebarnsmor i sextioårsåldern, när det glömda och förflutna gör sig påmint för första gången på mycket länge. Efter pastor Gregorius död, har hon gift om sig. Dottern Signe har i hela sitt liv trott att pastorn var hennes far, men hemligheten om vem den verklige fadern är kommer Helga inte kunna behålla genom hela romanen.
Händelserna sätts i rörelse av ett brev från en antikhandlare som har fått tag i doktor Glas dagbok. Han kontaktar både Helga och Klas Recke, den forna älskaren som övergav en gravid och ensam Helga i samband med Gregorius död. Han hade lovat att hålla sig borta ur Helgas och Signes liv, men inför hotet om att dagboken ska överlämnas till polisen, tar han kontakt igen. Den återkommande sentensen som romanen vrider och vänder på är ”sanningen kommer alltid fram” och en sensmoral som säger att ju lösare grund du bygger din livslögn på, desto större är risken att allting kommer att kollapsa när lögnen avslöjas.
För ingenting av det som Helga har byggt upp sitt liv kring står längre säkert, när både hennes och andras hemligheter börjar avslöjas. Men det betyder inte att Bengt Ohlssons roman är en moraliserande berättelse om ärlighet. Tvärtom är den tillräckligt komplex för att inte nedlåta sig till någon enkel sensmoral – den presenterar en paradox och skildrar en ambivalens. Vi behöver både behålla och avslöja den fiktion som är berättelsen om våra liv. I Helga får också Tyko Glas sista hemlighet till sist röjas för Helga. Efter trettio år inser hon till slut att det inte var ett hjärtfel som tog Gregorius liv – det var Glas som gjorde det.
Det är en utsökt komponerad roman som tvingar läsaren att vrida och vända på sin tolkning av de händelser den innehåller, just när man tror att man har förstått vart historien är på väg och vad Ohlsson vill ha sagt händer något som ytterligare komplicerar bilden – medan Helga vrider och vänder på historien tvingas läsaren uppdatera sin egen bild av vem Helga är och har varit.
En av utmaningarna som Doktor Glas ger läsaren, är att behålla sin känsla för den mänskliga värdigheten. Romanen är en mördares berättelse om hur han kom ta en annan människas liv – och en av de saker som gör Söderbergs roman så lyckad är just att den opålitliga berättaren får Tyko Glas slutliga handling att framstå som närmast berättigad, kanske till och med nödvändig.
Läsaren tvingas fråga sig vem det är som ljuger. Och ljuger hen för sig själv, för alla andra eller kanske både och? Är det en uträknad lögn framsprungen ur ett beräknande sinne, eller snarare en spontan lögn, framsprungen ur en desperat situation och tillfälligheternas spel? Är lögnen berättigad, är den hjälpsam eller ej? Glappen och tystnaderna i berättelsen som Doktor Glas gestaltar – de övriga romanfigurernas motivation och känslor, likväl som de tankar och känslor doktor Glas själv undanhåller läsaren – det är i de glappen som andra författare kan hitta utrymmet för att börja vända och vrida på historien om Helga Gregorius, pastorn, Klas Recke och Tyko Glas.
När författaren och psykoterapeuten Åsa Nilsonne tar sig an arvet från Glas i Fru Gregorius fokuserar hon inte på livslögnen som man lurar sig själv med, utan snarare på den medvetna och beräknande lögnen. Också här är det Helga Gregorius som tar ordet, Nilsonne låter henne skriva dagbok under de heta sommarmånader som händelserna i originalromanen utvecklar sig. Men hon placerar alla initiativ och all agens i Helgas händer.
Hos Bengt Ohlsson var Helga missnöjd med sitt äktenskap, när hon som mycket ung tackat ja till pastorns frieri på någon slags trots mot fadern. Hennes förälskelse i Klas Recke var djup och väckte längtan bort från maken. Det var där hennes livslögner började födas, spontant och oplanerat, lögner som växer som en snöboll i en pulkabacke och som inte har slutat rulla och samla på sig mer massa ens flera decennier senare.
Hos Nilsonne är istället pastorn en alldeles förtjusande man och make, och Helga handlöst förälskad. Här börjar affären med Klas som ett välplanerat snedsteg med ett enda mål – Helga vill ge sin make ett barn. Åsa Nilsonne sätter med sin roman kvinnans situation i sekelskiftets Sverige i centrum för historien, och visst är det en fascinerande tanke att hela katastrofen är orkestrerad steg för steg av Helga. Tyko Glas reduceras till en sorglig figur, Klas Recke blir en playboy lika glad att bli uppraggad av Helga som han blir lättad när hon dumpar honom.
