Raed Shniowrah, en palestinsk författare och journalist från Gaza, född 1987 i Medina. Han är en av de mest framträdande rösterna inom Gazas kulturliv. Han har en kandidatexamen i arabiska och media och har kombinerat journalistik med litteratur och film.
Shniowrah har bevakat politiska och sociala händelser i Gaza, med fokus på vardagslivet under kriget och belägringen. Han är chefredaktör för och grundare av tidskriften "28".
Just nu arbetar han på en interaktiv bok och en film som heter "Gaza mellan död och dröm", som handlar om kontrasten mellan stadens skönhet och förstörelse.
Presentation och tolkning: Jasim Mohammed
Raed Shniowrah
Varje morgon återuppstår jag
från min sovplats
för att på nytt gestalta min död
(Jag har dött tillräckligt många gånger
för att förvandlas till ett spöke)
Jag minns inte längre mitt ansikte
som spegeln en gång visade
Jag minns inte hur man öppnar ett fönster,
hur man ler utan att käken spricker
Allt inom mig rasar samman
i en upphöjd tystnad,
en långsam kollaps
I mitt hjärta fanns ett vilddjur som hette passion
Det flydde
och lämnade mig kvar
i en bur av trä
att nötas inifrån
som ben i en mumifierad kropp
Rost kryper över min hud,
och en vithet, tjock som aska
lägger sig över mina ögon
Jag är inte längre något mer än en skugga
som klamrar sig fast vid sitt lik
för att inte gå vilse
Varje dag konverserar jag med illusioner
och ler mot dem
Jag lägger mig på golvet
och hör mina andetag
som vore de någon annans
Jag är en meta-passion
ett meta-liv
ett meta-alfabet
Inget lockar mig till dikten
utom att berätta om min kommande död
med en handstil ingen kan tyda
Allt jag ville var något enkelt
som att skriva
älska
dansa som ett barn utan minne
Jag är en fågel av aska
som sjunger för annan aska
under en himmel
som inte längre rymmer rosens vansinne
Mitt hjärta är en ihålig stod
som förgäves söker ett skäl
för att fortsätta slå
Gaza kräver ett nytt förbund
Herre!
Hur kan det vara möjligt
att du glömde underteckna vårt förbund,
att vi lever långt från din nåd,
att vi inte äger annat än en raserad vägg
och ett tak av himmel, ihålig som ett såll?
Herre!
Vi är folket med den sönderrivna kartan
Vi är versen som fallit bort ur jordens hymn
Soldaten bakom muren ropade till oss: Fly!
Då log Gaza
och sa:
Vart flyr den som bara bor i sitt ansikte?
Vart pekar kompassen när nålen är krossad?
Du härskare över skräcken, vi har ingenstans
att fly till
och ingen plats att fly från
Fly genom eld!
Finns det ens någon skugga kvar?
Fly!
Vi har inget vatten
inga kläder som inte luktar rasmassor
Fly!
In i såret?
Eller in i odjurets gap, som tuggat oss?
Varje gång vi flyr
rycks något bort från oss:
ett barn
en mor
ett foto
en granne
Herre!
Vi ber inte längre om ett paradis
Vi vill bara att du blir den tredje parten
i denna utplåning
att du griper in
och stoppar detta tusenåriga blödande
Säg till dem, Herre:
Nu får det vara nog
som du en gång sa till havet Dela dig!
Säg till döden att skämmas
eller säg till bödlarna
att åtminstone visa respekt
för leran som du skapade dem av
Herre!
Gaza är en stad som i förskott betalat
priset för att leva
för att dö
för tystnaden
för nationalsången som blivit
en begravningssång
Den faller på knä
utmattad
jämrande
Gaza lägger sitt huvud i din famn och viskar:
Jag orkar inte fly längre
Så res dig för dess skull
innan den somnar
för gott
*
Jag är en bedrövad blåval
Ingenting i havet liknar min sorg,
inte ens i skummet finns ett ord
som bär mitt namn
Tung som utplånade kartor,
Djup som en massgrav
bevarad i sandens minne
Jag går ut ur mitt hus,
ut ur min skräck
Jag lämnar min inställda frukost
och går ut med mina döttrar på ryggen
förvandlad av deras skratt till en livbåt
som glömt vad syndafloden betyder
Jag faller tungt på stranden
som en sten, utmattad av tiden
Mina lemmar tunga massakrer
Mina ögon sjunkna städer
som ingen sörjer
Men mina döttrar är ett bluesband
som spelar sorgen ut ur mitt hjärta
och förvandlar den till skratt
De leker och ritar i sanden
ansikten som ännu ligger kvar
under rasmassorna
Ward säger:
Pappa, hoppa!
som om jag var en profet som fruktar ett litet mirakel,
som om havet just i detta ögonblick
glömmer att blåsa larmsignal
Min hustru
är en fågel född ur ett brustet revben,
en ros som slår ut i massakerns hand
Hon springer,
spelar en hymn ohörbar för världen
men som helar min röst
Jag är en bedrövad blåval
Jag skriver inte poesi
Jag lever den när havet fuktar deras fötter
Jag är en blåval
Jag har aldrig varit poet
men när jag ser dem springa över sanden
skriver jag min sista dikt:
Hav, vägra att förvandlas till en grav
Var en lekplats för mina döttrar,
ett marshmallowkalas.
