Med vilka ord närmar vi oss det som tycks oss vara ofattbart, obeskrivligt och katastrofalt? Och vad gör de ord som vi använder, vilken slags kunskap skapas genom deras beskrivning av världen? Ashlaa är ett av de ord som de själva använder för att benämna det vi alla kan se genom våra telefoner, de många söndersprängda och lemlästade kroppsdelar som samlas ihop från gatorna, under rasmassorna och från massgravarna. I den korta text vi här publicerar menar den palestinska forskaren Nadera Shalhoub-Kevorkian att det omsorgsfulla insamlandet av det lemlästade och oidentifierbara kroppsdelarna är Gazabornas insisterande på att detta döda kött fortfarande är en del av en politisk och social gemenskap. Det är en akt av motstånd mot det våld som splittrar och fragmenterar inte bara kroppar utan också det palestinska samhället. Men det är också en akt av kärlek och av omsorg till livets helighet. För Nadera Shalhoub-Kevorkian är ashlaa en nyckel för att förstå något centralt om både vår internationella världsordning, som gjort palestinska kroppar osörjbara, och den möjliga framtid som ligger i en kärleksfull återsamling av det som slitits sönder.
Den palestinska forskaren Nadera Shalhoub-Kevorkian har genom sitt arbete rört sig mellan kriminologi, juridik och antropologi med ett särskilt fokus på kolonialt våld. En av hennes internationellt mest kända böcker är Incarcerated Childhood and the Politics of Unchilding från 2019. Där myntar hon begreppet unchilding för att undersöka hur palestinska barn blivit till politiska objekt för kolonialt förtryck och berövas sina grundläggande rättigheter och sin rätt till en barndom.
Texten publicerades första gången på Society for Cultural Anthropology den 31 oktober 2024. Under arbetet med publiceringen av denna text uppmärksammades vi på att tidskriften Mana nyligen också publicerat en översättning av denna text.
Översättning och introduktion: Catharina Thörn
Nadera Shalhoub-Kevorkian
Ashlaa’ och folkmordet i Gaza: levbarhet trots söndersprängt kött
Vi har grävt fram martyrer, många har blivit till förmultnat och oidentifierbart ashlaa’…. Vi har hittat lik från kvinnor och barn, vi har hittat kroppar utan huvuden och andra söndertrasade kroppsdelar.
– Rami Rababesh, Palestinsk räddningsarbetare, 5 juni 2024.Jag hörde hur hundar och katter ute på gatan åt av min familjs ashlaa’ …. Jag sprang efter katterna för att samla ihop ashlaa’, för att begrava dem…för att hedra min familj.
— Dr Haneen El Dayya, 13 februari 2024Jag ber dig: ät oss inte när vi dör… snälla … om du överlever oss … ät inte av vårt utspridda kött.
– Lena, en flicka från Gaza som talar med sin katt, 19 februari 2024
Folkmordet i Gaza har skapat en dödens realitet som avspeglas i Haneen, Rami och Lenas ord. Men med orden motsätter de sig också brutaliteten gentemot de vars kroppar slitits sönder. Det arabiska ordet ashlaa’ refererar till de söndersprängda och utspridda kroppsdelarna, till köttet och benen från lemlästade kroppar. Ashlaa’ angår nu alla i Gaza och det ger oss också ett begrepp för att förstå något avgörande i detta nu, att tala om ashlaa’ är att vägra passivisering i en fasanfull situation.
Genom att beskriva de sprängda, utspridda, förmultnande och oidentifierbara kroppsdelar som Rami samlat in blottar han angreppets omänskliga brutalitet.
Hemsökt av de brutna benen och det blödande köttet, känner Haneen att hon måste rädda sina närståendes ashlaa’ från att ätas av hundar och katter; att ashlaa’ måste samlas in för att ge familjemedlemmarna en begravning.
Den lilla flickan Lena vädjar till katten hon håller i sitt knä, att inte äta upp henne ifall hon och hennes familj skulle bombas och bli till ashlaa’. När Lena talar till sin katt skapar hon, ett barn, ett utrymme för respekt för liv och värdighet under ett pågående folkmord under vilket både kolonialstaten och det globala samfundet misslyckats med att skydda också de sönderslitna kropparna.
