Abeer Mohamed är en palestinsk romanförfattare, poet och samhällsaktivist med fokus på motståndslitteratur, feministiska berättelser och minnesskrivning under krig. Hon är engagerad i att dokumentera kvinnornas erfarenheter under belägring, samtidigt som hon utforskar skärningspunkterna mellan utplåning och överlevnad i litteraturen. Hon gav ut romanen Natten då Younes arresterades 2025. Hon har studerat engelska, drama, filmkonst och har masterexamen i Hållbar utveckling och institutionell förvaltning.

De dikter vi publicerar här är ett urval ur ett diktverk under arbete med titeln En färg, femtio krig.

Texten ackompanjeras av målningar av Diana Ashraf Sahweel, en 19-årig konstnär och blivande modedesigner från Gaza.

Tolkning och introduktion av Jasim Mohamed

**Diana** **Ashraf Sahweel** är en 19-årig konstnär och blivande modedesigner från Gaza. Hon har erfarenhet av samhällsarbete med barn- och ungdomsledda initiativ. Just nu jobbar hon med att utveckla ett miljöinriktat projekt som förenar konst, återvinning och miljövänliga produkter.

Gropen

Inget krig
Ingen fred
Vi befinner oss i gropen
Vart ska vi ta vägen?
När återvänder vi?

Marken minns oss inte,
och ljuset
som tränger in genom sprickorna,
vidrör inte,
värmer inte,
lämnar ingen skugga.

...

Tiden är flytande,
sipprar bort i det osynliga.
Ögonen
är en överdriven tolkning av ångest,
Kroppen
är en text i smärtans våld

...

Vi, och askan
brinner,
strös ut
Vinden för bort oss,
osläckbara
Ingen begraver oss
Ingen begråter oss

...

I gropen,
ingen profet,
och ingen djävul
Bara katastrofen,
som sitter på kanten
och tvättar sina fötter
i bäckar av blod.

Åsnan som inte kandiderar

Den röda mattan rullas ut
Orkestern spelar
Åhörarna viskar
”Vem är det som kommer?
En president? En general? Från vilket parti?”
Kameran rullar
Reportern ler
En skylt lyder: ”Håll avstånd!”

I den första raden
råder en spänd väntan
Flaggan vajar
utan land

Åsnan stiger upp på podiet
Alla applåderar varmt
Åsnan går med säkra steg
håller sitt tal
utan att flugorna samlas
och säger sedan:
Jag är den nationella åsnan
Jag bär aldrig slips
Jag har aldrig svikit er
Och jag har aldrig lovat er något

Jag drar min kärra i tysthet
bär era döda
utan att fråga om vilken sekt ni tillhör

Under bombningarna
går jag runt i staden
räddar barn
för en mor till sin sons grav
för en brud till sin brudgum
transporterar en kista
utan följe

Trots det
kräver jag ingen rosett,
bara en handfull foder

Mina herrar
Jag är åsnan som aldrig ljuger

Radion spelar en kärlekssång

Staden liknar ett träd av rök
Människorna går som om de ber om ursäkt
för att de ännu finns kvar

Mellan de mörka militärbaserna
vaktar gevären tiden
och skjuter på uråldriga klockor

Kärleken
har blivit en matkupong
kyssen en medicinburk
och läppstiftet en tidsinställd bomb

Innan vi blev till
före den nya tideräkningen
fanns det en väldoftande kvinna i mig
Nu osar hon sorg
från en åldrande ek
som varje natt föder en diktator
som talar med ett språk
utan ögon

Sent på natten
spelar Niron-radion
en kärlekssång,
och munnarna slutar aldrig sjunga.

Tjuven som ställde i ordning mina tillhörigheter

Den ödesdigra natten
var månen inte den enda som var blek
Regnet smattrade mot rutan
med arga fingrar
medan jag satt framför värmeelementet

Hur kom tjuven in i mitt hus?
Fönstren var stängda,
gardinerna fördragna
och nycklarna låg i min ficka

Tjuven som stal från mig
lämnade skrinet kvar,
den glimmande vigselringen
och det dyrbara pärlhalsbandet

Kanske
stal han ingenting alls
Kanske
stal han allt

Jag letade
men såg inte mig själv i fotot
där jag skrattade
och gömde mitt ansikte bakom blommor
De färggranna klänningarna
hängde inte i garderoben
Jag rörde vid sängen,
den var inte varm

På morgonen
räknade han mina steg
och gömde mitt minne
i den lilla byrålådan

När jag kom tillbaka
fann jag inte mig själv
Jag fann någon som liknade mig

Tjuven kom inte in på natten
Han levde här,
sov i min säng
och vistades i mitt hjärta
Det var han
som ställde ordning mina tillhörigheter.

Surrealistiskt

Jag lyfter blicken
Rymden är ett minfält
Sparvar hänger i taggtråd
Grodor kväker i en pöl av blod

Semiotiken blir ett instrument
Melodin känner inte igen mig
Publiken har gått
och jag är fast med min skugga

Jag känner på min fot
sätter mig på stranden
och hittar på samtal
Kafka, har du sett min fot?

Zorba, säg något
var inte så tyst!

Ingen svarar
Och jag slutar inte glömma.