Samlade dikter III–IV
Gunnar Ekelöf
Svenska Akademien (2025)
Av: Isabella Nilsson
Allt är inte guld som glimmar,
allt är inte dikt som rimmar.
Allt är inte nonsensvers
som rimmar ”vers” på ”högrevsfärs”.
Fastän jag i den levda verkligheten är en depressiv 36-åring med en inre monolog som låter som en korsning mellan Thomas Bernhard och en centrifugerande tvättmaskin, så händer det ibland att människor blandar ihop mig med mitt betydligt charmigare litterära alter ego Nonsensprinsessan. Eller ja, det är strängt taget bara män av den sort som går under benämningen kulturmän som gör denna ihopblandning. De ser vad de vill se och det de vill se är ett obefläckat flickaktigt litet sagoväsen som ingenting hellre önskar än att iförd Twiggykort klänning stå på skjutbara stegar i deras privatbibliotek och med förtjusta pip dra ut den ena tunga 1700-talsvolymen efter den andra. Eftersom kulturmän som bekant karaktäriseras av att de ”bjuder på öl och skickar Ekelöf-dikter” (Åsa Beckman i Dagens Nyheter) dröjer det, när hälsningsfraser utbytts, i regel inte länge innan de frågar Nonsensprinsessan om hon möjligen är bekant med Gunnar Ekelöfs nonsenspoesi. “Hans diktsamling Strountes har du säkert läst – jag har förresten en dedicerad förstautgåva hemma – men visste du att han skrev nonsens under pseudonym i Grönköpings Veckoblad?” På detta svarar Nonsensprinsessan i regel med att artigt men bestämt be om största möjliga tystnad och en till öl. Eller två.
Alldeles fel ute är de beckmanska kavaljererna i och för sig inte. Det stämmer att det i Ekelöfs författarskap pulserar en underjordisk ström av strunt, som då och då leds upp till marknivå och passerar såväl tidnings- som förlagshus. I nämnda Strountes finns faktiskt ett par exempel på rent och skärt nonsens, såhär kan det låta:
Ett stort kålhuvud tänker
men inte på kålsoppa:
Det tänker på Afrikas milda frikadeller
hoppande lätt över savannen
Vad tänker en prinskorv på?
Det säger dess skafferiskrynklor:
Den tänker på Paleopsykologiska
p’Institutet i Princeton […]
Men såväl jag som Nonsensprinsessan är av den bestämda åsikten att en mycket liten del av Ekelöfs tramsande i Strountes kan klassificeras som renodlad nonsenspoesi. Detsamma gäller för tramset som i inte obetydliga mängder återfinns i de två nya volymerna av Svenska Akademiens utgivning av Gunnar Ekelöfs samlade dikter. (Volym III omfattar författarskapets publicerade fristående dikter, volym IV dess aldrig tidigare publicerade dikter.) Är det alltså skillnad på nonsens och nonsens? Låt oss kika lite närmare på distinktionen mellan strunt och samma.
Nonsenspoesi är ordlekande verskonst som på ett tramsigt sätt upphäver de vanliga föreställningarna om meningsfulla och meningslösa utsagor. Dikterna är ofta rimmade, men sällan efter några avancerade versmått. Språkets eufoniska egenskaper – klang och rytm – ges en framskjuten position och får mer än gärna trumfa hänsynstagandet till sådant som rimlighet och normal logik. En typisk nonsensdikt utgör ett absurt och komiskt litet mini-universum som på ett omotiverat sätt tillåtits expandera ur en löjlig ordlek eller ett fånigt rim. Ibland är dikten episkt berättande – kanske en reseskildring eller en fabel – men handlingen är som regel renons på begripligt budskap eller sensmoral. Två verser ur min vän Malte Perssons kommande nonsenssamling Den fördrivna tiden exemplifierar utmärkt alltsammans:
Djur i kärlek
En kyckling satt och ugglade,
och tänkte på att fågla.
”Tänk om jag skulle frågla!” –
sa kycklingen som ugglade
och fann ett frö och tugglade.
Den kommer aldrig vågla.