Den 5 juni publicerade The New Arab en grafisk illustration som visar hur personer identifierar kvarlevorna av deras närstående. En ung kvinna identifierade sin mors ashlaa’ genom ringen på hennes hand, ett barns ashlaa’ identifierades genom hans igenkännbara pyjamas, en brors ashlaa’ identifierades genom de bilnycklar han höll i handen, och en farbrors ashlaa’ kunde identifieras genom att nålen från hans njur-dialys fortfarande satt kvar i hans arm.
Det är utifrån de bilderna av de sönderstyckade kvarlevorna och de etnografiska ögonblick som skapas i filmerna från Rami, Haneen och Lena som vi måste påbörja den omöjliga resan i att försöka omfamna de sårade kvarlevorna – att omfamna ashlaa’ – i en akt av tankemässig återförening.
Genom att sätta ashlaa’ i centrum och kräva att de döda begravs rubbas den totaliserande föreställningen om utplåning. Ur det kärleksfulla insamlandet och skyddandet av de sönderslitna döda skapas mening, de lemlästade inlemmas.
Hur kan vi förstå Palestina? Vi måste börja med dess folk, även som ashlaa’. Bisan, en journalist från Gaza, noterade medan hon gick längs med en massgrav vid Nasser Medical:
….letar efter kroppsdelar, huvuden, hud...[tystnad]….du går en bit……och du ser kvarlevor som väntar på att någon ska känna igen dem…[tystnad]…
Det är genom Bisans ord och tystnader som de krav som ashlaa ställer på att bli igenkänt, ihopsamlat och omfamnat kan höras. Hennes blick erkänner de utspridda kroppsdelarnas behov av att återförenas med sin familj, att rotas i stället för att utrotas. Bland de lemlästade kropparna är det hennes tystnad som blottar den terror som staten skrivit in i det döda köttet, den politik vars mål är att fördriva de redan döda ut ur mänskligheten. Genom att insistera på våra kroppars förbundenhet med varandra fungerar hennes kamera, och hennes ord, som en motståndets kartläggning mitt under den pågående israeliska bosättarkoloniala statsterrorn i Gaza.
Ashlaa’ som analytisk lins
Ashlaa’ lever i de koloniserade, spridda, brända och sönderslitna kroppsdelarna. De tycks inte ha någon plats utan är vävda av ”tusen trådar, anekdoter, historier.” (Fanon 1986:111, ö.a. 1) De tycks inte heller ha någon identitet eller plats i den internationella ordningen (Agathangelou 2015).
Och ändå, som begrepp är ashlaa’ förbundet med geokorpografi – den term som Joseph Pugliese (2007:1) myntade – genom att båda visar på den sammanflätning som finns mellan kroppens kött och blod och den geopolitiska ordningens rasifiering, krig och imperium.
Gazabornas insisterande på att benämna ashlaa’ hjälper oss att förstå hur den våldsamma lemlästningen av kroppar både vittnar om det koloniserade livet och om kärlek under statsterror.
Genom att sätta ashlaa’ i centrum och lyssna uppmärksamt till de ord som människor använder erkänner jag den uppmaning som finns i Haneens och Lenas röster.
I folkmordets tid har jag samlat bilder och berättelser från sociala medier (Instagram, X/Twitter, Facebook) för att genomföra en form av digital etnografi som kan hjälpa mig att förstå hur människor begriper och bearbetar alla dessa scener av brutal lemlästning och död i sitt vardagsliv under folkmordet. Genom att tänka på de söndersprängda kroppsdelarna tillsammans med Bisan, Lena, Haneen och Rami kan vi se hur ashlaa’ trotsar bosättarkolonialismen genom att de återspeglar dess rasifierade våld och de fastlåsta maktstrukturer som bidrar till och upprätthåller den. De söndertrasade kropparnas närvaro i det pågående folkmordet i Gaza tvingar fram frågan: Vad är den koloniserade döda kroppens politiska funktion?