Inget slut i sikte
Inget hopp
Jag vill inte ha något
från den här planeten
Låt mig vara
Jag vill bara komma undan
det här infernot
*
En skakig handhållen kamera. Sirener. Muller av ett avlägset flyganfall. Tjock rök skymmer horisonten.Hadi (14 år), en mager pojke i trasiga kläder på en skruttig cykel, trampar med allt han orkar. Ögonen är vidöppna. Han andas ansträngt. Ansiktet svettigt, dammigt.
NÄRBILD
Hans ben trampar som om de flyr från helvetet.
VIDVINKEL
Ett enormt dammoln växer. Bråte slungas upp i luften, fönster exploderar och husfasader spricker.
En kraftig explosion.
En raket visslar genom luften och faller.
Kameran zoomar in Hadis ögon.
Vi ser en raket flyga förbi som en meteor.
I slow motion sluter han sina ögon.
CUT TO
Ett flygperspektiv visar hur missilen träffar Sheikh Radwan grundskola.
Boom! Explosionen slukar byggnaden. Ett berg av eld störtar mot Hadi.
Hadi försöker svänga åt höger, tappar balansen och välter.
Linsen fylls av damm. Ljudet blir oklart och konstigt. Barn skriker. Rop på hjälp.
CUT TO
Hadi öppnar ögonen långsamt. Han ser en grå himmel genom bråten.
Han kämpar för att resa sig. Kroppen darrar. Framför honom ligger ett barns hand.
Hadi kryper, kravlar fram mellan bråten och betongklumpar.
Han kämpar för att stå. Han reser sig långsamt. Blod rinner från hans panna.
Han tittar upp. Ett F16-plan flyger ovanför honom. Ett vitt spår av rök dröjer kvar på himlen.
Planet låter som ett helvetiskt skratt
Hadi viskar:
Inte här. Inte idag. Jag ska inte dö.
SVART RUTA
Ljudet av Hadis ansträngda andning hörs. Sedan tystnad
CUT
*
Vi är missljud i skallbarken
Vi är ögon som stirrar i sprickor
och färdas genom avgrunden
Med luktsinnet lokaliserar vi brända ord
utan att fly
Världen växer över oss
som lik letar efter digitala gravar
Vi är ledans framtid,
arvtagare till det trasiga medvetandet
Vi går genom en skärm färgad av döden
Sanningen bugar för skådespeleriet
Undret är en filtrerad bild
Smärtan antar geometriska skepnader
och sänds direkt från satelliter
Vi darrar inte. Vi sörjer inte.
Vi längtar inte efter räddning
Vi är en tid som dömer tiden
Vi skriver blodet med bläck
och kräver från evigheten en sista uppdatering
Världen, din morgon
är ett häpnadsväckande främlingskap
i ett tomt hemland
En elegi över den nyss mördade filmaren Ismail Abu Hatab
Du gick ensam mot havet
som om du letade efter
din sista scen
eller din skugga
som fastnat mellan två vågor
Du tog inte farväl
Inte heller väntade du på applåderna efter slutet
Du lämnade oss att bära vidare din kamera
och sörja den förlorade scenen ur din sista film
Du regisserade även din död
Du visste hur den scenen skulle se ut
precis
smärtsam
*
Min pappa, Riad, var en skicklig kock och älskade mat gränslöst
Han hackade och skar hängivet
som om han hackade sitt eget hjärta
Han sjöng samtidigt med sin ljuva röst:
”Varför skrattar havet”
När vi växte upp blev havet förbjudet
En berusad soldat ropar genom Quad Copters högratalare
”Tillträde förbjudet, militärzon”
Min lillasyster säger skrattande:
”Det betyder att havet har förvandlats till en stridsvagn”
I två månader har jag inte ätit något som förtjänar att kallas mat
Jag drömmer om bröd
och pratar med kylskåpet
som har förvandlats till ett förvaringsskåp
för tomheten
Jag känner lukten av illusioner
och omfamnar dem ibland
Igår kväll, bestämde min fru och jag
att uppfinna en måltid av luft
Vi tände elden, ställde kastrullen på den
och väntade på att ingenting skulle koka klart
På natten drömde jag
att jag badade i ett ljummet hav
Min far var också där
Han fiskade och grillade många fiskar åt oss
Han skrattade och sa:
”Här är fångsten”
Ljudet av ett flygplan väckte mig
Min dotter viskade:
”Glöm havet! Det blir inget idag heller”
Visst kan jag glömma allting
utom havet
och min fars spår
på stranden.