The Jewelers of the Ummah: A Potential History of the Jewish Muslim World
Ariella Aïsha Azoulay
Verso Books (2024)
Av: Paulina Sokolow
Går det att återvända till världar som raserats av kolonialt våld?
För Ariella Aïsha Azoulay, curator och professor för modern kultur och media på Brown University är frågan inte bara en smart retorisk oneliner för privilegierade studenter att sätta tänderna i, utan djupt personligt och på blodigt allvar. The Jewelers of the Ummah (2024) är författarens senaste bok och hennes Potential History (2021) har redan blivit något av en stapelvara i den postkoloniala forskningens källförteckningar.
Att avkolonisera synen på konsten, konsthistorien och alla de etnografiska museer som proppats fulla med stulna artefakter, bortslitna ur sina sammanhang, historier och inte minst från sina ägare, visade sig inte vara gjort i en handvändning. Knappt hade ämnet och praktiken hunnit etablera sig på institutionerna förrän idéerna blivit heta potatisar i kulturkriget och börjat ifrågasättas, ni vet varifrån vid det här laget. Om Azoulay läst Erik Helmersons fråga i Dagens Nyheter förra sommaren “Är museer ens en kolonial företeelse?” som i en ledartext ifrågasatte Världskulturmuseernas stora självrannsakningsprojekt, hade hon nog fått spader. I alla fall är det en indikator på hur lätt årtionden av erövrad kunskap kan kastas över ända, även i en upplyst liberal svensk dagstidning.
Bokomslaget är något överraskande för en publikation skriven av en akademiker med samtida bildkultur och media på agendan. Framsidan visar ett rikt elaborerat smycke av ålderdomligt icke-europeiskt slag. Beslag, kedjor, emaljerade sköldar och pärlor är sammanfogade på ett sätt som får det att likna ett klädesplagg snarare än ett halssmycke. Att bära det blir som ett metalliskt skydd och det är lätt att föreställa sig det mjukt rasslande ljudet som skulle uppstå när den som bär det rör sig. Smyckena har, som titeln avslöjar, en avgörande roll som vägledare och ledtråd till alla brutna band.
Boken, som har undertiteln “A potential history of the Jewish Muslim World” är 630 sidor organiserade i 16 brev och inleds med den basala filosofiska frågan: Vem är jag?
Brevmottagarna har bekanta namn som Frantz Fanon och Hannah Arendt, för mig okända tänkare som den judisk-algeriska historikern Benjamin Stora (expert på judisk-muslimsk samlevnad i Nordafrika), Wassyla Tamzali, kvinnorättaktivist i Algeriet och kunnig i landets smyckestillverkning eller den palestinske författaren och PLO-medlemmen Ghassan Kanafani. Samt familjemedlemmar som föräldrar, barn, barnbarn och äldre släktingar. I den här boken är det dottern, mamman, den före detta israeliska medborgaren, barnbarnsbarnet till de algeriska smyckestillverkarna och judinnan Ariella Aïsha Azoulay som talar.
Azoulay har en israelisk mamma med spanska rötter och en judisk-algerisk pappa som emigrerat till Israel i samband med Algeriets självständighet 1962. Hon är född samma år i Tel Aviv och 2010 förlorade hon sin anställning på Bar Ilan-universitetet, där hon arbetat i tio år, efter att ha kritiserat Israels apartheidpolitik och öppet sympatiserat med BDS-rörelsen. Under sin tid på universitetet fick hon allt svårare att svälja den officiella historieskrivningen och inte heller har hon någon familj kvar i Israel.
The Jewelers of the Ummah är skriven som en envägsbrevväxling mellan Azoulay och personer hon föreställer sig föra ett samtal med för att i detalj förstå de omständigheter, händelser och beslut på politisk och individuell nivå som ledde till att hon fötts i och vuxit upp i en stat som hon konsekvent benämner “The Zionist Colony”. Varför ville hennes pappa aldrig tala om det förflutna? När uppstod brytningen med urmödrarna som levde i en tid och plats där judiskt liv var sammantvinnat med det muslimska? Att de flesta judar lämnade Algeriet i samband med självständigheten och att pappans nya land gjorde allt för att begrava den afro-judiska världen i glömska lämnar henne ingen ro.
Berättarrösten är uppfordrande och frustrerad, kanske för att de flesta av de tilltalade är döda och inte kan svara, kanske för att boken delvis är skriven i kölvattnet efter 7 oktober och det påföljande eskalerade mördandet av palestinier. Men kanske mest av allt för att hon känner en verklig upprymdhet i tanken på att det hon drömmer om att återta fortfarande är möjligt att rekonstruera och göra levande och inte bara utgörs av spillror av skingrade forntida fynd i dammiga montrar på museer med kortfattad text på etiketterna. (“Halssmycke, 1900-tal, Oran). Hon vill laga världen och då behövs energin i att vara förbannad.