Genom att utforska de politiska betydelserna av ashlaa’ – stympat och berövat på såväl identitetsmarkörer och som kontinuitet – blottläggs grundbultarna i det koloniala våldet som söker bryta banden mellan de levande och de döda. Bisan beskriver ashlaa’ som att det ”ropar efter att bli lyssnat till, efter att ges ett hem mitt i den massiva förstörelsen av hem och att få vittna om terrorn”. Ashlaa’ bär vittnesbörd om hur sionistisk styrningslogik fragmenterar såväl palestinska kroppar som palestinsk mark och blir därför betydelsebärande för att uppenbara Israels begär att manifestera makt genom blodsutgjutelse och därmed förneka både palestinier och Palestina att få vara hela.
Gazabornas vittnesbörd har tagit avstamp i ashlaa’ – de använder sitt eget språk och den arabiska syntaxen, och skapar en egen struktur för hur ord formas och används. Deras bruk av ashlaa’ upprättar den söndersprängda kroppen som en kraft i motståndet mot anti-palestinsk rasism och sionistisk överhöghet. För kolonisatören är den palestinska existensen och dess mänsklighet en omöjlighet – palestinierna behöver reduceras till ett tillstånd där de inte längre andas. De koloniserades blod blir råmaterial för att skapa en folkmordsordning – ashlaa’ blir bokstavligen marken på vilken kolonisatörerna bygger sina liv.
De palestinska rösterna visar det politiska och psykologiska arbetet som finns i ashlaa’. Gazas palestinier ser hur de söndersprängda kropparna märks som osörjbara. Att tänka igenom ashlaa’s betydelser är därför att tillsammans med Gazaborna samla ihop det för att återskapa hopp om livets möjligheter trots dess omöjlighet under ett folkmord. Det finns en existentiell dimension i de sönderstyckade kropparnas helhet och samhörighet – ja, hos de döda själva – som är avgörande för att i folkmordets Palestina hävda det ontologiska varandet och för att epistemologiskt sammanföra det som slitits sönder.
Att återge liv åt det söndertrasade
Den 17 oktober 2023 såg jag en film om en gråtande far som höll två plastkassar i sina händer. Han ropade till en folkmassa i Gaza: Hör ni hallå…[ ya naas ö.a. 2] mina barn dog … mina barn dog [wlaadi maatu ] … här är dom... allesammans.
Den 7 juli såg jag en journalist intervjua en gråtande far som stod bland rasmassorna. Han förklarade att han letade efter sina fyra barns ashlaa’. Och jag har hört vittnesmål från ammande mödrar som skyndat till sjukhusen för att amma barn vars mödrar blivit ashlaa’, allt för att barnen behöver en kärleksfull mor som kan hålla och mata dem.
När Gazas mödrar och fäder letar i rasmassorna efter sina älskade barns kroppar och utspridda kroppsdelar eller bär plastpåsar fyllda med ashlaa’ insisterar de på att dessa ben och detta kött är deras barn. Familjer finner nya sätt att skapa värme, kärlek och levbarhet. Det är mitt emellan det sårade ashlaa’ och det kollektiva moderskapet som jag ser hur föräldraskapet återuppbygger möjligheter till överlevnad mitt under folkmord och fördrivning.
Trots att de genomlever ett folkmord i Gaza hävdar palestinier sin mänsklighet genom att samla in de utspridda kroppsdelarna och knyta dem till sina nära och kära och till marken. Efter attacken på Nuseirat Camp 2024 samlade en mor in sin dotters ashlaa’ – hon protesterade mot att hennes dotter nu hade blivit fatafeet (uppstyckad i bitar). I motstånd mot dotterns förgänglighet som palestinier och den exil som dotterns varande förvisats till såsom fatafeet återbördade moderns handling dottern till mänskligheten. Det är genom dessa handlingar, att samla in ashlaa’, även de minsta beståndsdelarna, som mödrarnas bröstmjölk, föräldrarnas kärlek och den gemensamma samhörigheten fortsätter att insistera på kärlek, enighet och möjligheten till liv. Detta samlande, omhuldande och matande pågår även när hela familjer dödas. Genom att samla och förena ashlaa’ (inte bara kroppsdelarna utan även de sociala sammanhang som förstörs) motsätter sig Gazaborna fysisk och social splittring; de kräver att bli ihågkomna och att fortsätta leva.