Vad fru Gregorius hos Nilsone har gemensamt med Helga hos Ohlsson är att båda författarnas romaner ser till att restaurera hennes agens. När romanerna ger Helga Gregorius ordet och låter henne skildra sitt eget liv, hamnar fokus också på de val hon gör, på Helga som en agerande individ, på de ibland mindre och ibland större möjligheter hon har att själv agera och välja hur hon ska handla.
Men – för att göra det verkar både Ohlsson och Nilsonne anse att de också behöver ärerädda pastor Gregorius. I både Helga och Fru Gregorius väljer de nämligen att bortförklara den våldtäkt som är central i Doktor Glas. Nu beskrivs det som en överdrift respektive en ren lögn från Helgas sida, en historia som hon använder för att få sympati och hjälp av Glas. Det verkar som att båda författarna har utgått från ett resonemang om att den Helga Gregorius som figurerar i Söderbergs originalroman är ett offer – för omständigheterna, för patriarkatet, för sin make – och om hon är ett offer, så kan hon inte ha någon subjektivitet eller egen agens; och för att hon ska kunna ha egen agens och inte vara ett offer, så måste våldtäkten raderas ur historien.
Ohlssons främsta bedrift med Gregorius var att förmänskliga pastorn som tidigare framförallt skildrats genom Tyko Glas äcklade ögon och berätta historien ur hans perspektiv. Där tillförde Ohlsson ännu ett lager av dramatisk ironi till historien om det från början dödsdömda äktenskapet. I Doktor Glas far pastorn till Porla brunn på en hälsoresa som är till för att freda Helga från hans närmanden. Strax efter hemkomsten, träffas pastorn och doktorn på en uteservering och Glas ger honom det dödliga cyanidkaliumpillret. I Bengt Ohlssons roman om Gregorius bestod ironin i att han där har inte bara insåg tomheten i sitt äktenskap, han hade också träffat en ny kärlek och nästan bestämt sig för att ta ut skilsmässa. Hade han inte mött doktor Glas i värmen, hade det kunnat ändra slutet på historien.
I Åsa Nilsonnes version i Fru Gregorius är istället äktenskapet lyckat, maken inkännande och omtänksam – det enda molnet på himlen är deras barnlöshet. Så när pastorn väl återvänder från vilan vid Porla brunn, har de båda makarna saknat varandra omåttligt mycket – de får en underbar återförening. Faktum är att Helgas bild av sin make i Fru Gregorius är så idealiserande att man börjar undra vad det är hon försöker dölja. Gregorius framställs som den kanske mest ödmjuka, fromma och godhjärtade för att inte tala om spirituella, underhållande och dessutom musikaliskt begåvade man som någonsin satt sina stövlar i Stockholm.
Denna pastorns äreräddning verkar, som jag konstaterat ovan, vara en följd av målet att återge Helga agens. Det ger förstås porträttet av honom en platthet som hade varit mer trovärdig om Helga berättade historien i efterhand, med vetskapen om att maken redan var död. Det är som om Helga i Nilsonnes roman inte bara skildrar sin make genom förälskade ögon, utan som att Nilsonne gör sitt bästa för att argumentera emot de snart hundratjugo år av reception av Söderbergs roman som har blivit en hög tröskel att ta sig över.
Litterära gestalter som Tyko Glas och makarna Gregorius lever sitt eget liv långt efter att romanen getts ut. Litteraturen lever både som Kerstin Ekman skrev av litteratur men också av liv. Den här rundgången från liv till litteratur, från litteratur till liv, är temat också i Ekmans Mordets praktik. Ekman kastar in Hjalmar Söderberg i utkanten av en roman som behandlar den symbiotiska relationen mellan liv och fiktion. Läkaren Pontus Revinge ingriper i Hjalmar Söderbergs roman genom att ge råd om hur en läkare kommer undan med mord, för att sedan inspireras av sina egna råd när han mördar sin kollega.
På ett liknande sätt, verkar Bengt Ohlssons roman om Helga föreslå, formar människor sina liv som om de vore litteratur. En berättelse om vem man är tar sin utgångspunkt i en spontan handling, som blir början på en berättelse och styr vilka valmöjligheter man kan se. När denna berättelse inte längre håller framstår den som en livslögn, och då behöver vi en ny berättelse. Fiktion och verklighet flyter samman.