Satanic Girls
Vid ett spontanbesök på Folkets hus i småländska Blomstermåla ser Jonatan Habib Engqvist ett svartvitt fotografi av en damorkester med ett bandnamn som väcker frågor. Efterhand nystas en berättelse upp som inbegriper Sovjets invasion av Prag, SVT:s sommarunderhållning på 70-talet, herrtidningar på Kungliga biblioteket, och sex unga kvinnor som gifte sig för att kunna resa till Sydamerika och att spela in sin musik.
Tidigare publicerad i Ord&Bild nr 5 2023.
Av: Jonatan Habib Engqvist
Det nya Folkets hus som byggdes i Blomstermåla 1963, är trots sin unga ålder något av ett kulturmonument. Under Folkets Hus första åtta år besöktes anläggningen av hela 300 000 personer. Under storhetstiden på 1960-, 70-, och 80-talen uppträdde artister som Marie Fredriksson, Ulf Lundell, Magnus Uggla och många fler. När Flamingokvintetten spelade fick man stänga ute 500 personer som ville storma danslokalen. Streaplers drog 1 600 personer. Nyårsafton 1974 spelade Agneta, Björn, Benny och Anni-Frid innan dom senare samma vår antog namnet ABBA och vann Eurovision Song Contest med Waterloo.
När jag besöker platsen en solig sensommardag 2022 är det helt folktomt. Entrén är öppen så jag vandrar runt i lokalerna där det hänger svartvita fotografier av olika artister och orkestrar som spelat där genom åren. En del bilder är inramade, andra direkt fastspikade på väggen. Jag tar fram mobiltelefonen, fotograferar och fnissar lite åt klädstilar och frisyrer. I hörnet på varje bild sitter en liten märkmaskinsklisterlapp med namnet på artisten eller bandet, och detta gör att ett av fotografierna verkligen sticker ut. Det sitter ovanför mellanfönstren som vetter in mot den imponerande danssalen och visar sex leende kvinnor i matchande perforerade scenkläder. På texten i hörnet står det Satanic Girls.
Kontrasten mellan bandnamnet och den oskyldiga och gladlynta framtoningen är slående, inte minst med tanke på att bilden ser ut att vara från slutet av 60-talet eller början av 70-talet. Så, efter lite mobilskrollande, ett sökande som visar sig ganska omständligt anno 2022 då »Satanic Girls« nästintill blivit ett stapelvarumärke och leder till helt andra bilder och berättelser, börjar jag pussla ihop ett scenario: Den ryska invasionen 1968 ledde till att Tjeckoslovakiens första tjejband bestämde sig för att ta sig till Sverige. De träffade en manager som lovade den frihetstörstande ensemblen berömmelse. Haken var att de behövde gifta sig med sex frivilliga svenska män för att kunna spela in en skiva i Sydamerika. Det låter otroligt. Kan det stämma? Vad hände? Blev det någon skiva? Hur lät de? Vart uppträdde de? Hur upplevdes ett sådant bandnamn i mörkaste Småland 1968? Blev någon av dem kvar i Sverige? Flyttade någon tillbaka till Tjeckien? Varför har jag inte hört om detta förut? Om kvinnorna var i 20-årsåldern måste de ju vara runt 70 nu inser jag.
Författarens mobilbild av fotografiet med bandnamnet på Blomstermåla Folkets hus.
Jakten på musiken
Jag känner hur jag är på väg att trilla ner i ett kaninhål. Väl hemma fortsätter sökandet och till slut jag hittar via hemsidan discogs vinylskivan Buenos Aires Soul (Raw Soul And Funk From Argentina 1968–1972) Various Artists, utgiven av det spanska skivbolaget La Crema 2013. På B-sidan finns spåret »El Ritmo Continua (The Beat Goes On)« med ett band som heter Las Satanicas. Kan det vara de? Det går inte att lyssna.
Någon har lagt ut låten med en annan stavning och betydelse, »El Ruido Continua« (bruset fortsätter), på Youtube 2018. Det är en rapp, soulig cover. Mindre än två minuter lång, med massivt blås, trombon, och pumpande bas. Sångtexten låter lite som när barn härmar språk de inte behärskar, en slags låtsasengelska, och varvas med exklamationer och ett snabbt saxofonsolo. Fullt ös. Men det går att känna igen originalet – »The Beat Goes On« med Sonny & Cher, som med sin släpiga hammondorgel blev en världshit när det dök upp på albumet In Case You’re in Love från 1967.
