Vivian Suter, Jag är Godzilla

Moderna Museet, Malmö

22/03–31/08 2025

Av: Carla Zaccagnini

Översättning: Jonatan Habib Engqvist

Publicerad i Ord&Bild 2-3 2025

Vivian Suters arbetsmiljö Foto: Vivian Suter

Ofullständiga verk.

Vi pratade om arv. Den första av oss sa att som exilbarn som flytt till ett då avlägset land och lämnat allt bakom sig, hade hon köpt det arv hon aldrig fick. Broderade dukar och champagneglas i kristall som sparats till festdagar, som överlevt någon annans mormor och hamnat på loppis. Den andra berättade om hur hon sedan förra julen (när hennes syster kallade henne storhelgsdiktator) har försökt ta itu med saker som inte lämpar sig för loppmarknader (från fina smycken till lustigt uppförande) som ärvdes för tjugofem år sedan och inte längre behövs. Den tredje svarade att hon inte hade några syskon. Hennes mamma hade inga syskon, hennes mormor hade inga syskon. Hon har en enda son, som har ett enda barn. Arv, skrattade vi alla tre.

Sedan gick jag in i utställningen.

Första intrycket var som en hård vind, en sandstorm tänker jag mig trots att jag aldrig erfarit någon. En smäll. Strålning. Vad är de? Är de spöken? Dansare? Ninjor? Är de tysta, eller viskar de? Sjunger, eller lyssnar de? Väntar de, tålmodigt, med spänd uppmärksamhet? Eller är det så här de lever varje dag? Hade de uppfört sig såhär oavsett om vi ser på dem eller inte?

Målningar, påstås det. Olika pigment och bindemedel. Fisklim, botaniskt material, och mikroorganismer från djungeln inryms i väggtexten. Blad och grenar, ja, och jord, och allt som tillkommer med den. Men också, en handduk som kanske glömts utomhus; tassavtryck från en hund en regnig dag eller som gått från en blöt målning till en annan; vaddskum av det slag som täcks med mönstrat tyg på trästolar; ett tyg av den sort som min mamma skulle kalla trapo rejilla; en mask som påminner om dem vi skulle bära i den osannolika händelsen av en pandemi.

Vivian Suter, *Utan titel (detalj), Utan årtal/No date* Foto: Helene Toresdotter/Moderna Museet

Så även vecken som ännu finns där, märken från ett annat liv där dessa tygbitar var något annat eller bara väntade på att bli; och det råa tyget som lämnats orört, som andas för att kunna berätta den här historien; och de ofullgångna snitt som avslöjar saxens närvaro och händerna bakom dem; även de upprivna hörnen, de trassliga trådarna som löser upp väven där bladen har gått an; och avskurna trådbitar som gosat ihop sig här och där i färgen på tyget.

Våta penslar, torra penslar, droppar, dribblingar, stänk. Cirklar stora som en handledssväng, cirklar stora som en underarmssväng, cirklar stora som en armsväng. Ännu större cirklar, som dragits med hela kroppen. Cirkulära märken som verkar ha stämplats med en målarfärgsburk, eller en kaffekopp. Koncentriska cirklar, linjerade cirklar, tangerande, sida vid sida. Heldragna cirklar, ofullständiga, ihåliga, obrutna cirklar. Konturerade och solida cirklar. En teckning av en teckning av en cirkel. Ett ord: DISCO, och alla cirklar är O:n.

Vivian Suter, Installationsvy "Jag är Godzilla", 2025 Foto: Helene Toresdotter/Moderna Museet

Olika figurer, som inte alltid hänger som vi tänker oss att de har målats, som om deras referenter hade stått framför oss och framför målaren. Jag ser ett ansikte, enormt, karnevaliskt.

Jag ser två kroppar, som dansar. Vegetation. Målade blad. Riktiga blad ovanpå målarfärg ovanpå riktiga blad. Lösa blad som lagrats i vinkeln där en målning har vikts mellan vägg och golv. Hundtassarna ovanför deras avtryck. Rektanglar uppställda på duken på samma vis som rektangulära dukar arrangerats i det här rummet. Målningar av målningar. Eller målningar av utställningar. Hur välja? De är alla lika vackra och lika fula; exakt lika; och godtyckliga; precisa och arbiträra; unika och del av detsamma.

Mitt i rummet står en träbro. Ganska brant – kanske som följd av att ha formgivits och byggts via transatlantisk kommunikation – det gör en medveten om kroppen, dess oundvikliga tyngd, dess partikulära plats, dess tillfälliga närvaro. Medveten om besluten som fattas (eller inte) att med fötterna klättra på den, ljudet av att beröra träet, att röra vid räcket, perspektivförskjutningen. Jag hör vakten säga att en del besökare går ner baklänges – de håller i ett föreställt räcke och markerar några steg.

Jag tänker på Andreas Nilsson, utställningens curator, som berättade att han föreställde sig hur det huserade Nina Beiers Complete Works, en performance där pensionerade dansare ombeds att gå igenom all steg de minns att de genomfört på scen. Jag såg den för första gången i México, och bjöd sedan in Nina att visa verket i São Paulo 2021. Det stannade hos mig i tio år, bidande, minnet av de till åren komna dansarna som i sina åldrande kroppar försökte minnas och upprepa alla rörelser de kallar dans. I minnet som väcks kan jag se dem i dialog med dessa andra varelser, de dansar med små antydningar av större rörelser bland dessa andra kroppar, under deras ögon (om de har några). De hade förstått varandra, som det verkar.

Från Vivian Suters arbetsmiljö Foto: Vivian Suter

Förlängning av arvet är eftermälet. Vi ärver från våra förfäder (eller någon annans) och vi lämnar efter oss till våra barnbarn (eller barn), till kommande generationer. Är då detta, eftermälet, det som vi minns och kan återberätta? Det som vi kan erinra oss och fortsätta att bära i våra kroppar? Vartenda en av dessa målningar verkar ha valt vad den vill bära, förmedla. Från de märken de fått, från alla de gester som de har förmågan att framkalla, har de behållit dem som penetrerat deras fibrer och som blivit en del av deras vävnad. Inte de ytliga minerna från en dag, utan dem som blev till deras mat, matsmältning, näringen som fortsätter att leva i varje partikel inom deras kroppar. Och i det enda barnet som fortsätter att födas.

Det som framträder är spåren som de kunde välja att ta med sig, att äga, att uttala. Inskriptionerna som inte tvättades bort av stormarna, som inte åts ut av parasiter, som inte raderades av tiden; de som tog sig in i tillhörigheten, bortom ödet. Vi bör lyssna till dem, deras viskningar, deras sånger, deras tystnader. Deras ekon i våra ben kanske kan lära oss vart vi står, vad vi består av, mellan arvet som vi får eller förlorar från det förgångna och det eftermäle som vi vill lyfta fram.