Om varför vi håller hårt i våra telefoner och fortsätter att spela in
Av: Asmaa AbuMezied
Översättning: Catharina Thörn
Asmaa AbuMezied
Varför skulle någon som springer för livet från en israelisk missil, eller sitter ihopkrupen med sin familj intill rasmassorna av grannarnas förstörda hem, omgivna av artillerield, hålla hårt i sin telefon och spela in skräcken som pågår runt omkring? Jag har ofta sett frågor som denna på sociala medier, och de uttrycker en fullständig nonchalans inför det palestinska lidandet.
Jag skriver detta för oss, inte till dem.
Vi håller med all vår kraft i våra telefoner för vi har lärt oss den hårda läxan att det bästa sättet att vara säkra på att våra berättelser lever vidare och förblir våra är om vi dokumenterar. Våra berättelser, vår kamp och smärta och de fasor vi har blivit utsatta för har under mer är sju decennier blivit utraderade. Den israeliska journalisten Hagar Shezaf har visat hur det israeliska försvarsministeriet systematiskt rensar historiska dokument från de israeliska arkiven som beskriver dödandet av palestinier, förstörelsen av byar och fördrivningen av hela palestinska samhällen.[1] Det är en del av Israels försök att kontinuerligt skriva om historien till sin fördel. Så vi håller hårt i våra telefoner och fortsätter att spela in.
Vi spelar in för att göra motstånd mot kategoriseringen av vårt folk som ovärdiga, om inte omänskliga, av de så kallade ”objektiva” västerländska medierna, som knappt kan uttala våra namn och berätta våra historier. Vi porträtteras antingen som terrorister och ett våldsamt folk – eller – som siffror, abstrakta och formella. Vi blir gång på gång ombedda att bevisa vår mänsklighet så att mediekanalerna kan ge oss några sekunder av deras sändningstid.
Så vi spelar in för att dokumentera, inte för deras skull utan för vår egen. Vi har systematiskt blivit hjärntvättade av medierna att ursäkta våra krav på rättvisa. Men det finns ingen gråskala i kraven på frihet eller jämlikhet.
Vi håller hårt i våra telefoner och låter kameran rulla, spelar in våra tårar, våra skrik vid förlusten av våra fäder, mödrar, systrar, bröder och barn, vår ångest, våra försök att springa för livet, vår förlamande rädsla, vår maktlöshet att lugna våra barn när husen skakar till det öronbedövande ljudet av död, levererat av F-35 missiler skickat med kärlek från den amerikanska regeringen.
Vi håller hårt i våra telefoner och låter kameran rulla för att bevara våra plågade rop om att vår mamma ska hålla sig vid liv under rasmassorna av vårt förstörda hem, våra röster som gråter farväl vid våra älskades gravar, hur vi försöker låta starka men misslyckas, förrådda av våra darrande underläppar och tårfyllda ögon.
Vi måste spela in våra böner om att överleva, våra barns glädje när de upptäcker att deras leksaker förblivit intakta och att husdjuren är vid liv. Vi spelar in vår styrka och vår sårbarhet, vårt missnöje med vår ledning, och vår vrede över världens tystnad. Vi spelar in röken, blodet, de förlorade hemmen, olivträden som blivit måltavlor, och de stulna levebröden. Vi spelar in hur mycket vi har åldrats och hur mycket vi älskar livet, även om livet inte älskar oss tillbaka.
Vi spelar in för framtida generationer, för att kunna berätta för dem vad som verkligen hände. Att vi stod här, krävde våra rättigheter, kämpade för dem, och blev utplånade. Vi spelar in, inte för att göra oss mänskliga inför andra, utan så att framtida generationer ska minnas vilka vi var och vad vi gjorde…för att varna dem för alla försök att radera vår existens.
Vi spelar in vår vädjan om att få mänsklighetens hjälp att få ett slut på denna skräck, som är mer än vad våra kameror klarar av.
*
Texten är en översättning av “On Why We Still Hold Onto Our Phones and Keep Recording” publicerad i boken Light in Gaza. Writings born out of fire. Redaktörer Jehad Abusalim, Jennifer Bing, and Mike Merryman-Lotze utgiven av HayMarket Books 2022.
Mer information om boken går att finna på Light in Gaza: Writings Born of Fire | Gaza Unlocked
Författarpresentation:
Asmaa AbuMezied har 13 års erfarenhet av att arbeta med frågor om genus, ekonomisk utveckling och klimatförändringar. Hon har tidigare arbetat med organisationer som Oxfam, International Finance Corporation, Internet2 och Al Shabaka, med lösningar och program för kvinnors ekonomiska rättigheter. Hennes arbete har publicerats av Oxfam Policy and Practice, Development and Gender Journal, Al Shabaka och World Economic Forum. I sitt arbete har hon fokuserat på genusbaserade ekonomiska policys, kvinnors rättigheter inom ekonomiska sektorer, kampanjer för obetalt omsorgs- och hushållsarbete, och feministisk ekonomi i konfliktdrabbade områden. Hon forskar för närvarande om omsorgspraxis under folkmord och visionen om en rättvis och omsorgsinkluderande återuppbyggnad av städer efter folkmord, med fokus på Gaza. Hon är en global shaper-alumn från World Economic Forum's Global Shapers Initiative, en Atlas Corps Fellow 2015 och en Fulbright-stipendiat.
[1] Hagar Shezaf, “Burying the Nakba: How Israel Systematically Hides Evidence of 1948 Expulsion of Arabs,” Haaretz, July 5, 2019.