… ladadidii, ladidadidaa, and the beat goes o-on, the beat goes on …
Efter ytterligare en Internetdykning finner jag till min glädje ett programblad från ett tjeckiskt dokumentärfilmscentrum med beskrivningar av de senaste och kommande dokumentärerna av tjeckisk produktion eller samproduktion år 2017. Jag tar hjälp av översättningstjänsten och enligt katalogen bör filmen vara klar. Genom filmbeskrivningen kommer jag lite närmare berättelsen: 1964 bildade Irena Hurdová och hennes syster en Dixieland-orkester. Under en turné i Bulgarien hörde de om utvecklingen kring Pragvåren och beslutade sig för att inte återvända till Tjeckoslovakien. Under de kommande åren uppträdde de i Europa under namnet Satanic Girls. De träffade sedan en svensk manager som skickade dem till Argentina i syfte att förvandla bandet till stjärnor i Sydamerika. Bandet återvände aldrig till Europa och den viktigaste fasen av dess musikaliska karriär skedde under tiden i Chile, där de uppträdde som Las Satánicas och snabbt blev berömda. De splittrades på grund av personliga skiljaktigheter, vars detaljer ännu är oklara.
Men jag hittar ingen film. Jag får med hjälp av tjeckiska centret i Stockholm att komma i kontakt med regissören Bohdan Bláhovec via Messenger vintern 2022. Han berättar om bakgrunden. Hans vän musikern och journalisten Eliška Vidomus tipsade honom om ett band som hon höll på att skriva en uppsats om. Hon hade hittat en annons i en lokaltidning från 1960-talet där två systrar som spelade musik ville starta ett tjejband och kort därefter började Bohdan och Eliška arbeta med filmen tillsammans. Tre gånger försökte de slutföra arbetet men av olika skäl visar det sig att den ännu inte realiserats.
Bohdan berättar att han är i kontakt med några av bandmedlemmarna som ännu är i livet – en av dem bor i England, de två systrarna på Mallorca, och en fjärde kvinna bor runt hörnet från honom i Prag. Under processen med filmen har de varit i Sverige och intervjuat några av »de äkta männen« och han meddelar även att det lär finnas en svensk tidningsartikel om skenbröllopet, på Kungliga biblioteket i Stockholm. Vi bestämmer att vi ska hålla kontakten. Det visar sig att den svenska managern, Roland Ferneborg, dog 2014. Jag släpper min ursprungliga tanke om att söka information via Svensk-Tjeckisk-Slovakiska föreningen och tar i stället kontakt med Eliška.
Import / Export / Rock’n’Roll
2019 organiserade Eliška Vidomus utställningen Import / Export / Rock’n’roll på nationalgalleriet i Prag. Den kartlade musikens utveckling i Tjeckoslovakien före och vid tiden för normaliseringen (då Tjeckoslovakien blev en förbundsrepublik med de två delarna Tjeckien och Slovakien och Charta 77 bildades). Detta var också första gången alla medlemmar i Satanic Girls träffades sedan 1970-talet. Hon berättar även om sin uppsats, hur hon ville ha en genusvinkel på den moderna tjeckiska musikhistorien och hur hennes resa började med att hon hittade tidningsannonsen från 1960. Eliška är försiktigt positiv till att jag vill skriva om bandet och berättar om hur de hela tiden utsattes för rätt hård diskriminering på grund av sitt kön. Hon frågar sig om omvärlden såg dem som musiker eller kuriositeter. Trots att de var ett välkänt band i Chile kunde de exempelvis plötsligt få frågan om de ville spela topless! Eliška menar på att den här tuffa miljön kunde vara en av orsakerna till att bandet upplöstes redan 1974. Det skulle också, utöver pandemieffekten, kunna förklara meningsskiljaktigheterna kring dokumentärfilmen. Det är troligt att de sinsemellan hade olika förväntningar och föreställningar om resultatet, kanske på att filmen skulle bli en form av »återupptäckt« av bandet eller åtminstone någon form av upprättelse.