Ståendes i en öppen massgrav, kvävda av stanken från kvarlevor, samlar omsluter, hedrar och helgar Gazas palestinier ashlaa’ för att väcka helheten till liv. När mödrarna ammar barn som inte är deras stör de den bosättarkoloniala maskinen som styckar upp liv i bitar av dött kött, deras handling föder nya möjligheter – detta är Gazas politik för livet. I ord och handling visar Gazaborna att de ser hur den mentala, fysiska, geografiska och nationellt sociala kroppen av ashlaa’ är sammanlänkad.
I mötet med ofattbara grymheter mot sina närmaste lär de oss hur det är möjligt att kreativt skapa en helhet ur ashlaa’. Det är i detta dödens rum, i massgravarna och bland oigenkännliga döda som samlats in på sjukhusen, som det upptorkade blodbadets omvandling påbörjas. Det är mödrar, fäder, döttrar, söner och släktingar som återskapar livet och alla dess relationer i motstånd mot fördrivningen och det sönderstyckade. När de ammar i folkmordets tid och när de talar om att samla, hålla, omfamna och förena ashlaa’ vänds den nekrofiliska bosättarkolonialismen till sin motsats.
I denna folkmordets tid är det är nödvändigt att använda styckat och blodigt ashlaa’ för att reflektera över global förändring. Ashlaa’ binder samman det förflutna och de nuvarande, det döda med de levande, de lemlästade med de fortfarande intakta kropparna i bosättarkolonin. Genom att väcka liv i ashlaa’ skapas ett brott i den koloniala historiens dialektik. Ashlaa’ representerar kampen för känslomässig överlevnad och handlingsutrymme mitt under de kval de oavbrutna attackerna skapar. Att göra ashlaa’ till utgångspunkt för en analys av våldet under ett folkmord mot palestinier i Gaza handlar inte bara om att vägra de koloniserades status av icke-varande och förlust av helhet. Det handlar också om att återta ashlaa’ och att namnge det för att problematisera den israeliska statens rasifierade, geopolitiska och estetiska investering i våld.
Begreppet ashlaa’ kommer från Gazabornas ord. Det signalerar extremt våld och terror men också ett motstånd mot folkmordets avhumanisering. Att tala om ashlaa’ är därför en akt av befrielse och återförening. Lena, Rami, Haneen och Bisan – palestinier i Gaza – framhärdar i att sammanfoga det som är splittrat och på så vis se ashlaa’ som Palestina. De söker en befriad och revolutionär levbarhet, och gör ett politiskt försök att återskapa nya utrymmen för kärlek i kampen för ett värdigt och mänskligt liv.
Litteratur:
Agathangelou, Anna M. 2016. “Fanon on Decolonization and Revolution: Bodies and Dialectics.” Globalizations 13, no. 1: 110–128.
Fanon, Franz. 1986. Black skin, white masks. Pluto Press: London
Pugliese, Joseph. 2007. “Geocorpographies of Torture.” ACRAWSA e-Journal 3, no. 1: 1–18.
Översättarens anmärkningar:
ö.a.1 I originaltexten hänvisar Nadera Shaloub-Kevorkian till Fanons bok Wretched of the Earth men citatet kommer inte därifrån utan från hans tidigare bok Black skin, white masks. Jag har därför korrigerat det.
ö.a.2 I originaltexten har Nadera Shaloub-Kevorkian översatt ya naas med Hey people men inkluderat det arabiska uttrycket ya naas inom klamrar. I min översättning har jag försökt tänka på vad som skulle kunna sägas på svenska men det rymmer inte den komplexitet som det arabiska uttrycket har. Ordet naas hänvisar till folk men också mänskligheten. Ordet används i Koranen, som en del av suran An-Naas (Mänskligheten). Utropet kan förstås som att mannen inte bara kallar på sina medmänniskors uppmärksamhet utan också hela mänsklighetens.