Det första brevet är ställt till Roger Lucien, pappan, född i Oran. Tjugo år gammal upplevde han den nazistiska skuggregeringens långa arm som tvingade även judarna i Algeriet att lämna sina ägodelar och hem för att interneras i koncentrationslägret Bedeau. Om Hitler hade velat ha dem hade han haft dem behändigt samlade. Läsaren möter pappan på dödsbädden i sällskap med dottern som konstaterar att hon vet alltför lite och att det är för sent. “Varför fick vi inte veta något om vår algeriska familj?” Ömsom anklagande, ömsom förtvivlad inser hon att pappans identitetslöshet var resultatet av skoningslöst franskt kolonialvåld.
Historien om hur judarna ryckes ur sitt sammanhang börjar 1830, då landet invaderades. Ingen annan afrikansk koloni befolkades av så många av de koloniserande (pieds-noirs). Mot slutet av 1800-talet hade över en halv miljon fransmän flyttat dit och landet blev en fransk provins med representation i nationalförsamlingen i Paris. Ursprungsbefolkningen (les indigènes), det vill säga judar och muslimer, blev Frankrikes undersåtar och saknade politiska rättigheter. När städerna omorganiserades enligt Haussmanns boulevard- och torgstruktur, revs även den arkitektur och det gatumönster som sömlöst sammanband judar och muslimer, vägg i vägg och rygg mot rygg. Det var de judiska kvinnorna i Oran som specialiserade sig på tillverkningen av de praktfulla smyckena.
Runt 1870 skedde en våg av emancipation av judar över Europa och de förärades med de olika nationeras medborgaskap. I Sverige skedde det samma år. Det här tveksamma privilegiet utdelades även till de algeriska judarna, vilket Azoulay påpekar utgjorde dödsstöten för samlevnad. På pappret fick judar samma status som vita fransmän, i realiteten en ytterst bräcklig rättssäkerhet (Dreyfus-affären pågick 1894 och knappt 50 år senare var man villig att lämna över judarna till ugnarna). Samtidigt som judar skulle införlivas i den vita moderniteten, skulle gapet till de som blev kvar i det gamla systemet, muslimerna, vidgas för att slutligen göras bråddjup och irreversibel.
Brevet till psykiatern, aktivisten och den stora tänkaren Frantz Fanon är skoningslöst. Hur kunde han i sin uppgörelse med förövarna inte se hur det franska medborgarskapet blev en förbannelse, i syfte att slita sönder samexistensen, något som gjorde judarna till villkorade “vita” fransmän? När Algeriet utropades fritt såg Fanon precis som fransmännen, nationen som binär. De som hörde till och de som inte gjorde det. För detta förlåter Azoulay honom inte.
Tröst finner hon hos författaren Houria Bouteldja, som menade att muslimerna inte alls glömde bort judarna, Azoulay citerar: “France made you French to tear you away from us. I cannot think about North Africa without missing you”. Det muslimska arvet slets ur judarnas kroppar och naturligtvis skedde det omvända. Muslimernas judiska historia lämnade ett tomrum efter sig.
Azoulays radikala slutsats är att det sionistiska projektet var en del av idén om att judar bara kan existera som israeler och det till priset av att slå sönder arabisk-judiska samexistens i klungor (bortom idén om nationer) runt om i världen. En plan som i århundraden legat i Europas horisont. Numera identifierar hon sig som palestinsk eller algerisk judinna och har lagt till sin mormors förnamn till sitt eget, det arabiskklingande Aïsha. Namnbytet blir en amulett som förbinder henne med det judisk-muslimska arvet. Det och att återfinna den förkoloniala tillvaron rent handgripligt: hon lärde sig att tillverka smycken på sina förmödrars vis.
The Jewelers of the Ummah är en modig uppgörelse med den väv av våldsamma system vars röda taggtråd knyter den franska antisemitismen till hatet mot muslimer som i nästa led blir till bränsle i den sionistiska minnesförstörelsen av judars rika kulturarv i dagens Irak, Iran, Algeriet, Etiopien och Marocko. Jag tänker att det också gäller för Östeuropa, en del av världen som boken av naturliga skäl inte berör.
Precis som Azoulay och majoriteten av judar i världen är även jag barn till judiska emigranter, om än från Polen, där det judiska livet har en annorlunda historia. Båda startade vi våra liv i ett land som var helt nytt för våra föräldrar och båda skars vi av från våra rötter och förväntades inte att sörja över det eller att hysa några nostalgiska känslor för den värld våra föräldrar lämnade och där våra förfäder levt. Där de grundlagt kultur, traditioner, litteratur, talat egna språk och levt i judiska gemenskaper. Vi uppfostrades att glömma, inte efterforska eller leta upp namnen och platserna och istället stå inför valet att starta om på nytt i vartsomhelstland – Sverige i mitt fall – eller göra alija, som Azoulays pappa gjorde.
Tanken på att återvända till Polen, där den judiska kulturen bokstavligen brändes ner, känns absurd. Men kanske ändå inte?