Eliška skickar ett mejl. Hon bifogar ett par bilder, en från återföreningen 2019 och en från hennes första möte med fem av bandets medlemmar 2013, samt ett par promotion-bilder från sjuttiotalet. Bandet poserar med sina instrument i matchande glansiga blusar i olika färger. Hon skriver att den svenska tidningen med en artikel från 1970 om bandets bröllop-skilsmässa heter Lektyr. Därefter skriver hon också att bandet uppträtt i ett nöjesprogram i Sveriges Television. Det borde finnas i mediaarkivet. Jag tar mig ner till Kungliga biblioteket i vårslasket, beställer lätt förlägen upp kartonger med »herrtidningen« Lektyr 1969–1971 och sätter mig i läsesalen bredvid alla seriösa forskare och studenter.
Det är inte så ansträngande material som jag först hade antagit – det är rentav slående hur oskyldiga utvikningsbilderna känns idag – och även hur många djuplodande reportage om alla möjliga ämnen som tidningarna faktiskt innehåller. Efter ett par timmars bläddrande genom de tunna glättiga sidorna hittar jag hursomhelst bildreportaget och är glad att kunna skanna in det innan jag lämnar ifrån mig pärmarna. »Sex nygifta firar att de ska skiljas« lyder rubriken. Enligt Lektyrs reporter skedde giftermålet för att de inte skulle behöva resa tillbaka till Tjeckoslovakien och efter middagen kommer paren inte att träffas igen. Alla männen vill uppenbarligen inte vara med på bild. På ena bilden har även en svartruta placerats över två av männens ögon.
Till Argentina
Genom en artikel av Carolina Santos och Silvia Arcidiacono på den nationella argentinska nyhetsbyrån Télams hemsida hittar jag fler ledtrådar som tar mig vidare till ytterligare musikklipp som lagts upp på Youtube, de flesta uppladdade runt 2017. Den här gången hör jag att bandet definitivt sjunger på spanska. Jag snubblar även över en spansk översättning av den där annonsen från 1964 som ursprungligen väckte Eliškas intresse och översätter översättningen till svenska:
Jag heter Iris och är 16 år. Jag spelar gitarr, piano och trombon. Min syster Miluska är 14. Hon spelar trumpet, gitarr, piano och dragspel. Vi ville spela i ett band, men det var där problemen började: pojkbanden vill inte ha något med oss att göra och det tar bort möjligheten att skaffa sig musikalisk erfarenhet. Musik är det enda vi har, efter skolan och jobbet. Vi vill visa att kvinnor också kan bilda en lika bra orkester som män. Tjejer, vill ni vara med?
– Iris och Miluska.
Annonsen blev startpunkten för den långa resan från Tjeckoslovakien till Argentina. Iris och Miluska fick genom den sällskap av fyra andra musiker, samtliga med akademisk utbildning från konservatorium. Med Iris vid rodret som bandledare, trombonist och solosångerska, Miluska med trumpeten, Vlasta på kontrabas, Vera på orgel, Hana på trummor och Jarka på saxofon drog de igång. Väl utanför Tjeckoslovakiens gränser förvandlades de snabbt till popbandet Satanic Girls och när de senare korsade Atlanten blev de alltså Las Satánicas.
Enligt den argentinska artikeln spelade de efter 1968 på barer och hotell över hela Europa. De anpassade sig, växlade musikgenrer och reste till Portugal, Frankrike, Spanien och Rumänien. De turnerade genom Italien, England, Irland, Tyskland, Danmark, Norge, tills de slutligen nådde Sverige. Året var då 1970, och i Sverige fanns en växande poprörelse. Innan Agneta, Björn, Benny och Annifrid spelade i Småland och blev ABBA, blev deras manager – Roland Ferneborg – även manager för Satanic Girls. Han erbjöd dem möjligheten att spela in ett album till låg kostnad i Sydamerika och övertalade dem att turnera där. För att lösa juridiken var de gifta med de sex svenska männen i 48 timmar, och reste dagen därpå via Irland med svenska efternamn på sina officiella papper.
Las Satanicas – Stora i Chile
I Sydamerika tog karriären fart. De blev enormt populära i Chile och medverkade även i det sex timmar långa argentinska programmet Sábados de la Bondad där två välgörenhetsorganisationer tävlade mot varandra om ett pris med stöd av inbjudna artister samtidigt som de tog emot donationer från allmänheten. De spelade också på proggfestivalen Exposhow 1970 i Buenos Aires. Men det verkar som om de bara spelade in två singlar. Den första av dem som »Las Satánicas« på etiketten Music Hall, med låtarna »We will meet again« som skrivits av Iris, och »Muchachita enamorada« (5 ½ minuter lång i sann 70-talsanda). Den andra singeln spelades in under namnet »The Satanic Girls« och släpptes av Odeón 1972 med låtarna »Bandido«, och »El Ruido Continua«.