Utters lära
Simma lugnt och simma stilla!
Inget kommer att gå illa
om du följer alla råd som ges
här i uttrarnas postilla
och i Martin Utters lilla
blöta katekes.
Som ni märker kännetecknas nonsenspoesin av ytterligare en viktig egenskap: den är snäll. Den diktas utan elakhet, är inte distanserat ironisk, vasst satirisk eller barnförbjuden. Även om den gärna uppehåller sig kring livets strapatser och motgångar ligger tonvikten på dråplighet snarare än tragik och känsloregistret sträcker sig mellan stilla uppsluppenhet och mjuk melankoli, snarare än rusig eufori och råångest. En nonsenspoet har lyckats bra om läsaren finner dikten lustig, men misslyckats fatalt om en olustig känsla dröjer kvar efter läsningen.
Hur förhåller sig då Ekelöfs trams till dessa genrekriterier? Tja… som Batmanskurken The Joker förhåller sig till ett barnkalas ungefär. Nonsenspoesins stora namn – exempelvis brittiska Lewis Carroll, Edward Lear, Mervyn Peake och svenska Carl Jonas Love Almqvist och Lennart Hellsing – är allihop clowner av den sort som gråter med ett leende. De är trashankar, excentriker och uddaexemplar och som sådana inte begåvade med alldeles ljusa sinnelag, men i februariskymningen som råder där i själens tassemarker lyser likväl en liten arbetslampa med ett varmt gult sken. I jokern Ekelöfs tramspoetiska landskap ser det ganska annorlunda ut. När Strountes släpptes 1955 skrev Svenska Dagbladets kritiker Åke Janzon träffande att verket ”spänt ett valv mellan Grönköping och Hades”. Det tidigare opublicerade strunt som nu 70 år senare nått höstens bokflod har utan tvivel sin upprinnelse i Styx snarare än i Vättern. Med några ljusare undantag genomsyras tramset av en mörk och oroande grundstämning pendlande mellan passiv aggressivitet och sarkastisk fientlighet. Ordlekarna kretsar inte sällan kring sexuella grovheter eller kiss-och-bajs-humor, ibland hopflätade till vad som framstår som ett närmast tvångsmässigt vältrande i snusk och smuts. Legeringen av infantila pruttskämt och barnförbjudna perversioner blir, paketerat som nonsensvers, faktiskt ganska obehaglig. Fastän jag inte är det minsta pryd och – efter en uppväxt kantad av inläggningar på västgötska psykavdelningar ihop med suicidala grisbönder och folkilskna tjackhoror – med visst fog kan hävda att intet mänskligt är mig främmande, så blir jag flera gånger under läsningen genuint illa till mods. Det är något med hur den oskyldiga formen fylls med grovt innehåll som blir stötande på riktigt. Inte så mycket innehållet i sig alltså, som dess parasiterande på barnkammarrimmets formspråk. I marginalen hopar jag frågor som ”Får man verkligen göra såhär?” och ”Varför vill man göra såhär?”. Nonsensprinsessan är mer resolut: blixtsnabbt lägger hon sina mjuka händer över ögonen på de förskrämda stackars små fyraradingarna och leder bort dem från den elaka farbrorn som står där och blottar sig.
5 mufflor i en stiärt-ask
de vållar dig en smärt-task
var är tasken, fy på den
in i stjärten me’n igen.