Det verkade dessutom när jag pratade med Eliška och Bohdan som att bandet redan var på väg att upplösas 1972. Personliga och ekonomiska svårigheter påskyndade uppbrottet. Några återvände till Europa, Iris blev kär i en chilensk man och gifte sig, och jag läser på en sydamerikansk blogg att Vlasta ackompanjerade det kultförklarade argentinska tjejbandet Las Rebeldes på keyboard under hela året.
Men hur var det med Sverige? Och konserten i Blomstermåla? Jag återvänder till Kungliga biblioteket och dyker ner i mediaarkivet för att se vad jag hittar där.
Gäster hos Hagge
I slutet av augusti 1970 sänder TV 1 ett underhållningsprogram på bästa sändningstid, åtta på kvällen. Efter dragspelsvinjetten med vita segel och skylten med programnamnet Sommarnöje på Marstrand, står han där, i ljus kavaj, orange skjorta och blå kaptenshatt. Programledaren Elof Gösta »Hagge« Geigert skruvar sig framför en havsvik med segelbåtar i bakgrunden. Han ser in i kameran och ler lite grand.
– Här står man nu och småfryser, i Söderbergs trädgård i Marstrand en blåsig torsdag i juli, samtidigt som det är lördagen den tjugonionde augusti i svensk television. Tänk, man önskar man vore en spelman på taket som kunde önska sig allt, till exempel… om jag vore Hyland jabi dabi dabi da … eller Holmqvist, eller Klabbe, eller åtminstone Televinken så man kunde fixa en ingress till det här programmet som börjar så konstigt. Det börjar med en tjeckoslovakisk orkester som heter satans brudar och jag har så svårt att säga det eftersom jag tror att det är fel ursprungsbeteckning. Men man måste vara käck, glad och lojal och trevlig så här kommer de nu, djävulens barn.
På en solig gata i Marstrand dyker de så upp i nästa klipp. De bär korta glansiga, långärmade, urringade klänningar och låga paljettskor. Trombonen, trumpeten, elgitarren, basen, trummorna och elpianot river av ett potpurri som börjar instrumentellt, eller ja, ett par tjut också – en riktigt rå version av Henry Mancinis »Peter Gunn Theme«, som övergår till en poplåt på spanska som jag inte lyckas spåra ( … möjligtvis en up-beatversion av Massiels »lalala« från Eurovision 1968), och avslutningsvis lite tjeckiskt dixielandös. Det hela är avklarat på exakt fem minuter. Resten av programmet är med undantag av den norska jazzlegenden Magni Wentzels första framträdande i Sverige, en typisk blandning av klassisk sjuttiotalsunderhållning med många grabbar, sketcher och spralliga nummer i revystil mellan hammondorgel, dragspel och inklippta scener av segelbåtar på sjön.
– - –
Barometern 31 augusti 1970
(Anonym)
Rubrik: Stor Danskväll i Folkets park
Bildtext: De tjeckiska flickorna i aktion inför en begeistrad publik
Lördagsdansen i Folkets hus, Blomstermåla med besök av 1 200 personer blev en stor kväll. Såväl med Magnus populära kvintett till dansen som kanske också i än högre grad än kvällens scenartister som var den världsberömda tjeckiska damorkestern Satanic Girls, med suverän skicklighet trakterade sina instrument. Flickorna, tre systrapar, gick för drygt två år sedan på musikaliska akademin i Prag och under den då rådande liberaliseringspolitiken började man som hobby spela bl a västerländsk pop. När sedan struptaget kom för denna politik reste truppen utomlands och anser det uteslutet att nu kunna återvända till rådande förhållanden. Under de två åren har man turnerat i bl a Mexiko, Spanien och Italien och nu i sommar har man under juli månad spelat på nattklubben Shangri-La i Göteborg och är nu ute på en tvåmånadersturné i Sverige. För övrigt fick landets TV-tittare se en skymt av den tjeckiska flicktruppen i ett framträdande i lördagens program Sommarnöje från Marstrand.
– - –
Längst ner på Kungliga biblioteket finns Nina Canells mäktiga konstverk Impulse Slight (1 000 000 volt), ett blixtnedslag på en miljon volt mitt på betonggolvet. Här ligger också tidskriftsmagasinet där man kan få tillgång till inskannade tidningsartiklar och mikrofilm. Här hittar jag förutom artikeln som citeras i sin helhet här ovanför ett par artiklar från sommaren och hösten 1970 samt några annonser för olika konserter och festivaler där bandet medverkade. Jag skriver till Bohdan och Eliška om texten i Barometern, och att det vore kul att göra något tillsammans i Sverige. Bohdan svarar med vändande post att vi borde prata mer, han inte vill ge upp filmprojektet än och Eliška vill också hålla igång samtalet.
I en annan artikel av Tony Carlsson i Expressen 1 september 1970, citeras två av bandmedlemmarna:
– Det är omöjligt att återvända hem till Tjeckoslovakien. Vi stannar i Sverige och spelar.
De sex flickorna i den tjeckiska dansorkestern Satanic Girls är överens.
– Vi längtar fruktansvärt hem till Tjeckoslovakien och våra familjer. Så länge ryssarna är kvar är det dock omöjligt för oss att återvända. Då slipper vi aldrig mer utanför landets gränser.
– Vi hålls någorlunda underrättade om vad som händer i våra familjer men alla brev som skickas censureras givetvis så att de verkliga förhållandena får vi aldrig reda på.
Carlsson skriver att de tackar Alexander Dubček och hans liberaliseringspolitik som krossades för några år sedan för att de överhuvudtaget slapp ut ur Tjeckoslovakien. Det framkommer att de lärde sig västerländsk pop av insmugglade grammofonskivor. »De är tre syskonpar och håller ihop som ler och långhalm. När Dubček lättade en aning på järnridån kunde de öppet börja spela sin pop.« Texten berättar att de sedan dess har turnerat bland annat i Mexico, Spanien och Italien och att bandet nu är »på Shangri-la, innenattklubb i Göteborg, under hela juli. Sedan väntar två månaders Sverigeturné.«
De verkar ha rört på sig, men det som beskrivs i Barometern måste vara bland de mest välbesökta gigen. I en insändare från signaturen »9697 Sigge B« den 4 augusti står det att »Härlanda fick ett bejublat besök då Satanic Girls, den sexiga musikaliska-sextetten från Tjeckoslovakien besökte oss«. Jag hittar ett par annonser för konserten på Folkets hus men även för evenemangen »Artist-topp i midsommar på Furuvik« i Gävle, en spelning på Kakadu i Landskrona i augusti, och i spalten »De´säjs …« av Gala Peter i Expressen den 10 september 1970 står det att »Satans brudar är i Stockholm. Det är en flickorkester från Tjeckoslovakien och egentligen heter de Satanic Girls. I 20-årsåldern och ogifta alla sex … «
Annons i lokalpressen från Blomstermåla Folkets hus, augusti 1970.
När jag så återvänder till Blomstermåla under hösten 2023 får jag veta att Blomstermåla Folkets hus-förening tidigare i år kallat samtliga politiska partier till krismöte. Pengarna är slut. Vikande intäkter, höga räntor och stigande energikostnader ligger bakom. Ovanpå det har föreningen ett föreläggande om att ordna brandskyddet. Just brandskyddet är det lilla problemet just nu, förklarar föreningen i ett brev till de ledande politikerna i Mönsterås. Man påpekar också att även om föreningen får verksamhetsbidrag kommer det inte att räcka längre än till augusti. Nu pekar alltmer på att Mönsterås kommun kommer att köpa huset. Industri- och sopbilsmuseet har flyttat in och det är en ny förening på gång.
Den 30:e januari 2024 i samband med att nummer 5 2023 och denna text publicerades, anordnade Ord&Bild, Index, Tjeckiska centret i Stockholm och Tjeckiens ambassad i Stockholm en kväll med unikt opublicerat filmmaterial och vindlande samtal om minne, pop och politik, Blomstermåla och Buenos Aires på Index i Stockholm där Jonatan Habib Engqvist och Bohdan Bláhovec pratade om Satanic Girls. Foto: Petra Valašteková
Texten är producerad med stöd av Västra Götalandsregionens fond för essäer och kvalificerad kulturjournalistik.