Det är inte bara de tramsiga dikterna som är snuskiga. Faktum är att en inte obetydlig del av de tidigare opublicerade dikter som nu via redaktörerna Anders Mortensen och Daniel Möller möter läsarna måste betraktas som mindre lämpliga att uppvakta unga kulturtjejer med:
[…]
Sätt dig åtminstone på mig
låt mig lokalisera mig
med kuken som fladdrar
med två vikter och två vingar
Låt mig tränga in ända till livmodermunnen
Jag skiter i din lusta, jag skiter i din lusta, eller
sätt dig på mig med stenhårt sluten fitta
så att du kör upp ståkuken, 14 tum ända till njurarna
liksom jag nyss till äggstockarna förbi livmodern
[…]
Det finns i många av alstren en misogyn tendens, som inte blir smakligare för att ett starkt självhat också kommer till uttryck. Somliga dikter befinner sig på gränsen mellan trams och politisk satir, men kan inte heller de betecknas som nonsenspoesi eftersom de i alltför hög grad kommenterar verkligheten – bedriver samhällskritik – och därmed betyder något, har ett budskap. Andra dikter börjar som klockrena nonsensverser, men mot slutet är det alltid som att jokern Ekelöf bara inte kan låta bli att göra kaos. Ett exempel på detta är när han i “Det 1001-åriga riket, fabel” (ur Strountes) efter tre perfekt nonsensartade strofer slänger in något så barnförbjudet som tidelag i den fjärde:
Då sade katten:
Jag vill inte ha den råttan!
Och råttan som satt sig på svansen
pep: Jag är lika glad!
Ryktet spred sig till lejonet
som slumra på sitt öra
och när det öppnade ögat
fann sig fläktat av antilopens svans
Ett stycke längre bort
satt puman bekymrad
räknande tassarnas klor
och kostnaden för gymnastikskor
ty hon vill oupptäckt
smyga sig intill hönan
som just när dagen bräckt
plär erbjuda bonden tidelag
Om detta är nonsenspoesi måste vi nog kalla det dark nonsense. Bara det, att det är en fullkomlig självmotsägelse! Men, med detta sagt förhåller det sig naturligtvis i praktiken så att inga nonsenspoeter är riktigt renläriga, även hos en Carroll och en Hellsing kan mörkret ibland plötsligt tätna på ett kusligt vis.
Ibland framhålls nonsenspoesins rebelliska potential. Motståndshandlingen, tänker man sig då, ligger i upprättandet av en fullkomlig solgul utopi, i den radikala vägran att överhuvudtaget befatta sig med ondskan. Personligen tycker jag att det är en vacker och modig form av uppror. En hjärtskärande ljuslängtan som trotsar allt vad rimlighet och förnuft heter.
När Anders Olsson i sitt utmärkt orienterande förord lyfter fram några saker som i och med de två nya volymerna ger oss en ny och fördjupad bild av författarskapet förbigår han smidigt nonsenssnusket och framhåller istället extramaterialet till akritcykeln Dīwān över Fursten av Emgión, Sagan om Fatumeh och Vägvisare till underjorden. Bedövande rikt, kallar han det, och jag är benägen att hålla med honom. Trilogins diktvärld visar sig vara så myllrande att det ligger nära till hands att benämna den som ett parakosmos enligt litteraturvetaren Kristin Petrellas definition: en detaljerad låtsasvärld som av sin skapare upplevs som en alternativ och högst levande subjektiv verklighet med ett eget språk och en egen geografi och historia. Och frågan är om det kanske lustigt nog faktiskt är där, i den nog så allvarsamt mystiska och romantiska Dīwān-diktningen, som Ekelöf kommer som närmast det nonsenspoetiskas essens? Där finns medmänskligheten och kärleken – och ett gränslöst expanderande sagouniversum där allt, i sin omöjlighet, är möjligt.
Vore jag en beckmansk kulturmannakavaljer skulle jag testa att skicka Nonsensprinsessan följande dialog hämtad därifrån:
– Vad är ditt namn
Du som talar så egendomligt!
– Mitt namn är njutning
och vad heter du?
– Njutning heter också jag
– Se, i din hand lägger jag min tjocka fläta
förtroendefullt, som om du vore jag själv
eller jag vore du
– Först nämnde du dig Smärta, sedan Njutning
Fort! Har du flera namn?
– Ja
– Är två namn som utplånar varandra inte nog?
Måste jag kalla dig icke-Njutning
Det vore annars sant och mer än sant
Två Smärtor som tar ut varann, en Njutning
Inte för att hon nödvändigtvis kommer att bli särskilt imponerad. Men hur var det Wislawa Szymborska (nästan) skrev? ”Hellre det löjliga i att skicka Ekelöf-dikter / än det löjliga i att inte skicka några.”